Ovan Stormstäppen sträckte himlens svarta valv ut sig.  Stjärnorna glimmade kalla och vita, som stoft av diamanter strödda över den mörka avgrunden. Vindarna som rusade fram över stäppen var kalla från havet. Den piskade gräset och jämrade sig med en tunn röst. Det var fridfullt när vindens ven ackompanjerades av syrsors visslande. Wulfric uppskattade kylan. Trots all tid han spenderat i värme så tycktes kroppen aldrig riktigt anpassa sig – han var helt enkelt byggd för vinter och allt vad det innebar.
     Utströdda, liksom stjärnorna ovan, var flocken omkring. Wulfric vankade lite oroligt fram och tillbaka, som om han var nervös. Meningar, fumliga och knappt tydbara, lämnade hans mun i ett mummel. Slutligen upphörde strosandet fram och tillbaka med en djup suck. Den kallfärgade blicken sökte rätt på en välbekant, blek skepnad några meter bort; Huyana. För tillfället var tiken ensam, vilket var perfekt då han helst bara ville ha hennes hjälp och inte låta någon annan höra hans funderingar. Huyana var klok, och snäll, hon påminde honom om Tear.
     Med utdragna, långsamma slöt han avståndet emellan dem. Ett prövande, något osäkert leende klöv det ljusa anletet itu. Inte förrän ynglingen slagit sig ner bredvid honan sade han något:
     ”Tjena, vad göru? Äru upptagen eller nå?” Orden var tafatt, och trots att nästan en hel sommar passerat så var rösten fortfarande ostadig i tid och otid – inte lika uppenbart som tidigare, men fortfarande där.

Hon hade legat utsträckt på sidan efter att ha tittat upp på stjärnorna under en lång tid. Cerulean var någonstans och hon funderade på att leta upp honom men uppskattade ändå ensamheten. Det var alldeles för länge sedan hon hade suttit och tittat på stjärnorna så det hade varit befriande. Världen runt henne hade försvunnit tills hon var ensam med dem miljoner stjärnorna på himlavalvet. Tankarna hade slutat och det var inte fören stjärnorna tystnat som hon lagt sig på sidan, redo att sova.
Tysta tassar närmare och hon såg upp, möttes av en välbekant gestalt och satte sig upp med ett leende. Tyst följde hon honom med blicken när han satte sig ner bredvid henne. Hennes ansikte var uppmuntrande när hon såg på honom.
"Jag lyssnade på stjärnorna men nu skulle jag inte kalla mig upptagen." sa hon och såg forskande på honom "Vad har du på hjärtat?" hon noterade hans vingliga röst som hade förbättrats sedan hon först träffade honom, men hon kunde fortfarande komma på sig själv med att flina åt hans svajande.

     ”Joooo, det är ju så”, började han långsamt, fortfarande osäker på hur han skulle säga vad han ville säga. Lite generat så såg han ner i gräset och på sina bleka tassar. Varför var det så svårt? Lite nervöst skruvade sig unghanen på sig bredvid vännen.
     ”Ja asså, har du varit kär någon gång?” Fortfarande för rädd att se direkt på henne sneglade han lite diskret upp. Kanske hade Huyana aldrig varit kär, men hon måste väl ändå veta vad det betyder? Och hur man gör? Wulfric förstod att man blev kär när man var vuxen, och man behövde också vara kär för att skaffa valpar, men hur gjorde han? Hur visste han när man var kär, och om man blev kär, vad sa man då? Hur visste man att den man var kär i, var kär i honom tillbaka?
     Wulfric hade så många tankar i huvudet att han inte riktigt visste var han skulle börja. Generat vred han lite på sig innan han tittade upp på indianvargen igen.

Det var lite roande att se honom bli så generad över någonting han ville fråga om. Hon försökte uppmuntra honom med ansiktsuttryck, men han såg envist ner på sina tassar så det spelade inte så stor roll. Han frågade om hon varit kär och tankarna vändes direkt till Cerulean. Det om något var väll svar på frågan? Hon såg fundersamt ut över slätten. Det var en svår fråga som inte borde varit svår.
"Jag.. tror det." sa hon långsamt och såg tillbaka på Wulfric "Hurså?" Ett leende spred sig på hennes läppar när hon trodde sig förstå. Konspiratoriskt sänkte hon huvudet till hans nivå, vilket nu för tiden inte var någon större skillnad, och sneglade menande på honom.
"Du.. råkar inte gilla någon?" frågade hon med en blinkning och ett leende.

