Regn.
Molnen hade hopat sig hela dagen och nu kom regnet med besked. Träd topparna blev tunga och böjde sig ner mor marken då regnet föll som pistolskott. Dropparna landade på trädkronorna och rullade sedan ner till marken. Så under trädtopparna var det ett svagt duggregn som kom igenom. Blommorna hade dragit ihop sig och gräset vek sig av dropparnas tyngd. Solen försökte tränga sig igenom molnen men förgäves.

Delgado tittade upp mot de tunga skyarna och suckade. Han älskade regn men det hade regnat konstant hela dagen. Han var blöt långt in i pälsen och hade börjat bli kall. Han morrade åt sig själv och reste på sig. Kroppen var stel och kall då han legat under ett omkull fallet träd för å söka skydd. Men nu började de gamla skadorna göra sig påminda så han behövde röra på sig.

Han sträckte ut varje ben till en början för att sedan sträcka ut rygg och nacke. Han suckade ut och började gå mot ett okänt mål. Han strövade mest bara omkring och nu hade han snart varit överallt i lövskogen så det var dags att bege sig härifrån.

Delgado stannade till under en trädstam och tittade ut över skogen, han kände sig förföljd.

Regn och åter regn. Varför skulle detta irriterande regn falla hela tiden. Den rödaktiga honan var blöt helt igenom pälsen och hon frös. Hon saknade solens varma strålar. De orangeröda ögonen sökte sig till trädens toppar och hon sökte efter solens varma strålar, eller i alla fall ett tecken på att de skulle bryta igenom men hon såg inget.

Hon hade aldrig varit i en skog så för henne var det en otrolig syn med träden, med grönskan och med skogens alla ljud. Så annorlunda mot savannen där hon vuxit upp. Hon stannade och lät blicken vandra runt skogen. Hon anade att någon var nära men såg ingen. Snabbt ruskade hon av sig i ett försök att bli av med en del av vattnet.

Delgado hatade att vara förföljd, att inte se vem han pratade med eller veta vad denne var för något. Han fnös till när en regndroppe träffade honom på nosen och fick honom att dra in vatten i luftvägarna. Han morrade dovt och började gå med sänkt huvud där han tyckte sig skymta något. Doften förde honom dit och han kröp ihop lite för att inte synas allt för väl.

Del rundade en trädstamma relativt smidigt för att vara så stor. Han stannade upp och tittade på vargen som stod ett par hundra meter bort. Han smalnade av med ögonen och lät ett dovt morrande sippra ur honom när han började gå mot denne. Vinden drog med sig en doft som förvarnade att det var en tik han hade att göra med. Men lika fort försvann den då regnet tyngde ned alla dofter i marken. Han fortsatte gå mot vargen, nu med högt huvud och morrandet mullrande i magen. Han hade öronen vinklat snett bakåt, men fortfarande lyssnade han efter oväntade ljud som kunde dyka upp.

Hon kunde höra hur en varg närmade sig och hur denne morrade dovt. Snabbt vände hon sig om och såg snabbt vargen som kom mot henne med öronen vikta snett bakåt och med ett hotfullt kropps språk. Hon stod kvar och sänkte huvudet något medan hon vek bak öronen hon med.

"Vad vill du mig främling och varför denna hotfullhet?" Henens röst var mer neutral än hon kände sig. Denna hane verkade vara ute efter bråk och hon tänkte inte backa om han nu ville ge sig på henne utan anledning. Hon hade ett eller två knep hon kunde ta till.

