Det varma vädret hade slagit om; det var svalt, men fuktigt, och en suddig grå fläck i väster antydde risk för storm. Det var lite oväntat den här årstiden hade det sagts. Men vindarna som rusade med en främmande fart över längderna och kullarna gick inte att förneka. Stormen var kanske en dag bort, men redan nu började den göra anspråk.
     Kvällsolen kastade långa och smala skuggor över de låga åsarna och lyste långt bort upp en vid sjös yta. En flock svalor pilade fram över eftermiddagshimlen likt fiskar i havet. Fascinerad över den sammansvetsade dansen höll Wulfric blicken fäst på himlen. Den vackra showen de visade upp höll på i några minuter innan de försvann bort mot den gråa molnbanken i väst. När underhållningen försvann lämnades han plötsligt rastlös. Den kalla blicken sökte över området. Flocken var utspridd i vad som såg ut som lika sektioner – en del vilade, en del tränade. De flesta tog vara på det svalkande vädret, men det var omöjligt att inte känna sig seg och mör efter flera dagar av oavbruten sol. Wulfric var om något extra känslig, men han uppfattade det som att många andra inte heller klarade av den orubbliga hettan.
     Blicken fastnade på Huyana, som satt längs det mjukt porlande vattendraget. Osäker på om han vågade störa henne tvekade han i sina steg, men när han kommit nära nog insåg han att om han vände om skulle hon säkerligen bara undra vad han höll på med. När Huyana mötte hans blick log han något nervöst. Svansen började lågt, men gladlynt, vifta bakom honom och öronen stod upprätt på hjässan, om än det högra örats tipp slokade lite; det var en bieffekt från hans enorma öron när han var yngre.
     ”Hallå, hej, hejsan!” Orden ramlade ur mun på honom så fort han öppnat den. Visst hade de umgåtts lite, men de var fortfarande främlingar. Wulfric hade mer eller mindre försökt bekanta sig något med alla, men det visade sig vara en svår uppgift. Men han hade fått ett bra intryck av indianvargen – hon verkade snäll och glad, vilket var egenskaper han själv kunde identifiera sig med.

[Utspelar sig hösten 2015]

Hon hade tagit tillvara på det svalare vädret genom att doppa tassarna i vattendraget dem stannat vid. Det var ett tag sedan och tassarna hade nu torkat sedan ett tag tillbaka. Den tvåfärgade blicken hade sökt sig upp mot himlen när hon hört det svaga suset av vingar. Hon hade tittat på fåglarna en stund innan hon sänkte blicken och såg Wulfric sitta en bit bort och studera fåglarna. Ett leende drog i hennes mungipor när hon såg hur hypnotiserad han var av fåglarnas dans. Blicken vandrade vidare och hon fann sig se ner i vattnet som långsamt rörde sig framför hennes tassar.
Det dröjde inte länge innan hon hörde steg närma sig och såg upp. Wulfric närmade sig och hon mötte hans blåa blick med ett leende. Som svar på hans försiktigt viftande svans svepte hon sin egna över marken bakom sig. Hon noterade hans öra, någonting hon inte märkt tidigare, som hängde lite i tippen. Det gav ungvargen ett valpigare uttryck än han nog visste om och Huyana fick hålla sig för att inte fnittra. När han hälsade med tre olika hälsningsfraser kunde hon dock inte låta bli och fnittra.
"Hej, hallå, hejsan på dig med." sa hon och log mot honom.
"Tyckte du om fåglarnas dans?" frågade hon och vände sig mot honom, hon kunde inte sitta vänd mot vattnet om dem skulle kunna hålla ett civiliserat samtal.

