Färger. Färger överallt. Skogen var som en explosion av rött, gult och orange i alla möjliga sorters nyanser. Det var som om någon satt eld på skogen, eller som om någon jätte hällt blod över skogen.

Araiel rörde sig smidigt framåt. Hennes tassar placerades mjukt på löven medan hon i tysthet beundrade skogens skönhet. Bakom henne följde en mörk hane. Trots att hon inte var liten, utan sträckte sig hundratretton centimeter över marken, var hanen ännu större. Det berodde på det uppenbara; båda två hade vrenblod som strömmade genom deras ådror.
Tamon buffade till vrenhonan på flanken för att påkalla hennes uppmärksamhet. Hon vände på huvudet mot honom. Han bar det vanliga roade leendet, och det fick som vanligt henne att känna av sin dolda kärlek till honom starkare.
"Du är så tyst", sa han. Honan höll sig tyst, medveten om att han inte var klar än. "Beundrar du skogen eller mig?" Där kom det. Hans retsamma ton fick henne att dra på mungiporna. Han kunde omöjligen ha missat skogens fantastiska skönhet. Tamon väntade sig inget svar; han trodde redan att han visste svaret. Sanningen var att Araiel just nu beundrade färgerna, men vid ett annat tillfälle hade det kanske varit hennes vän.
Araiel lät musklerna och lederna jobba tillsammans när hon hoppade över en fallen trädstam. Han följde efter, lika smidigt som vanligt.
"Vad heter skogen?", undrade hon, utan att svara på hans fråga. Tamon fuktade nosen, tillsynes omedvetet, medan han drog sig tillbaka i minnena.
"Skog av blod. Ett vanligare namn är dock.." Han knep ihop ögonen och rynkade pannan. "Höstskogen, tror jag. Jag minns inte riktigt." Vrenhonan nickade.

De fortsatte under tystnad.

Uppvaknandet var hemskt.
Cerulean hade efter många, långa och återigen många timmar lyckats lugna sig såpass att han lyckats tvinga sig ner i sömnen. Han hade panikslaget och hyperventilerande cirklat runt nedanför trädet i all denna tid medan natten blivit kolsvart. Han hade inte tänkt, inte kunnat kontrollera den otämjda panik som fick hans hjärta att fladdra i sken. Gått som i trans med svärtan framför ögonen likt en ridå av ovisshet.
Till slut hade han sett en glimt av sitt vanliga jag genom ridån - greppat tag i den och klamrat sig fast tills han somnade i en knölig hög i det daggvåta gräset. Åh, vad han saknade henne. Aldrig hade han känt något liknande, så starkt som saknaden. Nog hade han saknat sin familj också, men inte på samma sätt. Hans unga valpjag hade inte förstått döden på det sättet, utan bara att de var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Nu var det för länge sedan för att han skulle minnas på det sättet. Men detta var så ömtåligt, färskt och blödande. Smärtsamt och fruktansvärt.
Den gyllene hanen förmådde sig inte att resa sig upp. Benen kändes för stela och huvudvärken sprängde av känslorna som inte fick utlopp. Inte ens då han hörde steg i gräset någonstans långt bort rörde han sig, utan låg där med ögonen fästa någonstans framför sig.

Allt eftersom de fortsatte kunde något glittrande skymtas längre fram. Vatten. En sjö! Tamon skrattade uppsluppet. Båda vrenernas päls var randig av damm, och det var, trots att hösten börjat, en varm dag. Ett bad skulle vara precis vad hon behövde.
Vrenhanen susade plötsligt förbi henne, med långa, studsande steg. Han slängde en blick över axeln, och blicken han gav henne förmedlande den tyst utmaningen. Jag vinner.
Araiel log smått. Ändå sedan de båda lämnat Imperio hade Tamon mer och mer släppt på den seriösa fasaden och visat sitt, glada, livfulla jag. Hon hade svårare. Det var fortfarande nytt att leenden och skratt var positiva saker, inte negativa. Hon vande sig fortfarande vid att inte ha några plikter.

Efter en sekunds tänkande satte hon fart efter sig vän. Han låg tillräckligt långt framför henne för att hon aldrig skulle kunna vinna, men det hindrade henne inte från att försöka.
Men så, tvärstannade han och stirrade ner på något. Araiel skyndade sig fram, och insåg att det var en varg. Den stirrade tomt ut i intet. Var den död? Vrenhonan ansåg att det bara fanns ett sätt att ta reda på det. Hon puffade till honom i sidan med framtassen, med samma uppsyn som om det varit ett dött bytesdjur med en annan vargs färska doft den - avvaktande.

