Den bruna varghanen var långt utanför revirgränsen. Luften var kall, tystnaden hade lagt sig över dalen och solen hade för längesedan försvunnit bakom bergstopparna. Natten var stjärnklar och den mäktiga norrskenet dansade över himlen, ljudlöst men inte mindre storslaget. Kione stannade upp och betraktade det hänfört. Det vackra naturfenomenet var ovanligt så här långt söderut. Den unga vargen hade aldrig upplevt den innan. Han hade suttit utanför grottorna hemma på reviret då det för första gången hade dykt upp över himlen. Han hade trott det var eld, med skräckblandad nyfikenhet hade han lyssnat till Shiros förklaring till fenomenet, att det brukade synas längst upp i norr under kalla nätter, att det var ofarligt. Fortfarande, flera dagar senare var norrskenet kvar. Kione kunde inte se sig mätt på det. 

Det var väderfenomenet som också hade lockat honom hit. Bort från facklorna och ljuset vid grottorna. Bort från flocken. Nu var han helt ensam. Det gav honom tillfället att studera fenomenet ordentligt. Han satte sig ner på den kalla, snötäckta marken och funderade på hur något så mäktigt på samma gång kunde vara så tyst. Var det magi? Var det fallna krigare? Eller hämndlystna andar? Var det Gudarnas verk? Han visste inte, inte ens Shiro kunde svara på de frågorna. Kione var övertygad om att det fanns en förklaring till det hela och nog var han nyfiken på om det gick att, på något sätt tämja och utnyttja kraften till flockens fördel. 

Med en suck reste han på sig igen och såg sig omkring. Plötsligt blev han skarpt medveten om att inte längre var ensam på platsen. Hans ögon smalnade av och han spejade misstänksamt omkring sig. Vem gömde sig i skuggorna? 


(Öppet för 1 max 2, komsi komsi)

Små vita moln lämnade varginnans käftar varje gång hon andades ut i den kalla vinter kylan. De stora uråldriga snö täckta skogarna låg nu långt bakom henne och framför henne fanns nu bara snö täckt Bergsmark.
Det vackra norrskenet dansade ovanför hennes huvud de skiftande färgerna var häpnadsväckande att titta på som en gudomlig eld som flög över himlen. Var detta ett verk av gudarna eller något annat? Xhiro hade grubblat mycket över detta ända sedan norrskenet hade visast sig på himlen.
Men hon hade inte kommit fram till något ännu. Xhiro spetsade öronen när några små stenar föll ner från en bergvägg bergen var en ganska läskig plats tyckte hon speciellt nu när norrskenet fick de mörka skuggorna att kasta läskiga skepnader mot bergväggarna. Hon hade inte sett en enda levande själ sedan hon hade tagit sig upp i bergen kanske var detta en övergiven plats där ingen vågade leva klimatet verkade inte vara så vänligt mot något levande.


Snön knastrade när hon försiktigt satte ner sina tassar en lätt vindpust fick henne att stanna till lukten av främmande varg registrerade sig i hennes hjärna.
Xhiro undrade om hon skulle följa lukten eller ge sig av. Det hade ju varigt trevligt att kunna prata med någon igen efter en lång tid i ensamhet men å andra sidan kunde det ju vara en fientlig varg.
Xhiro blundade och tog ett djup andetag innan hon bestämde sig för att följa lukten av varg de blå gröna ögonen öppnades och hon satte av i en lätt trav mot lukten.



(sorry om det är lite kort är lite av en nybörjare :p)

En varg kom travandes över snön. I ljuset från norrskenet glänste hennes färgsprakande päls nästan på ett onaturligt sätt. Vargen påminde om en djungelfågel. Kione såg misstänksamt på främlingen. Hennes färger avslöjade henne nästan innan hennes doft gjorde det. Vad fyllde det egentligen för funktion att helt sakna kamouflage? Eller kom hon från ett land där allt var färgsprakande? Besynnerligt. 

