Under lummiga, fortfarande frodiga lågt växande träd låg en blekgrå varghanne. Andetagen var djupa och lugna, och kroppen var till synes helt avslappnad - alla tecken skvallrade om att han befann sig i drömmarnas värld. Trots att förmiddagssolen kastade sig ljusa sken ner på honom så verkade han inte störas, åtminstone inte för stunden.

     "Saeculi..." morrade något i hans huvud. Det var avlägset, och fortfarande långt nere i sömnen var han inte säker på om det faktiskt var någon som ropade på honom.
     "SAECULI!" Yrvaket kastade Saeculi upp huvudet och rätade på sig. Vilande hade han legat emot en trädstam med sidan. Fortfarande något förvirrad såg han sig omkring innan han insåg att det varit Rikanda som väckt honom.
     "I'm bored..." gnällde hon. Saeculi himlade lätt med ögonen. Visst älskade han henne, men hon verkade vägra förstå deras olika behov. Nej, hon vägrade inte förstå - hon brydde sig bara inte. 
     "There is nothing to do here, Rikanda..." sade han sammanbitet med en irriterad ton. 
     "Well, find something then." fräste hon åt honom. Frustrerad hävde han sig upp på be bastanta benen och ruskade lätt på sig. Byoomifallet låg inte så långt bort från hans viloplats, och där brukade det alltid samlas alla olika sorters djur. Med långdragna steg började han röra på sig i en lunkande gångart. Fortfarande något sur över att Rikanda väckt honom.

[Derp, men får duga. Hehe.]

Bambra hade bestämt sig för att flyga till lyan. Sitt gamla hem som hennes bror hävdade inte var mer än en gravplats nu mera. Hon hade tänkt att hon behövde se det själv, få någon form utav avslut. Men allt medan hon flugit över den brandgula skogen hade hon ångrat sig. Hon kanske ville behålla de lyckliga minnesbilder hon hade av området? Hon kanske ville låta barndomens minnen vara intakta? Kanske att fragmenten från Blairs tankar och syner räckte? Hon kunde inte bestämma sig och vek av från kursen för att grubbla. Nu hade hon flugit mil efter mil på starka vindbyar och var helt slutkörd. Klumpigt landade hon vid vattenbrynet och ställde sig att dricka. Vattnet var klart och smakade gott, så som vatten i ständig rörelse gjorde, och hon slöt för ett ögonblick ögonen och njöt. Flocken som funnits i området när hon var liten verkade har givit sig av så hon kände sig lugn och trygg, trotts att fallets dånande och den närliggande kwazatriiskogens alla fåglar mer eller mindre blockerade hennes hörsel. Hon var van vid att vara överst i hackordningen och hade inget att oroa sig för, la sig därför avslappnat ner invid vattnet och doppade ena vingspetsen i den klara ytan. Såg med ett svagt leende på ringarna som bildades och växte sig större och större. Detta var en bra plats att vila på. Hon skulle tillåta sig att ta det lugnt en stund och grubbla vidare på sin framtid senare.

"There's someone by the water." väste Rikanda.
    "What?" frågade Saeculi. Försjunken i tankarna hade han inte hört vad hon sagt.
    "Look idiot." morrade hon åt honom. "There's someone by the water."
    Bakom några tunna trädstammar skymtades vattenhålet. För länge sedan hade brusandet från fallet avslöjat att det var i närheten, men han trodde inte att han var så pass nära. Men precis som Rikanda sagt, så låg där en bevingad varg. Saeculi stannade upp. Omringad av den grönskande vegetationen var han inte mycket mer än en blek gestalt. De stålgråa ögonen betraktade den brunmelerade.
    "What are you gonna do?" frågade Rikanda roat. Den väsande stämman ekade i hans huvud.
    "I don't know..." muttrade Saeculi tyst tillbaka för försöka att inte avslöja sin position. Men efter en minuts tystnad började han röra sig fram emot den öppna dungen krig vattenfallet. De tunga stegen var tydligt hörbara; smidighet var inte hans starka sida på grund av hans järnskelett, men denna gång försökte han inte ens vara diskret. Med bestämda steg närmade han sig främlingen. En tik att döma av doften. Ett sammanbitet uttryck var fäst i hans ansikte. Trots att blicken var hårt fäst på den främmande varginnan så sade han inget, utan stegade bara fram till vattenbrynet och böjde sig ner för att dricka. Fortfarande stirrade han stint på varghyndan på andra sidan vattenkällan.

Bambras ögonlock höll på att trilla ner över ögonen och det var frestande att bara luta haka mot tassarna en liten stund. Vindens sus svepte bort hennes tankar allt närmre drömmarnas rike, men så fick en rörelse henne att vakna till liv. Där på andra sidan vattnet stod det plötsligt en varg. En ljust grå varg som gick fram till vattnet för att dricka, likt hon gjort alldeles nyss. Snabbt vände vinden riktning och hon insöp den andres dofter. Han, för det var en hane, verkade inte vara medlem i någon flock utan luktade bara ensam. Det var en lättnad. Hon visste inte riktigt vad hon förväntades göra, skulle hon gå över till hans sida eller ropa till honom? Eller kanske bara ignorera den andre? Främlingar på det här avståndet kanske inte hade någon skyldighet att vara artiga mot varandra? Med lätt möda reste hon sig upp och sträckte på den slanka kroppen. Vingarna fälldes ut och sedan in igen några gånger tills den värsta stelheten försvann och sedan stod hon mest rådvill och såg på den andre. Det var vid tillfällen som detta som hon önskade att hon kunde tala i sinnet med alla, inte bara brodern. Tillslut bestämde hon sig i alla fall för att lite sällskap var ett utmärkt sätt att fördriva tiden och med en sista gäspning slog hon några hårda slag med de imponerande vingarna och var i luften. Vinden erbjöd henne snålskjuts och hon det var med en mjuk glidflygning som hon tog sig över vattnet. Med ett snett leende tog hon mark några meter från hanen. Han såg tuff ut näst inpå den rosa nosen vilken gav honom ett lite barnsligt uttryck, hon gillade det.
"Goddagens"
Sade hon mellan leende tänder.
"Namnet var Bambra, och du?"
Fortsatte hon och bugade sig mjukt med den ena vingen graciöst utsträckt framför sig. Såg sedan med en ärlig och nyfiken blick upp på främlingen.

Den bevingade tiken gled genom luften för att sedan landa några metrar ifrån honom. Saeculi som hunnit dricka sig nöjd följde henne med blicken. Samma sammanbitna uttryck som tidigare var fäst i hans anlete. Men när hyndan började tala, lättade det hårda uttrycket lite. Trots att han kunde se hennes läppar röra sig och höra hennes röst så lät det inte som ord. Hannen förstod inte varför han inte kunde höra vad hon sade.
     "She's talking in another language, dummy." började Rikanda strävt, men skrattade kort åt honom i slutet. Lättat andades han ut. För några sekunder trodde han på fullaste allvar att han hade fått någon hjärnskada.
     "I don't speak your language..." sade han stelt, något osäker på hur han skulle reagera. Kunde tiken nimorian? Annars skulle hon överskrida hans förväntan av obetydlighet. Rikanda var uttråkad likväl som Saeculi. Det var omöjligt att avgöra om den här bevingade tiken skulle bringa något intresse för honom om hon inte talade samma språk som honom. Då kunde han lika gärna vända direkt och leta något eller någon annan att underhålla sig med.

[Eftersom inget skrivits här på ett tag, så väljer jag att se det här som avslutat. Om Bambra vill möta Saeculi i framtiden, så är det bara att skicka iväg ett PM! :D]