Det dämpade ljudet av steg kom allt närmare, men det var knappast något Cerulean orkade bry sig om. Förmodligen var det någon som ville dricka ur sjön för att sedan ge sig av på sin färd. Kanske ett rådjur, eller liknande. Han visste inte, och orkade inte ta reda på saken heller. Inget i omgivningen intresserade honom just då.
Om det var ett bytesdjur orkade han ändock inte bry sig. Hungern hade försvunnit med tiden som gått sedan..
Något petade till honom i sidan. 
Förvirrat, som om han precis vaknat, höjde Cerulean huvudet och fäste dem i ett par ögon tillhörande en ung hona. Bredvid henne, stod en hane som troligtvis var jämnårig. Vad ville dem? Långsamt lät han huvudet sjunka ner i gräset igen, innan den spröda stämman mumlade:
"Vad vill ni?"
Förmodligen hade de trott att han var död. 
Tanken roade Cerulean på ett sinnessjukt vis.

Araiel stod stilla när den brandfärgade hanen lyfte huvudet med en yrvaken uppsyn, som om han sovit och vaknat till. Hon höll en god min när han stirrade på först henne, och sedan Tamon. Sedan, när varghanen noterat vilka det var lät han huvudet falla ner till marken.
En spröd stämma, kommande från den vilande hanen, mumlade fram en fråga. Araiel såg skeptisk ut när hon lyckats pussla ihop bokstäverna och orden till en mening. Var inte det uppenbart?
"Se om du är död såklart. Tydligen inte." Hon tog ett steg bakåt och studerade honom noga.
"Hm. Du är verkligen i dåligt skick.", konstaterade hon och tog ett steg framåt, men fick genast en spark på frambenet när hon kom inom räckhåll för sin väns tassar.
"Aj!", knotade hon lågt och blängde på vrenen, som gav henne en trött, vuxen blick. Brutal ärlighet var antagligen inte bästa sättet att komma någonvart med främlingar, och det gjorde hanen tydligt. Än hade hon mycket att lära. Den andra var bättre på att anpassa sig, kanske för att han aldrig varit en så inbiten krigare som hon varit.

"Behöver du hjälp med något? Att jaga?", frågade Tamon med låg röst och böjde ner huvudet till den andras nivå. Honan fnös, men han låtsades inte om henne. Det retade henne att han var så vänlig mot någon som ännu inte ens bemött dem med respekt.

"Se om du var död såklart. Tydligen inte."


Den långbenta vrenhonans ton var vass då hon svarade. Eller inte vass - den var skarp. Cerulean vände blicken från luften till henne och blängde irriterat. Nej, han var inte död. Nu var tanken olidligt lockande, men han visste att.. Han skulle leva tills den dagen hon försvann.
Tills dess.. fanns det ett hopp. Ett litet, dumdristigt och omöjligt hopp - men ett litet ljus. En liten låga någonstans i mörkret, ett sken utom räckhåll för hans trötta tassar.
Men tankarna på allt som hörde till henne höll honom kvar på jorden. Att balansera så på en kivsegg var inte sunt, men han kunde inte hitta något annat att vilja leva för. Vad annars, om inte henne?

"Hm. Du är verkligen i dåligt skick."
Skulle, vem det nu var, bara mala på om ting han redan visste o.. Va? 
Cerulean spände huden runt ögonen i en undrande min, och flyttade höger framben för att flytta på sig. Han hävde sig vingligt upp på benen och vacklade till. Dåligt skick? Mentalt, ja. Vilken fantastisk nyhet - den hade verkligen undgått hans upptäckt. Han låg ju givetvis i gräset och försökte vara död på kul. Vem gjorde inte det lite då och då? 
Åtminstone hade han trott det, hittills. Att han bara mått dåligt inombords. Förbryllat kastade varghanen en blick mot sin egen kropp. 
"Hon har rätt.."

Cerulean hade inte sett ordentligt på sin egen kropp på månader. Han hade faktiskt inte ens ätit mer än ungefär tre-fyra gånger i månaden, och aldrig något ordentligt villebråd. Det syntes nu på kroppen. Inte att han var sjukligt underviktig, men höftbenens knölar skymtade på ett annat sätt och fjädrarnas lyster var borta, och ersatt med en matt, osynlig beläggning. Det var en beläggning av näringsbrist. Vingarnas muskler var trötta och nedbrutna - något han däremot redan märkt av.

