[Reserverad för Selva.]

I det tidiga gryningsljuset verkade skogen inte lika mörk. Det första snötäcket hade fallit över Kaiwood, och det vita gnistrade vackert i de tidiga solstrålarnas uppiggande ljus.
Shiva sträckte på sig samtidigt som han klev ut från det täta grenverket han sovit under. De riktigt gamla granträden med lågt hängande grenar utgjorde perfekt skydd under natten. Han sov sällan med flocken. Han älskade flocken, han skulle försvara dem med sitt liv, men han behövde inte ligga kloss i dem för att veta att de fanns där.
Energierna, de som sprakade runt omkring honom, talade om för honom vad som skedde i skogen. Och dessutom kunde han lämna flocken längre stunder nu när Kalis valpar var ute på äventyr. Det var betydligt mindre spänningar i flocken sedan de små lämnade flocken.

Den svartvita hanen ruskade på huvudet, såg sig omkring. Kände av sin omgivning.
Allting var lugnt.
Med en djup suck började han vandra framåt över den snötäckta marken. Det var inte många centrimeter som hade kommit, men nog för att täcka marken. Vintern hade kommit, precis som varje år. Det gjorde honom ingenting, tack vare den tjocka pälsen han fått från sina bergsvargs gener.
Faktiskt kunde Shiva till och med påstå att vintern var vacker. Kaiwood blev som en helt ny plats.

Energierna susade omkring honom, blixtrade i ett färgsprakande spektakel. Han följde dem med ett vagt intresse, samtidigt som ett litet leende spelade över hans läppar. Ingen annan såg världen som han gjorde. Ingen annan.
Men så plötsligt kom en avvikelse i skogens stillsamma energiflöde. Något gnistrande, något levande. Något som sprakade av liv. Det fångade hans intresse.
Med en intresserad blick vek han av från sitt stråk, följde den levande energin. Det svaga leendet blev aningen bredare och en svag melodi hummades fram ur hans strupe. Detta var en rolig vändning på dagen. Vem sökte sig till Kaiwood idag?
"Främling."
Shiva klev runt en samling buskar och hans högresta gestalt uppenbarade sig. Han lade blicken på en mörk hona, och han fascinerades över hur hennes energier brann av styrka.
"Vem är du, som söker dig till min skog?"

Vindarna hade vänt, och temperaturen i luften hade sjunkit. Hösten hade övergått till vinter, och ett tydligt tecken på detta var den vita snö som nu täckte marken i den svagt upplysta skogen. Det var ett under att något av det vita faktiskt nått marken, med tanke på de massiva träden som sträckte sig upp mot skyn med trädkronor så breda att de bildade någonting som kunde liknas vid ett tak. Det var nästan som att befinna sig i en sal. Trädens breda stammar utgjorde pelare, och grenverket i dess toppar bildade ett skyddande tak. Allting var så annorlunda. Trots att trädens grova rötter täckte en stor del av marken fanns tillräckligt mycket öppen yta som tillät stora bytesdjur, så som älg och hjort, att röra sig fritt i skogen. Dagsljuset gjorde det enkelt att lista ut vare sig det var dag eller natt, och klimatet förändrades säkerligen efter årstiderna. En stor omställning, från att ha levt större delen av sitt liv i en öken där lava härskade och styrde klimatet med järnhand. Rök var vad som täckte skyarna över Lavaöknen, och det var lavan som färdades i marken och rann utmed vulkanens kanter som reflekterades i de mörka ångorna och gjorde det möjligt att se vars man befann sig. Dag och natt var någonting som smälte samman i ett sådant område. Där fanns heller inget vilt man kunde leva på, så för föda gällde det att leta sig till andra områden. Det var på så sätt som hon lärt sig i ung ålder att det fanns en värld utanför det revir som var hennes hem. En värld som inte liknade reviret på något sätt. Nog för att hon hittills under sin påbörjade vandring hunnit ta sig genom några andra områden som på sina egna unika sätt skiljde sig från Lavaöknen skoningslösa klimat, men det var inte förrän hon satt tassarna i denna skog som hon för första gången i sitt liv fått se snö. Under vintrarna hade hon spenderat sin tid med att vandra över Lavaöknens karga område, och när det kom till att fixa föda hade hon alltid sökt sig till de närliggande områdena där det fanns större byten att få tag på. Men i den södra delen av landet sjönk temperaturerna aldrig tillräckligt för att snö skulle kunna falla. Nu när hon kommit längre norrut kändes det direkt i luften att vintern dragit in över landet, och det var först nu som hon insett hur tacksam hon borde vara över den tjocka päls som täckte hennes kropp.
Med beslutsamma, lugna steg tog hon sig fram över den vita marken. Till en början hade det känts ovant och inte alls speciellt frestande att fortsätta genom skogen när kylan stuckit i trampdynorna på henne. Men efter ett tag hade hon insett att kylan inte kom åt henne på ett sätt som var tillräckligt påfrestande för att hon skulle välja att söka sig tillbaka till varmare områden. Faktum var, att i samma stund hon insett att tystnaden som kommit i samband med snön kunde utnyttjas till att leta reda på någonting att äta. Sedan hon lämnat sitt revir, strax efter att hon upplöst den flock hon tagit sig an i ung ålder men valt att splittra då hon ville ge sig ut på den efterlängtade vandringen genom landet som hon sett framemot sedan hon var valp, hade hon korsat en sandöken, för att sedan vandra in i Döda Skogen. Inget av de områdena svämmades direkt över av bytesdjur, och hon hade fått leva på vad hon kunnat hitta. Sedan hon trätt in i Kaiwood, den skog som hon hört så mycket om och sett framemot att få besöka, hade hon snabbt hittat spåret av vildsvin och redan lyckats fälla några stycken för att tysta den hunger som hållit hennes mage i ett starkt grepp. Smaken av blod och kött hade varit mer än välkommen, och hon hade inte stressat med att ta tillvara på allt ätbart på bytena. Måhända att hon sökte efter någonting i denna skog, men det var någonting med den som gjorde det väldigt enkelt för henne att slappna av och vilja ta sin tid. Kanske hade det bara varit tillfredsställelsen efter att ha fått äta sig mätt, men det sades ju också att denna skog hade många hemligheter. Någon hade någon gång sagt till henne att detta var känt som Andarnas Skog.

En fågel kastade sig ifrån en av grenarna någonstans ovanför henne, och hon valde att stanna upp. Den kontrastrika blicken sökte av omgivningen med tydlig nyfikenhet och förväntan. De giftgröna pupillerna var vidgade, de svarta öronen stod spetsade på det breda huvudet. Hon var en imponerande syn, utan tvekan. Trots det rena Kargblodet som rann genom hennes ådror var hon högrest i manken, muskulär och bred i kroppen. Till skillnad från resterande medlemmar i sin familj var hon byggd för närkamp och kraftmätning i rå styrka, inte snabbhet och smidighet. Men trots sin tunga kroppsbyggnad var hon inte långsam och klumpig. Över rygg och bakdel löpte linjerna som var typiska för kroppsformen en Karg, och i hennes rörelser vilade en medvetenhet som talade för att hon hade full kontroll på den stora kroppen. Hon var en stridsmaskin, man kunde inte säga annat.
Medan hon betraktade det snötäckta landskapet omkring sig lät hon tungan fukta nosen, försäkrade sig om att hon inte hade några blodrester kvar kring de kraftiga käftarna. Och medan hon lät tankarna vandra iväg med henne uppfattade hennes kraft någonting som inte kunde liknas vid de bytesdjur hon hittills stött på. De rytmiska hjärtslagen från ett annat rovdjur. En varg. Hon vädrade lätt i den kyliga luften, och kom på sig själv med att befinna sig närmare revirsgränser än vad hon först lagt märket till. Ett lätt leende smög sig över de svarta läpparna, innan hon beslöt att styra stegen åt det håll som kraften sade åt henne att gå. Det blev snart mycket tydligt att den andra individen rörde sig emot henne, och hon beslöt att på nytt stanna upp. Invänta denna andra varg som verkade så mån om att de skulle mötas.
När hanen trädde fram bakifrån ett buskage spetsades de svarta öronen och huvudet lades en aning på sned. Hans ord undgick henne inte, och hon kunde inte hindra ett brett flin från att lägga sig över läpparna. Hans skog? Utan tvekan så luktade han starkt av den flock som hade sitt revir här, men vem var han att lägga an på denna skog som sin egen? Inte kunde det väl vara flockledaren själv hon hade äran att möta denna tidiga timme?
"Din skog?" Flinet låg kvar på läpparna, men till skillnad från vad man kunde förvänta sig från denna hona så talade hon inte med utmanande ton. Rösten var mörk, för mörk för att kunna beskrivas som feminin, men tonen var len och inställsam.
"Inte visste jag att hela skogar kunde ägas." Svansen knyckte till bakom henne, och flinat hade minskats till någonting som kunde liknas vid ett vänligt leende. Hon släppte honom med blicken och valde att återigen se sig omkring. "Mitt namn är Selva, jag är inget annat än en vandrare som fattat tycke för denna respektingivande skog." Ett lågt skratt kunde anas långt nere i strupen på henne, men hon såg till att kväva det innan hon återigen lade blicken på hanen.
"Vem är du själv?"

Han stannade upp, lät den mörka blicken glida över den främmande varginnan som stod framför honom. Granskade varenda lite detalj samtidigt som hennes ord flöt genom luften mellan dem. Hennes röst var mörk, tilltalande på något vis. Shivas ögon smalnade av när han försökte urskilja något mer bakom den sprakande ridån som hennes kraftfulla energi visade upp mot världen. Han såg styrka, han såg makt. Inget mer. Och det irriterade honom lika mycket som det ökade hans intresse för främlingen.

Selva presenterade hon sig som, och någonstans långt bak i huvudet ringde en svag klocka hos Shiva. Det var som om han borde veta vem hon var. Men uppenbarligen kände hon inte hans namn, så kanske han bara inbillade sig? Tanken sköts åt sidan och med ett snett leende satte han sig ned på den snötäckta marken.
"Shiva är mitt namn." Det var med en nonchalant utstrålning som han talade till henne. Avslappnad och retsam. "Och jag måste varna dig - du fattar tycke för farliga saker. I Kaiwood finns inget att hämta förutom mörker och död."
I alla fall för de utomstående. Flocken som levde där, hans flock, de var ett med skogen. De andades och levde enbart för att skydda varandra och Kaiwood, och därmed accepterades de av andar och andra utomvärldsliga skapelser som hade sin hemvist bland de uråldriga stammarna. Åtminstone var det så Shiva valde att se det. Han var ett med skogen.
"Vem kan veta det bättre än mig? Som sagt, min skog. Och du farligt nära att inkräkta på ett område du borde hålla dig borta från."
Han gav henne ett brett, charmerande leende.

Vad hon ville här kunde han inte låta bli att undra över. Någon som sjöd så av styrka var ovanligt att se, och det påminde honom om Iwaku och hur dennes energier kunde lysa upp hela Kaiwood. Det var en kraftfull varg, och denna Selva... Ja, från Shivas synpunkt verkade hon inte vara långt efter Iwaku.

