En knappt halvmeter under marken, i en liten håla, låg en röd valp hopkurad. Lukten av jord och blod fyllde det utrymme till den grad att det nästan blev kvävande. Den röda figuren andades darrigt. Ögonen, bleka likt månen, var uppspärrade. Det fanns ränder i smutsen på kinderna som tårar lämnat, men hon grät inte längre. Istället var hon knäpptyst.
   Aurora hade aldrig varit så rädd som hon varit inatt. En vanlig natt hade förvandlats i ett halsbrytande tempo till en lek på liv och död. Pulsen hade saktat in för länge sedan, och hon borde vara utmattad. Trots det kunde hon inte sova. Det var som om något petade henne i sinnet varje gång hon höll på att slumra till. Istället kände hon sig kallad av stjärnornas ljus.
   Det sunda förnuftet sa nej, men hjärtat sa ja. Valpen reste sig ostadigt upp på benen, tassade fram till öppningen och kikade ut. Stjärnornas kalla ljus mötte henne. Hon ville ut i det. Längtan var så stark...
   Valpen smög ut ur sitt gömställe. Eftersom ingenting hoppade fram ur buskarna, så antog hon att det var fritt fram. Hjärtat slog hårt, hoppade till vid minsta ljud. Steg för steg tog hon sig in i stjärnljuset. När hela den röda valpkroppen badade i ljus, ekade en röst i hennes huvud. Närvaron var så stark att hon blev yr.
   "Aurora" Det var ett stilla konstaterande. Hon blinkade förvånat. Var det stjärnorna som pratade med henne?
   "J-ja?" Rösten bröts lite och hon fick harkla sig. En stilla bris rörde sig genom skogen och ruskade till hennes svans. Hon blinkade och fokuserade blicken på natthimlen.
   "Fruktar du mörkret?" Svaret på den frågan var ja. Aurora kunde inte komma på något som skrämde henne mer än mörkret. De levande döda, onda vargar, vampyren... Halsen blev torr.
   "Ja", fick hon fram. Rösten var låg. Skinnet över buken började strama. Valpen ryckte till och pep skrämt till. Med stora ögon såg hon hur vampyrens sår slöt sig. Inget ärr, inte ens ett rosa märke. Det var som kvällen inte existerat.
   "Ta dig hem. Inatt kommer inget mer ont skada dig." Aurora kände hur den varma närvaro kramade om hennes sinne i en lugnande gest. Trots hjärtat som slog på högvarv i hennes bröst, nickade hon. Med grottan som utgångspunkt började hon gå hemåt. Valpen märkte aldrig hur hon glödde svagt, som ett eget litet ljus.
   Ett antal gånger prasslade det till i buskarna. De första gångerna hoppade valpen till med ett skrämt pip. Närvaron blev alltid betryggande nära vid de tillfällena. Hon lugnade ner sig och fortsatte. Löftet höll. Efter några gånger slutade hon till och med att oroa sig. Stjärnorna ljög inte.

Valpen anlände hem en stund senare. Glöden avtog när hon smög in genom öppningen. Modern sov i mitten, med syskonen huller om buller. Aurora pausade för en sekund och såg på Sraosha. Till och med i sin fridfulla sömn tyckte valpen att hon såg trött ut. Ändå sedan Sirius gav sig av och inte dykt upp igen hade modern knappt fått en blund. Den röda slogs av skuldkänslor. Det var dumt av henne att smyga ut. Familjen krympte redan. Hon behövde inte bli ännu ett bidrag.
   "Sov. Vi har mycket att uppnå, du och jag." Tyst la hon sig ner bredvid Assar, som låg närmast öppningen. Valpen väntade sig att samma rastlöshet skulle hålla henne vaken även nu.
   Men närvaron lugnande henne, och det dröjde inte länge innan ögonen föll igen.

[Guardeiron beskyddar nu Aurora.]