"Ren, Janos!" Nadies röst var ovanligt barsk, men hon flinade brett. "Jag vill se tio upphopp, nu!" Pojkarna såg förvånat på henne och sedan varandra. Hon rynkade pannan, och de började skyndsamt att utföra styrkeövningen. När de var färdiga tvingade hon dem att göra igen, och sedan igen.
     Efter en stund var båda alldeles andfådda och trötta. Det hade samlats en liten, leende skara vid sidan om. Sixten och Avani viskade sinsemellan, lite för lågt för att de skulle höra, och Oberons flin var inte svårt att upptäcka, trots att han diplomatiskt försökte peta undan det.
     "Och nu..." Hon tog en konstpaus för att se tonårspojkarna pusta och stöna. "Vill jag att ni springer till mamma och berättar att ni blivit Antagna."
     "Va?" Ren såg förvirrad ut, och Nadie himlade med ögonen.
     "Hon antager er!" ropade Sixten från sidolinjen, och Nadie sände honom ett litet leende innan det blev ett flin när hon såg mot sina systersöner igen.
     "Grattis!" Nadies röst dränktes av deras glada tjoanden när fler kom fram för att gratulera.

Den senaste tiden av träning hade varit hård och intensiv. Vad det betydde var inte helt okänt, och det hade verkligen motiverat honom till att alltid göra sitt yttersta. Men långa veckor hade passerat nu, och en del av honom började tappa hoppet lite. Så när Nadie beordrade dem upphopp gång efter gång, blev han nästan lite sur. Men han gjorde det ändå, mest för att Ren gjorde det men också för att det plötsligt samlats några åskådare.
     Det sista upphoppet lämnade honom med skakiga ben. Tungan var lång när han flåsade.
     “Och nu…” Janos kände en plötslig skräck. Inte en gång till! Men orden som lämnade mostern var av helt annan karaktär.
     “Va?” sa bröderna samtidigt. Han såg på sin broder med stora, chockade ögon. Sixtens bekräftande fick honom att tjuta till. Tonen blev mycket gällare än tänkt, men just denna gång brydde han sig inte om det. Glädjen fick honom att spritta till.
     “Är det- Du kan inte- Jag! Vi! AaaaAAh!” Orden bara vällde ur honom och han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han kastade sig över sin bror, slog armarna runt om honom och drog ner dem båda till marken. Han kunde inte förhindra det lyckliga skrattet som bara bubblade ur honom hejdlöst. Ögonen tårades av den rena upprymdheten som spirade. De hade kämpat så väl, och nu hade de äntligen kommit en ytterligare bit på vägen.