Den retsamma tonen hon möttes av i hanens ord fick en skugga att dra över det lugna uttryck som vilade över hennes ansikte. En knappt märkbar förändring, ändock var det ett tecken på att hon inte tycktes speciellt förtjust i bemötandet. Men å andra sidan, vem var hon att döma denne hane som verkade så hemma att han ansåg det vara en smart idé att testa hennes tålamod? Hon själv kunde inte låta bli att testa gränser, och kanske var det just det hon gjorde när hon valde att inte tala hela sanningen för denne hane. Det var ingen lögn att hon var en vandrare, men hon var långt ifrån lik någon annan varg som tagit beslutet att färdas genom detta land med målet att vara med om nya upplevelser och uppsöka helt nya platser. En före detta flockledare. En ung hona som tränats av ingen mindre än Key, en mäktig hona som valt att lämna detta land utan att lämna några spår efter sig. Och hon hade ett mål.
Tungan gneds sakta emot gommen innanför de stängda käkarna, nästan som om hon smakade på hanens namn utan att uttala det. Shiva. Det lät inte bekant. Måhända att hennes vistelse i Lavaöknen under större delen av sitt liv gjort att hon inte givits möjligheten att lyssna till viktiga namn som cirkulerade i detta land, men denna vandring skulle ändra på det. Dessutom, om det nu var så att denna Shiva var en varg med ett namn värt att lägga på minnet... då fick han bevisa det för henne.

När han sedan varnade henne för att hon tycktes fatta tycke för farliga saker kunde hon inte hindra läpparna från att spricka upp i ett brett grin. Hur länge sedan var det någon sist hade varnat henne, Selva, för någonting? Tanken var skrattretande. Aldrig tidigare i sitt liv hade hon mött en varg som varnat henne för att hon tog farliga beslut. Kanske det inte skulle vara så fel om fler tog chansen, om inte annat var det roande. Fast å andra sidan, samtidigt som hon fann det hela hysteriskt kunde hon inte ignorera ilskan som blossade upp inom henne. De starka viljorna inom henne kolliderade med enorm kraft, och hon kunde inte låta bli att rynka en aning på nosryggen i frustration över att hanen hade mage att tala till henne på det viset. Blicken smalnade, de giftgröna pupillerna hade dragit ihop sig så de mer liknade kattpupiller än någonting annat, och hon krökte en aning på nacken innan hon särade på käkarna.
"Vad kan möjligtvis vara mer intressant än mörker och död?" Grinet låg kvar på läpparna, blicken var intensiv och skuggan som vilade över ansiktet fick henne att se mycket äldre ut än vad hon var. Tonen var låg, utmanande. Den långa svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon blinkade långsamt emot hanen, det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra, innan hon satte sig ned. Intensiteten, utmaningen, som vilat över henne var plötsligt borta och hon fnös lätt för sig själv innan hon knyckte nacken och lät det tunga huvudet falla åt sidan. Blicken var på nytt nyfiken, granskande.
"Detta område du talar om," hon rätade upp huvudet, frammanade ett vänligt leende, "det råkar inte vara The BloodBlooms revir?" Tonen var frågande, oskyldigt ovetande. Dessvärre matchade inte hennes granskande blick oskuldsfullheten i hennes röst.

Det var någonting som var fängslande med henne. Någonting som var intressant, som lockade på honom. Vad kunde Shiva inte avgöra, men denna Selva hade en dragningskraft som fick honom att vilja utforska. Det brann omkring henne, samtidigt som där fanns ett mörker och mystik som Shiva hade svårt att motstå. Något var det, något.
Han flinade.
"Jag måste hålla med dig på den punkten." Den avslappnade rösten och det nonchalanta uttrycket fick det att verka som att han trodde att han var bättre än henne. Och det trodde han också, oftast, när det kom till andra vargar. "Inget lockar mer än mörker och död." Dock inte denna gång, för det fanns en styrka hos henne, mörker och makt, som kunde mäta sig med hans egna. Det skulle han dock aldrig erkänna.
Han mörka ögon mötte de lysande honan bar i sin skallen. Fortfarande undrade han över henne, fortfarande ville ha veta mer. Så många frågor som kunde ställas, så många undringar han ville framföra. Men han lade band på sig själv. Nyfikenhet var en av hans starkaste egenskaper, men det var också den som mest troligt leda honom på villovägar. Han hade fått lära sig att tygla den, redan i unga år, då Blossom sagt honom att vara vaksam och inte kasta ur sig allt han tänkte på.

Omgivningen omkring den glittrade vackert i solens mjuka sken. Det var som om snökristallerna fick liv, och glimmade som för att visa hur vackra de var. Visa upp sig för omvärlden.
"Mycket riktigt, Selva. Det är TheBloodBlooms revir jag talar om." Shiva tystnade för några ögonblick. Blicken hölls fäst vid hennes ögon samtidigt som han lutade huvudet närmare henne. "Och vad ryktet säger så gillar de inte att ha främlingar på sina marker," viskade han fram med ett dramatiskt tonfall.
Ett kort skratt lämnade Shivas strupe då han drog tillbaka huvudet och återfick den högresta hållningen han alltid bar. Det glimmade i hans ögon, som om de gnistrade ikapp med den snötäckta omgivningen. Men det var inte solsken som speglades hos Shiva, det var något mörkare som fick hans ögon att lysa.

Hanens nonchalanta sätt undgick henne inte, men det var någonting som hon tillät sig själv ignorera. För stunden. Ännu hade hon inte givit honom någon anledning att tro att hon var någonting annat än en simpel vandrare, att hon var en varg värd att frukta. Det krävdes mycket av henne, att hålla låg profil i närheten av en varg som hon annars skulle ha blottad tänderna emot och slitit nackskinnet av för att tydliggöra att man inte försöka sätta sig upp emot henne. Modern hade fruktat för hennes hälsa sedan hon varit valp, men syskonen var de som hade fruktat för sina liv. Även i lek hade hon inte tolererat att de försökt visa sig bättre än henne, att de hade visat sig respektlösa. Det hade alltid slutat med att blod fläckat marken, och det hade aldrig varit hennes eget. I slutändan hade det gått så långt att den yngste av bröderna miste sitt liv. Det var ingenting att vara stolt över, hon hade endast gjort honom en tjänst när hon tagit livet ifrån honom. Och den andre brodern.... tja. Sedan de varit stora nog att börja bilda sig egna uppfattningar om världen omkring sig hade längtan att få höra hanens skallben krossas mellan hennes käftar brunnit i bröstkorgen på henne. Det hade av någon anledning aldrig varit lika intensivt med systern. De hade slagits, utkämpat strider som kunnat sluta mycket värre än de gjort, och blod hade spillts. Men viljan att beröva systern livet hade aldrig tagit över. Kanske för att systern varit smart nog att inte ta det så långt. Hon visste hur man höll låg profil, visade respekt och kunde läsa av när det var dags att backa undan så att man inte hamnade i vägen för det hugg som väntades komma.
Nej, hon var inte den som tillät andra vargar utmana henne eller visa sig respektlösa. Många gånger var det ren impuls att hon slog om och satte tänder eller klor i den varg som råkade stå närmast, men det var ingenting hon försökte motarbeta. Det ständigt skiftande humöret, de starka känslorna som kunde kollidera med sådan kraft inom henne att hon ibland inte visste vad hon skulle ta sig till, det var allt som var hon. Och det bidrog till att sätta osäkerhet och rädsla i de vargar som tvingades stå öga mot öga med henne. Ett skiftande humör som gjorde henne omöjlig att avläsa, förmågan att kunna hugga utan att det behövdes minsta anledning. Ingen ville stå inför en sådan individ. Därför fanns det ingen anledning att försöka lägga band på sig själv. Hon längtade efter att få se tvekan speglas i andra vargars ögon, älskade ljudet av hjärtslag som ökade och känna hur musklerna under deras skinn spändes i väntan på att antingen springa därifrån eller ta striden. Hon fullkomligt älskade att vara fruktad.
Men detta var inte ett sådant möte. Nej. Det fanns en anledning till varför hon valt att träda in i denna skog, varför hon styrt sina steg så nära det revir som tycktes vaktas av denna hane. Det var en anledning hon fick kämpa för att behålla i fokus. Och för att allting skulle gå som planerat, krävdes det att hon inte lät humöret svänga som det ville.

Det bekräftades. Det var TheBloodBlooms revir som låg inom räckhåll. Det enda som stod mellan henne och reviret var hanen, Shiva. Nu återstod bara frågan; Skulle han visa sig vara hjälpsam, eller endast ett hinder på vägen?
När han lutade sig närmare vinklades de svarta öronen bakåt, och hakan sänktes en aning, men blicken vek inte en tum från hanen. Den dramatiska viskningen kanske skulle ha varit tillräckligt som varning för vilken annan varg som helst, men hon tog det som ett tecken på att hon gjort helt rätt som sökt sig hit. Öronen föll återigen framåt, denna gång som på en valp som hittat någonting intressant men som den inte riktigt förstår sig på, och pupillerna vidgades så pass att irisarna inte var mer än tunna cirklar i dess utkanter.
"Bra." Hon sträckte på sig, valde att ta blicken från hanen för att titta in i skuggorna som dolde sig bakom trädens breda stammar. "Jag räknade inte med att kunna vandra in på området obemärkt. Detta sparar värdefull tid." En slugt leende lekte i mungiporna på henne, och hon sneglade med utmanande blick på Shiva.

Sättet hon förde sig på, sättet hon talade på, som om hon hade förväntat sig att något likt detta skulle hända. Shiva lade huvudet aningen på sned, och trots att det sneda leendet låg kvar i ansiktet verkade han nu mer allvarsam än tidigare. Tankarna forsade genom hans huvud, och vid hennes ord ryckte det svagt i hans öron.
Och så slog det honom. Hon hade letat efter dem. Hon hade letat efter TBB. Hans hem, hans flock. Varför? Vad drev henne till sådan dårskap?
Någonstans där långt bak i huvudet ekade mormoderns ord, det hon sagt om att ta det lugnt, att avvakta, att inte röja sina tankar för andra. Men det här var ingenting som Shiva uppskattade. När någon med denna flammande styrka klev in på hans marker, letade efter hans flock, då skulle han också veta av vilken anledning det skedde.
Stillsamt reste sig den svartvita hanen upp från sin sittande position. Leendet var borta. Blicken spändes i honan.
"Vad vill du oss?"
Den tidigare retsamma och nonchalanta tonen var som bortblåst. Kvar fanns ett djupt allvar och en iskall ton då han talade.
Han kunde känna hur skogen vibrerade omkring honom. För de som inte såg på samma sätt som han var morgonen fortfarande lika snöfylld och glittrande, vacker och stillsam, men för honom förändrades den. Det var inte längre en fridfull skogsidyll. Som om träden kunde känna hans irritation, och därmed väckte liv i de andar som slumrade där. Denna främmande hona ville dem något, fast hon inget här hade att göra.
Vissa kanske skulle ha påstått att han gjorde ett dumt val, lade sig i saker som han inte hade att göra med. Skitsnack. Allt som rörde skogen var hans sak, enligt Shiva. Detta var hans arv. Detta var vad han skyddade.
"Jag kan inte minnas att jag någonsin har lovat dig fri passage här, så du har knappast något att hämta i denna skog."
Musklerna spändes i den seniga kroppen. En svag vindpust drog i den täta pälsen. Glimten i de mörka ögonen var borta. Det var något underligt med detta, och Shiva gillade det inte alls. En främmande hona, en kraftfull sådan, stod och frågade om saker hon inte hade att göra med. Självklart reagerade han. Det var hans plikt att göra det.
Tyst undrade han om Nisha var i närheten, om hon hörde hans ord, om hon stod stöttande bakom honom precis som alltid förut.