Huyanas svår förvånade honom lite. Med ett perplext uttryck såg han på henne. Tror? Wulfric vred lite på huvudet. Så, hon visste inte heller? Hur kunde man ”tro” att man varit kär? Som om det vore möjligt blev han ännu mer förvirrad, och det speglade tydligt i hans anlete.
     ”Nej, nej, nej asså, nääää”, började han och ruskade huvudet hårt till svars. Nej, det fanns ingen han direkt gillade eller så, det var bara något han tänkt på när han sett andra tillsammans.
     ”Men liksom, jag har bara tänkt...” Hans ton var tankfull och långsam. ”Asså, jag vill ju ha en tjej nån gång liksom, men asså, jag vet ju inte typ hur man gör och sånt, eller hur man vet att det är den tjejen man vill ha, eller ja, vad som nu händer...” Orden kom rakt från hans huvud, och det var uppenbart när meningarna var osäkra och inte speciellt tydliga. Efter att ha sett ner på sina tassar igen några ögonblick, mötte han Huyanas tvåfärgade blick.
     ”Asså, jag har typ tänkt på saker man kanske kan säga om man träffar en snygging liksom, men, jag vet inte om dom är så bra...”

Hon såg skeptiskt på honom samtidigt som ett leende ryckte i mungiporna. Hans sätt sa att han kanske tyckte om någon ändå, men hon tänkte inte pressa mer på det. När han fortsatte med sin förvirrade mening kunde hon inte låta bli att fnissa till. Det var så tydligt att han inte tänkt igenom vad han skulle säga vilket var en stor del av Wulfrics charm, man tröttnade ju inte på att prata med honom. Dessutom hade han väldigt speciella... uttryck. Egentligen var det väll inte uttryck utan snarare vilka ord han använde som fick leendet att breddas.
Hon anade att han inte var riktigt färdig utan lät honom stirra ner på sina tassar tills han fortsatte.
"Berätta vad du tänkte man kunde säga så kan jag kanske hjälpa dig?" sa hon med ett leende och buffade till honom med skuldran.

Osäkert såg han på Huyana igen. Han kände sig löjlig. Varför skulle han bry sig egentligen? Om han blev stor och stark som Yargol eller... Muppas.... så skulle han inte behöva säga något. Alla flickor skulle bara samlas runt honom ändå. 
     "Asså..." började han tveksamt. "Okejdå, lyssna nurå." Wulfric drog ett andetag som för att samla sig, men vek bort blicken från den äldre vännen. "Tjenare, du var benig, vill du ha lite kött?" Ynglingen hejdade sig lite, och genast fyllde skammen honom till bredden. "Okej alltså, som att jag är kött, inte som att jag kommer med lite kött och ba här, utan ja, mm, för jag är ju ganska stor alltså, eller, om jag kommer med kött, tror du det går bättre då?" Orden ökade i takt ju osäkrare unghanen blev och med en förvirrad, nästan vilsen blick såg han på Huyana igen.

Han var väldigt söt, men också så tokigt klumpig med sina ord. För att inte fnittra högt bet hon sig i tungan men det blev bara svårare och svårare att inte fnittra ju mer han förklarade. När han förvirrat såg på henne blinkade hon flera gånger för att få bort skrattårarna i ögonen.
"Ja alltså..." började hon med halvkvävd röst "... om du sa det med lite mer.. självsäkerhet skulle det kanske funka." hon drog ett djupt andetag och svalde för att samla sig och blinka bort dem sista tårarna.
"Men jag vet att tjejer faktiskt tycker bättre om en om man är sig själv och lyssnar på dem, för tjejer har oftast mycket att säga om allt och inget." hon flinade mot honom och blinkade "Töntiga raggningsrepliker kommer du nog inte långt med om du inte redan känner henne och säger det som ett skämt vet du. Men det är stort av dig att försöka." Hon nickade och försökte att inte börja skratta igen.