Solen höll på att gå ner bakom Tenebris högsäte. Skuggorna blev allt längre och den ljumna dagen övergick i en svalare kväll. Dagen hade gått som så många andra. Den mestadels mörka tiken hade spenderat sin dag med att vandra mellan stadens handels stånd och då och då bytt till sig olika varor men framför allt hade hon lyssnat, både med öronen och försiktigt med sinnet. Hon letade som alltid efter upplysningar men denna dag hade givit frustrerande lite. 

Nu gick hon i stadens lägre delar mellan de olika gatorna och de olika boningarna mot den boning hon för tillfället kallade sitt hem. Trotts dagens fruktlösa informations letade hade hon gjort många fina fynd och hon hade fått ihop en gedigen middag i form av både torkat och färskt kött och diverse torkade frukter, även lite gott att dricka till hade hon för en annan kväll så den delen av dagens lilla uppdrag hade hon klarat av. Snart kunde hon se de lilla trä boningen hon delade med sin flock broder, en mindre boningen med ett lite större allrum de delade, där de kunde dela en måltid eller utföra olika sysslor, gå igenom de saker de ägde och som de kunde bytes handla med och så vidare,  två mindre rum  som de hade som sina egna privata rum. Hon gick fram och med nosen föste hon de tjocka läder hänge som hängde för öppningen åt sidan och klev in.

"Lev är du här?" Hennes röst ljöd tydligt i boningen. Hon sökte aldrig av boningen med sinnet med respekt för sin flock broder. Kanske delvis rädd för vad hon skulle mötas av för tankar eller känslor eller kanske ännu värre mötas av att han inte var ensam. Hon ville inte mötas av två sinnen i sin boning. Visst det var Levs val att göra som han ville men hon höll sina tankar för sig själv. Stängde in sina tankar då hon kom när. Sakta klev hon in med korkarna på ryggen i väntan på antingen ett svar eller tystnad.

Det var inte ovanligt att Lev begav sig hem på eftermiddagarna för att sova lite, då han ofta begav sig ut vid tidig morgon och fortsatte in på natten. Om än hans uppdrag inte kanske höll samma vikt som Veras, så tog han det på stort allvar. Kanske mest för sin egen skull. Men det hade gått lång tid utan ett enda spår efter Maksim, och om än han inte ville erkänna det så hade hans hopp börjat tyna.
     “Vera,” hälsade han lugnt men glatt. Han steg ur sin lilla kammare som var på gränsen att vara för liten för honom. Det hade hänt mer än en gång att han lyckats fastna med sina horn och dragit sönder lite av träet. Det var ett ödmjukt boende de delade - inte alls lika storslaget som borgen i Norspiret - men Lev trivdes ändå på något sätt. Han hade allt han behövde: en sovplats, någonstans att få vara ifred, och en plats att dela en måltid med gott sällskap.
     “Det luktar gott,” kommenterade han. Lev såg alltid fram emot när Vera kom hem på eftermiddagen. Oftast hade hon lyckats byta till sig några varor. Hon var betydligt duktigare på byteshandeln än han själv var, och förmodligen hade det att göra med hans bristande karisma. Han hade svårt för folk, och det verkade ofta som att folk hade svårt för honom.
     “Hur har det gått för dig?” frågade han, samtidigt som han försökte hjälpa henne av med det hon hade på ryggen.

Lev kom ut och mötte henne med sitt vanliga lugna med ändå glada jag. Hon log lite mot honom och klev fram till den plana sten där de kunde lägga upp de varor hon hade lyckats byta till sig för att kunna äta till middag i dag. Deras tillfälliga hem var inte alls som hemma i borgen men hon trivdes att dela den enkla boning med Lev. Hans närvaro var det som gjorde att det kändes mer hemma. "Jag lyckades göra några bra byten i dag" Hon var nöjd med dagens byteshandel men sedan kom frågan hon visste skulle komma. Hon sänkte på huvudet lite så han kunde dra korgarna över hennes huvud och hon kunde kliva ur selen som höll dem på plats. Sakta började hon plocka upp olika knyten, vissa inslagna i färska löv, färska köttbitar av lika slag och ett par mindre flätade vasskorgar som innehöll både några färska frukter och lite torkade bär och så den andra som innehöll ett torkat kött hon inte stött på förut. I den andra korgen hade hon saker hon kunde byta med nästkommande dag så den ställde hon bara åt sidan för tillfället.

"Jag har inte funnit ut så mycket nytt, Maks verkar inte finnas i de yttre delarna av Civiats så jag måste ta mig längre in och beblanda mig med de som bor i de inre delarna." Hon såg på Lev nu. Väntade på besvikelsen som hon själv kände över att inte finna ut vart Maks befann sig. De hade ändå varit här så pass lång tid nu att hon borde hittat mer information om vart han var. "Jag är ledsen Lev att jag inte har bättre nyheter" Hon såg ner på sina tassar. "Jag tänkte jag skulle besöka ett av de olika dryckes stånden längre in i staden och se om jag kanske kan hitta något mer där. En varg man bjuder på dryck brukar bli mer vänskaplig" Hon log lite svagt men kände sig lite osäker, själv drack hon inte av dessa drycker som vissa vargar verkade så förtjusta i, hon hade testat en gång och den effekt den haft på henne var inte något hon ville uppleva igen. Hon hade nästan tappat kontrollen på sig själv.