[WUFFEEE <3 <3 <3]

Det ljuva fnittret från tiken fick honom att känna sig lite generad och illa till mods. Blicken föll till marken en kort sekund innan hon bytte samtalsämne.
     ”Ja, jo! Ja, ja! Jaaaa” Återigen svamlade han bara på. Med en tankspridd min mötte han den tvåfärgade blicken. Ett kort, rungande skratt lämnade honom. ”Jaa, det var häftigt.” De kalltoniga ögonen siktade in sig på himlen ovanför den bleka honans huvud lite hastigt.
     ”Det ser tufft ut att flyga, du vet, men vingar och såntdär.” Hans röst speglade entusiasm, men dess oförmåga att hålla sig stadig och jämn vittnade om hans fortfarande väldigt unga ålder. Stämman kunde skifta mellan en mörk ton och en väldigt ljus inom loppet av två ord, det var inte något Wulfric själv lade märke till, men säkert andra runtom honom.

[Wuffe är i målbrottet! Haha!]

Hans hastiga ord fick henne att le mycket brett. Det var uppenbart att han tyckte om att prata, dessutom gärna mycket. Hon gillade hans valpiga beteende, det var uppfriskande, många skulle säkert kalla Huyana för torftig mest för sättet hon pratade.
Hans blick gled förbi henne och hon tog sin egen chans att snegla upp på himlen. Molnen i fjärran oroade henne eftersom hon faktiskt aldrig varit med om en storm på stäppen, hon tyckte det var obehagligt att inte ha någon skog att ta skydd i.
"Det ser verkligen tufft ut att flyga..." sa hon och log mot honom "Vet du vad? Jag känner en sån där varg med vingar, men sist jag träffade honom kunde han inte flyga. Men han hade jäääättestora vingar." Hon blinkade mot honom och fick hålla sig för att inte fnittra igen. Hans svajande röst var verkligen underhållande att lyssna på även om hon förstod att det inte var med mening.

[Nöööhhhh <3 Så gulligt jue <3]

Den äldre honan hade något lättsamt med henne, något som gjorde det lättare för honom att slappna av. Hennes korta historia fick hans öron att röra sig på hans huvud och minspelet förändrades när han vred på huvudet nyfiket.
     ”Det låter coolt”, sade han förundrat. Ingen av dem han träffat i Qu hade vingar, men han hade träffat på en och annan bevingad varg. ”Men varför kunde han inte flyga?” Ögonbrynen närmade sig när han mötte de tvåfärgade ögonen med en tankfull min. Hennes ögon var vackra, men från olika sidor kunde hon se ut som lika vargar, i hans mening.

Det gjorde det hela värt att berätta när hon kunde följa hans minspel. Hon hade inte pratat med en ungvarg på alldeles för länge märkte hon när Wulfrics entusiasm började smitta av sig. Hon hade alltid varit mottaglig för andras energier och hade väldigt lätt att smittas utav deras sinnesstämning.
När den lilla frågade varför Cerulean inte kunnat flyga ryckte hon på axlarna och flinade.
"Ingen aning, men han pratade om en hjärtesorg som tyngde honom... och han var väldigt mager vid det tillfället." sa hon och sneglade upp mot himlen. Hon önskade få se den guldiga vargen på himlen men misstänkte att det inte skulle hända fören om väldigt långt tid om någonsin.
"Har du träffat många vargar med vingar?" frågade hon den lilla med ett leende i mungiporna.

En hjärtesorg. Det var ett främmande fenomen för honom. Vad innebar det? Det lät verkligen som att det var något horribelt och tragiskt. Men Wulfric ville inte fråga om det.
     ”Om han var mager kan man ju tycka att det vore lättare att flyga”, sade han fundersamt. ”Jag menar, man väger ju mindre liksom.” Ett prövande leende fick hans bleka anlete att skina upp igen. En hård vind som drog genom landet fick det att vissla i hans öron.
     ”Jaaa, någon lite här och var”, svarade han lågt, nästan lite besviket. Rösten var fortfarande något ostadig. ”Men inte på nära håll”, erkände han. Blicken fästes på hennes fjädrar som såg ut att vara fästa i örat, de fladdrade tyngdlöst med blåsten.
     ”De där fjädrarna du har i örat, är de från den där vargen? Eller en fågel? Vad är de till för?” Nyfiket tippades huvudet på sned igen och han betraktade de noggrant. Att ha grejer i ansiktet eller på kroppen, vare sig det var stenar eller fjädrar, verkade vara ganska normalt. Men Wulfric förstod inte riktigt grejen, hade de någon hemlig funktion som de inte fick berätta?