"Vem är du?" Sa han med kyla i rösten. Det var inte ofta han träffade främlingar här ute, dalen verkade ha en avskräckande effekt, eller var det själva Devils närvaro som skrämde bort obehöriga?

Den bruna varghanen stod stilla och granskade honan. Hans kroppshållning var stel, men inte hotfull. Han var inte ute efter bråk, men inte heller hade han en vänlig inställning till främlingen. Likgiltigt väntade han på hennes svar.

Hon visste att hon var nära främlingen men hon kunde inte riktigt urskilja vargen trots att norrskenet lös upp himlen. Främlingen hade ju inga färger utan bara en enkel mörk brun färg på pälsen vilket var mycket annorlunda tyckte hon. Fast vem var hon att döma vad som är annorlunda och inte hon gjorde en lätt snärt med sin långa svans när främlingen hade till talat henne med en kylig ton hade hon gjort något fel?.

 Kanske var främlingen osäker och försökte spela tuff men när hon tog en stund och studerade hanens kroppshållning med sin blå gröna ögon kunde hon inte se något som tydde på osäkerhet eller vänlighet vilket var en amning oroande'' jag är Xhiro o vem må du vara da ?'' frågade hon och la öronen något bakåt.

Xhiro. Ett namn som inte klingade bekant. Kione klippte med öronen och såg skarpt på den unga honan. Hon såg ut att vara i hans ålder, men det låg något lekfullt, nästan barnsligt över henne. Kione tyckte inte om det, men högst motvilligt var han tvungen att erkänna att det invaggade honom i något sorts lugn.

"Kione." Svarade han bara kort. Hans blick vandrade upp mot norrskenet igen. Han kände sig inte hotad av honan, därav hans brist på vaksamhet. Han undrade i sitt stilla sinne vad honan gjorde där, varför hon var ensam i den öde dalen. Det var knappast en optimal plats att vara på ensam. Men han lät bli att fråga, utan att egentligen veta varför.

Den kalla lufte började att komma åt hennes skin och hon rös till lite innan hon lyfte på huvudet och beskådade norrskenet igen. Skulle det alltid finnas ett hav av skiftande färger på natt himlen eller skulle den åter bli mörk med bara månen som ljus? undrade hon. ''Kione'' hörde hon och fäste blicken på hanen hon skrattade tyst för sig själv hans namn lät nästan som ett namn på en blomma ''trevligt att träffas Kione'' sa hon och gav en lätt bugning med huvudet.

Xhiro började att bli en anning rastlös av tystnaden Kione verkade inte vare så pratsam så hon började att rulla runt en del av snön som fanns på marken till bollar. '' hur kommer det sig att du är här ute helt ensam'' frågade hon medans hon lekte lite med snö bollatna hon hade gjort. Ett leende av ofog formade sig på hennes svarta läppar när hon plockade up en av snö bollarna med sin svans och kastade den mot hanen. Tur att Xhiro var väldigt dålig på att sikta så snö bollen missad hanen men hon skrattade ändå.

Kione grymtade till svar då honan bugade. Hela situationen kändes obekväm, Kione gillade inte hur honan talade till honom, naivt, vänskapligt. Han var inte van vid den sortens bemötande av en främling. Hon verkade inte det minsta på sin vakt. Han stirrade tyst på henne då hon rullade snön till bollar. 

"Jag kom för att titta på norrskenet." Mumlade han torrt. Med en likgiltig blick följde han snöbollen med blicken då hon kastade den emot honom. Den landade en bra bit ifrån honom. Han snörpte på munnen och vände blicken mot honan som log retfullt. Hon påminde för en sekund om Åskvilja, när hon, för ovanlighetens skull, log. Men Kione rörde inte en min. För honan började skratta. Han hade nog aldrig sett Åskvilja skratta. Under tiden han stod där och tittade på honan, som om hon var en apa i bur, så slog det honom, att det egentligen var ett under att honan överlevt så länge i landet med hennes naiva attityd. Hon såg ut att vara ungefär i samma ålder som han själv. 

