Kroppen ömmade där rosstjälkar och dess törnar hade tryckts mot honom. Lev skälvde när han slet sig undan Kolzak som eskorterat honom bort från platsen. Om han försökt säga något åt honom hade Lev inte hört. Lev var ursinnig. Men ilskan bottnade i skam, i hjälplöshet. Den var född ur det förlorade hoppet. Tenn var borta. Hans pappa var borta.
     Tårar kantade hans gröna, spända blick när den såg på Kolzak. Kolzak hade varit borta från dem så länge att han nästan kändes som en främling i stunden. 
     “Vad håller du på med!” morrade han. Vinterspråket gjorde orden ännu hårdare. “Varför skyddar du dem?” Andningen var häftig och djup. “Är du en av dem?” Brådskan i orden gjorde dem hotfulla. Han kände sig alldeles varm av vreden. Som en eldsvåda. Men han var inte rädd för att tappa kontrollen.
     “Ljug inte för mig.” Han sänkte huvudet och vinklade fram hornen. Det var en gest som kunde vara lika försvarande som utmanande. Lev blinkade tårarna ur ögonen.

Paniken, rädslan hade nu lagt sig till ett stilla molande i Kolzaks buk. Ilska var enklare, men han fann sig själv oförmögen att vara arg på Lev. Kanske var skam den enda känsla han hade rätt till just nu. Lev slet sig bort från Kolzaks sida, ilskan tung i luften. Det var nu Kolzak kom till insikt om hur stor Lev blivit. Han var så gott som vuxen, ändå var alla minnen han hade av en ung och bestämd valp.

Så mycket han gått miste om.


"Varför skyddar du dem?"
Orden skar djupare än Kolzak ville. Han svarade på vinterspråket, men med betydligt mindre skärpa. "Lev, lyssna, det var inte-"
"Är du en av dem?"
"Nej!"
"Ljug inte för mig."

Kolzak stirrade på Lev, på hornen som nu riktades mot honom. Provokationen gick Kolzak förbi. Allt han kände var en hopplöshet.
     "Nej," upprepade han, nu med en mjukare, mer dämpad röst. "Jag skulle aldrig ljuga för dig племянник. Jag skyddade dig. Inte dem."
Han drog en tung suck, lättad över att Lev åtminstone var okej om än mörbultad från stjälkarna.
     "Det där kunde ha slutat mycket värre. Varför drar du till med en sådan scen, Lev, du vet ju..."
Kolzak hejdade sig. Skammen som kom krypande var så intensiv att den sved. Visst hade Lune berättat?
     "Tenn kommer inte tillbaka."


[*systerson]

"Varför drar du till med en sådan scen, Lev, du vet ju..."
     Lev frustade. Tårarna brände som bittra påminnelser.
     “För ingen annan gör nåt!” Lev föste hornen framåt i ett försök att stånga honom.
     "Tenn kommer inte tillbaka."
     “Behöver,” ett till försök, “honom.” Tenn var borta. Han skulle aldrig mer komma tillbaka. Någonstans hade han alltid förstått det, men inte kunnat acceptera.
     “Pappa är borta,” orden kom fram som i stötar från hans spända käkar, “men inte du! Så varför är du här,” han fäktades vidare med hornen, slog efter något, vad som helst. “När du behövs hemma?” Lev kunde inte förstå. Den Kolzak som Lune och de andra alltid talade om, var inte den som han kände. Den Kolzak han kände var feg, svag. Hade gett upp. Kanske gömde han sig här för att det var lättare än att stå till svars. Varför brydde han sig mer om att stå till rätta inför Tenebris, än sin egen familj?
    “Du har svikit oss!”