Hon förstod hur han tänkte och nickade fundersamt på huvudet.
"Det är i och för sig sant, men man förlorar mycket muskler och jag tror det kan ha varit det som gjorde att han inte kunde flyga." sa hon fundersamt och nickade för sig själv som att det nog var så det var. Hon hade inte funderat så mycket över varför Cerulean inte kunnat flyga, det hade liksom bara varit så.
"Inte på nära håll?" frågade hon och lade huvudet på sned "Har du inte pratat med någon?" Det verkade märkligt att ha pratat med bevingade vargar men inte sett dem på nära håll... eller hade han menat någonting annat.
Hon fnittrade när Wulfric frågade om fjädrarna. Det var visst inte så vanligt som i Hemlandet med fjädrar i pälsen.
"Nej, dem kommer inte från vargen jag talade om." sa hon och log "Du ser, jag kommer inte från Numoori och det var min mor som flätade in dem i min päls när jag var mycket liten. Dem är som amuletter för tur och lycka, så dem slits aldrig ut." hon vred lite på huvudet för att han skulle kunna se den ihoptvinnade pälsen med pärlor i "Det är tradition i Hemlandet att varje valp får en fågels fjädrar och färg från gudarna." Hon log mot honom och ruskade lite på huvudet för att få utsmyckningen att röra på sig.

Nästan lite generat skruvade Wulfric på sig när hon upprepade vad han sagt.
      ”Naaaee, alltsååå...” Han tänkte tillbaka på den gången han träffade den där tiken som inte pratade. ”Träffade en grön en gång, men hon kunde inte prata eller något. Jag vet inte, det var konstigt.” Som för att få bort minnet skakade han på sig, och lyssnade istället på hennes förklaring gällande fjädrarna.
     ”Va!” utbrast han chockartat. Ett uttryck som återspeglade hans tonart spelade i hans anlete. ”Inte från Numoori?!” Det lät helt otroligt. Ett land utanför? Wulfric hade faktiskt aldrig tänkt på att landet inte var oändligt, och tanken på att Numoori tog slut någonstans och något annat tog vid, det var helt ofattbart. I ett försök att få fram ord stötte han bara fram olika ljud, fortfarande alldeles tagen av det han fått veta. Han drog ett djupt andetag för att samla sig och ruskade lite på sig.
     ”Alltsåååå”, stönade han nästan. ”Varför är du här? Hur kom du hit? Alltså, alltså, alltså”, orden som lämnade honom kändes disträ. Det var omöjligt för ynglingen att omfamna tanken.

En grön varg som inte pratade? Så konstigt... Huyana hade alltid trott att alla vargar kunde tala även om det inte alltid var samma språk..
"Jaha, det var ju en annorlunda varg." sa hon förvånat och skrattade till "Jag har aldrig hört talas om vargar som inte kan prata... som dessutom är gröna."
Hans chockade min fick henne att fnittra roat. Han verkade ha svårt att greppa tanken på att det fanns nått land utanför Numoori vilket hon fann väldigt roande. Hon skakade bara leende på huvudet när han upprepade 'inte från Numoori'. Fnissande såg hon på Wulfric när han försökte få ur sig några vettiga ord. När orden väl kom lade hon huvudet på sned och log brett mot honom.
"Jag kom över glaciären i norr av anledningar som är väldigt sorgliga. Om du vill berättar jag, men jag kommer inte säga ett ljud om du inte vill." sa hon och fortsatte le. Det var jobbigt att prata om elden men om Wulfric ville höra skulle hon berätta. Kanske hade han även träffat Ata'halne...