Äntligen verkade det sjunka in hos hanen att hon inte var rätt varg att tilltala med nonchalant, skojfrisk ton. Äntligen gav han henne en reaktion, en äkta sådan. Och han gjorde henne inte besviken. Allting med hanen hade med ens förändrats, och hon njöt av att beskåda resultatet hennes ord hade fört med sig. Framför henne befann sig nu en mer allvarsam, avvaktande hane. Blicken, ansiktsuttrycket, det faktum att han inte längre satt ned utan valde att resa sig upp. Allting talade för att hon sagt precis rätt sak, funnit av de rätta punkterna. Leendet som vilat i skuggan av mungiporna sprack upp till ett grin, och hennes blick lyste av förväntan och iver. Åh, som hon njöt när hon kunde påverka individer på detta sätt. Allting blev så mycket mer intressant när konversationen inte höll sig på ett och samma plan. Vem brydde sig om kallprat om skogar, vandrare och vare sig någonting kunde uppfattas som lockande eller ej? Ingen. Sådant hörde hemma i familjer, eller i en konversation mellan två vargar vars liv inte var mer intressanta än så. Hon hörde inte hemma i en konversation gällande så vardagliga, tråkiga saker. Hon krävde intresse, flammande känslor och action. Fruktan, oro eller ilska... hon tog vad som fanns att arbeta med, och vände och vred på det tills det bildade en situation som passade henne. Och detta, just nu, passade henne alldeles utmärkt.

Ett lågt, mörkt skratt som bottnade i den breda bröstkorgen undslapp henne. Det var underbart, inte endast att beskåda hur djupt hennes ord hade skurit, men också att få känna det. Från att ha varit avslappnad och säker, till att vara spänd och beskyddande. Hanens kropp talade om alltför väl vilken inverkan hon hade på honom, och det skänkte henne djupare tillfredsställelse än den metalliska smaken av blod på tungan kunde ge. Kraften brann starkt inom henne, som om den livnärde sig på de drastiska fysiska förändringarna hon kunde känna av hos hanen. Som om kylan i hans röst fick hennes eget blod att koka, närde besten som alltid låg vilandes just under ytan.
Hon slöt ögonen, innan hon själv reste sig upp. Långsamt. Rörelserna var mjuka, kontrollerade. Som om hon frestade honom att göra någonting dumt, låta frustrationen över att hon drog ut på det hela ta över och testa hur snabba hennes reflexer faktiskt var. Men när hon väl rest sig, visade upp hur högt i manken hon verkligen sträckte sig, valde hon att åter möta hanens mörka blick. Det breda grinet låg kvar på hennes läppar, och fortfarande kunde man uppfatta ett lågt skratt som låg och tryckte i strupen på henne.
"Fri passage?" Hon lät uppriktigt förvånad. Det tunga huvudet lades på sned, och hon såg på honom med bekymrad blick - ungefär som en vuxen beskådar en valp som gjort någonting den inte förstått varit fel. "Nej, kära vän." Tonläget sjönk, och blicken mörknade. När hon sedan fortsatte fanns det en melodisk klang i rösten, och varje ord dröp av hån. "Det har jag aldrig bett om."
Den kontrastrika blicken glödde, avslöjade hur hon hungrade efter hanens nästa reaktion. De svarta tassarna var placerade brett isär, som för att visa att hon inte tänkte ge vika vad än hanen kunde tänkas ta sig till härnäst, och den långa, svarta svansen hölls böjd ovanför marken bakom henne. Allting med den unga honan skrek dominans, och hon var väl medveten om att hon utmanade hanen framför sig på alla sätt möjliga. Och hon njöt av varje sekund.
"Mitt ärende med TheBloodBlooms har ingen annan än jag och dess ledare med att göra." Hon skrockade lågt för sig själv, samtidigt som hon sköt ut bröstkorgen en aning.

Under tystnad såg Shiva på henne. Hon skrattade, hon reste sig, hon talade. Ingenting bekom honom direkt. Han ville veta vad hon gjorde här, och ifall han var tvungen skulle han klösa fram det ur henne.
Att hon verkade njuta av hela situationen gav Shiva ärligt blanka fan i. Hon fick njuta bäst hon ville. När allt kom omkring vad det här hans område, hans hemmaplan. Skulle det leda till konflikter av det våldsamma slaget var han inte den som backade, och ifall hon hade några intensioner på denna plats som han inte gillade skulle han vara tydlig med att visa det. Här kunde ingen komma och tro att de var värda något. Det var de inte. De var patetiska, värdelösa, allihopa.
I Kaiwood regerade han. I Kaiwood gällde hans regler, och här frodades endast hans undersåtar. Den som trodde annat var antingen galen eller bara korkad. Och Shiva gillade inte sättet som denna främling betedde sig på. Selva hade klivit in här nästan som om hon trodde sig äga platsen.

För några sekunder lade sig en tystnad mellan dem. Shiva bara såg på henne, stirrade nästan. Inte utmanande, men intensivt.
"Ser man på, det är ledaren du vill träffa... Det måste vara din lyckodag." Det blixtrade i de mörka ögonen medan han talade åt henne. "Du står rakt framför honom."
Det ryckte svagt i hans mungipor då ett leende ville träda fram. Det hade det vanligtvis gjort i denna situation, men inte nu. Det fanns ett djupare allvar hos honom. För de som kände Shiva, de som sett dem lustiga retstickan, var detta allvar en väldigt sällsynt sak som endast kom fram då det verkligen behövdes.
"Jag är Shiva, ledare av TBB, ättling till Blossom."
Han hade axlat ledarrollen då mormodern gått bort. Han hade till och med strävat efter den då flocken först föll i odugliga händer. Han hade varit tvungen, det som Blossom byggt skulle inte få förstöras. Han var född till detta, det var hans uppgift i livet. Och han visste vad det gick ut på. Allt för flocken, och endast döden fick vara hans hinder.
"Så, Selva... Var nu vänlig och berätta för mig vad det är du önskar framföra."

I samma stund som hanens ord nådde henne vinklades öronen bakåt och skuggan av en rynka blev synlig mellan de svarta ögonbrynen. Det var nästan så att det såg ut som att honan tvekade. Om man ville beskriva det på det sättet var det väl inte helt fel, hon var tvungen att göra en paus och reflektera över hur situationen plötsligt utspelade sig framför henne. En sekund passerade. Två. Tystnaden som drog ut sig mellan dem verkade nästan seg som sirap, som om omgivningen inte vågade dra efter andan i väntan på vad som skulle hända härnäst. Så spetsades de svarta öronen på nytt, och det tunga huvudet lutades en aning åt sidan medan hon blinkade lätt emot hanen framför sig. Det såg ut som om hon såg honom för första gången, med nya ögon. Allt som varit hon för bara någon minut sedan, den utmanande, hånande utstrålningen, var som bortblåst. Kvar fanns en intensiv, granskande blick och ett hårt uttryck som inte talade om vad som pågick innanför pannbenet på henne.
Blicken granskade varenda millimeter av hanen. Bakbenens struktur, linjen över ryggen, pälsen som täckte bringa och nacke, för att slutligen landa på den mörka blick som intensivt vägrade släppa taget om henne. Snopen? Nej, långt ifrån. Häpen var heller inte rätt ord för att beskriva de känslor som sköljde över henne där hon stod och försökte återfå greppet om situationen, det grepp som ryckts ifrån henne med förvånansvärd kraft. Inte för att det varit helt oväntat, hon hade inte väntat sig att den hon sökte skulle vara den första att möta henne. Även möjligheten om ett byte bland ledarrollerna hade passerat genom hennes tankar. Men den hane som stod framför henne var så.... lite jämfört med vad hon förväntat sig. Historier och berättelser hade höjt hennes förväntningar, och under årens gång hade bilderna historierna planterat i sinnet byggts på och vridits av egna tankar och idéer om hur de vargar hon hört talas om skulle se ut och hur det skulle kännas att stå inför dem. Denna hane var för henne helt okänd. Ja, kanske inte helt nu då hon visste hans namn och att han var ledaren för den flock som hon sökt efter. Men ändock ingenting respektingivande. Möjligtvis för de som följde honom, men i hennes ögon såg han ut som vilken annan varg som helst. Inte i närheten av den storslagna ledare hon hoppats på att få möta när hon trätt in i dessa skogar.

Ett bekymrat uttryck smög sig över hennes ansikte, och det var med besviken blick hon såg in i hans ögon för att sedan ta till orda.
"Det var ju beklagligt." Orden uttalades inte på ett sätt som var menat att nedgradera, eller avsiktligt reta upp. Det var en uppriktig yttring om hur hon uppfattade situationen, och honom. Hon rynkade fundersamt på pannan, innan hon valde att med en lugn och samlad rörelse sätta sig ned igen. Exakt hur hon skulle utgå härifrån var hon inte säker på. Det fanns flera alternativ, men hon kunde inte besluta sig för vilket av dem hon fann var det bästa. Svansen knyckte till bakom henne, blicken förblev vilande på hanen. Men så uppfattade hon ett bekant namn. Hade han just sagt Blossom? Ja, mycket riktigt. Så framför henne stod en ättling till den hona vars namn hon hört nämnas för sig när hon var yngre. Kanske hade hon dömt ut honom för snabbt. Kanske fanns det någonting i denna hane som kunde vittna till att han gjort sig förtjänt av att leda den flock som hörde hemma i denna skog.
Det ryckte till i de spetsade öronen, och det bekymrade ansiktsuttrycket hade nu ersatts av nyfikenhet. De olika alternativen hade minskats ned till ett enda, och hon tänkte inte dra ut på det hela mycket längre.
"Så du är en ättling till Blossom." Det var mer ett konstaterande för sig själv än det var en fråga hon förväntade sig något svar på. Ett lätt leende vilade på läpparna, och hon synade honom med en blick som talade för att hon ville försäkra sig om att saker och ting var precis som hon uppfattade dem innan hon valde att fortsätta. "Grundaren BloodBlossom?"

Hon trampade på honom. Klev på honom och smutsade ned honom. Tryckte av illvilja sina klor mot varje liten öm punkt i hopp om att skada hans stolthet. Åtminstone var det så det kändes. Och även om Shiva inte skulle kalla det för skada direkt, så var det definitivt irriterande.
Klorna på framtassarna grävdes ned i marken för några korta ögonblick, innan han åter slappnade av. Mer än så avslöjades inte. I ansiktet rördes inte en min, medan han outtröttligt höll blicken fäst på Selva.
"Ja," svarade han henne med en stel röst. "Grundaren BloodBlossom, vem annars?"
Han började undra hur smart den andre egentligen var. Hur många Blossom fanns det som man bara kunde nämna sådär och förvänta sig att alla visste vem det var? En, bara en. Vilket tydde på att Selva antingen var väldigt noggrann eller väldigt korkad. Personligen hoppades Shiva på det senare alternativet, det skulle tillfredsställa honom mer.
"Jag är ledsen att göra dig besviken." Trots att hon satte sig ned valde Shiva att fortsätta stå. "Jag kanske inte lever upp till dina förväntningar." Det var med en svag ton av undertryckt ironi som han talade. Han gav väl blanka fan i vad Selva tyckte, hon var oväsentlig i den större planen. Men ändå stack det i hans öga när hon stod här och kritiserade det som han höll så kärt.
"Ifall det var Blossom själv du önskade möta kommer du väldigt mycket för sent. Det var många månvarv sedan hon lämnade jordelivet." Minnet var fortfarande smärtsamt, men han hade lärt sig hantera det. Blossom skulle inte falla i glömska, inte hos honom, inte på grund av en sådan världslig sak som smärta.

[Blah, blir bara jidder av allt detta.]

[Blir det då inte alls, det är väldigt spännande att läsa dina inlägg c:  ]

Intensiteten ökade i den kontrastrika blicken när han bekräftade vad hon redan antagit, och de gröna pupillerna vidgades i irisarnas mitt. Återigen speglades ivern, begäret att föra denna konversation framåt så att hon skulle få ta del av hanens nästa reaktion, nästa ord. Exakt hur hon klarade av att hantera sig själv med ett så intensivt svängande sätt, med känslor som byttes ut inom loppet av sekunder och humöret som tycktes lika oberäkneligt som en åskstorm, var inte helt lätt att svara på. Många andra vargar skulle antagligen ha drivits till vansinnets kant för länge sedan tack vare oförmågan att kontrollera sitt egna humör och temperament. Men då hon varit ett med vansinnet sedan dagen hon föddes, så var det antagligen förklaringen till det hela. Den psykiska störning som vilade i sinnet, den psykiska störning som var hon, hjälpte till att balansera upp det hela - fick henne att anse sig vara bekymmerslös när det kom till sitt egna sätt. Hon drevs av impulser, av instinkternas starka påverkan och de många röster som blandades i kaoset av hennes egna tankar inne i huvudet. För henne fanns ingenting annat, och bara det gjorde det så mycket lättare att anta att det inte var henne det var fel på. Det måste vara alla andra som avvek från sättet att uppföra sig på.