Lev såg storögt på varorna som Vera presenterade framför dem. Det kändes ibland som en onödig lyx med att byta till sig det färska köttet och frukterna, men tid var också dyrbart. Dessutom verkade det fungera som ett sätt att knyta kontakter, få information. Lev kunde inte annat än vara tacksam, och imponerad, över Verashas egenskaper och effektivitet.
     “Är okej,” fyllde han snabbt i och log medlidsamt. Sanningen var den att han inte längre förväntade sig några nyheter om Maksim. Levs tankar om att återvända hem, till Cirkeln och familjen, blev allt mer lockande samtidigt som avsmaken för Civitas blev bittrare. Om det inte vore för Vera så hade han nog återvänt för länge sedan.
     Ett lågt, brummande skratt lämnade honom i svar till Vera.
     “Inte ett lätt jobb du har,” kommenterade han med höjda ögonbryn och road stämma. “De blir inte bara vänskapliga. Kan också bli helt odrägliga,” poängterade han med med en mer allvarsam ton. Lev hade hört en del från sin sparrningskamrat Kinna - hon var mer insatt i livet i staden än vad han var, och var förutom Vera hans enda källa av information.
     “Du vet vart du hittar mig,” fortsatte han med samma uppriktighet för att understryka meningen i det. Lev skulle alltid ha sina flocksyskons ryggar om de behövde honom.

Vera såg på lev med d mörka mörka nästan svarta ögonen, det var bara i direkt solljus man kunde se att de skiftade i en mörkt mörkt brun nyans men så mörka att de i normalt ljus såg svarta ut. Hon tippade huvudet lite på sned och gav Lev ett vagt leende. "Jo med lite tryck i sig kan dom bli vänskapliga..." Hon skakade lite på huvudet. Hon hade varit på någon taverna ett par gånger och försökt samla information men då hade hon råkat på ett rötägg som fått i sig för mycket dryck och blivit väl närgången och den gången hade Vera inte vetat hur hon skulle göra men till slut hade en stor varg kommit och dragit ut den vargen och slängt ut denne ur staden. "Tack Lev. Det känns tryckt att veta att du finns här och skyddar min rygg om jag behöver dig, även om det ändå är få som är så korkade att de ger sig på mig även då de är druckna." De mörka ögonen mötte hans gröna en kort stund innan hon såg bort. Känslan hon hade just nu var främmande för henne och hon försökte snabbt skaka bort den inom sig. Förtränga den. 
 
Hon såg på varorna. "Ska vi äta" Hon ruskade lite på sig. Hennes långa lugg föll ner framför hennes ansikte och dolde mycket av dt, för tillfället färgad mörkt askgrå med hjälp av askan från elden och lite andra saker som Aryia gett henne,

Lev skrattade ett kort men varmt skratt. Det var nog sant. Vera var stor och något med hennes utstrålning talade om att hon var ingen man underskattade.
     “Låter bra,” instämde han till hennes förslag. Han var hungrig, och den goda variationen som Vera hade tagit med sig hem bidrog bara ännu mer till hans aptit. Men Lev stod tålmodigt kvar och lät Vera ta för sig först, så som han alltid gjorde. Hon var ju trots allt den som försett dem med maten så det kändes inte mer än rätt. Han såg alltid till att visa respekt och tacksamhet. Om det inte varit för henne hade hans vistelse här varit betydligt plågsammare.
     När Vera tagit sin andel så drog Lev till sig en bit av köttet och någon frukt med lustig form som han inte tidigare sett.
     “Vad fick du ge för allt det här?” frågade han nyfiket innan han började tugga i sig lite av det färska köttet. Lev var genuint nyfiken då han själv hade pinsamt dålig koll på hur byteshandeln fungerade i staden trots att han spenderat så pass lång tid här. Förmodligen hade det också med hans bristande intresse att göra.

Vera log lite mot Lev och satte sig sedan med en bit kött och lite torkad frukt till att börja med. Tuggade på köttet. Hjort kanske, hon var osäker då bladen de var invirat i gav en viss smak till det. Inte otrevligt utan en frisk smak.

Hon lade huvudet på sned. "Lev om jag skulle hålla koll på allt jag bytt i dag för att få ihop allt detta utöver leta information så skulle jag bli tokig men låt oss säga att det tog hela dagen och många byten har skett..." Vera hade använt sig av byteshandels som ett sätt att röra sig igenom samhället utan att egentligen sticka ut, ingen hade direkt brytt sig om henne med pack korgarna på ryggen och att hon gick från handlare till handlare och gjorde ena bytet här och andra bytet där. Bytte ädel metall mot snidade figurer som senare blev mat. "Dock började jag med ett par klumpar fin metall, ett par fina skålar men jag har mer för att kunna fortsätta i morgon om det behövs men just nu har vi nog mat för en dag eller två om vi är lite snåla" Hon flinade lite retsamt mot honom även om hon var minst lika stor i maten som Lev.

Ett lågt skrockande lämnade honom till svars. Såklart. Hans fråga skvallrade allt för mycket om hans bristfälliga kunskaper om ämnet. Men hennes svar imponerade honom allt mer. Det krävdes nog mer skicklighet än han insett att kunna bytesslå med dessa resultat och samtidigt leta information.
     “О, дорогой*,” log han retsamt, “visste inte att du var så snål, Vera.” Den skämtsamma tonen följde ett kort skratt. Han visste att Vera inte var allvarlig, men ändå hade han det i åtanke och åt inte mer än han behövde. Han ville inte att hon skulle behöva arbeta mer än nödvändigt för att ge dem mat. Dessutom var inte hennes huvuduppdrag att se till att han var mätt.
     “Kan skaffa mat åt oss framöver,” föreslog han. “Kan hjälpa jaktlaget. Man brukar få en liten andel med sig hem. Så kan du fokusera på det som är viktigt.” Det var det minsta han kunde göra. Maksim var ändå inte här, och Lev kände sig mer och mer som en börda. Att hjälpa det lokala jaktlaget skulle ge honom något att fördriva tiden med. Åtminstone för ett tag.

*kära nån