[Hade den här bilden som "referens", > länk] 

Kvällens vindar från bergen var kyliga, men friska. Det var ännu vinter, och skulle förbli så ett tag till. Våren kändes så oändligt långt borta och det fanns en oro som ekade: kommer vi ens få se blommorna blomma i år? Det var en tung, förödande tanke som var mycket olik henne. Även om hon höll den till sig själv kunde hon känna samma vemod hos dem flera andra. I allt det ruttna hade Niyaha försökt se mening, men inte kommit till någon slutsats, inte förrän hon sett i sina barns ögon. Det skulle vara lögn att säga att jakten aldrig spelat någon riktig roll förrän hennes livsljus kommit till världen, men det var så det känts. Varje gång de såg på henne med sina varma leende mindes hon exakt varför hon gjorde vad hon gjorde. Varför hennes valpar skulle växa upp och göra samma sak som henne. Men det gjorde ont; all död och förlust. Den smärtan fick aldrig försummas, istället måste den omvandlas till styrka, till motivation.
     Kvällen var ännu tidig och alla hade inte vaknat. Niyaha hade tagit med sig Ren bort från sovplatsen för att inte störa dem andra. Vattendraget låg inte alls långt borta och när de nådde den grunda bäcken betraktade modern hur sonen gick ner för att dricka. Niyaha satte sig ned. Leendet som drog i det ljusa anletet var nästan beklagande.
     “Ren,” började hon långdraget. “Du vet att du och dina syskon, är allt för mig, eller hur? Att jag älskar er mer än något annat Gudarna någonsin skulle kunna ge mig?” Det var egentligen ingen fråga - de visste, hon var noga med det.
     “Det kommer komma en dag,” det tog emot att säga, “då jag inte kommer finnas här, då pappa inte kommer finnas här, och då vill jag att du kommer ihåg det, mer än någonsin.” Niyaha tänkte på sin mor. Det var viktigt för valparna att förstå, att lära sig, att detta var livets cirkel och att ingen - bara monster - undkom döden.

Fortfarande lite sömndrucken fick Ren anstränga sig för att få de gängliga benen att lyda honom. Munnen smakade torrt, men Ren kände igen vägen som den till vattendraget. Så fort de nådde bäcken sänkte han huvudet för att lapa vatten, och grimaserade när kylan fick det att isa i käkarna.
     När Niyaha började tala, såg han upp, vatten fortfarande droppande från munnen. Det hon sa var ingen nyhet - det gick inte en dag utan att hon påminde valparna om deras betydelse  för henne och pappa. Därför nickade han, men lyssnade uppmärksamt på det fortsatta.
     “Det kommer komma en dag, då jag inte kommer finnas här, då pappa inte kommer finnas här, och då vill jag att du kommer ihåg det, mer än någonsin.” Återigen nickade Ren, men mindre självsäkert den här gången. Skulle mamma ut på patrull, som Nadie, Nepo och Obbe? Det gjorde honom lite dyster. Det var alltid mycket tråkigare när det saknades Jägare, och han ville inte att hon skulle lämna dalen. Trots det ryckte han upp sig, och satte på sig ett uppmuntrande leende.
     "Ja, det ska jag, varje dag! Sen när ni kommer tillbaka ska jag pussa er massor!", svarade Ren. Han pausade, och undrade om hon menat ett mer permanent borta. För att fånga upp även den möjligheten, fortsatte han: "Och om du går vilse, så ska jag ropa efter dig! Så som pappa och Obbe gör." Viskandes härmade han ett rop. "Mamma! Mamma!" Visserligen hade Ren aldrig varit vilse själv, men han kunde innebörden av ordet från sagor.

