Den eldsprakande skogen vars gnistrade i alla höstfärger verkar aldrig ta slut, vilket stämmer, då denna vackra mytomspunna skog ser ut så här året runt. Det kändes som man hade klivit in i en annan tid, en annan årstid. Men trots höstsprakande färgerna så är klimatet varmt och behagligt, och skogen är rikt på växt och djurliv, och i skogens många djupa dammar och mindre sjöar kan du kan bland annat finna de stora vackra blånäbbade svanarna som är unika för området och som sades representera skogens själ och skönhet.

En svart månvarg tik har just anlänt till skogen, Hennes lugg matchar ihop med hennes egna päls, hennes ögon är guldbruna och bredvid båda ögonen var det två  måntatueringar. Hon är vaksam, kollar så att kusten är klar innan hon fortsätter gå på stigen i den vackra färgsprakande skogen.

Hon kommer snart fram till en sjö och tiken ser sig omkring innan och när kusten är klar så börjar hon att dricka medan hon håller ett vakande öga. På ett nytt ställe kunde man ju aldrig veta och hon är orolig att hon kanske skulle gå in i en flocks revir.

Han fattade faktiskt inte varför han bara inte flög tillbaka. Vingarna låg ihopvikta uppe på ryggen, utvilade och klara för avfärd - men ändå flög han inte. Varför?
Cerulean klättrade klumpigt över en stock som blockerade hans väg och hoppade ännu osmidigare ner på andra sidan. Egentligen var han som en katt - men hans kropp kändes som bly. Bara att röra sig framåt var tillräckligt svårt. Den gyllenbruna pälsen burrades upp några sekunder då en rysning genomfor honom. Det var skrämmande hur påverkad han blivit.

Du vet vem du saknar.
Ja.
Du vet hennes namn.
Ja!
Säg det!


Irriterat ruskade han på hela kroppen, som för att få bort den ständigt malande rösten i huvudet och vinklade ut vingarna från kroppen. Den förde med sig vågor av smärta, en våg av skärande sorg. Cerulean hatade sig själv för det. Allt var bara en påminnelse hur han svikit alla. Både sig själv och.. Blue.
Flyga. Det var vad han behövde, för att rensa tankarna.
Flyga! 

Cerulean tvingade bort tankarna, rensade huvudet på innehåll och slöt ögonen. Tog ett djupt andetag för att samla sig - och förnam för andra gången den dagen en doft av varg, på nära håll. Musklerna stelnade genast till under skinnet. Var plötsligt allt otyg till varg just där han befann sig? Av någon anledning hade irritationen börjat puttra likt en våg av värme. Varför, visste han inte.

Hon dricker i långa djupa klunkar men öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka, lyssnades efter okända ljud eller röster från vargar om hon skulle ha gått in på något revir. Hon sveper mjukt med svansen och höjer huvudet huvudet från vattnet och små vattendroppar droppar ner från hennes mun ner på vattenytan där de bildades vattenringar.

Hon hade hört något, något som var på väg åt hennes håll, men hon hade även uppfattat en vargs doft i närheten, en helt okänd varg för henne. Hon spetsar öronen men rör sig inte, hon visste inte vad hon skulle göra, skulle hon gå fram eller låta vargen komma till henne? Hon ruskar lite på huvudet så den långa luggen dansar och hon log lite för sig själv. Det skulle kanske inte skada att hälsa på vargen först? hon börjar gå mot vargens doft, men hon är vaksam och försiktigt för hon hade ju ingen aning om hur denna vargen är. Hon känner att lukten blir allt starkare och snart får syn på en vit gyllene varg som är bevingad. Hon ser nyfiket på honom och ler varmt men försiktigt mot honom - hej där främling. säger hon med en varm och mild röst.

Hans sinnesrubbningar var verkligen överväldigande. Cerulean vände blicken framåt och började trava fram, i hopp om att kanske undkomma främlingen - en tik förmodligen, att döma av doften. Varför han fortfarande inte flög var en gåta, förvirringen verkade nästan sätta spärrar i huvudet som gjorde att han inte ens kunde tänka klart. Och det fick sitt pris.

"Hej där, främling."
Rösten var mild mot hans öron då han tvärstannade och vände blicken mot den. En svart varghona. Ja, hon var ju inte vit iallafall. Hon påminde inte det minsta om Blue. Trots det, var Cerulean plötsligt på dåligt humör - och svarade inte särkilt trevligt därefter. Med en hård suck och ett himlande med ögonen kom svaret:
"Vad vill du?"

Hon betraktade den bevingade vargen. Hans otrevliga hård slog emot henne och hon håller sig undan men varför han var otrevlig mot henne hade hon ingen aning om, hon hade aldrig stött på honom förut och hon hade gjort honom något. Hon klipper smått med öronen och suckar inombords. - jag vill dig inget ont främling. 

Hon sveper med svansen och hennes röst är fortfarande mild men hennes hållning är vaksam. Hon hade ingen aning vilket humör han var på. Hon log en aning försiktigt mot honom. - man brukar ju presentera sig, men jag tvingar dig inte. Men för artighetens skull så får du veta mitt. Jag är Deianeira, kallas för Eira kort och gott. 
Hon frågade inte efter hans namn, det var upp till honom om han ville berätta eller inte.

Cerulean vände blicken åt riktningen han varit på väg mot. Han behövde ta sig tillbaka. Ville inte bryta ut i ett nytt raseriutbrott - speciellt inte mot en komplett främling. Han tog ett djupt andetag.
Den svarta honan fortsatte tala. 
"Jag vill dig inget ont, främling."
"Det säger alla, men ändå skärs mitt hjärta i bitar efter varje möte." Cerulean tänkte med en lätt underton av uppgiven trötthet.
"Mitt namn är Deianeria, men kallas för Eira kort och gott."
"Cerulean" Hans svar var kort, rappt.
"Du får ursäkta mig, men jag.." Nej, han skulle inte behöva beklara sig! Såg ingen att han inte mådde bra? Att han inte ville ha påflugna frågor och lovord om en lycklig framtid?

"Hejdå." Han höjde vingarna, plötsligt medveten om att han faktiskt hade dem, och steg upp i luften med två våldsamma tag.

(Har du något att tillägga så skriv du, annars förklarar jag detta som avslutat!)