Tonen av ironi som klingade så vackert under orden som hanen uttalade fick den vänstra mungipan att dra sig uppåt, vilket resulterade i ett snett flin på läpparna. Mer än så reagerade hon inte över det. Hur mycket hon än ville fräsa åt hanen att sluta vara så fokuserad på de saker hon sagt, att hon råkat kliva honom på tårna en aning, så var hon tvungen att försöka förstå varför han höll kvar vid det. Han stod som flockledare, påminde en av de vassarna rösterna henne om, och som flockledare var han tvungen att handla med avsikt att skydda sin flock och sitt eget rykte. Självklart ville han inte släppa henne nära inpå efter att de ord hon lagt fram mycket väl hade kunnat uppfattas som ett hot, men hon ville inte riktigt förstå sig på hans sätt. Släpp det. Fokusera på vad som skulle hända härnäst. Fokusera på nästa ord som yttras. Det där kyliga, allvarsamma uttrycket i hans ansikte hade redan blivit tråkigt, och hon önskade sig någon annan slags reaktion av honom.
Så talade han på nytt, och denna gång var hon tvungen att ta till sig orden. Det var inte chockerande att den varginna hon kommit hit för att besöka inte längre var vid liv, många år hade trots allt hunnit passera sedan hon senast talat med sin ledare. Sedan ledaren valt att dela med sig av sin vetskap om de olika flockarna och dess ledare som befann sig i detta land. Att Blossom vandrat vidare för att slå följe med Chaibos har delvis väntat, men det betydde inte att hon behövde gilla faktumet. En skarp fnysning undslapp henne, öronen vinklades bakåt och en svag rynka blev synlig på den svarta nosryggen. Hon släppte hanen med blicken för att återigen studera skuggorna som kröp fram i skydd av trädens massiva stammar. Detta var ett bakslag. Om än ett litet sådant, så avskydde hon faktumet att planen hon haft på att få möta och samtala med den varg som även stått inför Key inte längre skulle gå att fullfölja. Vad hade lämnats kvar för henne att arbeta med? En ättling med en attityd som inte direkt visade på vilja att samarbeta, möjligtvis att det var lite hennes egna fel, och som knappast skulle låta henne ta kontakt med någon av de andra medlemmarna utan att försöka hindra henne. Inte för att hon skulle ha någonting emot att pröva sin styrka emot denne hane. Det om något skulle visa på om han fått ärva någonting från Blossom eller om han endast givits privilegiet att kalla sig själv hennes ättling.
Det ryckte lätt i den övre läppen, och de kraftiga hörntänderna blev synliga. En låg väsning kunde höras lämna de sammanbitna käftarna, och hon blinkade långsamt för sig själv.
"Det var väl inte helt oväntat." Rösten var mörk, djup. Vittnade om ilskan som låg och pyrde just under ytan på henne. Så klippte hon till med öronen, och vinklade huvudet så att hon åter kunde syna hanen.
"Om än BloodBlossom var den största anledningen till att jag valt att besöka denna skog."

Ena ögonbrynet höjdes lätt i Shivas ansikte medan han lyssnade till henne. Det här var något utöver det vanligt, och även om han till viss del betraktade den främmande honan med en stor förtjusning fanns där även något som han inte alls gillade. Han brukade vara den största, den bästa. Han och hans flock hade till och med fått Draugai och den mäktige Iwaku på flykt.
Men Selva här... Hon var något annat. Och även om det fascinerade Shiva så var det även aningen skrämmande.
Något han aldrig skulle erkänna.
Shiva sträckte lätt på sig, och de mörka ögonen gled än en gång över den gestalt som utstrålade sådan styrka. Något verkade inte rätt med henne. Vad det var kunde han inte sätta tassen på, men något inom honom bad honom att ta det försiktigt med Selva. Som om det fanns något där han inte ville väcka till liv.
"Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa er mer."
Rösten var djup, och en aning bitter. Uppriktigt ledsen var han inte, även om även han önskat att Blossom fortfarande varit i livet.
"Men för vad det är värt, är jag nu ledare över TBB. Och ifall ni har något ärende till flocken är jag villig att lyssna." Att Selva inte alls gillade honom var ett faktum, men Shiva tog ändå sitt ansvar. Ville hon dem något kunde hon säga det åt honom. Det minsta han kunde göra var att lyssna. "Det är det jag kan erbjuda er. Resten är upp till er."
De mörka ögonen hölls fästa i Selvas glödande blick. Ifall han önskade att hon skulle tala eller gå sin väg kunde Shiva inte avgöra. Båda delarna var lika lockande, om än på olika sätt. Han ville veta vad hennes ärende här var, samtidigt som han till viss del önskade att hon kunde gå därifrån. Sådan styrka kunde utmana honom, och han gillade det inte.

Tippen på den långa svansen knyckte till, men den intensiva blicken vilade stadigt på hanen framför henne. Innanför det tjocka pannbenet skrek tankarna, känslorna, instinkterna, och gjorde henne döv för omvärlden. Det vridna, sjuka sinne som vilade under den synbara ytan var alltid kaotiskt, men nu stod det i brand. Mycket riktigt hade hon haft i åtanke att den varginna hon kommit hit för att möta inte längre fanns kvar, eller precis som faktumet var att hon berövats jordelivet. Den tid som hunnit passera sedan hennes egen ledare lämnade henne hade varit tillräckligt för att landet och dess invånare skulle ha förändrats till idag. Men trots alla dessa faktum, verkligheter och snedsteg så var hon inte nöjd. Inte det minsta. Det fanns ingenting som för henne kunde anses vara positivt med den situation hon just nu befann sig i. Här fanns inte längre någonting av intresse, det fanns ingen anledning att stanna kvar. Den varg hon velat möta och tala med var inte tillgänglig, varför ödsla tid? Men samtidigt kunde det finnas potential i hanen framför henne. Han var trots allt flockledare, och kontakter och information om sådant som rörde flockarna i detta land var alltid användbart. Men med det sätt han hittills visat upp..?
Hon blinkade långsamt, lade huvudet åt sidan i en långsam rörelse som om hon önskade sträcka på musklerna i nacken. Rösterna kolliderade med sådan styrka att de blev till oljud, hon kunde inte urskilja dem. Tankarna spanns med sådan hastighet att de vävdes samman, och instinkterna skrek där de bottnade i ryggmärgen. Men trots kaoset som rev och slet inuti henne förblev hennes uttryck oförändrat. Blickens intensitet varken avtog eller ökade, och musklerna i kroppen förblev avslappnade. Kanske var det självkontroll som tillät henne tackla det känslosamma utbrott av missnöje som tog plats inom henne, men för den som fått ett smakprov på sinnessjukan hon bar på var nog det ett säkrare alternativ.

Det syntes på hanen att han tänkte svara henne, och kanske var det anledning nog att stilla stormen - om så bara för ett ögonblick. Huvudet rätades upp, och öronen som varit diskret vinklade åt sidan under det korta ögonblick hon vänt uppmärksamheten inåt spetsades nu. När hans ord sedan nådde hennes öron kunde hon inte låta bli att flina lätt för sig själv. Den bittra tonen i hans röst talade för att det snarare var uppfostran än uppriktighet som tvingade orden ur honom. Det var dock ingenting hon tänkte anmärka, utan lät honom ta till orda igen utan att försöka avbryta. Och han gjorde henne inte besviken. Mungiporna drogs uppåt, och det glimmade till i de kontrastrika ögonen. Hanen ägde alltså förmågan att lägga hennes tidigare förolämpningar åt sidan och fokusera på det som var nuet. Detta förvånade henne, men inte lika mycket som det gav tillfredsställelse. Det var inte BloodBlossom hon hade framför sig. Detta var inte en varg som stått inför Key, studerat den mäktiga honan med egna ögon och givits privilegiet att ta del av hennes ord och tankar. Men det var en flockledare som var villig att lyssna till hennes ärende. Öronen vinklades bakåt, och blicken smalnade. Plötsligt verkade allting fungera som ett klockverk inuti sinnet på henne. Detta gick kanske att arbeta med. Det enda som behövdes var lite omprioriteringar från hennes sida, och tillmötesgående från hanen. Hon kunde alltid prova, se vars detta skulle leda. Det kunde trots allt, om inte annat, bli intressant...
En svag rynka uppstod på den svarta nosryggen, och hon lät gnida tungan mot gommen inuti de stängda käftarna. Trots att blicken hade smalnat förblev de giftgröna pupillerna vidgade, och allt med honan talade för att hon noga övervägde det erbjudande hanen just givit henne. Beslutet var redan taget, men hon ansåg att hon borde ge intryck av att hon övervägde det längre än vad hon faktiskt gjort. Så spetsades öronen, och riktigt vad som dolde sig i blicken på henne gick inte att tyda...
"Det är inte för intet jag önskade samtala med BloodBlossom." Rösten var lugn, samlad. "Honan vilade på erfarenheter och information från en generation som intresserar mig. Bland annat samtalade hon med min förra ledare, och tydligen gav hon ett bra intryck då min ledare valde att nämna hennes namn." Inga storslagna historier hade berättats om den hona som mött döden, heller hade hon inte beskrivits som någonting annat än ledaren av denna flock. Men endast faktum att Key valt att nämna hennes namn, berätta att hon grundat och ledde den flock som hade sitt revir i skogen Kaiwood, hade varit tillräckligt för denna unga hona skulle ha velat möta henne. Key hade försvunnit, lämnat landet. Om hennes namn varit lika reserverat och kyligt som hon själv kunde det vara så att det gått i graven med den generation som inte längre fanns kvar. Men det spelade ingen roll. Selva mindes, och hon skulle aldrig glömma.
"Det hade varit intressant att möta denna BloodBlossom. Tala med henne." Flinet låg kvar på hennes svarta läppar, men fortfarande vilade lugnet som en mur kring henne. Med denna hona kunde man dock aldrig anta att det var riskfritt att slappna av, hur rofylld och stillsam hon än gav sken av att vara. Hon var ett rovdjur. Det fick man aldrig glömma bort.
"Men jag antar att de frågor jag har om flocken kan besvaras av dess nuvarande ledare." Hon gjorde en paus, som om hon just kommit på sig själv. Det ryckte lätt i mungiporna på henne, och det vänstra ögat smalnade av mer än det högra. "Om nu sådan information får delas med utomstående." Djupt nere i bröstkorgen vilade ett lättsamt skratt, ett skratt hon inte tillät ge ifrån sig.