"Vad gör du här förresten?" 

Hennes blick for upp mot den dansande elden på himlen '' Norrsken är det så det heter? har aldrig sätt något så vackert förut gudarna måste vara väldigt glada över något om de har fått en färggrann eld att dansa i himlen'' sa hon med en glad ton som även höll en aning upphetsning i den. Men när hon såg att hanen inte verkade lika glad höjde hon på ett ögonbryn varför var han inte glad över att gudarna var lyckliga?.

Där hon kom ifrån hade alla gläds åt att få sett ett sånt här vackert tecken från gudarna. Men tydligen inte denna hannen eller någon annan av vargarna hon hade stöt på under sin vandring i detta avlägsna land. Verkade inte bry sig särskilt mycket om gudarna eller de fantastiska mirakel de utförde o visad sina dödliga avkommor. Detta gjorde henne mycket irriterad ett dovt morrande kom från hennes strupe medans de blå gröna ögonen smalnade av o nacke pälsen reste lite på sig '' jag vandra genom detta land som tydligen är bebott av omedvetna eller rent av själlösa varelser'' sa hon torrt medans svansen svepte fram o tillbaka längst marken likt en arg pumas.

(ber om ursäkt för de seggga svaret har haft mycket att göra >.<)

Kione lyssnade bistert på honans teori om att Gudarna skulle vara glada, därav skenet på himlen. Men den bruna hanen mindes så väl de senaste gångerna Gudarna hade lagt sig i livet i landet. De hade inte varit glada de gångerna - och inte heller hade de varit barmhärtiga. "Jag hoppas du har rätt.." Mumlade han frånvarande och lät blicken återigen glida över den dansande skenet på himlen. 

När honan plötsligt började morra ryckte den bruna hanen till. Hade hans fråga upprört henne? Han höjde förvånad ögonbrynen då hon talade. Hennes så plötsliga humörsvängning fick Kione att för en sekund tappa orden. Omedvetna och själlösa påstod hon. Han var inte säker på vad hon menade med det uttalandet. 

"Jag är ganska säker på att jag har en själ.... Omedvetna om vad, om jag får fråga?" Svarade han tillslut och såg på henne med ett isande lugn. "Gudarna?" Han fnös hånfullt. De som inte var medvetna om Gudarna var både blinda och korkade.

Hon blängde på hannen med sina blå gröna ögon när hon hörde honom ifråga sätta om hon hade rätt. Så klart hon hade rätt om att gudarna var glada annars hade dom väl inte låtit denna vackra magiska eld dansa på deras himmel. Hon fnös åt hanen '' hur kan du vara så säker på att du har en själ hanne du kan lik väl vara en varelse utan själ fast du inte har insätt det ännu '' sa hon i en ton som var känslolös.

Hon kände att hon började att tappa humöret vilket inte vore så trevligt Xhiro gnydde till och ryggade tillbaka några steg när hon kände att långa törn taggar började att tränga ut genom huden längst med ryggraden. När den obehagliga känslan från taggarna avtog ruskade hon på sin kropp och gav en lätt pust av lättnad. När hon hörde ordet '' Gudarna'' komma från hanen la hon huvudet lite på sne '' åh så du inte så medvetande som jag trodde från början'' sa hon och log lite.

Xhiro satte sig ner och la sin svans över sina fram tassar '' du får ursäkta mitt humör hanne men det är väldigt irriterande att möta andra av ens egen sort som är lika omedvetna om gudarna som en nyfödd valp'' sa hon och tittade upp mot den färg starka himlen.

