Ett år, hade gått. Ett helt år, sen dagen Cerulean som av ödets nyck stött på Huyana ute på Stormstäppen, och till sin förvåning, funnit sig en plats i Qu, som vuxit sig till att bli.. ett hem. Mer hem än något annat någonsin varit, till och med mer än den sedan länge glömda lyan på Numoorislätten, där han tillbringat så många ensamma år.
  Det var en ny tid, som låg inför hans tassar och gav syre till en kropp som länge tycks mer gammal än ung. Det hade varit en ytterst utvecklande tid för den gänglige hanen, och trots att inga särskilda krav ställts på honom ännu, hade uppenbarelse inför uppenbarelse formats upp inom honom. Huyana, någon som vuxit honom mycket kär under den gångna tiden, hade varit till stor hjälp. 
  Trots det begränsade tidsspannet, hade de tolv månaderna burit mer frukt än hela livet självt. För precis två månvarv sen hade Cerulean vaknat mitt i natten, andats in den varma sommarluften, och höjt blicken för att se på stjärnorna - och sedan mot Huyana, som somnat bara halvmetern bort. Samma tid på året, och intill sig en hona med en fäll i vitt, men alltjämnt så långt ifrån. Han hade insett.. att den senaste attack av ångestladdad panik, de som fått hans mage att vridas i kramper och hjärtat likaså, hade inte förekommit en enda gång sen han funnit sin plats i Qu.
  Inte en enda... 
  Cerulean befann sig vid ett vattendrag på Stormstäppen. Han stirrade ner i den grumliga vattenytan med koncentrerat uttryck och vingarna på helspänn över ryggen. En, två, tre - och så körde han ner nosen i vattnet. Lika snabbt hade han rest sig på bakbenen, tagit ett vacklande steg bakåt och kastade något över skuldrorna. Detta "något", landade sprattlande i den torra jorden bakom honom, när fakargen i ett trassel av vingar och långa ben ramlade baklänges.
  "HAH!", utbrast han, vred sig så gått det gick och högg ett stadigt tag om den ytterst motvilliga fisken. "HUYANAAA!", ropade Cerulean exalterat, kravlade sig upp på benen (men inte utan att snubbla på en vinge), och satte av i fyrsprång mot den vita honan som befann sig längre bort. När han nått fram till vännen, tvärnitade han så gruset flög, och dumpade bytet framför tiken.
  Cerulean slickade sig om nosen, där några silvriga fjäll fastnat, såg på henne med glittrande ögon.
  "Jag fick den."


[<333]

Hon hade legat still under ett av dem få träden på stäppen. Trädet gav inte mycket skugga men dagen var inte längre lika varm som den skulle varit för bara några veckor sedan. Även om Huyana envist förnekade det kunde man känna pustar av höst i luften.

Den vita vargen låg utslagen på sidan och såg på... vännens ryggtavla. Hon var så otroligt tacksam för att han var en del av hennes familj och hon kände så mycket kärlek inför den gyllene vargen som satt och stirrade ner i vattendraget. Hon var nyfiken på vad han hade för sig, så stilla som han satt. Dem tvåfärgade ögonen såg oavbrutet på hans spända vingar.
När han plötsligt dök ner i vattnet ryckte hon till och höjde huvudet från marken rädd för att någonting plötsligt hade hänt. Med ett skratt halvvägs igenom oron såg hon honom tumla bakåt, ett virvarr av ben och vingar. Hur kunde en varg vara så mycket ben? Huvudet lades på sned när han ropade på henne och hon satte sig upp när han kom emot henne.
En glittrande fisk hängde ur hans mun och han såg sådär omåttligt nöjd ut att hon skrattade. Hon följde fiskens väg till marken och såg sedan upp på honom med ett leende som visade tänderna.
"Jag ser det." sa hon med skratt i rösten "Jag började just fundera på vad du höll på med där borta. Nu vet jag." hon såg tillbaka på fisken. Fiskar hade så vackra fjäll, det hade hon alltid tyckt, det gav dem inte bara en färg utan tusen nyanser av silver till råga på den färg fisken i fråga redan hade.
Hon ville fråga om dem skulle dela på den men vågade inte riktigt. Någonting med Cerulean hade börjat göra henne nervös under den senaste tiden, men hon kunde inte komma på vad det var som gav henne fjärilar i magen.