Shiva lyssnade under tystnad till orden, utan att släppa Selva med blicken. Självklart var hennes ärende intressant även för honom då det rörde flocken han höll så kär, men samtidigt var det även av respekt för vad han såg som han stillsamt tog emot orden hon sade. För ifall han på något vis skulle försöka förneka vad som stod framför honom vore han en dåre. Shiva visste att hos honan fanns en styrka som få orkade bära på sina axlar.
Selva bar på något han sällan skådat hos andra. Hon var mäktig, vilket fick Shiva att till viss del respektera henne. Han hade ingen önskan att förarga henne på något vis, inte heller önskade han att de skulle skiljas som ovänner. Detta var en hona han inte önskade som fiende, rent taktiskt sett. Men samtidigt fanns där en längtan inom honom om att få trycka ner henne på sin rättmätiga plats, för han var trots allt ledare över den mest fruktade flocken i landet. Han kunde heller inte buga inför denna varg. Han kunde inte buga inför någon.
Och medan hans önskningar slet honom åt två håll, stred en tyst strid i hans inre, svarade Shiva henne med sin djupa röst.
"Blossom var en varg värd att minnas. Säkerligen dröjer sig minnet av henne kvar hos dem hon har mött. Hon var en varg utan dess like."
Ja, vem kunde mäta sig med Blossom? Vem kunde ens försöka? Shiva visste att han ledde flocken på rätt väg, han var född till det. Men samtidigt fanns där tvivlet som uppstod vid tanken på att han inte var Blossom. Han kunde aldrig mäta sig med Blossom.
"Uppriktigt beklagar jag att ni aldrig fick chansen att möta henne. Det är svårt att göra henne rättvisa när man försöker beskriva henne med ord. Hon var mer är så."
Det tidigare retsamma draget som vilat över Shiva var som bortblåst. Det var med allvar han talade med Selva. Han var van att kunna skämta och skoja bort situationer, men detta var inte ett sådant möte. Han insåg det nu. Detta var inget han kunde skämta bort, Selva var ingen han kunde svepa åt sidan. Detta krävde mer, detta krävde en ledare. Och han var en sådan. Det var hans ansvar. Och där fanns inte längre någon retsam röst i hans ton, och det var som om han hade växt några centimeter då en mycket mer ståtlig hållning hade antagits av den svartvita kroppen.

De svarta ögonen hölls fästa på Selva.
"Jag kan inte säga ifall jag vill dela med mig av informationen eller inte, ifall ni inte ställer frågorna ni undrar över, Selva."
Han blinkade en gång, två gånger. Omkring dem hördes skogens lågmälda ljud. Luften verkade nästan statisk, som om spänningen mellan de två vargarna nästan gick att ta på. Shiva blev förvånad över att energierna var så pass lugna som det var. Det kändes nästan som om luften omkring dem var beredd att göra uppror.
"Dela med er av era funderingar. Jag ska svara efter bästa förmåga, och så långt min plikt gentemot flocken tillåter mig."
Denna hona hade aldrig mött Blossom, men hört hennes namn. Uppenbarligen från en varg som haft stort intryck på Selva, då denna valt att söka sig till Kaiwood. Sannerligen var det intressant, och Shiva ville veta mer om den saken. Men det var inte läge för det nu. Det var hennes frågor som skulle ställas, inte hans.

Det märktes en förändring i hanen som stod framför henne när han talade om den varginna som grundat och lett den flock han nu bar ansvaret för. Det retsamma, nästan utmanande, uttrycket som vilat över hans ansikte hade sjunkit undan, och motviljan att ens möta henne halvvägs i denna konversation tycktes ha ersatts av någonting annat. Stolthet? Sentimentalitet kanske? Tillfredsställelse smög sig uppför ryggraden på den mörka honan när hon lät blicken studera hanen ytterligare en gång för att kunna ta in helheten av vad hon hade att arbeta med. Allvaret som till sist tycktes ha funnit sin rättmätiga plats i sinnet på hanen gav henne en känsla av belåtenhet som var svår att dölja. Må så vara att hon själv trätt in i denna konversation med fel inställning och attityd, men hon ansåg sig vara tillräckligt ombytlig av sinnesstämning för att det inte skulle kunna anses vara ett problem i ögonblicket hon befann sig i. Annat hade det varit med hanen, som inte låtit hennes syrliga, måhända nedlåtande, kommentarer sjunka in i glömskan för att lämna plats åt det som faktiskt spelade roll. Nu när förändringen hos honom var så tydlig, var det säkert att anta att hon äntligen kunde styra detta möte åt det håll som det från första början var tänkt.

Han talade utan tvekan varmt om denna Blossom. Vem kunde klandra honom, som ättling och nu med förväntningarna att en dag leva upp till den storhet som den bortgångna honan tydligen uppnått under sin livstid. Men det var knappt så att hon uppfattade de varma ord han yttrade, hon var alldeles för upptagen med att studera hans ansikte och hålla sina egna känslor i styr så att han inte skulle kunna avläsa den triumf som nu fyllde hennes breda bröstkorg. Vissa talade för att man aldrig skulle ta ut segern i förväg. Det var inte ett talesätt som Selva låtit sig ta del av. Kanske detta knappast kunde anses vara en seger av något slag, men för den unga honan var varje inverkan hon kunde ha på en annan individ en liten seger på hennes väg att styra saker åt det håll hon ville och till sist få sin vilja igenom. Den motstridiga, nedlåtande glimten hon kunnat skymta i hanens ögon hade mycket fort blivit tråkig, och därför fann hon sådant nöje i att hans sinnesstämning äntligen låtit sig påverkas.
Hanen beklagade att hon aldrig gavs chansen att möta denna Blossom. Fortfarande med tankarna på annat håll lät hon ändå nicka lätt emot honom, som ett tecken på att hans ord inte passerade ohörda. Det märktes nämligen även en förändring i den hållning han visade upp. Som om han till sist kommit på sig själv att faktiskt representera en flock, och dess föregående ledare. Det ryckte lätt i mungiporna på henne, och hon kunde inte låta bli att känna efter med blodbändningen hur musklerna nu höll upp hanens kropp på ett fastare, mer bestämt sätt. En oskyldig beröring med hennes förmåga, som den andre inte kände av, men som ändå talade om så mycket för henne om dennes fysik.
Så uppfattade hon att hanen uttalat hennes namn, och tankekedjan som hållit henne nästan i trans under den korta stund hanen talat bröts. Det ryckte till i de svarta öronen, och hon lade huvudet lätt på sned medan hon tittade tillbaka på kaoset i sitt eget sinne. Var det någon av rösterna som varit uppmärksam nog för att uppfatta de exakta orden som lämnat hanen... Jag kan inte säga ifall jag vill dela med mig av informationen eller inte, ifall ni inte ställer frågorna ni undrar över, Selva. Ett djupt hummande undslapp henne, och hon log varmt emot honom. Bra. Ett steg i rätt riktning. En inbjudan.
Nästa ord som undslapp hanen hörde hon klart och tydligt, och det varma leendet som vilade på hennes svarta läppar blev bredare. Det glimmade till av hunger i de färgstarka ögonen, någonting hon inte ansträngde sig för att dölja. Det skulle bli ytterst intressant att ta reda på vilka av hennes frågor han skulle besvara, och om han skulle finna någon av dem alldeles för intim. Och vad som skulle bli än mer intressant var att om han nu skulle neka henne svar på någon av sina funderingar, skulle hon då kunna dra ett ur honom iallafall..?
Hon blinkade långsamt emot honom, innan de kraftiga käkarna särades -fortfarande prydda av det varma leendet, och hon tog till orda.
"Jag ska göra mitt bästa för att inte verka alltför nyfiken." Rösten var djup, lika varm och stadig som det uttryck som nu vilade över hennes ansikte. Men det eviga frågan kvarstod; kunde man lita på att hon innerst inne kände sig tillräckligt lugn och väl bemött för att värmen hon nu visade hanen skulle vara äkta?
"Att Blossom är grundaren för denna flock har redan konstaterats. Och av vad jag förstått har den alltid varit stark nog för att hålla sitt revir intakt i denna skog." En paus, inte för att invänta en reaktion eller låta orden sjunka in. Snarare för att hon själv skulle ges möjlighet att begrava sin blick djupare i hanens mörka ögon. "Men den fråga som kvarstår är... hur många efterträdare har det funnits efter henne?" Leendet var borta, men det stadiga lugnet låg kvar. Likt en mur av betong för att inte avslöja de tankar och spekulationer som virvlade runt i kaoset som var hennes sinne. Hon visste inte hur många år som hunnit passera sedan denna Blossom lämnat jordelivet, heller visste hon ingenting mer om hanen framför sig än att han var en ättling till denna hona som sades vara så mäktig. Men någonting sade henne att hanen inte fått överta rollen från sin en gång så mäktiga ledare. Det skulle ha ansetts vara viktigt nog att nämna. Åtminstone var det det intryck hon givits.
"Missförstå mig inte. Jag ifrågasätter inte dina förmågor på något sätt," hon talade fortfarande lugnt, behärskat. "Men för någon så ung, så känns ledarrollen som en tung roll att axla. Ett väldigt stort ansvar." Hanen var inte mycket äldre än hon själv, det var hon väl medveten om. Och med tanke på att hon själv tagit på sig ansvaret som flockledare när hon inte varit mycket äldre än en valp gav henne kanske ingen rätt att ifrågasätta varför denna hane nu var den flockledare som mötte henne. Men detta var ytterligare en möjlighet för henne att ta del av mer information. Inte nödvändigtvis om flocken, men om hanen själv. Måhända hade orden yttrats även i avsikt att vara aningen retsamma, men det var långt ifrån hela anledningen till att hon valt att formulera sig på det sättet. Det glimmade till i den kontrastrika blicken, och hakan vinklades en aning närmare bröstkorgen medan hon lugnt inväntade hanens svar.

[sklandfaoshfiuböoiahfsdakjfka   jag.är.så.rostig. Typ, jätterostig!! Förlåt. Tar alltid tid att komma in i denna dam igen, och hennes sätt och sinnessjuka! derp svar, men hoppas det duger... ;w; ]

Shiva lyssnade till orden hon sade. Det var en kamp mellan dem, han kunde känna det. Det var som om de båda slingrade sig, för att vinna tid, för att se vem som först skulle göra ett snedsteg. En lite miss, så att den andre kunde attackera. Ordväxlingen var kanske inte mer än ett spel, en lek, för att avgöra var de hade varandra. Och ifall det verkligen var det som hela konversationen gick ut på var Shiva inte den som tänkte backa eller dra sig ur.
"Ett ansvar, ja, det är det. Vissa gånger ett stort och tungt sådant. Men trots det så har det visat sig att jag är den mest lämpad att leda flocken."
Han sträckte aningen på sig, men inget retsamt fanns där, även om det var något som kunde ha lockats fram med den kommentaren. Mötet med Selva var annorlunda jämfört med många andra möten. På något vis påminde det honom om den svarta skuggan han mött i natten, Amanita, och hur hon påverkat honom så djupt. Detta var något liknande, men ändå på ett helt annat sätt.

"Åldern ser jag inte som ett större problem. Visst lär man med åren, men jag har blivit tränad för detta. Ledarrollen har alltid varit min att axla."
Åtminstone såg han det så. Och nog trodde han att modern också hade sett det på det viset. Att ledare var något han var född till och en dag skulle bli. Shiva hade hela livet strävat efter detta, och nu när han äntligen hade det var det endast döden som kunde slita det ifrån honom. Aldrig att han skulle ge upp sin plats.
Blicken gled över Selva, samtidigt som han funderade vad hon egentligen var ute efter. Hon var inte dum, säkerligen fanns det ett djupare motiv bakom denna stillsamma konversation.
Han ville fråga henne rätt ut, vad hon egentligen gjorde här och vad hon förväntade sig av honom och hans flock. Men om han gjorde det skulle hon inte ge honom ett rättframt svar, det var han övertygad om. Så enda sättet att egentligen komma fram till sina funderingar var att fortsätta konversera, i hopp om att hon skulle vara den första som gjorde ett snedsteg och avslöjade en del av den riktiga sanningen.
"För en kortare period, just efter Blossoms tragiska bortgång, ledde en eldhona vid namn Thzuki flocken. Hon blev dock inte långvarig som ledare, och det är nu många månvarv sedan jag sist såg henne. Hennes öde är för mig okänt."
Det var med en stickande bisterhet som Shiva mindes den tid då Thzuki hade agerat ledare åt dem. Nej, han gav inte mycket för den honan, och dagen hon lämnat dem hade varit en triumfens dag för honom. Hon hade aldrig klarat av det som krävs av en ledare ändå.

