Smärtan ålade sig genom henne som en skadad orm. Hennes kväljningar av gråt avbröts bara av väsningar när det plötsligt strålade av smärta genom bröstbenet. Någonstans bland sin förtvivlan och ilska kände hon en stril av vämjelse och skam. Avsky för att hon lät dem göra såhär mot henne, trots allt utrymme hon lagt emellan dem. Trots att det var hon som valt det här. Den lilla glimten av förstånd dog brann ut lika fort.
     “Jag klarar inte av det. Jag klarar inte av det!” Hennes röst var förvrängd av ursinne, av bottenlöst lidande. Blicken var stirrig och blodsprängd när den mötte Bambras. Hon skrek rakt ut i ett försök att frigöra en del av känslorna som helt tagit över henne. Det hjälpte inte.
    “Bambra.” Hon var andfådd, det kändes som varje del av henne surrade av den maniska känslan. Hennes rörelser var ryckiga, darriga. Det sista av hennes lugn hade förintats, blåst bort med vinden. Hon skulle aldrig kunna känna ro igen, om hon inte återvände för att döda honom.
     “Jag måste dit. Jag måste till Skuggfall. Jag ska döda honom.” Trots att hon försökte hålla sig samlad, kände hon sig själv ofrivilligt rycka. Det råa ursinnet växlade till otröstlig gråt igen.
     “Du måste förstå mig, Bambra, det här, det här är oförlåtligt.”
     Varya hade lyckats sammanstråla med Bambra igen, på något nästan ofattbart sätt. Hennes sinne hade varit mer som ett eget levande djur än en del av henne. Fullkomligt härskat av virrvarret av känslor hade det ändå lyckats leda henne tillbaka till nattsyskonet. Mellan sitt tjutande gråtande hade hon förklarat vad som hänt. Vissa delar mer sammanhängande än andra. Men de hade ändå lärt känna varandra tillräckligt för att Bambra skulle kunna reda ut de mindre tydliga bitarna för sig själv. Kolzak var med Nephania, och det sveket slet henne itu. Och just det, hon hade dödat Jodano.

Desto mer hon lärt känna Varya, desto längre bort kom vännen från det där coola frånkopplade intrycket som honan utstrålat under deras uppdrag till Måntemplet. Visst hade Bambra redan då märkt att gråblodet bar på en vrede, men exakt hur okontrollerbar den var  och hur många tårar och totala sammanbrott den innefattade hade hon bara börjat inse de senaste månaderna. Och hon hade aldrig sett vännen såhär uppriven förut. Den samtidigt något yngre honan och lika mycket äldre vampyren vrålade rakt ut. Gutturala urtidsläten som var olikt något Bambra hört förut. Hon var inte en främling till emotionell instabilitet själv, men helt ärligt så var det lite svårt att sympatisera med Varya när hon var så fullkomligt utom sig. Där fanns ingenting att relatera till bakom de rödsprängda ögonen.
Då vännen mellan pauser av vild förtvivlan försökte förklara lyckades hon ändå förstå till viss del. Främst genom att försöka relatera det till sina egna relationer. Det fanns inga exakta paralleller kanske, men om Duva börjat dejta någon annan - vem som helst annan helt ärligt men speciellt en fiende.. Bambra kunde inte med säkerhet säga att hennes reaktion skulle vara mycket bättre än Varyas.
Med något kalkylerande i blicken synade hon nattsystern efter att hon talat. Det var uppenbart att hon menade orden med hela sin själ, men hur mycket som faktiskt skulle leda till handling var svårt att avgöra. Så länge hon känt vampyren Varya hade honan varit livrädd för allt som rörde Tenebris. Och inte utan orsak heller, hennes defekt från flocken hade inte varit vacker.
"Om du går dit så kommer Du dö, du inser det va?"
Försökte hon men ångrade sig nästan genast. Helt ärligt verkade döden vara vad Varya längtade efter mest av allt just nu. Att påpeka den utkomsten var långt från en garanterad avskräckning. Vid gudarna, Bambra själv hade mer eller mindre avsiktligt tagit livet av sig i form av en hämndaktion då hennes kärlek lämnat henne.
Hon behöver en annan infallsvinkel.
"Vill du verkligen ge dem den makten över dig?"
Försökte hon, även om det var uppenbart att de redan höll den, och hade hållit den all denna tid.
"Är han värd det? Är hon värd det? Hon känns ganska utspelad och patetisk som går efter dina rester om jag ska va ärlig."
Att vädja till honans ego kanske skulle funka bättre.
Hon ville verkligen inte förlora Varya, friheten hon kände intill honan var olik något annat. Det var skönt att slippa vara ensam, men samtidigt slippa vara runt de som gav henne dåligt samvete med sin blotta närvaro. Dessutom hade de så mycket kvar att göra, inte en jävel på deras gemensamma hämndlista hade bockats av än.

Bambra hade inget otalt med Tenebris och avsåg inte avsluta sin karriär som vampyr över någon annans konflikt, så det var uteslutet att börja där. Det skulle inte sluta väl för någon av dem, det kunde till och med hon räkna ut.