Inte förrän då insåg han att den andre, hanen, hade sagt något. Vad var det han sagt? Han ruskade på huvudet i ett försök att minnas. 
"J.. Jag.." 
Han fuktade nosen och såg storögt på de båda. Han vågade inte säga något, i risk att verka dummare än han redan verkade. Plötsligt klickade det till i huvudet på honom och huden runt ögonen slappnade av. Jakt, var det den andre frågat om.
"Förlåt.." Mumlade han dumt och knep ihop ögonen ett ögonblick. "Jakt. Jaga." Rösten var fortfarande bara ett mummel mellan de sammanfogade läpparna.
"Jo. Eller alltså.. Jag är.. Kanske, lite.. Hungrig."
Ögonen öppnades igen, såg forskande på de båda. Hanen verkade mer omtänksam än sin mer reserverade kamrat.

Araiel reagerade instinktivt när hanen vacklade reste sig upp. Den irriterade blicken den bevingade vargen gett henne hade inte passerat obemärkt förbi henne. Det verkade logiskt att den nerbrutna hanens psyke skulle vara lite instabilt och att han tröttnat på hennes skarpa tonfall och ärliga ord.
Hon gled smidigt undan, beredd på attacken som aldrig kom. Hanen vacklade bara till, och kastade sedan en förbryllad blick på sig själv. Vrenen kastade en snabb, triumferande blick mot Tamon när fakargen sa det hennes vän aldrig erkände oavsett vad det gällde; hon hade rätt. Han himlade med ögonen åt henne.

Och så, efter en kort stunds av inspektion av sig själv verkade något hända och vargen såg upp på de båda vrenerna. Det syntes att han kämpade med att komma ihåg eller behandla Tamons ord.
När han äntligen lyckats få ur sig ord Araiel förstod nickade vrenhanen.
"Då ska vi skaffa mat åt dig. Araiel?" Hans tonfall var menande. Hon suckade och slöt ögonen. Tack vare sin kraft kunde hon känna av drömmar och var de befann sig. På dagen var de flesta större bytena uppe, men flera gnagare och fåglar kunde ligga och vila för att vakna till på natten.
Honan sökte efter drömmar. Ett litet kid's fridfulla sömn fångade hennes uppmärksamhet. Att ett sådant djur sov på dagen var ovanligt. Kanske fanns det en mamma i närheten också? Hon visste inte, men oavsett skulle nog kiden räcka till att mätta den slitna vargen.
"Tre kilometer västerut, ett kid. Jag vet inte om dess mor är i närheten, men..." Hon fuktade nosen och lät bli att avsluta meningen. Tamon nickade och tittade på de båda.
"Jag fixar det." Han vände huvudet mot fakargen. "Araiel över dig här tills jag kommer tillbaka.", lovade han. Sedan, innan hon han reagera var ha på väg bort, redan uppe i full fart. Hon muttrade något om opålitliga vänner innan hon vände blicken mot hanen. Eftersom hon inte kom på något att säga, satte hon sig tyst ner.

"Så.. vad heter du?", frågade hon stelt efter en stunds tystnad, ovan vid att småprata med någon annan än vrenhanen.

Cerulean hann inte med i deras konversation, kanske var hans huvud för segt - kanske orkade han inte bry sig om de malande rösterna. Det snurrade i huvudet då han rest sig upp, men ville inte verka.. Oartig, så när han nickat till lamt svar och hanen farit iväg efter ett byte damp han genast ner i gräset igen och drog ett djupt andetag. Fyllde lungorna med syre och andades ut i något liknande en suck. Slöt ögonen.

"Så.. Vad heter du?"
Det var honan. Just det. Den odräglige. Cerulean höjde huvudet en aning och kisade mot henne med sänkta ögonlock. Anade att hon bara försökte få igång en konversation. Kanske kände hon sig dum som satt där och fick vakta över en vuxen varg som borde vara i stånd att ta hand om sig själv.

"Cerulean."

Cerulean.

Araiel fäste inte så stor vikt vid hans namn. Det skulle komma att glömmas bort en dag, förr eller senare, och vad spelade det för roll? Att komma ihåg namn på de man inte hade en närmare relation var onödigt, tog bara upp plats i minnet. Såvida inte den tvefärgade - Cerulean - skaffade sig en plats bland hennes närmaste skulle hans namn för eller senare falla ner i glömska.

