Lövskogen, känd för sin grönska och sin lummighet, hade förvandlats till en något mörkare skog. Hösten hade tagit tag i den som med resten av landet, och färgat lövträden i gula, orangea, röda och bruna färger. Inte lika starkt färgad som man ville minnas Höstskogen själv, men något snarlika. 
     Under de färggranna, brokiga träden vandrade en mörkare skepnad. Fällen var klädd i olika gråa nyanser, och han såg ytterst blek ut i den färgsprakande omgivningen. Kroppshållningen var låg, och den glädjande omgivningen verkade inte alls påverka honom. Faktum var att den faktiskt smärtade varghanen, påminde honom om sina förlorade nära och kära. En djup suck lämnade den gråpälsade, innan han stannade upp.
     Den trubbiga nosen vibrerade lätt då han drog åt sig dofter som färdades med vinden. En dämpad lukt av varg låg i den. Uppmärksammat höjde han huvudet och kikade sig lite omkring. Öronen var vinklade framåt, om än ena i stort sett var helt förlorat. Svansen knyckte lätt till när han spanade över området efter bäraren till doften.

Skogen såg nästan ut att stå i lågor i och med lövens skiftande färger. Den rödorange tiken smälte väl in i landskapet. Hennes fläckiga fäll hjälpte henne att smälta in ännu mer. De stora rundade öronen klippte på hennes huvud då hon sakta smög fram mellan träden. I jakt på något men vad visste hon inte. Bara hoppet om att något skulle dyka upp som fick henne att fortsätta i denna skog. 

Hon hade vandrat igenom många områden i Numoori de senaste åren. Sökt efter sina förlorade bröder. Sökt och hoppats men för varje månad som gick, för varje årstid som passerade minskade det hoppet inom henne. Hoppet om att hennes sista familjemedlemmar skulle finnas vid liv. Det var vad som fick henne att fortsätta. 

Plötsligt stannade hon upp då hennes känsliga nos uppfattade den vaga doften av en främmande varg. De orangeröda ögonen började söka efter doftens innehavare. Hennes öron rörde sig på huvudet i jakten på de ljud en varg gav ifrån sig. Hennes sinnen var på helspänn.

Då inget verkade dyka upp, slappnade den gråfällade vargen av en aning. Huvudet sänktes och öronen släppte sin stelnade position på hjässan och vinklades ut en aning. I en något otymplig gångart började hanen röra på sig igen.
     Det tog dock inte lång tid förrän varghannen stannade upp igen. Varglukten tycktes ha växt sig starkare, om än han inte tycktes se något emellan de brokiga träden. En irriterande, gnagande känsla började bita honom i sinnet. Innan han beslöt sig för att söka upp främlingen, om än bara på avstånd.

Den gråpälsade hanen fortsatte framåt, med den skogsgröna blicken letandes. Plötsligt, som från inget, uppenbarade sig en varg cirka 30 meter ifrån honom. Holocene förstelnades, och stirrade stint på den mindre vargen. Dess päls bar ungefär samma kulör som omgivningen, och lämnat honom blind i hans sökande. Den mörka nosen vibrerade lätt då en bris drog förbi, och skvallrade om att detta var bäraren till doften. 
    På grund av att han kommit så nära, kände han sig tvungen att hälsa till vargen, som av lukten att döma, var en tik.
    "Goddag." rosslade han röst något frånvarande. Ögonen som var fastnaglade på henne, sökte sig bort emellan stammarna. Det var länge sedan han pratat med någon annan. Faktum var att han undvikit den mesta kontakt sedan han förlorat sin flock.

[Avslutar det här då det stått stilla sedan oktober. Vi kan säga att Zaynah bara gick vidare eller något, utan att stanna upp för honom. Om du vill så kan de ses någon annan gång.]