"Jag skulle nog ha märkt om min själ fattades." Muttrade Kione och såg misstroget på honan. Hennes uttalanden var så konstiga att han nästan blev irriterad. Hon kände honom inte, vilken arrogant typ. Honan gnydde till och såg ut som om hon bekämpade en inre strid. Den bruna hanen strök misstänksamt öronen bakåt. Skulle hon anfalla? Han flinade rått. Hon kunde gärna försöka. Men honan anföll inte, istället verkade hon samla sina känslor och log sedan åt honom. Hanen lade huvudet på sned och såg fundersamt på henne. 


"Jag tror de flesta är medvetna om Gudarna, ingen kan förneka deras existens, inte med tanke på Gudarnas raseri eller detta.." Han nickade upp mot norrskenet och såg sedan tillbaka på honan. "Men det behöver ju inte betyda att alla går och pratar om dem hela tiden. Vi har alla vår egen uppfattning om hur vi ska tolka Gudarna och vår tro." Han visste egentligen inte varför han försökte förklara sig. Han hade aldrig behövt göra det innan. I sitt stilla sinne undrade han vad det var för besynnerliga vargar honan hade mött, att förneka Gudarnas existens kunde straffa sig hårt.

Xhiro granskade hannens ord men hon tyckte att han pratade strunt. Om man inte pratade om gudarna o visade respekt nästan dagligen va man inte oförskämd mot dom då?. Taggarna längst med hennes rygg rasslade likt en skallerorms skallra när hon ruskade lite på sig '' Alla kanske skulle prata mer om gudarna så kanske gudarnas raseri inte hade drabbat dom '' sa hon och flinade smått. Hon hade sett med egna ögon hur hennes hemland o familj hade blivit en måltavla för gudarnas krafter. Men hon brydde sig inte längre om det. Hennes hem o flock var borta fanns inget hon kunde göra utom att fortsätta med sitt liv.



Hon bröt ögonkontakten med hannen och blå gröna ögonen tittade ut över de mörka landskapet. Norrskenet vackra sken gav lite ljus över detta mörka land men här och där kunde hon se svarta skepnader av andra djur som rörde sig över den sten klädda marken och de branta klipporna. '' Har du en flock?'' kom från hennes svarta läppar hon visste inte varför hon hade ställt en sån fråga hon brydde sig egentligen inte men frågan hade bara slunkit ur henne.

(ursäkta för mitt sega svar!)

Kione fnös och piskade med svansen. "Gudarna bryr sig inte om vårt prat, tror du ens de lyssnar på oss?" Tonen var tvär, nästan hånfull. "Nej, Gudarna är större än oss, de lyssnar bara när vi betalar dem med vårt blod och vår smärta. Det är det som när dem." Nu när han tänkte på det så var han inte så säker på att han faktiskt gillade dem. Fast det kanske var det som var meningen med hela deras existens? 

När honan sedan bytte samtalsämne kände sig Kione lättad. Deras prat om Gudarna hade fått en oro att växa inom honom. Han gillade inte att tala om sådant han kände sig maktlös och svag i förhållande till. "Ja, min flock håller till inte långt härifrån." Svarade han och såg likgiltigt på honan. "Du då?"

Xhiro la sig ner och sträckte ut sig på den snö klädda marken den kalla snön känndes skön och uppfriskande. '' Sist jag såg min flock var i hemlandet dom låg på marken och ruttnade sakta bort presic som allt annat runt om flock reviret''. Sa hon som det vore helt normalt att se hela ens flock försvinna på bara några få ögonblick. Hon drog sin tunga över en liten snö hög vid sina framtassar och slukade den snabbt den kalla snön känndes som en kall sten när den landade i hennes mage.

 

De blå gröna ögonen betraktade ljuset på himlen hon log smått åt de olika skepnaderna norrskent gjorde '' har din flock något namn? '' frågade hon. Xhiro kliade sig på sitt högra öra så hennes metall smycken plingade till innan hon snabbt rullade över på rygg o började att smått leka med sin långa färgstarka svans.