"Jaha.", svarade hon, tämligen ointresserat, mest för att ge honom ett svar. Vrenen önskade att Tamon skulle komma tillbaka och bryta den här obekväma stämningen som till och med hon kunde känna av.
Cerulean låg ned, så Araiel satte sig ner. Tystnade hade fallit igen, men hon bestämde sig för att om de skulle småprata, så skulle det vara han som drog igång det, om inte hon kom på någon bra fråga. Annars tänkte hon inte vika sig.

Men självklart dök det upp en fråga hon kände sig tvingad att ställa. Nyfikenheten var ny för henne; i Imperio hade allt varit glasklart, och hon hade aldrig behövt undra något, för allt hon behövde veta fanns rakt framför henne. Sedan hade hon varit för stel för att vara nyfiken. Det var något som växt fram under hennes resa, där oupptäckta och nya saker ständigt framträdde.
"Varför tar du inte hand om din kropp?" Frågan var inte otrevlig, bara rakt på sak. Ingen ärtighet, men inte heller något förolämpande eller elakt.

[Araiel är så socialt efterbliven xD]

[Gahahhah xD]

"Varför tar du inte hand om din kropp?"
Tystnaden hade lagt sig över de båda individerna. E tryckande, obekväm tystnad. Cerulean hade egentligen ingen lust att svara, eller att prata alls. Det kändes som att allt han gjorde fick smärtan att skära ännu djupare i bröstet. Det var en smärta som egentligen inte fanns, men nu hade han lärt sig vad "hjärtesorg" verkligen innebar.
Men hennes ord fick honom att bli irriterad.
Varför äta, när det inte fanns någon kropp att nära? Åtminstone: varför äta då kroppen inte ville näras längre?

"Hm.." En fnysning lämnade honom. "Hjärteso.. Äh. Glöm det, bara."
"Du skulle ändå inte förstå."


Ett tjut skar genom skogen, men tystnade nästan genast. Han spetsade öronen, reste sig sävligt upp i sittande ställning igen. Det verkade som att.. Vem det nu var, fått tag i det där kidet. Några minuter senare hördes det hur kvistar knäcktes under tassar ute i skogen - vrenhanen var på väg tillbaka.
Bara tanken på mat fick honom att må illa.

Hm... Hjärteso... Äh. Glöm det, bara. Du skulle ändå inte förstå.

Araiel gav honom en lång blick men sa inget. Minnen från tiden med Color lät sig bli påminda, men hon tryckte undan dem och reste sig upp när de båda hörde tjutet från skogen. Tamon hade tydligen jaktlycka idag.
”Jag tror att du skulle bli förvånad över hur bra jag förstår.”, svarade hon med låg röst och naglade fast honom mot marken med blicken, trots att han hävt sig upp i sittande ställning. Åter föll den obehagliga tystnaden, och minuterna rullade vidare.
Vrenhonan lyfte inte blicken från den tvefärgade när Tamon uppenbarade sig i skogsbrynet med kidet i käftarna. Han använde hela sin kropp för att släpa bytet över marken, bort till Araiel och Cerulean.
”Här.”, sa han vänligt och släppte ner kidet på marken bredvid den bevingade. Han gav henne en orolig blick, som var tydlig. Du gjorde väl inget dumt?
”Ät.”, översatte Araiel, något förnärmad över blicken. Det hade faktiskt gått bra. Det gjorde henne lite butter att veta att hans blick faktiskt inte var helt obefogad; han kände henne väl, och   i själva verket kunde hon lika gärna kunde ha stått och stirrat hela stunden han varit borta.

"Jag tror att du skulle bli förvånad över hur bra jag förstår."
Om blickar kunde döda, sades det ju. Araiel naglade fast honom med skarp blick, men han orkade inte kontra med något vettigt. Istället stirrade han rakt ut i skogen, i väntan på den vrenhanen. Plötsligt dök han upp ur skogsbrynet med ett lealöst kid mellan käkarna. Han släpade djuret fram till dem, och släppte det med ett lätt duns i gräset.
"Ät", beordrade han och kastade sedan en snabb blick mot honan. Vad den sade visste Cerulean inte, men märkte den gjorde han. Det kanske fanns en anledning till det - något sade Cerulean att honan inte brukade vara den mest socialiserade typen.