Delgado visste bättre än att släppa sin gard. Hans grå-gula ögon var fast etsade på tikens kropp. Hans ragg var rest och han gick sakta mot henne. När hon såg honom lät han ett gläfsande ljud slippa ur honom och han reste sig ännu mer i kroppen. Han stannade upp och andades tungt, uppspelt och med adrenalinen pumpandes i kroppen. Tikens kropp var ännu en gång av en underlig skepnad. Han hade inte annat än stött på vargar som sett ut som vargar men ändå inte. Han fnös till och slappnade sedan av lite grann. Morrandet avtog men kroppen var spänd som en stålfjäder. När hon talade till honom släppte han ytterligare på hotfullheten och ett flin sprack upp på hans läppar. "Jag skulle vilja fråga dig detsamma! " Hans röst var mörk och smått hotfull, han hade sänk raggen och tittade på henne. "Jag har lärt mig att i dessa skogar lurar precis vad som helst runt hörnet. Bättre att vara på sin vakt än att bli påhoppad. " Han satte sig sakta ned, fortfarande avvaktande mot tiken och stirrade på henne. "Vad är ditt namn, hona?" Hans röst var mer neutral nu men han var fortfarande spänd.

Hon betraktade den främmande vargen och svepte till med den lurviga svansen. Öronen klippte på hennes huvud innan hon vinklade fram dem lite smått. Lyssnade då hanen först talade.

"Vad jag vill dig.." Hon höjde ena 'ögonbrynet' åt honom. "Jag vill dig inget." Hennes röst var neutral mot honom. Hon litade inte alls på honom. "Och du må ha rätt om dessa skogar även om jag ännu inte vandrat i dem någon längre tid." Svarade hon kort på hans kommentar om skogen. Då han verkade slappna av lite smått så stod hon kvar på samma ställe. Satte sig inte ned för med en varg som denna visste man aldrig. "Mitt namn är Zaynah." Hon var osäker på om det var rätt att avslöja sitt namn för honom men samtidigt var hon uppfostrad att vara artig. "Och vilket namn bär ni själv?" Svansen hängde nu lite mer avslappnat bakom henne men hon var ändå beredd i fall han skulle försöka något mot henne.

Delgado granskade hennes minsta rörelse, från en in andning till en muskelryckning. Han svepte svansen bakom sig och lyssnade på vad hon skulle ha att säga. Han höjde ena ögonbrynet lite förundrat, han kanske återigen bara inbillat sig? Han funderade på hur skogen såg ut och insåg snabbt att han kunde mycket väl varit den som förföljt henne. Något han aldrig skulle erkänna, så klart det måste varit hon! Hans tankar snurrade i huvudet på honom och han rycktes tillbaka när hon talade med honom igen.

Zaynah Han lät namnet åka genom hans huvud och försökte komma på ett bra trick för att spara det i hans minne. När hon kort därpå frågade efter hans namn svarade han henne lugnt. "Delgado, mitt namn är Delgado." hans röst var sträv och hans blick inte lika hotfull. Han lät den vandra över hennes kropp för att sedan återvända till hennes ansikte.

Hanen verkade vara helt fokuserad på allt hon gjorde och varje rörelse hon gjorde. Så som hon iakttog honom. Ett litet flin spelade på hennes läppar. Ingen av dom litade på den andre. De flesta skulle nog tro att hon hade mer att frukta än hanen då han var större än henne. Hon svepte åter till med svansen. Han må vara stor men hon var en tuff tik.

"Så Delgado. Vad gör du i denna skogen? Jag har hört att delar av denna skog tillhör flocken Cierzo och av er doft att döma tillhör ni inte någon av dom" Hon lade huvudet lite på sned och betraktade honom noga. Lade varje liten detalj på minnet för stunden.

Regnet fick honom att blinka ofta och i följd. Han flyttade blicken till honans ansikte och lät den stanna där, vilande med en svag touch av irritation. Han lät svansen omsluta honom över hans tassar, vaktandes mot tiken framför honom slappnade han av lite mer. Inombords skrattade han åt hur patetisk han var som varit på sin vakt för denna lilla hona. Hennes ord ljöd ur munnen på henne och han lyssnade varsamt, aldrig att han inte lyssnade på tonfall eller kroppsspråk. Sådant var avgörande ifall man skulle bli äten eller om man skulle ätas.