"Ja," yttrade han. Skammen rev djupare och djupare ju mer Lev talade. Lev skulle alltid behöva Tenn. Inget kunde ändra på det. Men att se Lev såhär var ett bevis på hur Kolzak svikt dem alla. Så många gånger. "Jag vet." Där fanns inga undanflykter eller ursäkter. "Jag har svikt er. Mer än en gång. Precis som jag svek Maksim."
     Lev svingade med hornen, stångade. Kolzak backade undan. Det tjänade ingenting till - tiden och det som skett låg bortom hans makt. Ord kunde inte trösta. Ändå var det allt Kolzak hade nu.
      "Jag vill inget annat än att komma hem. Men Lev, sanningen..." Sanningen. Tenn hatar mig, han lämnade oss. Han vet vad jag gjorde och han kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig bli förlåten. Kolzaks blå ögon blev glasartade, blanka. Han tog ett djupt, darrigt andetag. "Sanningen är att jag är ett monster. Jag hoppades kunna bevisa motsatsen, så Maksim kunde se. Så att ni och alla andra kunde se att jag... att jag vill sona för det jag gjort. Så jag kan bli förlåten." Förklaringen kändes svag och patetisk i motsats till systersonens frågor. "Men jag kan inte ens övertyga mig själv."
     Skammen och hopplösheten brände stora hål i Kolzaks bröst. Hans anlete var stilla, men våndan gick tydligt att se i hans blick. "Jag är ledsen, Lev. Ni behöver inte mig."
     Nästa gång Lev närmade sig för att stånga tänkte Kolzak inte backa undan.

Gråten blev till ett frustrerat frustande i takt med Kolzaks ord. Han ville skrika åt honom att hans ursäkter inte dög. Att de var svaga och oförlåtliga. Men halsen hade snörpts samman.
     Han stångade efter honom igen, och Kolzak gjorde inget försök att undvika honom. De var lika stora nu. Lev hade blivit vuxen. Men tiden som gladiator hade format morbrodern och gjorde att det kändes som tiden tyckts stannat. Han kände sig fortfarande liten i hans närhet.
     Lev krokade fast sitt horn i hans, tvingade honom till marken. Det var tack vare Kolzaks minimala motstånd som han lyckades. Lev flämtade.
      “Du har glömt oss,” Lev hängde över honom, “du vet inte.” Orden var tunga av gråt. Trots ilskan i hans uppsyn var ögonen fyllda av vemod och sorg. “Du vet inte vad jag gjort.” Lev pressade  honom mot marken, lade sin vikt över honom för att komma närmare. Morrandet var bräckligt, den avsky som han burit med sig förvandlades långsamt. Han var trött, sliten. Han hade kämpat så hårt med att bära allt ansvar på sina axlar. För Lev kändes det redan som att han levt ett liv så trött som han var, men ändå var han fortfarande bara ett barn i hjärtat; ett barn som behövde stablitet och trygghet. Säkerhet. Kolzak var hans enda hopp.
    “Dödade nästan mama.” Ilskan hade ebbat ut i uppgivenhet. Tårarna släppte från hans ögonkanter och han brast. Handlöst sjönk han ihop bredvid morbrodern.
     “пожалуйста, дядя,” Lev mötte Kolzaks blåa blick, bedjande, tröstlös, “Hon behöver dig. Jag behöver dig.” Skulden han kände var tudelad. En del för vad han gjort mot henne, och en del för att han lämnat henne. Kolzak var den enda han hade kvar som han litade på skulle ta hand om henne, som han var villig att lämna över ansvaret till.

*snälla, morbror

Inget motstånd gjordes. Kolzak lät sig tungt falla när Lev vrängde honom till marken, och blev sedan liggandes. Men trots skammen och ångern som rev i honom kände Kolzak en gnista av stolthet. Lev hade blivit stark.
     "Jag skulle aldrig glömma er-" Kolzak avbröts av Levs ord. Du vet inte. Du vet inte vad jag gjort.
     Levs tyngd pressade Kolzak mot marken, tryckte luften ur hans lungor. Kolzaks hjärta slog fortare i väntan på bekännelsen som hängde i luften. En bedrövad känsla lade sig över honom allt medans Levs ansiktuttryck ändrades. Tårarna som väntade på att falla. Kolzak kunde känna sin egen hals snöras åt. 


