[Ensaminlägg, vänligen svara inte. ♥ Sång, för inspirationen]

Natten bredde långsamt ut sina djupblå, stjärnprydda vingar och med den simpla gesten växlade hela livet i skogen. Från kvittrande, bubblande sånger kom mörka hoande, och insekternas spelande intensifierades. Världen tycktes tystna när skuggorna som legat vilandes hela dagen äntligen började smyga fram ur sina hålor.
     Gömd från stjärnornas och månens strålglans under ett par vida, övervuxna ormbunksblad låg den stora hanen. Andetagen var djupa, lugna. Någonstans i mitten av Drömmarnas land och vakenhet balanserade han sig. Just där, där hon var som klarast.
     ”Rikanda.” Namnet lämnade honom bara som en viskning. Det var ett tomrum där varken ljus eller mörker existerade, ett hål i hans själ och sinne. Bilden av henne var starkare här än någon annan stans. Här kunde han känna henne, dofta henne. Det var just här han ville vara för all tid, med henne, tillsammans.
     ”Rikanda”, andades han igen. Hennes korpsvarta päls skimrade som om den bar på stoft från stjärnorna själva. Hon var så vacker. Det vackraste han sett, det vackraste han kunde föreställa sig.
     ”My love. My sweet, sweet Sæculi.” Hennes röst var som den skönaste sång. Skönare än alla fåglars melodier, skönare än havets brusande eller vindens viskande. Hon rörde vid honom med en silkeslen nos längs hans kind. Han jämrade sig, kände sig sliten itu när hon drog sig bort från honom.
     Tomrummet i honom var en egen plats för dem. Där allt och inget existerade. Känslor så starka och råa att de inte hade några namn, växte där. Aldrig ville han gå. Han ville ha henne i hans famn tills evigheten tog slut, tills världen gick under.
     ”Sæculi”, började demonen. Sæculi vred sig för att få en bättre blick på hennes mörka, fina anlete. Hennes ögon hade färgen av guld, de rörde sig, virvlade, dansade som om de vore flytande. Ingen kunde säga att hon var något annat än perfektion.
     ”I have been thinking.” Deras ögon låstes vid varandra och hans hjärta tycktes sluta slå. ”I do not want to be here anymore. I am lonely. I am trapped.” En min av desperation spelade i Sæculis ansikte; inte skulle hon väl lämna?
     ”I want to be able to feel your touch, be by your side, all the time.” Sæculi avbröt henne innan hon hann säga mycket mer.
     ”I want that too, you know that.” Sæculis röst var rädd, vädjande. Han skulle göra allt för henne – inget pris var för högt.
     ”Yes, my love, I know. That is why I have a plan.” De stålgrå ögonen skiftade från fasa till fundersamhet. Ett smalt, bräckligt flin drog hennes becksvarta läpparna bakåt. ”Maybe, we can make a deal with Tenrai.” Hennes röst var en väsning. ”If we just... give him the finest gift we can ever give. If we make him happy enough-“ Leendet växte, och sylvassa, bleka tänder skymtade. ”Maybe he will see us, see our true love, and give me a body for my own.” Sæculi granskade henne. Det låg en lömskhet i hennes väsen, men han kunde inte se bortom hur hon strålade.
     ”Will you help me?” Hon vred på sig emellan hans framben såg på honom bedjande.
     ”Of course, Rikanda. For you I would do anything.” Ett klingande skratt lämnade demonen i förtjusning. Hon lade sig till rätta i hans famn med ett knivskarpt leende trätt över läpparna. Sæculi lade huvudet över hennes skuldror, omfamnade henne.
     ”Soon, we will be together, love. Very soon.”