"Då gissar jag att du inte saknar din flock?" Av honans uttalande och likgiltighet att döma verkade hon iallafall inte bry sig om att hennes flock dött. Hur kunde en flock ens utplånas bara sådär? Han hade svårt att föreställa sig det. Devils skulle aldrig låta sig utplånas bara sådär. Ett leende lekte på hans läppar. Ingen skulle ens våga tänka tanken på att utplåna dem. 

"Devils." Ett passande namn. "Jag antar att du har hört talas om oss." Han ryckte nonchalant på axlarna och flinade kallt. Men honan hade rullat över på rygg och lekte nu med sin svans. Vilket trams. Återigen förundrades han över hur hon hade lyckats överleva såhär länge i landet med den naiva attityden.

Hon slutade att leka med sin svans och gav hannen en kall blick klart hon saknade sin flock hon saknade sin mor varma röst o mjuka päls. Hon saknade alla hennes syskon och allt roligt de hade haft tillsammans '' Jag har fällt tårar för dom men jag kan inte leva i de förflutna jag kan bara gå framåt och hålla huvudet högt'' sa hon i en iskall ton och kollade upp mot norrskenet. I bland tycktes hon skymta skepnader av vargar som dansade omkring i ljuset va det hennes familjs andar som tittade ner på henne medans dom dansade omkring där upp med gudarna?.



Hon tittade mot Kione och la huvudet lite på sne varför talade hannen om sin flock som om dom vore viktiga eller speciella ''Devils? har aldrig hört talas om dom'' sa hon i en lite nonchalant ton. Om hannen tänkte börja prata om hur bra hanns flock va gentemot andra så skulle hon få lust att köra en tjock busk rot rakt igenom hans kranium. Denna tanke fick henne att skratta så att de gjorde ont i magen '' De hade sätt roligt ut '' sa hon högt utan att veta om det.

Han synade henne noggrant innan han valde att svara. "Klokt av dig." Muttrade han tillslut. Så hon var inte helt känslokall trots allt. Hon hade helt enkelt bara lärt sig att gå vidare. En viktig lärdom.

"Har du levt ditt liv under en sten?" Morrade hanen förorättat. "Alla har hört talas om Devils. Vi är landets mest ökända legender." Han blev alltid lika förnärmad när han träffade på vargar som levt i okunskap hela livet. Han skakade misstroget på huvudet och gav till en djup suck. "Då har du inte hört talas om Qu heller antar jag? De patetiska små krypen.." Var fanns föräldraansvaret nuförtiden? Alla valpar förtjänade att bli skolade om flockarna i landet, i synnerhet Devils, som var den mäktigaste och absolut viktigaste flocken. Han stampade irriterat i marken och lade huvudet på sned. "Vad hade sett roligt ut förresten?" 

Xhiro la öronen tätt mot huvudet och reste på svansen medans hon morrade högt åt honom. '' Jag har inte levt under en sten idiotiska hane!'' frästen hon i en ilsken ton mot honom hur vågade hannen förolämpa henne. Med tänder blottade o raggen rest svepte hon med utsträckta klor sin tass mot Kione och träffade honom nästan på sidan av nosen '' Jag har varken hört talas om Devils eller Qu jag bryr mej inte om två små patetiska flockar i detta nya land! '' morrade hon.
Vad va det med alla vargar och deras besatthet att skryta om sin jäkla flock hela tiden vilket trams tyckte hon. När Kione frågade om vad som hade sett roligt ut dog morrandet från henne och ett elakt flinade spred sig på hennes svarta läppar '' åh jag bara fantiserade om hur det skulle se ut om jag fick en rot att växa rakt igenom din skalle '' sade hon och skrattade. Taggarna längst hennes rygg växte sig större o längre till dom blev synliga i de skiftande ljuset. '' Kanske ska jag förfylla min tanke '' sa hon i en känslolös ton.