Cerulean log brett när Huyana skrattade. Det var ett trevligt ljud, fyllt av den värme och lugn hon alltid tycktes utstråla. Hon var en fridfull varelse som vårdade naturen ömt. Faktiskt, fanns där ögonblick då han nästan trodde hon tillhörde marken under dem snarare än de levande... vilket förstås var struntprat. Men han kunde inte låta bli att leka med tanken att så var fallet. Vilket smeknamn hade han gett hennes doft nu igen? Moln... Nej. Nej, inte alls. Han ruskade lätt på huvudet, en liten, omärklig rörelse för att inte oroa den vita tiken. Moln, det hade varit.. henne. Bergkylan. Så var det. Bergskylan.. uppfriskande, isande kall. 
  Det var fint i bergen, han mindes det så väl. Stjärnhimlen under midnattstimmen hade varit nästan lika fin som Huyana. Men bara nästan.
  Fakargen sänkte nosen ner mot marken, lyfte upp fisken i den yttersta stjärnfenan och släppte den närmare vännens framtassar. Hennes trånande blick hade inte gått honom förbi, och det störde honom inte att dela den oväntade fångsten.
  "Varsågod", deklarerade Cerulean utan vidare och placerade sig intill tiken. Han stötte lekfullt till henne med en skuldra. "För att jag klev på din svans igår."

Hon tittade på honom när han lyfte upp fisken och blev faktiskt lite förvånad när han släppte ner den närmare hennes tassar. Hennes leende blev bredare när han förklarade varför hon fick fisken. Det var nästan så att hon glömt att han trampade på hennes svans under gårdagen. Det hade absolut inte gjort ont men hon hade tjutit till av förvåning och hon hade varit orolig för att Ceru inte trott på henne när hon sagt att det inte gjort ont.
Hon fnissade och sneglade på honom när han stött till henne med skuldran.
"Du vet att det inte gjorde ont va?" sa hon och log brett mot honom "Och jag tar den bara om vi delar."
Det var så otroligt lätt att umgås med honom. Hon älskade deras obesvärade vänskap nått otroligt, även om den inte startat så obesvärat.

"Nääee", sade Cerulean tankfullt, "men du pep ju." Vilket, vid närmare eftertanke, vem som helst skulle gjort av ren överrasking. Det var inte så att han var den smidigaste varg, även om han hade långa ben och nätta tassar vilket rimligtvis borde ge goda möjligheter för det. Det var helt enkelt inte alltid så lätt för en så tankspridd och virrig varg som honom, att hålla reda på både tassar, svans och vingar. Det hade definitivt hänt mer än en gång att han sopat till Huyana i ansiktet av misstag, vilket nog inte alltid var så uppskattat. Om än han förändrats mycket, så hade klumpigheten aldrig gett med sig.
   För förändringar, där fanns många, inte bara psykiska. Hela hans kropp hade omvandlats, och om han hade varit en mindre utstående varg i utseende, hade nog inte många kunnan känna igen honom som den spinkiga och lättskrämda varg som anlänt till Qu förr. Hans päls hade återfått en lyster som inte hade funnits på mycket länge, blivit tjockare, glänste som guld eller solnedgången i dagsljuset. Bröstkorgen, som förr varit tydligt utmarkerad med buken tydligt uppdragen mot ljumskarna, hade fyllts ut med nödvändigt fett, närd av de regelbundna jakterna som fyllt hans mage gott och väl, även när han inte känt för att äta under de första veckorna. 
Han hade en god vän, ett värdigt liv, en flock som inte tycktes planera att gå upp i rök, en flock som snarare växte och var välmående. Cerulean trivdes, han levde, och det var bara.. bra. Väldigt bra. Det var konstigt, men inte otrevligt. Inte alls.
   Den gyllene blicken, som förr hade varit blek och trött, var nu fylld av det liv och energi som förr inte existerat. Den var alert, kvick, glödde av intresse av vad som försiggick runtom honom när den i snabba rörelser rörde sig mellan ett fågelpar som passerade ovan, flockmedlemmarna längre bort, en fisk som snärtade med stjärnfenan i det porlande vattnet..
  Det var samma, pigga blick som vändes mot Huyana när hon la fram förslaget om att dela på fisken. Cerulean himlade med ögonen, placerad en vänstertass mot bytet och gnagde loss en liten obetydlig bit av rosa kött, som han svalde.
   "Varsågod", sade han, och knuffade den stackars fisken mot henne. "Visste du förresten att vatten är en myt?", frågade fakargen med rund blick, men ruskade sedan febrilt på huvudet. "Nej, alltså.. börjar om. Visste du att det där att man drunknar om man blöter ner vingarna är en myt? Mam- mamma sa det någon gång när jag var liten, och jag trodde alltid det var sant, men det rinner ju bara av ju? Jag tror hon försökte skrämmas så vi inte skulle vara vid bäcken."