Vemodet speglades i det dystra leendet. Det fanns så mycket kärlek och smärta att hämta ur hans strålande, röda ögon.
     “Shhh,” hyschade hon. Det gjorde ont att höra honom. “Kom här, Ren.” Genom att lyfta ena frambenet åt sidan bjöd hon in honom till famnen. Hon vaggade långsamt fram och tillbaka, letade efter ord som han skulle förstå. Det hade varit en tung tid sedan Kenai återvänt. Det hade satt så många perspektiv, saker hon inte förstått tidigare hade blivit så klara. Det var så bitterljuvt att tänka tillbaka på barndomen i Acherati. Men hon kunde inte låta bli att undra, om hon förstått djupet av sin faders farhåga, hade det ändrat något? I hjärtat visste hon; nej, det här var livet hon var menad att leva. Hur hårt och tungt det än må vara, så fanns det ingen annan som kunde gå denna väg. Den var ämnad henne.
     “Mormor är död, Ren. Vet du vad det innebär?” Det var ett koncept svårt för en liten valp att greppa. “Hennes tassar kan inte känna Numooris jord, hennes röst kan inte längre eka mellan bergen och hennes ögon kan inte längre se.” Det gjorde obeskrivligt ont, men det värsta var att hon redan var väl bekant med smärtan. 
     “När det händer, bränns vi till aska, våran allra renaste form och bärs i våran familjs ansikte.” Känslan av Nairas aska var så klar i minnet. Hon önskade att hon kunnat få ära deras mor på samma sätt. 
     “Men då får du vara modig, Ren, för även om vi inte längre finns här för dig att se eller röra, så kommer vi alltid vaka över dig, över dina syskon.” Hon drog ett djupt, darrande andetag.  “Och när din tid är inne, möter vi dig i Chaibos grottor.” Niyaha kände hur tårarna hotade i ögonvrån. Det hade inte funnits något utrymme att sörja henne än, hon hade inte tillåtit sig. Det hade varit en ständig passning mellan valparna och hennes far. Även om de andra erbjöd sin hjälp, erbjöd henne vila, tid att sakna och vara ledsen, hade det känts lättare att fortsätta. Men det tog sitt pris, och hon kunde känna det nu. Allt hon velat ha av sin far var en famn att få gråta, men han kunde inte ge henne det, slukad av sin egen sorg och skam.

Lydigt smet Ren in i sin mammas famn och lyssnade till hennes ord. Han visste att mormor var död - det hade varit en stor uppståndelse kring detta - men för Ren spelade det egentligen inte så stor. Den okända honan hade aldrig riktigt funnits för honom, endast som en saga han bara halvt trodde på.
     "Bränns till aska?" avbröt han. "Gör inte det ont?" Han hade halvt dragit kopplingen att det inte borde göra ont, för att mormor inte kunde känna något, men konceptet av att inte existera längre var bisarrt och svårt att tänka sig. Niyaha slutade prata, och Ren såg upp mot henne, och noterade hur blanka hennes ögon var, likt Rens egna när han slog tassen i något hårt. Det väckte något inom Ren, och trots att han inte kunde förstå döden i det fulla, accepterade han den med stadig beslutsamhet.
     "Jag ska vara modig," Fortfarande kvar i hennes omfamning slog han frambenen kring henne, lite som om de lekte, men i en öm rörelse. Öm var kanske inte rätta ordet, för Ren visste inte riktigt vad öm betydde, men det var så nära det lilla valphjärtat kunde komma. "och jag ska ta hand om alla! Speciellt Liv, Silas och Janos. De ska inte dö så länge jag har något att säga till om!" Något liknande hade en karaktär i en av Nadies historier sagt, och Ren hade blivit mycket förtjust i uttrycket. Det fick honom att känna sig kunnig.
     Valpen borrade in ansiktet i hennes hals, och tänkte på det sista hon sagt. Han visste inte var Grottorna låg, hur det såg ut eller hur man kom dit, men han kände ordets allvar. För sin inre blick såg han en enorm, förvrängd lya.
     "När vi träffas i Grottorna", började han efter en stunds tystnad. "Då ska jag ha med en blomma till dig. Så du inte behöver vara ledsen."

Sonens omfamning tycktes få hennes hjärta att glöda varmt. Niyaha mötte hans blick och slogs av hans genuina godhet. Hennes ansikte mjuknade upp i ett kärleksfullt leende. Tårar kantade hennes ögonvrår efter hans ord.
     “Min son, min skatt, mitt hjärta,” hon slöt ögonen och sänkte huvudet. Ömt mötte hon panna mot panna. “Jag kommer alltid vara stolt över dig, mitt livs ljus.” Niyaha stolt bortom ord, för hon visste vilka underverk hennes barn skulle komma att göra i världen.

[Avslutat]