(ursäkta för segt svar)

Kione himlade med ögonen åt honan. "Jösses.." Muttrade han då hon brusade upp igen och försökte slå till honom. Vilket humör. "Om jag vore du skulle jag vara försiktig med vad jag sa om andra flockar.. Speciellt när det gäller två av de flockar med mest inflytande över landet." Han plirade med ögonen åt henne och skrapade nonchalant med ena framtassen i marken. "Jag menar, det vore dumt att skaffa dig fiender där.."  

Han såg likgiltigt på henne då hon plötsligt hotade med att låta en gren växa in i hans skalle. Det var säkerligen ett tomt hot. Men Kione började tröttna på honans respektlösa attityd. Oprovocerade hot tog han inte lätt vid. 

"Du kan ju försöka. Det blir det sista du någonsin gör." Det fanns inte ett spår kvar av vänlig retfullhet i hans röst.

Hon blängde ilsket på hannen och kände sig fortfarande förolämpad av hans förra kommentar. Hon la huvudet lite på sne fiender? varför skulle hon få fiender i de båda flockarna bara för att hon sa vad hon tyckte och tänkte det var väl inget fel i det?.

''Tror knappast att dom skulle bry sig om vad en ända individ tycker o tänker om dom om de nu har sånt inflytande '' svarade hon med en låg morrande stämma. Men hon fick en känsla av att hon hade tagit sig vatten över huvudet när hannens röst ändrade sig. Nu när hon också tänkte efter och studerade sin omgivning mer och såg att det inte fanns en gnutta med mjuk mark utan bara berg o sten. På denna plast och med den lilla kunskapen o krafter hon besatte skulle hon inte kunna få något att växa fram ur den hårda marken.

En liten rysning for längst med hennes rygg och öronen la sig lätt mot hennes huvud och hon rullad snabbt över på rygg. Visst var det en patetisk syn men det var de ända hon kände hon kunde göra just i den stunden '' jag bara skoja '' pep hon fram.

Honan hade definitivt tagit sig vatten över huvudet och den insåg hon också snabbt själv. Det var en tragisk syn, att se henne slänga sig på rygg och blotta buken för honom. Kione såg ilsket på henne i några sekunder och övervägde om han skulle utnyttja situationen och skrämma henne lite till. Men han valde att låta bli. Honan hade antagligen redan förstått att det var en dålig idé att reta upp honom.

"Det är okej. Rest dig upp." Svarade han och viftade nonchalant med ena framtassen åt henne. "Det är aldrig en bra idé att reta upp någon som du inte har en chans mot. Jag skulle aldrig ens komma på tanken att jävlas med Tramptass... Eller Malvado." Kione rös av bara tanken. "Ge dig iväg nu, Xhiro. Jag måste patrullera revirgränsen och jag är säker på att du har bättre saker att göra." Han såg på henne med en neutral blick. Besynnerlig hona, det där, tänkte han för sig själv och började gå tillbaka mot reviret. Han undrade om han någonsin skulle se henne igen. Det gjorde detsamma. "Hej då!" ropade han och vände sig om för att ge henne en sista kort blick innan han avlägsnade sig.

Xhiro reste på sig sakta men säkert '' hade tat dej om det funits bra mark '' mumlade hon tyst. Han hade rätt det var dags att gå hon hade redan spillt för mycket tid på att stanna här. Hon följde honom med blick tills hon ropade '' Tills vi ses igen! '' sen satte hon av i trav och försvan bakom en klippa.


(kortaste inlägger i historien!)

"Tills vi ses igen!"

Kione fnös åt honans sista ord. Han tvivlade på att hon skulle överleva länge till, men om hon gjorde det, kanske han faktiskt skulle uppskatta ett möte till med den konstiga honan.

Han vände sig aldrig om för att se henne en sista gång utan travade tillbaka till reviret utan att tveka.

Gudarna fick avgöra om deras vägar skulle korsas igen.


(AVSLUTAT)