Dödade nästan mama.


"Nej. Nej..."
     En förbannelse vilade över deras familj. Kolzak blev säker på den saken nu, och ännu säkrare på att han orsakat den. Men han hade aldrig väntat sig höra det här. Först kunde han inte tro det, kunde inte ens föreställa sig hur Lev kunde gå emot Vasilisa. Kolzak skakade på huvudet i misstro. Det fanns inget skäl för det. Inget han kunde tänka skulle ge upphov till ett sådant dåd. Ändå fanns sanningen där i systersonens tårar. I hans bedjande, brustna röst. En gammal känsla började gnaga i hans bröst. Vrede. Hur kunde du, Lev? Mot din egen mor.
     "Så varför är du här, när du behövs hemma?"
     "Du har svikit oss."
Nej, inte Levs fel. Hans eget fel. Tystnaden hängde över dem, allt medan Kolzak lät insikten sjunka in. Lev hade nästan dödat Vasilisa. Oro och ångest över systerns tillstånd fick Kolzak andetag att skaka. Vreden lade sig allt medan skammen sköljde över honom och gjorde honom tung. Kolzak hade kunnat skydda Vas. Kunnat hålla Lev tillbaka. Men han hade inte varit där. "Lev."
     Hans röst, tidigare uppgiven och låg, hade funnit en ny styrka. Kolzak var tvungen att vara säker nu, för Lev och för sig själv. Han svalde skräcken som kom med insikten att Lev var påväg att bli precis som han.
     "Lev, shh. Я здесь. Vad hände? Hur kunde..."
Kolzak pressade sin nos mot systersonens hjässa. Lät sedan vila sitt huvud över hans nacke i ett försök till tröst. "Förlåt. Jag skulle ha varit där. Jag kunde ha..." Gjort något. Han slöt ögonen. Vad tjänade ord till? Ord som inte betydde något. I en lång, ekande tystnad trevade Kolzak efter de som verkligen betydde något för honom. Hans systerson som brustit av att bära för tunga bördor. 
När Kolzak öppnade ögonen igen hade han bestämt sig. Orden han yttrade var kanske de enda han sagt på länge som verkligen betydde något.
     "Jag kommer hem."
Ingen återvändo. Kolzak fasade redan för vad de skulle säga. Bävade att se Vasilisa i ögonen. "Följ med mig hem, Lev." Kolzak ville lova att han kunde hjälpa honom, att de kunde ordna allt och att det skulle bli som förut, men det var ett löfte som lätt kunde brista.

*Jag är här.