En road fnysning undslapp henne och hon himlade med ögonen när han sa att hon hade pipit. Klart hon hade gjort det, han hade trampat på henne när hon inte väntat sig det. Ibland var han fortfarande för försiktigt för sitt eget bästa... även om det var det hon värderade högst hos honom. Han var så mjuk och snäll i sin personlighet, vårdade även den minsta hos dem.
Nöjd såg hon på när han bet av en del av fisken, även om hon hellre hade velat se honom ta en större del. Det tog emot att inte sucka åt honom, men hon visste att han aldrig skulle ha tagit ens en sån liten bit för bara några månader sedan. Hon sjönk därför ner och lade tassen på fisken för att dra den närmare. Tänderna hade inte ens hunnit sjunka ner i fisken innan Cerulean återigen tog till orda. Ett roat leende lade sig på hennes läppar när han sa att vatten var en myt. Det här kunde bli spännande. När han snabbt förklarade sig lyssnade hon intresserat då hon aldrig hört talas om någonting liknande. Nyfiket lade hon huvudet på sned och lyfte det från fisken.
"Det hade jag ingen aning om... att en del bevingade vargar trodde dem skulle drunkna om vingarna blev blöta menar jag." sa hon och log "Men jag är inte heller uppvuxen med vargar som har vingar. Det var säkert för att din mamma inte ville att du skulle drunkna... eller så trodde hon själv på det. Min mamma sa att om man inte bad till gudarna innan man gick och lade sig kunde man göra dem så arg att dem skickade en blixt för att döda en när man sov... Jag har inte vågat testa om det är sant." Hon fnissade och blinkade mot honom innan hon sänkte nosen till fisken och fortsatte dra loss det rosa köttet.

Cerulean hummade med ett par korta nickningar.
  "Valpar har ju medfödda färdigheter att simma, vad jag vet. Prövade ju inte, som sagt", han skrattade till. "Men jag kan ge mitt högra öra på att det var något dumt rykte som passerat genom familjen, ja, du vet - Karg och allt".
  Han mindes inte mycket av sina föräldrar, annat än hur de såg ut genom en valps ögon. Mjuka röster. Ömma tassar. Han visste att de varit bevingade, båda två, en med kattblod och en utan. Sånger, vaggvisor - sistnämnda två tyckes han aldrig riktigt kunna glömma, och tur var väl det. En av dem hade han, den där stjärnklara natten för länge sedan, visat Blue. Han mindes sångerna lika väl som på kvällen han lärt sig de tillhörande orden, och så småningom, efter olyckan, hade han valt ut den han älskat mest och byggt om visan till en sorgesong av enbart svallande toner. Den hade tillfört honom både tröst och trygghet under kalla nätter när han känt sig som mest ensam, men den senaste gången hade varit.. ja, han mindes inte. Det var en bitterljuv känsla. Cerulean visste att han inte behöva dröja kvar i det förflutna längre.
  Den gyllene Fakargen hade med en djup suck, nöjd över den lyckade fiskjakten, lagt sig ner intill Huyana med huvudet vilande på de vita framtassarna. Blicken vilade någonstans framför honom, nöjd att bara vara, medan minuterna passerade och den vita vännen intill avslutade sitt mål. Cerulean rullade med ännu en matchande suck över på rygg, pressade vingarna mot ryggraden för att inte skada dem under sin tyngd. Längre bort kunde han höra ljudet från resten av flocken, röster på avstånd. Det var ett trevligt ljud. Hemma. Han sträckte alla fyra benen rakt upp i luften och sträckte på sig med ett stön, och slappnade sedan av, lät huvudet och nosen falla bakåt platt mot marken i en lustig vinkel. 
  Något litet, vitt, rörde sig inom hans synfält - tumlade långsamt över marken, driven av de svaga brisarna som fläktade. Cerulean rynkade på ögonbrynen, och vred sig upp till halvliggande ställning, vilande på frambenen. Det lätta föremålet färdades in framför honom, och med an smidig rörelse hade han hävt sig upp på benen, skurit av dess väg och placerat en försiktig vänstertass över det.
  Det var en fjäder, en vit fjäder, med en gyllene topp misstänkt likt hans egen skrud. 
  "Ah-HA!", utbrast Cerulean, när han hållit ut den vingen han klumpigt snubblat på tidigare i sin fiskelycka. Någonstans halvvägs till vingens mitt, närmare inåt än utåt, fanns ett obetydligt hålrum om man tittade noga. Det skulle inte påverka hans flygförmåga, det var en enkel skada, som ett tappat fjäll. "Se där!" Han höjde blicken med ett leende och såg mot Huyana, ögonen glittrade av humor. De paret fjädrar hon själv ägde hörde inte till hennes kropp, utan till en anordning av religiöst ursprung hon bar från en punkt bakom sitt högra öra. Han hade alltid tyckt hennes lära var intressant.
  I ett plötsligt infall, av en löjligt sentimental idé, hummade han mjukt och plockade upp fjädern mellan tänderna. Han sträckte sig mot sin vän, lät på vägen dit sin vindkraft rensa bort dammet som fastnat i den bleka fjädern, och stack in den på plats intill hennes egna. Den nya stod i tydligt kontrast mot de äldre, som blivit lätt skamfilade med tiden. Den gyllene toppen stod i klar kontrast till hennes vita päls.
  Cerulean rodnade lätt under pälsen i ansiktet när han drog sig tillbaka. Leendet var fåraktigt. 
  "Heh."

