De en gång mjuka, rosa trampdynorna var ömma och smutsiga och varje steg smärtade upp längs benen och ut i ryggraden. Det var bara ren envisa som förde henne framåt. Hon hade lyckats fånga en skogsmus under gryningstimmarna men nu var natten här och energin i den lilla valpkroppen var slut sedan länge. Det var en stjärnklar natt, men den imponerande hösthimlen skymdes av trädens brandgula lövverk och skogen låg mörk. Inte för att Eirocalyphtica hade kunnat uppskatta himlen ens om hon så stått på den högsta bergstopp mitt under norrskenets dans. Hon var trött, trött och slut och hungrig. Inget annat fick plats i tankarna än att flytta den ena tassen framför dem andra i ett upprepat mönster. Men hon ville inte sova, kände sig inte trygg bland trädstammarna och var livrädd för vilka drömmar som skulle kunna tänkas hemsöka henne. Hon ville inte se sina föräldrars lik. Ville inte åter igen hopplöst jaga sin systers försvinnande gestalt genom diverse drömlandskap, det ena läskigare än det andra. Nej, sova var något hon bara gjorde i nödfall! 

[Privat med Numph. Ursäkta kort start, är lite ovan med Tica fortfarande! ^^'']

Arwena hade redan somnat, och låg stilla intill honom. Hennes djupa andetag var lugnande för honom. Men trots det så verkade han inte kunna somna. Kanske var det den irriterande törsten som brände i halsen på honom? Försiktigt slingrade han sig bort från Arwena som lutat sig intill honom. Tacksamt nog verkade hon inte vakna av hans rörelser. Nästintill ljudlöst reste han sig upp och tog några prövande steg bortåt innan han såg bak igen. Den sandfärgade tiken låg fortfarande och sov ostört. När Numph var säker på att han inte skulle väcka henne så började han oberört gå.

Bara några 100 meter bort låg en bäck som skulle duga utmärkt. Bakom de eldiga trädkronorna skymtades en stjärnklar natthimmel och en full måne. Trots att han inte tyckte om mörker överlag, så älskade han månen. När det silvriga som filtrerades genom lövverken träffade honom, började det ljuspälsade partiet över hans högra framben glöda. Måntatueringen gjorde sitt verk.

I tystnad fortsatte han, och bara njöt av de kyliga vindarna som svepte genom skogen. Men ljudet av andra steg avbröt lugnet. Som förstelnad stannade han upp och öronen spetsade sig och vred sig efter ljudet. Blicken började leta emellan trädpelarna efter något, eller någon. En plötsligt, försiktigt vindpust blåste i hans ansikte och lät honom veta att det var en varg, en tik. Den var på väg i riktning emot Arwena. Trots att Arwena alltid var mycket bättre i situationer som dessa, så ville han inte låta någon komma henne så nära. Så istället för att fortsätta i riktning mot vattnet svängde han av och började diskret röra sig emot ljudet. Ögonen letade febrilt efter gestalten, innan han slutligen fann det. En valp. Kanske var den i sällskap av någon annan, eller några andra. Osäker på vad han skulle göra stannade han upp. Måntatueringen glödde fortfarande svagt. Blicken sökte sig omkring efter följeslagare till valpen, men han fann inga.
     "Hallå!" ropade han försiktigt och ganska lågmält. Numph rörde sig inte i väntan på att honvalpen skulle lägga märke till honom - vilket inte var så svårt med hans självlysande framben.

Ett ljud ljöd igenom skogen. En röst. Ett ord. Calyphtica frös till och såg sig om med en lätt rädsla i blicken. Snabbt identifierade hon en äldre varelse som stod invid ett träd och.. glödde? Öronen spetsades nyfiket men hon stod kvar. Såg försiktigt på den andre men vågade inte röra sig varken mot eller bort från den. En svag darrning gick igenom valpen allt medan hon koncentrerade sig på att inte tänka. Tänk om hon skulle tänka något dumt? Tänk om den andre var farlig? Eller tänk om den hade mat? Tänk om det var precis ett sånt här oväntat möte som hennes föräldrar råkat ut för? Nej. Nu gjorde hon det igen. Hon borde har lärt sig att det var farligt att tänka. Hon visste ju inte hur hon gjorde. Tänk om hon dömt sig själv till en säker död nu? Hon suckade och kände gråten krypa närmre. Det här var ju helt hopplöst. Man kunde ju inte bara bestämma sig för att inte tänka. Speciellt inte när det var såhär sent och man var på tok för trött för att koncentrera sig!
Ett ynkligt ljud lämnade henne men så sköt hon ut hakan och fnös tyst. Nej nu fick det bära eller brista! Med ett djupt andetag svarade hon på darrig röst:
"Hallå?"
Samtidigt som hon intensivt betraktade den andre.


[Sorry att det blir lite kort, har inte rolla Tica så mycket så är fortfarande lite ovan!]

En svag, darrig röst lämnade valptiken. Den verkade osäker, det rådde Numph till att stå kvar utan att röra sig ett steg till.
    "Vad gör du ute och vandrar ensam i natten?" Valpar. Valpar skapade alltid problem för honom. De var så försvarslösa och ynkliga. De behövde hans hjälp, och han ville inte ge den. Inte för att han inte tyckte om valpar eller för att han var hjärtlös. Men de skrämde honom. De kändes som att de puttade honom emot en framtid han inte var säker på att han ville ha. En framtid som Arwena ständigt tjatade om, en framtid som låg långt fram i hans sinne. Han var inte redo för deras otålighet eller nyfikenhet; deras oförutsägbarhet eller deras sätt att aldrig kunna ta det lugnt. Men att se en valp ensam i natten, det gjorde att han inte kunde neka dem hjälp. Numph visste hur lyckligt lottad han varit som växt upp med en kärleksfull familj som funnits där hela tiden. Arwena påminde honom ofta - hennes föräldrar dog tidigt, och det var ett under att hon överlevde. När han såg på den ensamma valpen i dunklet kunde han inte låta bli att föreställa sig att det varit så Arwena känt sig när hon var ensam. 

[Förlåt för otroligt segt svar...]

[Väljer att avsluta det här rollet då inget skrivits sedan januari. Om Eirocalyphtica vill träffa Numph senare igen så är det bara att kontakta mig! ♥]