[Blah, så underligt... Varit off, kommer inte riktigt in i karaktären när jag skriver, känner jag xD menmen, det får duga!]

Hanen höll kvar vid allvaret som infunnit sig hos honom och svarade hennes vassa fråga utan den minsta antydan till retsamhet eller sarkasm. Kanske var detta en hane som klarade av att hantera rangen som flockledare trots allt. Faktum att han kunde fokusera på situationen och bemöta henne med en sådan beslutsam inställning förvånade henne, men inte tillräckligt för att det skulle kunna avläsas i det hårda ansiktsuttrycket. Och när han talade började det stå klart för henne att det fanns fler likheter mellan dem än endast färgerna som klädde deras pälsar. Den bestämda tonen som styrkte att rangen som ledare alltid tillhört honom påminde henne om hur hon själv tagit på sig rollen som alfa, anmärkt att det varit hennes födslorätt att ansvara för flocken när Key inte längre fanns där att leda dem. Ingen annan hade någonsin varit värdig att kliva i den stora ledarinnans spår. Det skulle aldrig ha funnits något tvivel bland medlemmarna om Key tillåtit sig göra en rensning bland dem innan hon försvunnit, men dessvärre hade honan lämnat landet utan minsta spår efter sig. Det hade istället blivit Selvas första uppgift som ledare att urskilja de trogna från de vars blod varit smutsigt, de som aldrig någonsin varit värdiga. Och nu var det borta. Rösterna lät ljuda genom hennes sinne som viskningar, svaga påminnelser om den enorma uppoffring hon gjort för att kunna ge sig ut på denna vandring som kallat på henne under så lång tid. Det hade inte skurit lika djupt som man kunnat tro att det skulle göra. Men nog hade hon övervägt alternativen noga innan hon kommit fram till att splittra den flock hennes ledare och mentor grundat. Det hade varit det enda rätta beslutet. Men det var inte för intet. Hon suktade nu efter att påbörja uppbyggnaden av någonting bättre, någonting större. Någonting som aldrig skulle kunna sjunka in i skuggorna och glömmas bort av resten av landet. Ja, hon skulle hedra sin mentors minne. Men det skulle bli med ett nytt namn, med rent blod vid sin sida.

Hon lät sänka hastigheten på andningen medan hon lyssnade till orden som lämnade hanen. Den breda bröstkorgen hävdes och sänktes diskret, nästan som att hon inte önskade att något ljud skulle få störa medan hon lyssnade till vad han sade. Ja, det fanns utan tvekan glöd och stolthet i honom. Hon tvivlade på att det matchade hennes egen beslutsamhet och viljestyrka vad gällde det blod som skulle bilda hennes egna flock en dag, men likheten fanns där.
Den kontrastrika blicken vek inte en tum från hanen, och hon blinkade långsamt som för att klargöra att inte det minsta ord undgick henne. Så talade han äntligen om en av de saker som intresserade henne mest. Det hade funnits en ledare före honom. Thzuki. Ett namn värt att komma ihåg? Kanske var det lika bra att låta det falla in i glömskan. Hade honan ingenting med denna flock att göra längre tvivlade Selva starkt på att det fanns någon anledning alls att komma ihåg henne, namn eller handlingar. Vad som var värt att fokusera på fanns rakt framför henne. Och det var nu det kändes som att de började komma någon vart.
"Eldhonans namn är för mig främmande. Men då jag kommer från landets södra del förvånar det mig inte att jag aldrig hört om henne." Hon lät sära på de kraftiga käkarna, fuktade nosen med tungan medan hon lät blicken sakta vandra över hanen och den hållning han nu visade upp. Nej, han var inte mycket äldre än hon själv. Men han var heller inte ung och oerfaren. Detta kunde komma att leda till någonting intressant. Förutsatt att hanen inte fann hennes frågor för intensiva.
"Men av ren nyfikenhet måste jag fråga... valdes denna Thzuki, vars öde är okänt" vid de orden ryckte det lätt i mungiporna på henne, "till ledare utav Blossom själv. Eller var det en rang hon tog på sig självmant utan att utmanas?" Det tunga huvudet rätades upp, i ett försök att avlasta nacken, och hon blinka ännu en gång långsamt mot hanen - det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra.

Shiva drog ett djupt andetag. Luften omkring dem smakade mossigt av den gamla skogen de befann sig i, men han var så pass van att han inte ens lade något vikt vid det faktumet. Trots att träden omkring dem hade kronor som flätade ihop sig och knappt släppte ned något ljus, samt det dunkla mörkret som låg omkring deras stammar, så var luften ändå ren. Fräsch och härligt, betydligt bättre än på många andra platser han hade besökt. Kaiwood var för många en ogästvänlig plats, men för Shiva var det ett hem. Och trots att skogen vissa gånger verkade ovälkomnande så var det något äkta med platsen. Något som var svårt att finna någon annanstans i landet.
Med ett hummande läte släppte han sedan ut luften som han samlat i lungorna. Ett fundersamt drag gled över hans ansikte medan han valde de ord som han skulle svara honan med.
"För att säga sanningen så vet jag inte med säkerhet vad som hände. Jag var inte där."
Nej, han hade varit långt borta med Bushi, ännu en eldhona som lämnat flocken efter att han tagit över tronen. Han hade sökt kunskap på andra sidan landet, och när han hade återvänt hade allting varit annorlunda. Blossom var borta, samma sak med hans mor, och där stod Thzuki och trodde att hon ägde hela skogen. Upprörande, minst sagt.
"Jag hade gett mig av på ett ärende, och när jag återvände till flocken stod eldhonan som ledarinna. Vad jag fått höra hade Blossoms bortgång kommit plötsligt, samtidigt som ishanen Hielo, vilken var tänkt skulle efterträda henne, lämnade flocken. Det var visst hans ord som placerade Thzuki som ledarinna." Ja, det hade varit underligt att återvända till den situationen. Och att han dessutom hade förlorat sin mor, den som kunnat vägleda honom, hade varit ett hårt slag. Han hade fått ta sina egna beslut, och även om han då känt sig något vilsen tvivlade han inte nu på att både Blossom och Ijin var stolta över honom. "Något som jag kände att jag var tvungen att ändra på, och här står vi nu."
Ja, här stod de nu. Shiva var alfa över TBB, och den främmande hona vars aura skrek av styrka kom och ställde honom frågor. Fortfarande undrade han vem hon var, vad hon ville, och impulsen att låta frågorna hagla över henne kom över honom. Men Shiva bet igen. Han var säker på att Selva inte skulle svara ifall han kom med sina funderingar rakt ut. Bättre att bita ihop ett tag till, spela med i denna lek de ägnade sig åt.
Han log ett kort leende mot henne.
"Så, med tanke på Blossoms plötsliga bortgång, valde hon nog ingenting av det som skedde efteråt. Hielo, iskorsningen, hade som plikt att ta över i hennes frånvaro då han besatt betarangen, och han skickade vidare ansvaret åt Thzuki. Sedan landade det på mig." Tack och lov för det, eldhonan skulle ha förstört allt hon rörde vid ifall hon tillåtits behålla makten hon gavs.

Skogen lät aldrig tystnaden ta överhanden. Dess diskreta, nästan försiktiga, viskningar som oavbrutet smög sig fram mellan trädstammarna kunde uppfattas av den som var tillräckligt uppmärksam. Inte ens när luften var så tjock att man kunnat klyva den med tänder, inte ens när energierna var så laddade att den ständiga närhet som kunde kännas av i trädens skuggor tycktes huka sig och hålla andan i väntan som vad som skulle hända härnäst, var det fullkomligt tyst. Träden rörde diskret på sig, ett och annat litet djur vars hjärtslag vittnade om deras taniga kroppar talade för att världen fortsatte att snurra trots att tiden verkade stå stilla där dessa två vargar stod inför varandra. Det var en roande tanke, att resten av landet inte hade en aning om att detta möte ägde rum. Att de små bytesdjur som hade vägarna förbi i utkanten av området där de befann sig endast kände lukten av två rovdjur, kunde ana spänningarna i luften, utan att ha en aning om vilken konversation som fördes. Att den flock som hanen stod som ledare för var ovetande om vars han befann sig eller vem det var han talade med. Kanske var det fel sätt att uttrycka sig på... Trots allt, hennes namn var ännu inte känt i detta land. Inte än. Men den dag hennes namn viskades fram med hesa, spruckna röster och skräck lysande i ögonen på de varelser som vågade tala om henne - den dagen skulle både denna hane och de som följde honom inse hur viktigt detta möte varit.
Ja, det var utan tvekan en roande tanke. Om än hennes namn ännu var okänt för de lyckligt ovetande själarna som kallade detta land sitt hem så var det få som skulle våga ifrågasätta den styrka hon bar när hon väl stod inför henne. Liksom denna unga hane. Shiva. För stunden besatt han en rang som för det otränade ögat stod högre än henne. Men hon var inte blind. Hon anade att han, såväl som många andra hon mött under sin vandring, kände av den styrka som brann inom henne. Vissa varelser såg bara galenskapen i hennes ögon, vansinnet som speglades av hennes oförutsägbara sätt. Men de som vågade titta ännu djupare, känna efter, de kände styrkan som gjorde henne till den mäktiga varelse hon var.

Tankarna hade ännu en gång spunnit iväg, vävt ännu en av de många tjocka trådar som var grunden till hennes sinne. De trådar som var så lätta att trassla in sig i och fastna till den grad att hon blev döv för omvärlden. Trådar som, om hon tillät sig följa dem tillräckligt länge, löstes upp och blev ett med det överväldigande kaos som alltid stormade innanför det tjocka pannbenet.
Men hon tvingade sig själv att slita sig loss, skingra tankarna som lockade henne att tänka på den framtid som skulle komma istället för att fokusera på det som var och hände nu. För trots alla de ljud som omgav dem, de rytmiska hjärtslagen som lockade hennes krafter att gripa efter dem, de diskreta rörelserna från träden och andetagen som tycktes hålla denna skog vid liv, så valde hon att lägga sin fulla koncentration på hanen. Den intensiva blicken skärptes, och hon slog bort alla frestelser som omvärlden kom med. För när hanen talade, så var det någonting djupt inom henne som spann av tillfredsställelse. De giftgröna pupillerna vidgades och öronen spetsades till den grad att de lutade framåt, precis som på en valp som funnit någonting ytterst intressant. Faktum att han fortsatte att svara på hennes frågor utan att finna dem för intensiva eller privata både förvånade henne, men framför allt fann hon det glädjande. Likt en nyfiken yngling som önskar lära sig allt som finns att lära om världen lät hon ta in varje stavelse som lämnade hanen. För trots att han inte befunnit sig inom flocken när bytet av ledare skedde, så valde han att dela med sig av den information han hade. Och det var information som för henne var ytterst värdefull.
Selva lät fukta nosen med tungan, utan att vika en tum med blicken från hanen. Ivern brann ikapp med hungern i de kontrastrika ögonen, och hon brydde sig inte om att dölja det. För de som inte förstod vikten av information och historia skulle hennes reaktion ha varit främmande och märklig. Men faktum var att hon suktade efter all historia hon kunde komma åt. Vare sig det gällde flockar eller enskilda individer. De som inte förstod vikten av att respektera och värdera kunskap förtjänade inte en förklaring. Hanen nämnde namn hon aldrig hört talas om tidigare. Men då ingen av dem verkade finnas kvar inom flocken idag antog hon att de inte var av lika stor vikt som själva handlingarna vargarna utfört. Det verkade som att flocken befunnit sig i en svag punkt under dessa händelser. Förståeligt.
Här står vi nu. Ett skyggt leende smög sig över de svarta läpparna, och hon höll tillbaka ett lågt skratt som lade sig till rätta i bröstkorgen. Mycket riktigt. Och vilket underbart ögonblick detta nuet var.
"Ni är väldigt givmild med information, Shiva." Det tunga huvudet lyftes diskret, och hon blinkade långsamt emot honom. Fortfarande vilade ett leende på hennes läppar, men tonen i hennes röst var stabil och någonting i de kontrastrika ögonen talade för att hon inte längre önskade utmana eller testa honom. Inte för stunden.
"Det förvånar mig. Dock inte lika mycket som det glädjer mig. Jag finner historia ytterst fascinerande." För ett ögonblick kunde man skymta en skärpa i den ivriga blicken, men den var borta lika fort som den dykt upp. "Men om jag får ställa en fråga om någonting som rör flockens mer nuvarande situation," hon lutade huvudet lätt åt sidan och lyfte ögonbrynen, det var tydligt att hon inte bad om lov men erbjöd en paus för hanen att förbereda sig innan hon åter tog till orda. "Med dig som ledare, står den då stark." En fråga. Eller ett konstaterande. Det gick inte att avgöra. "Det är tydligt att ni står fast vid era marker i denna skog, men då jag hade turen att möta er och ingen annan medlem kan jag inte låta bli att undra om ni endast är kort om medlemmar eller inte tycker att det är någonting att bli upprörd över när utomstående korsar era gränser." En retsam glimt i den skarpa blicken kunde skymtas. En farlig medvetenhet dolde sig i skuggan som vilade över ögonen. Hon ville veta hur stor denna flock var. Hur mäktig de ansåg sig vara. Hur många krigare de hade. Hur många unga valpar som doldes sig i deras lyor... Men detta. Detta var frågor hon visste kunde väcka en beskyddande attityd hos en flockledare.