Indianvargen fnittrade, men för en gångs skull uppfattade han det inte ens. Fortfarande alldeles omtumlad av upptäckten försökte han föra samman sina tankar tillräckligt för att kunna koncentrera sig på vad Huyana kom att säga härnäst.
     Osäkert såg han på henne. Självklart ville han inte att hon skulle bli obekväm, eller att stämningen skulle förändras. Det kändes som ett ämne för en annan tid.
     ”Du kanske...” Ordens styrka falnade när han försökte komma på ett sätt att formulera sig. ”Det kan kanske vänta?” Den vintriga blicken låstes vid tikens tvåfärgade, och han log prövande emot henne. Det sista han ville var att tynga ner henne. Huyana förtjänade att vara glad. Även om han inte visste mycket om henne alls, så kunde han känna det i hans hjärta, att hon förtjänade godhet.
     ”Du... Du kanske vill” Wulfric tvekade och bet sig lite i tungan som skymtade strax utanför läpparna. ”Leka? Tycker du om sånt?” Svansen började i en ivrig takt veva bakom honom.

Hon märkte att han tvekade och blev ovanligt lättad över att inte behöva berätta. Ännu hade hon inte berättat för någon varg i Numoori om sin historia, men hon kände inte heller ett behov av att göra det.
"Det kan den göra." sa hon och log mot honom för att försäkra honom om att han inte behövde oroa sig "Jag kan berätta den som en skräckhistoria om du vill." hon blinkade mot honom på ett busigt vis och svepte marken med svansen.
När han föreslog att dem skulle leka log hon busigt och ställde sig upp. Kroppen stelnade till innan hon tog ett skutt fram, puffade till Wulfric med nosen och tog ett skutt bakåt, sjönk ner på armbågarna och flinade mot honom.
"Kom och ta mig då!" kvittrade hon och skuttade bakåt ytterligare några steg. Svansen vevade bakom henne och ögonen glittrade i takt med leendet.

Wulfric hann inte riktigt reagera på tikens kvicka rörelser. Hennes knuffande fick honom att vackla till lite och han tvingades att ställa sig upp. Ett rungande skratt ekade ur honom när han mottog hennes lekinvit med att härma hennes gest. Väl nere på armbågarna kastade han sig ett språng efter henne, men hon undvek honom genom att skutta tillbaka. Lekfulla grymtande lämnade honom emellan det ekande, låga skrattet. Svansen var något böjd över hans rygg men rörde sig snabbt nog bara för att vara en suddig skepnad.
     Med något klumpiga rörelser, som om han ännu inte vuxit ur sin valpighet, studsade han efter den bleka tiken som uppenbart erhöll en mycket smidigare och snabbare kroppsförmåga.
     ”Kom an då!”, skrattade han när han försökte ta fatt henne. ”Du är ju en mes! Kom och brottas med mig om du vågar!” Hans blick var utmanande när han såg på henne. Kanske skulle han, med lite tur, åtminstone lyckas vinna över henne i närkamp.

Hon fnittrade nästan konstant under hela tiden. Han var inte svår att undvika med sina långsammare rörelser och något valpiga tassar. Det verkade inte riktigt som att hans kropp hängt med när han växte vilket gjorde det väldigt underhållande att titta på honom.
Hon stannade upp och skrattade lågt när han  utmanade henne på en brottningsmatch. Han var mindre än henne, inte mycket, men han var definitivt kraftigare. Hon övervägde sina chanser och skrattade sedan högt. Med ett språng kastade hon sig mot honom, landade nästan nos mot nos och kastade upp frambenen för att lägga dem runt hans nacke.

Huyana hade inte varit sen på att svara på hans utmaning, vilket Wulfric inte riktigt gjort sig beredd för. Den smidiga tiken slog frambenen runt hans hals. Lekfulla, stötande morrningar lämnade honom när han tryckte sig emot henne för att försöka få henne att tappa balansen.
     Om det var han eller hon som tappade sitt grepp först, men ynglingen kunde känna hur hans tassar gled och plötsligt föll dem till marken. De dunkade i marken innan Wulfric ens kunnat komma ur hennes grepp. Ett ekande skratt lämnade honom när han lyckats ta sig ur hennes grepp och rullat över på mage igen. En värme så behaglig och omfamnande spred sig i hans bröst. Det var så här det kändes att ha vänner, en familj. Aldrig skulle han kunna tänka sig vara utan det igen.

[Ska vi typ avsluta, eller så?]