"Jag har just vandrat in i denna värld och undersöker mig fram. Jag lyssnar inte på vad andra har att säga om saker och platser. Jag vill upptäcka problemet eller faran själv. " Han höjde huvudet lite och såg på henne. "Regnet sköljer undan det mesta, men eran doft kan jag känna och den tillhör inte denna skogen. Så vad för dig hit? "

Hon såg på honom även om hon då och då fick blinka bort någon regndroppe som letade sig in i ögonen på henne. Hon hatade regnet och hon frös för att hon var så blöt. Hon brukade inte vara ute i regn och även om det mest duggade här nere på marken under trädkronnornas skyddande tak så var det nog för att irritera henne.

Hon lyssnade på hanens tonfall och vad han sade. Hon log vagt åt honom då han sade att hon inte tillhörde skogen. "Som ni upptäcker jag landet även om jag är född i detta land. Savannen är mitt hem. Jag vill helt enkelt se mig omkring i Numoori och en vän talade om denna skog och dess flock" Hon lade huvudet lite på sned. Vad var detta för underlig varg. Hon hade träffat andra vargar som inte var så vänligt sinnade men denna hane var varken vänlig eller överdrivet elak eller hånfull.

Del tittade på henne med samma blick, han kände hur det kröp i kroppen på honom. Hur raseriet växer och lugnar sig, han slickade sig om munnen för att få bort de regndroppar som rann längsmed hans nos. "Vad är ni för någon varg?" Han måste lära sig mer om dessa olika vargar som inte gjorde annat än förbryllade honom. Den ena såg dummare ut än den andra och alla såg ut att vara korsade med något skumt. För ingen såg ut som en varg!

Delgado ställde sig upp och ruskade på sig, vattnet yrde runt honom och han fnös hårt. "Jag hatar regn..." mumlade han för sig själv.

Huvudet tippades på sned då han frågade vad hon arv för varg. Hon log snett åt honom. "Så ni har aldrig sett en stäppvarg förut." Hon hade en lite retfull ton i rösten. Hon hade sett många olika vargar men mest hade hon sett olika varianter av stäppvargar och stäppvargskorsningar.

Hon ruskade av sig även hon och fnös kort. Hon hörde hans kommentar om regn och kunde inte annat än att ge ifrån sig ett kort skratt, dock inget glatt skratt. "Ja du är inte ensam om att ogilla regn. Savannen är en torr och varm palts, inte som denna skog."

Delgado tittade på henne och lät sina ögon vandra över hennes kropp en gång till. Hon såg rätt lustig ut tyckte han. Han skakade sakta på huvudet. "Nej, aldrig träffat på en sån som dig. " Hans sträva whiskey röst och fnös. Han tittade på henne när hon skakade sig och flinade när vattnet for åt alla håll och kanter även på henne.

Del flinade åt hennes ord och nickade. "Jag ska bevara det i mitt minne. " Del skrattade till och såg upp mot trädtopparna. Han tyckte sig skymta solens strålar någonstans genom de tjocka molnen. Det kanske var önsketänkande, men just nu var han blöt och kalla. Kall var han gärna men han hatade att vara blöt.

De orangeröda ögonen betraktade den gråa vargen och hon svepte till med svansen. Hennes lugg låg tung mot hennes panna och ner mot nosen och manen som annars stod upp på längst med hennes nacke låg även den ned, tung av regnet.

Hon ruskade på sig och lade huvudet lite på sned. "Så vem är ni främling? Vad har fört er till denna fuktiga kalla skog?" Hon hatade tystnaden och hon hatade detta regn. Ville allra helst fortsätta sin vandring men samtidigt ville hon inte vara allt för otrevlig och bara gå sin väg. Om hon fick välja skulle hon snabbt ta sig igenom denna skog och fortsätta se sig om i Numoori.