Det leende hon gav honom besvarades alltjämt, två mjuka, diskreta smil som egentligen inte var mer än en fasad. Vänlighet var knappast något som kunde beskriva situationen de befann sig i. Tillsammans dansade de omkring varandra med väl valda ord, och de leenden som fanns där var endast för att visa att det ännu inte var allvar.
Inte ännu. Men säkerligen låg inte allvaret långt under ytan, och inte mycket skulle krävas för att sudda bort de tillgjorda smilen.
Ett svagt hummande lämnade Shiva.
"Givmild skulle jag inte säga, däremot anser jag inte att det är något som bör döljas. Det är händelser som ligger i det förflutna."
Kanske det hade varit dumt att berätta den delen av flockens historia. Även om det var händelser som nu var historia, kunde de ändå vara skadliga för Shiva och flocken. Även om risken för det var minimal, men man kunde aldrig veta. Men samtidigt, vad skulle Selva egentligen kunna göra med informationen? Inte det att Shiva tvivlade på henne styrka och förmåga att uträtta saker, så dum var han inte. Men det kändes bara så långsökt, alltihopa om att hon skulle vilja störta honom och krossa dem. Aldrig kunde man ju vara säker, men Shiva anade att det fanns ett djupare motiv bakom hennes sökande efter Blossom.

Selvas nästa ord var inte lika roande som de tidigare hade varit, och piken som hon gav Shiva stack honom hårt i sidan. Han hade lust att bita tillbaka med en ännu giftigare kommentar, för han tog inte det hon sade som annant än kritik mot hans flock, men han svalde de giftiga orden som formats på hans tunga.
Han harklade sig svagt, utan att låta leendet glida undan från läpparna, innan han med samma stillsamma, djupa röst svarade Selva.
"Jag antar att ni hade en väldig tur som stötte ihop med mig, och ingen annan. Det verkar som att Gudarna ler mot er, Selva." Svansen rörde sig svagt bakom honom samtidigt som han drog ett lite djupare andetag.
De var många i flocken. Fler än förr, tack vare hans hårda arbete. Och ändå stod hon är och praktiskt taget kritiserade allt den tid och den kraft han lagt ned på flocken. Shiva gillade det inte, men han vägrade visa åt henne att han tagit illa upp av hennes olämpliga ordval.
"Och vad kan jag egentligen säga? Man får aldrig något veta, ifall man skickar iväg varje informationsbärare som dyker upp." Leendet på hans läppar hade antagit en slugare ton är tidigare, och de mörka ögonen hölls fästa på Selva medan han talade. "Man ska inte ta förhastade beslut, då det aldrig skadar att se vad som kan erbjudas först."
Han gav Selva en blick som sade ungefär "du vet väl vad jag menar", samtidigt som han släppte den sluga glimten och lät ansiktsuttrycket återgå till det vänliga men allvarsamma uttrycket han haft tidigare.

Inte för en sekund lämnade den intensiva blicken hanen som stod framför henne. Ingenting skulle få undgå henne. Minsta flackande med blicken, ändring i den stolta hållningen, den mest diskreta ryckning i ansiktet. Ingenting. Den lek, eller det spel, som i denna stund utspelade sig mellan dem var lika mycket en tyst maktkamp som det var en tävling att få den andre att tappa kontrollen och visa vad som verkligen pågick bakom lugnet och den väl valda vänligheten som visades upp. Det var en utmaning. Och trots att det framstod som att båda parter valde att mötas halvvägs när det kom till att ge och ta under detta möte, så var det inget annat än en artig fasad i hopp om ett snedsteg hos den andre. Dessvärre, för hanens skull, stod Selva som den med övertaget. Måhända att de befann sig på hans marker, i närheten av den flock som han stod som ledare för, men här var det hon som skrev reglerna. Må så vara att han hade en aning om vad som fört henne till denna skog. Men det var även allt. Vad gällde utbyte av information hade han givit mer än han tagit, och det var än så länge precis vad som höll henne på så gott humör. Så varför riskera att rasera allt det som mötet lett till hittills genom att utmana och ifrågasätta det som stod honom så nära? Varför hugga honom i sidan när han bemötte henne precis så som vilken annan varg med motiv att samla information som helst skulle ha velat bli bemött? Det ryckte lätt i mungipan på henne när frågan passerade i virrvarret av tankar. Varför inte?
Det knyckte till i det ena av de svarta öronen som både fortfarande stod spetsade på det breda huvudet, och hon spände blicken hårdare i honom när han valde att på nytt ta till orda. Han hade redan förklarat att händelser som hörde till det förflutna inte var någonting han hade något emot att dela med sig av. En sund syn på det hela, bara man inte talade med fel individer. Kanske att sådan information som den hon bett om inte var tillräckligt för att orsaka problem för en flock, men hon ansåg det ändå vara nödvändigt vetande.

När hanens ord nådde hennes öron smalnade den intensiva blicken, och om än hon inte tillät ansiktsuttrycket att ändras så kunde man ana en förändring i de kontrastrika ögonen. Han talade om tur och Gudarna. Men han hade ingen aning. Det var inte tur som spelade in i händelserna i hennes liv. Heller hade Gudarna ingenting med det att göra. Hon förnekade inte deras existens. Men heller ansåg hon dem inte tillräckligt mäktiga för att tillbes. En dag skulle hennes namn vara mäktigare än alla Gudarnas tillsammans, och de skulle backa i fruktan för den makt och styrka som hon ägde. Ingen skulle kunna mäta sig med henne.
Informationsbärare. Varje stavelse i den mening han uttalat ljöd klart och tydligt i hennes sinne, på samma sätt som ljudet av glas som krossas skär in i märgen. Han valde sina ord väl, och hon gillade det inte. En svag rynka blev tydlig på den svarta nosryggen och öronen vinklades diskret bakåt. I den breda bröstkorgen hade en dov morrning lagt sig till ro, men hon tillät inte låta den ljuda. Hur vågade han se ner på henne? En yngling som eftersträvade att uppnå samma storhet som sin bortgångna ledare. En yngling som var för rapp i käften för sitt eget bästa. Han hade ingenting att komma med i hennes närhet. Ingenting!
Det ryckte lätt i den övre läppen, men fortfarande lät hon tystnaden ligga likt en mur runt henne. Det vore så lätt. För lätt. Ett hugg och denna hane skulle aldrig kunna tala med sin rappa tunga igen. Inte för att hon trodde att det endast skulle ta ett bett från hennes sida för att beröva honom livet, nej. Men ett hugg mot hans käkar, och om han bemötte hennes attack så skulle den kolliderande styrkan vara mer än tillräckligt för att förvandla käkbenen till flisor. Då skulle han inte vara lika kaxig.
Rösterna som eldade på henne, som förvandlat kaoset i hennes sinne till ett outhärdligt missljud, tystnade med ens. Svansen knyckte till bakom henne, och trots att hennes blick talade för att hon var redo att slita huvudet av honom så förblev hon sittandes framför honom. En lätt fnysning undslapp henne, innan hon släppte honom med blicken för att titta in mellan trädstammarna och avsöka omgivningen. Blicken han givit henne hade hon inte besvarat. Den hade varit tillräckligt för att hon skulle kunna medge för sig själv att hon utmanat honom, och hans sätt att markera hade varit förvånansvärt ansvarsfullt. För någon så ung, för någon med så rapp tunga, kanske han inte var det sämsta tilltänkta valet som ledare för flocken som dolde sig i denna skog trots allt.
Käkarna rörde sig diskret från sida till sida, som om hon önskade ha någonting att tugga eller slita i medan hon lät tankarna vandra iväg med henne. Många sekunder hann dock inte passera innan hon åter riktade blicken mot honom med spetsade öron. Ett snett flin hade smugit sig över hennes svarta läppar, och blicken hon lät vila på honom talade för att hon lät honom komma undan med sin vassa attityd. För stunden.
"Väl valda ord, Shiva." Varje stavelse lämnade hennes tunga med en giftig antydan att hon inte uppskattat dem. Men en retsam glimt kunde anas i den skarpa blicken.
"Jag antar att jag har ert skarpa sinne att tacka för att jag fått stanna så pass länge på era marker." Ännu en utmaning. Eller..? Flinet breddades, och hon blinkade långsamt emot honom. Kanske var detta honans sätt att visa att hon kommit till den punkt då hon förmådde respektera hanen framför sig. Knappast som en varg av högre rang, eller som besatt mer styrka än henne. Men en likgiltig respekt för hur han hanterade hennes vassa och utmanande sätt. Måhända att hanens attityd imponerade en aning på henne. Men långt ifrån tillräckligt för att hon skulle medge det.

I tystheten runt omkring dem kunde man ana det spända läget. Det var som om skogen höll andan, väntade på att helvetet skulle bryta lös. Men de två vargarna höll sig i schack. Trots att Shiva visste att det var en farlig lek han gett sig in på, kunde han inte låga bli att samtidigt tycka det hela var underhållande. Och trots att Selva utstrålade denna enorma kraft, kunde han aldrig tro att hon skulle kunna slå honom. Inte då det kom till kritan. Visst, en värdig moståndare och en god kamp, det kunde hon säkerligen bjuda på. Men inte trodde Shiva att det skulle bli mer än så.
Ändå valde han att behandla honan med respekt. Trots att segern kanske kändes som att den var solklar ifall det skulle komam till en kamp, var han inte dum nog att kasta sig in i den. Dessutom var det något med auran som flöt omkring henne, gnistrande och sprakande av kraftfulla energier. Hon förtjänade hans respekt, det kändes bara som det.
Det var som om hon hade någon inverkan på honom, liknande den som Amanita hade, men inte riktigt lika stark. Ändock fanns den där, han kunde känna den.
Vad det än var för mystiska egenskaper Selva besatt så fascinerade hon Shiva, mer än Shiva först trott kunde vara möjligt. Och denna mentala dans de virvlade omkring i, denna charad... Den var fängslande. Och han ville mer än gärna veta hur det hela skulle sluta, vilka trick som fanns kvar hos den mörka honan, vad mer han kunde lära av henne. Alla de hemligheten som dolde sig i hennes huvud, han ville åt dem. Han ville veta allt det hon visste.

