Dagen hade gått mot sitt slut, solen hade gått ner och temperaturen blev något kyligare. Det var absolut inte kallt men en omväxling från dagens värme. Träden som tidigare sett ut som ja - helt vanliga träd, började nu att gnistra i silver, likaså gräset. Den lilla valpen gjorde en chockad inandning. Detta var SÅ mycket bättre än den där tråkiga slätten, bara platt och eländig.
   Med några små skutt stannade hon till framför ett av de gamla knotiga träden, huvudet följde stammen och landade snart på dess hängande bladverk.
   Bara några meter bort rasslade det till, valpens öron spetsades med ens och hon stod blickstilla. En vit hare trädde fram snaggen bakom ett träd, helt ovetande om att valpen iakttog alla dennes rörelser. Tiken tog sats, viftade några gånger med baken innan hon for iväg som ett skott. Tandhalsbandet rasslade, stressade haren som sprang för sitt liv, valpen var snabb och hade ett mörkerseende som inte svek henne.
   Kort därefter låg bytet framför hennes tassar, blodet droppade från käften och hon slickade sig nöjt runt munnen. Uveji skådade sitt byte i några sekunder innan hon högg in, vita harar hade hon minsann aldrig sett förr.

För ovanlighetens skull befann hon sig på marken. Hennes lätta kropp gjorde knappt ett ljud ifrån sig då hon strök fram mellan skogens väldiga träd. Hon hade hört talas om giftpil, från vem mindes hon inte, någon i Draugai antagligen. Men detta tycktes vara något annat, i stjärnljuset tycktes både löv och stammar, och faktiskt undervegetationen med, gnistra av silver. Det var fascinerande och hon insåg att det kanske ibland kunde vara värt att besöka de dödliga på jorden. Såklart kunde skogen inte mäta sig med silverbanden i regnmolnens överkanter, skådade ovanifrån, men den var ändå vacker. Faktiskt. Trotts allt. Att vinden så enkelt letade sig in mellan dem knotiga stammarna och slet i både hängande grenar och hennes fjäderskrud fick henne att känna sig trygg. Hemma. Windfari vakade över henne vart hon än var. 
En nyfikenhet blixtrade i hennes nästan svarta ögon men i övrigt var ansiktet samlat i en neutral min då hon lade sina framtassar mot en trädstam. Mjukt sträckte hon sig uppåt och spanade längs med krökta grenar, upp mot toppen. Hon undrade vad det var som gav naturen omkring henne sin färg. En mjuk bris smekte sig uppåt längst trädet, letade sig in i barkens alla skåror och fick lövverket att rassla behagligt. Men där var något annat som lät också, snår som bröts och snabba små tassar mot marken. Hon stod kvar och lystrade, såg knappt ut mellan hängpilens draperade lövverk. En hares dödsskri nådde hennes öron sekunden innan bloddoft spred sig genom skogen. Nära. Smidigt smet hon framåt för att se bättre. En valp med en hare vit som snö. Bambra log roat av insikten att haren knappt var mindre än vad hunddjuret som blivit dess slut var.
"Du vet att du ska spara en tass för fortsatt tur va?"
Frågade hon utan att på annat vis först presentera sig själv. Hennes nacke gav ifrån sig ett knakande då huvudet lutades lätt på sned och hon ogenerat såg in i främlingens ögon.

Överrumplad över främlingens ankomst hoppade valpen till, dock blev hon inte rädd. "Spara en tass för fortsatt tur?" upprepade den lilla och mötte den äldre tikens ögonpar, det hade hon aldrig hört förut men vettigt lät det allt. "Ta med sig eller att inte ta med?" frågade valpen, frågan var riktad mot tassen som skulle sparas men inte är det säkert ifall främlingen förstod vad hon syftade på.
   De mörkbruna ögonen skådade den äldres kropp som hade konstiga fjädrar i pälsen, även ett vingpar invid sidorna. "Wow" den lilla sprang fram till en utav tikens sidor, halsbandet rasslade och ögonen gnistrade utav beundran, "Vill också sno" inte visste Uveji att honan var född med vingar. Aldrig tidigare hade hon sett en bevingad varg, hon visste inte att de existerade och ingen i hennes egen familj har vingar. "Hjälp Uveji skaffa, vill också ha!" valpen skuttade ivrigt upp och ner, ner och upp. Om någon kunde hjälpa henne med att få ett vingpar, så var det denna stora tik.