[inspirationsbild av fjädern <3]

Hon log mot honom men kunde inte komma på någonting att svara, så hon lät bli. En utav dem bästa sakerna med deras vänskap var att dem inte hade någonting emot att sitta tillsammans och lyssna på allt förutom deras röster.

Ett ljudlöst fnitter fick hennes sidor att darra när Cerulean rullade runt på rygg och sträckte benen så långt mot himlen som han kunde. Han såg ut som en lustigt formad stock där han låg och sträckte på sig. Hennes blick fastnade på den vita pälsen han hade på magen. Den var så fluffig och annorlunda mot den päls han haft första gången dem träffades, då hade den varit tunn och matt utan lyster. Ett leende fick det att rycka i mungiporna när hon tänkte på den tjuriga fakargen hon träffat för första gången för så länge sedan och enträget fortsatt prata med. Nu var hon omåttligt glad för det.
Nyfiket höjde hon huvudet när han snurrade runt och fångade någonting vitt under tassen. Hon vädrade mot hans tass men kunde inte avgöra vad det var han fångat. När han hojtade till och började granska sin vinge rynkade hon pannan: hon kunde fortfarande inte se vad han fångat. Som den nyfikna och otåliga själ hon var to hon två steg närmare honom när han plötsligt såg tillbaka på henne. Hon stannade och såg förvånat på honom, mötte den glittrande blicken och kom av sig i undran om vad han fångat. När han böjde sig ner och plockade upp det såg hon att det var en fjäder i hans egna färger. Det var en större fjäder än hon väntat sig. Förundrat insåg hon att han måste fälla fjädrar på samma sätt som hon fällde päls.
Medan hon höll andan stod hon stilla och lät honom sätta fast fjädern med de andra, kämpade mot tårarna i ögonen. Hon var helt övertygad om att han inte förstod vad det betydde för henne men hon ville inte berätta av rädsla för att han skulle ångra sig och plocka bort den. Med ett tårmilt leende mötte hon hans fåraktiga flin.
"Tack." sa hon med halvkvävd röst. Det var verkligen inte det att hon var ledsen, men det betydde så mycket för henne, och det var så länge sedan någon satt en fjäder i hennes man. Hon sträckte fram huvudet och tryckte det mot sidan av hans hals, höll kvar i några sekunder innan hon tog ett kliv fram till vattnet och såg ner på sin egen spegelbild. Den nya fjädern tycktes nästan lysa i kontrast till dem hennes föräldrar satt dit för så många år sedan. Ett brett leende klöv hennes ansikte och hon kunde inte slita blicken från fjädern.

Cerulean rodnade om möjligt ännu mer när vännen tackade, men hans löjliga lilla leende mjuknade från 'jag-känner-mig-väldigt-dum' till kärleksfull ömhet. Han protesterade inte när Huyana pressade huvudet mot hans hals, som han gjord den första gången hon försökt röra vid honom den dagen han hittat henne igen på Solstäppen. Han stelnade dock till litet, fortfarande inte van vid att acceptera närhet om han inte bjöd in till den själv, men slappnade snart av när Huyana backade undan och tog ett par få steg för att kunna se på sin egen spegelbild. Hon hade tårar i ögonen, men han visste att hon inte var ledsen.
  Med en nöjd, tillfredsställd suck sjönk han återigen ner i liggande ställning och betraktade sin vän. Han var tacksam. Och han förstod också, mer nu än någonsin förr, varför Kiera och Tien hade bett honom söka henne. 
  Hennes själ kändes bekväm mot hans.

[Avslutat <3]