Ilskan inom henne växlade i styrka som tidvatten inom henne. Men utrymmet som lämnades fylldes av en kvävande sorg. Den fick de hypterventilerande andetagen att övergå i kippande och hostande. Vredesmodet som låg under ytan doldes av den totala desperationen. Hon grät högt och ohämmat inför den bevingade vännen. Utmattningen tvingade ner henne på marken.
     Bambras ord nådde henne, slog emot henne med en smärtsam påminnelse. Hon var inte Aurora. Hon skulle aldrig vara hennes Aurora. Kanske var det allt det här egentligen handlade om. Kanske var det därför hon var så ivrig att gå tillbaka, mot den död hon spenderat så lång tid att undvika.
     “Jag står inte ut.” Det var alla ord hon förmådde att få ur sig. Jag står inte ut utan Aurora. Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag vill bara hem. Till henne. Även om hon fått berättat för sig att de inte skulle mötas igen, på grund av hennes odödlighet, så hoppades hon att de hade fel. Det var den enda strimma av tröst hon hade.
     Det tog en stund innan gråten stillat sig tillräckligt för henne att hitta sin röst igen. Den var svag och sprucken av gråt.
     “Jag kan inte låta dem göra såhär. Jag måste göra något, Bambra. Jag måste få hämnas. Hon har skrattat åt mig sedan första stund. Hon tror-” Ilskan kom växande tillbaka, fick hennes rödspräckliga blick att lysas upp som från ett åskoväder. Käkarna stramade när hon bet ihop, försökte tygla känslorna som kastade sig som vågor mot klippor.
     “Vad ska du gjort, Bambra? Försök inte säga till mig att du hade skitit i det.” Det fanns en pyrande avsky och sarkasm i tonen när hon blängde upp på henne med tårfyllda ögon. Tro inte att du är bättre än mig.

Hon gav sin vän en uppgiven min. Varya var ett hopplöst fall.
"Jag säger inte att du ska skita i det."
Svarade hon kort.
"Bruden, du snackar med någon som gick och hade ihjäl sig själv över oförrätter. Vet du gjorde detsamma första gången med.."
Hon visste inte allt om Varyas förvandling, men hade fått höra att det hade något med den här snubben och deras valpar att göra.
"Jag säger bara att liksom.. vi har utnyttjat vår andra chans nu. This is it. Tror inte det finns fler sätt att lura Chaibos på ok?"
Orsaken till att hon så desperat försökte få nattsystern att förstå var jämnt delad på två. Att Varya faktiskt skulle tycka om henne och fatta att hon förstod, tycka hon var cool och en vän, inte ha det där föraktet som glimmade i de rödspräckliga ögonen just nu. Och att faktiskt kanske få behålla någon i livet 2.0 att ha lite kul med.
"Allt jag menar är att vi kan vara lite... smartare kring det. De var ensamma idag, eller hur. Hyndan och han fjollan? Det måste ju hända igen, du behöver inte kasta dig rakt in i vampyrnästet helt i onödan. Du kan få din hämnd ändå..."
Snälla snälla fatta.
"Och helt ärligt, han förtjänar inte din energi men klart han förtjänar att straffas. Och även han måste ju lämna Skuggfall nån gång?"
Du behöver inte dö.
Jag tänker inte dö med dig.

Det var omöjligt att sätta ord på det svek hon kände. Överjordiskt. Själaslitande. Bottenlös smärta. Vrede och vemod fyllde henne till brädden, fick alla dammar hon hade att brista. Omöjlig att tyglas till hennes väsen.
     Blicken var stundvis frånvarande när Bambra talade. Medvetandet kämpade med att hålla henne samlad nog för att ta in det hon sade. Genom bräckliga andetag lyssnade hon på Bambra. Även om hon ville protestera förmådde hon sig inte. Orden fastnade i halsen på henne.
     Varya förblev tyst. Var än tankarna vände sig möttes hon av svek. Av ett hat som var mycket större än henne själv. Ett raseri som blåste rakt ur hennes själ, som skadade hennes hjärta. Samtidigt solidifierades känslan av hur patetisk hon var, som trott att hon betytt något för honom. Som trott att det Kolzak och hon haft varit speciellt. En skam över att hon faktiskt - på sitt eget förvrängda sätt - älskat honom, men inte han henne.
     Hon ville skada honom, så som han skadat henne. Hon ville själv se livet lämna hans ögon. Se sveket slita honom itu. Sluka hans själ och spotta ut resterna i den ändlösa natten. Det var den tanken som fick Bambras ord att nå fram till henne.
     “Du har rätt.” Rösten var svag, men beslutsam. Under den tårdränkta ytan hade något i henne hårdnat. Ett vilt begär att förgöra.

En viss förvåning kunde läsas i hennes ansikte vid Varyas ord, tätt följt av en segerkänsla. Hade hon lyckats övertala vännen? Hon vågade knappt hoppas men tänkte ändå ta varje tillfälle att avleda hennes dödslängtan.
"Vi fixar något att käka, kanske ta ut lite frustrationer på så vi kan tänka klart."
Hon försökte sig på ett leende.
"Och sen gör vi upp en bättre handlingsplan ok?"
Förslagsvis en som inte involverade Tenebris. Helst ett återvändande till originalplanen, ta ut ilskan och sveket på några med lite lägre förmåga att försvara sig mot vampyrer.
"Vi löser det. De kommer ångra sig."
Intygade hon, det var högst oklart om hon syftade på Varyas ex och flocksyskon eller Ljusets Krigare.

[Avslutat]