Den allvarliga minen som dröjt sig kvar i Shivas ansikte suddades nu ut en aning då ett svagt leende trädde fram på hans läppar. Inte retfullt eller nonchalant, utan charmigt. Och med en nästan överdrivet trevlig röst talade han till Selva.
"Vilken dåre vore inte jag om jag önskade köra iväg en skönhet, likt den ni bär, från dessa skogar?"
Det var inte hennes fysiska utseende som hade fångat Shivas blick. Det var energierna som tilltalade honom, de som flöt omkring henne. De var vackra, kraftfulla. Det var en fröjd att se på dem. Ifall orden skulle gå hem hos den kalla honan var han osäker på, men egentligen, vem gillade inte att få en komplimang?
Kanske var det ett sätt att ta ut svängarna lite i spelet de spelade, testa var gränserna drogs, provocera i ett försök att locka fram en djupare reaktion. Eller så var det helt enkelt bara en komplimang. Shiva själv var osäker på vad orden grundade sig i, men nu var de sagda, och han kunde inget göra för att ta dem tillbaka.
Nästa drag var Selvas.

Han harklade sig kort, och återigen kom den allvarliga minen tillbaka i ansiktet. Den mörka blicken hölls stadigt fäst vid Selvas ögon.
"Så, Selva..." Det var en ren artighets gest att fråga, men Shiva var ju trots allt väluppfostrad. "Var det något mer jag kunde göra för att stilla er nyfikenhet om min flock?"

En viss rofylldhet verkade mycket riktigt ha lagt sig över honan. Skuldrorna vilade avslappnat och fick de sega musklerna under skinnet att ligga alldeles stilla. Eller, så stilla de förmådde medan de utförde uppgiften att hålla den kraftiga kroppen ovan marken. Hållningen talade för lugnet som infunnit sig, och för ett kort ögonblick var det nästan så att man kunde tro att honans instabila sinne för stunden var balanserat. Det stormande, oberäkneliga humöret visade ännu en gång hur otroligt tvära svängar denna hona tog inom loppet av sekunder. Varför hon plötsligt ansåg sig till freds med hanen och den riktning konversationen tagit fanns det inget tydligt svar på. Att han hanterat henne på ett rent av imponerande sätt hittills var knappast anledning nog till att hon skulle ha valt att dra tillbaka sina syrliga kommentarer och dämpa sin utmanande utstrålning. Imponerande kanske var fel ord. Hon skulle knappast ha beskrivit sig själv som imponerad. Men det gick inte att förneka att hanen trots allt lyckats överraska henne. På ett positivt sätt. Ändock. Om det var av välvilja eller ett sätt att invänta vad som skulle ske härnäst visste ingen utom honan. Det var hon som hade sökt sig till dessa marker i jakt på svar till frågor som väckts under de år hon spenderat i Lavaöknen. Men det betydde inte att svar var det enda hon var ute efter. Någonting som antagligen blivit tydligt då hon ställts inför en varg hon inte väntat sig träffa. En varg av den rang hon önskat träffa, men en ung och oerfaren sådan.
Det ryckte lätt i den vänstra mungipan, och de giftgröna pupillerna drog ihop sig medan hon lät den sista tanken som susat genom hennes kaosartade sinne upprepa sig. Måhända var hon orättvis i sitt bedömande av denna Shiva. Kanske satt han på mer erfarenhet än vad hon själv ägde. Tveksamt, men inte omöjligt. Det var inte många år mellan dem, och medan denne hane klättrat till rangen som ledare för flocken i denna skog hade hon själv stigit upp för att leda sin egen flock på reviret i söder. Liknande händelser hade infunnit sig i deras liv, men på helt olika platser i detta stora land. Detta var första gången hon i sitt liv på riktigt lämnat öknens karga landskap för att vandra och uppleva nya saker. Denne hane kanske redan hunnit se mer än henne innan han blivit ansvarig för sin flock. Men det spelade ingen roll. Tanken klöv tråden av gissningar och antaganden som börjat formas i bakhuvudet, likt bladet på en vässad kniv klyver kött. Nej. Det spelade faktiskt ingen som helst roll.

Det allvarliga, seriösa uttrycket som vilat över hanens ansikte byttes plötsligt ut mot någonting annat. Ett leende tog plats på hans läppar, men det var inte likt någonting av de tidigare han delat med sig av under mötets gång.
Det ena av de mörka ögonbrynen höjdes diskret i ett frågande uttryckt, och det tunga huvudet lutades en aning åt sidan medan hon med nyfiken blick studerade förändringen i hanens sätt. Så tog han till orda, och hon blev med ens farligt medveten om vad det var som pågick. Den vänliga tonen i hans röst som lindade in komplimangen i allt utom en rosett fick ett snett flin att smyga sig över hennes svarta läppar och blotta de vassa hörntänderna. Den kontrastrika blicken blev med ens sylvass, och smalnade av medan hon lät studera varje detalj av hanens ansikte mer ingående. Hon hade givits komplimanger förut. Mestadels av dem som fruktade henne, de som önskade linda in henne med fina ord för att minska risken att hennes vrede och snabba humörsvängningar skulle gå ut över dem. De hade aldrig varit någonting som tillåtits påverka henne. Inte när de sades med vassa tungor och skräcken lysande i blicken på de som gav dem. Ett tillfälle hade varit annorlunda. Under ett möte med en ljus hane som skapade musik där han drog fram över landets marker. Hans ord hade smekt hennes sinne likt vattnet smeker havets botten. Och hon hade varit medveten om faran i situationen, men ändå låtit honom komma aningen för nära.
Detta, däremot, var ingenting likt det mötet. Och denna hane var ingenting som den vita varelse som lyckats locka henne så. Någonting som hon ansåg vara allt annat än negativt. Flinet som låg kvar på hennes läppar breddades till ett grin, och huvudet lutades ännu mer åt sidan utan att blicken togs från hanen som satt här framför henne.
"Jag skulle akta mig om jag var du, Shiva." Rösten var dov, men allt annat än hotfull. Och trots skärpan i den skarpa blicken så vilade där någonting annat. Någonting betydligt mer inbjudande.
"Komplimanger är farliga ting." Grinet minskades till ett leende som lade sig till rätta i de svarta mungiporna, och hon blinkade långsamt emot honom. Det ena ögat slöts bara en halv sekund före det andra.
Att han sedan harklade sig och tycktes återgå till sitt tidigare, allvarsamma jag var ingenting som bekom henne. Huvudet låg kvar på sned, den glödande blicken vilade på honom och ansiktsuttrycket avslöjade ingenting om vad som pågick innanför pannbenet på henne. Dock kunde hon inte hålla masken intakt när han adresserade ämnet på ett sådant väluppfostrat sätt. Ögonen slöts och hon skrattade lågt för sig själv medan hon lät räta upp nacken i en långsam rörelse.
"Din artighet gör det väldigt svårt för mig att ignorera känslan att jag borde återgälda den." Ögonen öppnades åter, och den blick hon gav hanen talade för att det var en bitterljuv sanning hon just låtit lämna sina läppar. Det var även en bekräftelse att hon inte längre ansåg honom vara den opassande, och alldeles för unga, flockledare hon antytt i början av mötet. Men det var inte utan en glimt av illvilja i den färggranna blicken.
"Jag hade även för avsikt att fråga om allianser och osämja mellan denna och de andra flockarna som finns ute i landet. Men någonting säger mig att sådan information är mer värdefull än den jag tidigare bett om." Det ryckte lätt i den övre läppen, ett tecken på att leendet som låg kvar i mungiporna hotade att breddas, och hon synade honom med sylvass blick.

Shiva försökte läsa henne. Minspelet i hennes ansikte, hennes kroppsspråk, energierna som dansade omkring henne. Men det var som ett pussel där bitarna in passade ihop. Om han lyckades besvara en fråga dök där upp fem nya i samma veva. Det var ett endlöst funderande, och Shiva började inse att han mest troligt skulle bli tvungen att förlika sig med tanken på att han inte skulle kunna förstå mycket mer av vad hon ville förutom det hon själv uttalade.
Vad som rörde sig i hennes huvud skulle nog förbli ett mysterium.
Men han sörjde inte över den saken, även om det till viss del kändes bittert. Det var något med denna hona, något mörkt och hotfullt. Det som fick honom att respektera henne, men också fick honom att önska att hon inte skulle ställa sig på fel sida gentemot flocken. Även om hon inte skrämde honom, var det något som sade Shiva att han hellre hade Selva som vän än fiende. Och det verkade även som att detta möte skulle komma att avgöra hur de två vargarna skulle ställa sig gentemot varandra i framtiden. Kanske han var ung och arrogant, men han var inte dum. Retsam och nonchalant, dryg och självsäker, men han hade inga som helst avsikter att förarga henne.

Ett svag hummande kom ur hans strupe mellan de slutna läpparna medan han lyssnade till Selvas ord och en road blick gnistrade i hans mörka ögon.
"Så sant," svarade han. "Än farligare om man inte vet hur man ska hantera dem. Dock tror jag inte det är något bekymmer för er, Selva."

Det verkade nästan som om hon faktiskt funnit ett svagt tycke för honom... Shiva lekte med tanken. Det vore ju nästan allt för komiskt. Hon verkade inte vara vargen som ens visade minsta omtanke för de som stod henne närmast. Och här stod hon nu och förklarade att hon kände för att återgälda hans artighet...
"Ni behöver inte känna att ni på något vis måste återgälda mig."
Men å andra sidan visste han inte mycket om henne. Kanske hon var helt annorlunda mot för vad hon verkade. Här befann de sig nu, och de hade mot all förmodan en väldigt civiliserad konversation. Hade man egentligen kunnat tro det från början? Shiva var inte riktigt säker.
I tystnad undrade om hennes erfarenheter genom livet. Hon verkade på något sätt ärrad, som om hon varit med om mer än han kunde föreställa sig. Men han tvivlade på att hon skulle berätta något om sitt förflutna, ens om han så fråga. Ännu en sak som tillhörde det där stora mysteriet som Selva utgjorde. Något han kunde undra över, men som han mest troligt aldrig skulle få svar på.
Ögonen slöts sakta, för att sedan öppnas igen. Tankarna om hennes förflutna skingrades och Shiva återvände till nuet. Fokusen lades på den undran hon framfört. Om fiender och allierade... Det var intressant. Varför undrade hon om detta? Vilken roll spelade den frågan för en ensamströvande varghona som henne?
"Till viss del måste jag säga att ni undrar över saker ni egentligen inte har att göra med." Även om tonen till viss del var allvarlig fanns där även en svag värme, och ett leende tog plats på hans läppar.
Hon talade om att hon att hon ville återgälda artigheten han visade henne, men det verkade vara rena bullshiten. Åtminstone med såna frågor hon nu ställde. Det var inte det minsta artigt, trots tonfallet hon använde. Han var övertygad om att Selva visste vad hon frågade om, hon var inte på något vis dum. Hon visste precis vad hon gjorde.
"Vad kan jag egentligen säga om saken? Vi är The BloodBlooms. Jag vet vad jag anser om oss, men för andras åsikter kan jag inte stå. Vad andra flockar anser om oss får ni nog inte rätt bild av genom att fråga mig. Det bästa svaret får ni av dem."
Till viss del var det Shiva sade sant. Han kunde inte stå för andras åsikter. Däremot tänkte han inte avslöja något mer. Däremot var han övertygad om att Selva hade hört rykten om dem. De var inte direkt en omtyckt skock, snarare det avskum som resten av världen föraktade och avskydde. Åtminstone om man frågade andra. För Shiva var bilden av honom och hans flock helt annorlunda.