Den gyllene hanen vände sedan blick ner mot kidet, reste sig upp och tog sista steget fram. Det luktade av blodet som rann ur ett sår i strupen. Långsamt började han tugga på det sega köttet. Efter bara fem minuter backade han undan, satte sig ner och slickade sig om mungiporna. Det var sannerligen inte mycket han ätit, men illamåendet började redan mala. Det var konstigt.

Kidet var ett ordentligt byte, och skulle räcka för att mätta de alla tre, det var hon säker på. Kanske skulle hon eller Tamon - hon var helt säker på att hon skulle vara den som avstod - få avstå från en bit för att mätta den gyllene.

Hon blev förvånad. Ingen skulle behöva avstå, alls. Cerulean åt inte alls mycket, snarare pyttelitet. Hon hade föreställt sig att han skulle vara utsvulten, men sedan mindes hon någonting tränarna i Imperio varnat dem om. Se till att alltid äta regelbundet. Om magen inte får mat på länge vänjer den sig vid lite mat och det blir svårt att äta mycket igen. Var det vad som hänt fakargen? Araiel var inte helt säker på att hon mindes rätt vad tränarna sagt, men hon hoppades det. Vrehonan tyckte inte om att stå ovetande.

När Araiel var säker på att Cerulean verkligen var mätt tassade hon fram och tog själv för sig av kidet. Köttet var varmt och färskt, och mycket godare än det hon senast ätit. Vrenhanen slöt upp vid hennes sida och började han äta.
När hon var säker på att hon inte skulle få ner mer så vände hon sig om och slickade sig om nosen, som var röd av blod. Vrenhonan funderade lite på vad de skulle göra nu. Hanen hade mat för några dagar i alla fall, om han fortsatte äta så här lite. Var deras arbete klart? Kunde de lämna fakargen nu?
Araiel kände Tamons tvekande blick i ryggen. Det var uppenbart att deras tankegångar följde samma mönster.
"Såååå... Är det något mer du behöver?" Tamon, såklart.

[Editar in det här, så fancy som jag är! :'D Jo, i det här rollet så rollas Tamon av mig som en NPC, men Skrik har adopterat honom och har ändrat personligheten, vilket gör att han är lika socialt awkward som Araiel, inte schnell som i det här. Så alla vet ;'D]

Cerulean slog undan blicken då de både vrenerna började äta, efter att de försäkrat sig om att han inte ville ha mer. Sekunderna tickade långsamt förbi medans de rensade kadavret på kött. I vanliga fall hade det vattnats i munnen på honom, men inte nu. Det hade det inte gjort på månader. Mat verkade överflödigt. Mat var för de som ville leva.
Till slut backade de båda undan från benresterna, och lade blicken på honom. Något obehagligt till mods skruvade han på sig och vred bak öronen.

"Såå.. är det något mer du behöver?" Det var hanen som talade. Inte allt för förvånande. Cerulean hade snabbt kommit in i saken. 
"Förutom saker ni inte kan göra något åt, så.. Nej." Ett snett, svagt leende skymtade i ena mungipan. "Men tack. Möts vi igen, så.. Jag är ledsen, men jag.. kan inte förklara mer." I den sista meningen började han vända sig om, för att sedan kura ihop sig i gräset med ansiktet dolt under ena vingen. Han pressade ihop ögonen och drog ett djupt andetag. Sömnen pressade på i huvudet, men han visste att det var omöjligt att somna. Huvudvärken malde, som vanligt. Sekunden senare hade han glömt bort deras existens, drog sig allt djupare in i sig själv tills inget mer fanns kvar förutom smärtan. Långt bort, men påminnande.

[Avslutat?]

Om det var sömn, medvetslöshet eller smärta som fick Cerulean att kura ihop sig och avskärma sig från dem visste inte Araiel. Däremot, såg hon att det var dags att gå. Det verkade inte vara så att deras närhet störde fakargen; han verkade vara så djupt inne i sig själv att inte ens ett bergskred kunde väcka honom. Men det var onödigt att dröja sig kvar.
Tamon såg vad hon tänkte och ryckte på axlarna. Trots att han ville hjälpa, hade de inget kvar här. Han kunde inte hjälpa den tvåfärgade mer ön han redan gjort. Tillsammans återvände vrenerna in i den vackra skogen.

[AVSLUTAT]

[upprepar det igen; Tamon har fått en ny personlighet av skrik, så denna gäller inte]