Den besvikelse han kände för morbrodern sträckte sig tillbaka långt i tiden, men ändå fann han en trygg punkt i honom. De delade blod. Kolzak skulle alltid vara hans familj. Men vad som kändes viktigast av allt i stunden, var att han var hans mammas bror. Kanske led han i hennes ställe bara för att han visste hur det var att sakna ett syskon.
     “Jag kommer hem. Följ med mig hem, Lev.”
     Andan lämnade honom i en flämtning. Mållösheten fick hans gröna blick att vidgas. Han förväntade sig glädje, lättnad, men inget av det nådde fram. En tomhet fyllde honom, samsades med den bottenlösa tröttheten. Det kanske skulle vara hans räddning. Med Kolzak hemma skulle de andra inte behöva vara rädda för honom. De skulle finna trygghet i hans återvänande närvaro.
     Levs ansiktsuttryck förblev bistert. Men han själv skulle inte finna frid. En fånge i sin egen rädsla, skam och självhat. Han ville återvända, men inte än. Det var för tidigt. Han behövde hitta sin egen vilja. Bli säker. Blicken sjönk till marken, matt och modfälld.
     “Kan inte,” viskade han. “Kan inte än.” Trots utmattningen som åldrat hans uppsyn hade rösten blivit ung igen. En ungdoms ovissa stämma.
     Det kändes som såret som hunnit börja läka sedan han lämnade Cirkeln hade rivits upp igen. Alla känslor fyllde upp honom till brädden. Men ändå fann han en tröst i det. En tröst i att Kolzak skulle återvända. Det här var kanske hans enda sätt att ställa saker tillrätta, om än inte till fullo eller ens på ett sätt som skulle göra det som hänt ogjort, så skulle det hela. Så som hans egna smärta skulle läka på nytt, och på riktigt. Bara han fick lite tid.
     Tystnaden var tung som bly, och tankarna ännu värre. Det kändes som tiden stannat i ögonblicket. Han kunde inte avgöra om det kändes förebrående eller hoppfullt.
     Lev sökte efter hans blick igen, försökte utvinna hans känslor och tankar. Han väntade inte på svar innan han fortsatte. Kanske rädd för vad svaret skulle vara.
     “Vet inte varför det hände,” skammen var tydlig i hela hans uppsyn, “minns inget. Alla andra vet mer än mig. Timo räddade henne.” Han förstod att det var frågor som ekade hos Kolzak. “Raseriet. Har ärvt det.” Det hade hänt en gång när han var valp, men han mindes inte om Kolzak hade varit där då. Men Tenn hade varit det, och Lev kunde bara anta att morbrodern visste. Så som Lune vetat. Att det skulle slå ut och riktas mot hans egna mamma, var det nog ingen som kunde föreställa sig.
     Något allvarsamt fick hans blick att få skärpa.
     “Din frånvaro,” hans ord var trevande, sökande, “har påverkat oss. Alla. Du svek oss,” Lev menade fortfarande allt han sagt i sin ilska, han lät orden hänga i luften mellan dem. “Men vi förlåter dig,” blicken mjuknade, den tidigare rådvillheten var borta, “så kom hem, familjen väntar på dig.”
     “Cirkeln är obruten.”

"Kan inte."

Kolzaks hjärta sjönk. Hoppet över att kanske kunna laga allt, återförena familjen, föll i bitar - men samtidigt förstod han, någonstans. Det fanns ingen poäng i att övertala Lev, Kolzak visste att han hade bestämt sig och så var det med det. Den bestämda unga valp han en gång sett växa upp i Cirkeln var nu en vuxen hane, och han tog sina egna beslut.


Raseriet.

Kolzak kände väl till Tenns raseri, hade själv upplevt det i arenan och han hade varit väl medveten om att det passerat från far till son. Aldrig hade han kunnat tro det skulle bli en fara för de egna - för Vasilisa. Att Timo räddat henne var en enorm lättnad - aldrig hade Kolzak kunna tro det skulle gå såhär.
     "Förstår," mumlade han lågt. "Gör det du behöver göra, Lev. Du kommer att hitta svaren. Det var något... något Tenn alltid visste."
     Nostalgin blandades med skuld, det varma ljuset av familjen tillsammans med de mörka trådarna över hans synd. Det kändes fel att ens säga hans namn, som att han inte var värdig.
     Men det enda han kunde göra nu var att återvända hem, även om det skulle bli utan Lev. Och utan Maksim.

"Du svek oss. Men vi förlåter dig."
"Cirkeln är obruten."


     "Cirkeln är obruten," ekade han. Avskedet kom sedan - Lev gick. Kolzak försökte inte stoppa Tenns son. Istället bar han vissheten om att han skulle återvända, när han var redo. Samtidigt var han övertygad om att Lev skulle klara sig bra där ute. Han hade allt han behövde.
      Kolzak upprepade orden för sig själv, som ett mantra, även när Lev redan börjat gå där ifrån, även när han var utom synhåll och Kolzak var ensam kvar. Ögonen brände av tårar som hotade att falla. I den stunden kände Kolzak fortfarande samma kalla skuld, men äntligen hade han fått upp ögonen för vad han behövde göra. Och han tänkte göra det. Hem. De behövde honom.
"Cirkeln är obruten..."


[Avslutat]