Hon nickade då valpen upprepade hennes ord, skulle just till att svara på hennes något kryptiska fråga då rävdjuret fick syn på hennes vingar. Ett belåtet kutter lämnade Bambra då hon blev beundrad och fjädrarna burrade upp sig. Dramatiskt fällde hon ut sin högra vinge så långt trädstammarna omkring dem tillät och slog ett mjukt slag med det. Vinden som skapades fick det att virvla i den andres jämna päls. 
'Vill också sno.'
Bambra kunde inte hejda ett bubblande skratt från att lämna henne och det tycktes slå blixtar om hennes mörka, nästan svarta, ögon. Hon gillade verkligen valpens attityd, och hon älskade att någon såg upp till henne. Med en mycket belåten min nickade hon igen, men ögonen smalnade sedan något och munnen blev för ett ögonblick ett smalt streck innan hon talade.
"Det är ingen liten önskan du ber mig om, Uveji"
Det var ett rent antagande att detta var valpens namn, men det kändes logiskt. Vad ordet annars kunde betyda och vad det hade att göra i unghonans korta, spridda meningar kunde Bambra iallafall inte förstå.
"Tillåt mig presentera mig, mitt namn är Bambra"
Högtidligt sträckte hon ut vingarna i en halvcirkel framför sig och bugade, reste sig sedan under ett vilt skratt. Tyckte att hon varit otroligt rolig med sin konstlat artiga gest.
"Nå, så till din önskan. Jag vet bara om en enda vinglös som lyckats få vingar, himla tur för just dig att du råkade stöta på just mig. Om någon skulle kunna hjälpa dig är det jag och min bror."
Ett snett leende blottade hennes vita tänder.
"Och gudarna."
För ett halvår sedan hade hon själv inte trotts på att någon utan vingar skulle kunna få den gåvan, men det hade skett rakt framför hennes broders ögon. Bambra var inte dum, gudarna var inte hennes privata magiker, men kanske skulle dem belöna sina mest trogna följare. Bambra var en av dem, valpen framför henne under bli det om hon ville.
"Jag vet en plats dit man kan gå för att hedra gudarna, och skänker man dem sin dedikation och en gåva så kan dem ibland ge en gåva tillbaka. Min bror har sett det med sina egna ögon, om du en dag vill ha vingar borde du tala med honom."
Hon knyckte på nacken, norpade försiktigt åt sig en lös fjäder från sin manke.
"Tills dess får du nöja dig med denna..."
Fortsatte hon och sträckte fram den.

"Det är ingen liten önskan du ber mig om, Uveji" med ens slutade valpen att skutta, "ingen liten önskan" upprepade hon och snörpte på munnen. Den större tiken presenterade sig som Bambra och bugade kort därefter, den lilla kunde inte stå emot att le brett, det var tydligt att hon tyckte om gesten. Hon sträckte något på sig, stolt.
     "Nå, så till din önskan. Jag vet bara om en enda vinglös som lyckats få vingar, himla tur för just dig att du råkade stöta på just mig. Om någon skulle kunna hjälpa dig är det jag och min bror. Och gudarna" ju mer den äldre spottade ur sig, desto mer lös Uvejis ansikte upp. Bambra var som en önskefe.
     “ .. skänker man dem sin dedikation och en
     gåva så kan dem ibland ge en gåva tillbaka.. ”
Men den som gav en gåva var ingen mindre än den bruna tiken framför henne, som räckte den lilla en utav sina många fjädrar. Valpen skådade den noga innan hon tog emot den, "Uveji och Bambra, som vinden i gräs" betydde att hon tyckte om den andre, kanske något svårtytt men det visste inte räven om. Hon log och försökte möta Bambras ögon.

Den lilla valpens nästan lyriska minspel matade Bambras ego till bristningsgränsen. Hon njöt av att vara i den lillas sällskap. Undrade om hon själv skulle börjat prata lika kryptiskt som rävungen, om det skulle göra henne än mer mystisk och imponerande.
En oväntat stark vind, som tycktes utgå från Bambra själv, började leka i valpens päls.
"Verkligen, vind i gräs."
Svarade hon med ett kuttrande skratt. Så blev hon allvarlig igen.
"Vill du följa mig? Jag kan ta dig till platsen jag talade om, ett tempel, jag kan berätta hur du skall gå."
Hon sänkte sitt huvud så att det var lättare för de båda att se in i varandras ögon.
"Jag tror vi skulle kunna ha riktigt kul."
Ett flin som blottade vassa vita tänder bländades av emot den andra.
"Hartassen, förresten, ska du spara, och alltid bära med dig. En lyckoamulett."