[Detta är endast ett ensamt inlägg mellan mina karaktärer Doris och Laali. Svara inte i tråden, tack.]

"Nä, jag har inte sett nån'." Den svartvita fakargen drog tankfullt på läpparna innan hon log ett rävaktigt leende. Den gula blicken studerade Doris uppifrån och ner. Helveteshunden skruvade en aning på sig under den mindre tikens blick, och sänkte sitt eget ansikte mot marken. Det knäppte lätt av fakargens klor när den bytte ställning på grenen i trädet.
    Doris hade befunnit sig på Solstäppen länge nu. Det var ett fantastiskt vackert landskap. Mjuka kullar böljade bort mot horisonten, stundom uppbrutna av små dungar med vindsvepta träd. Marken var klädd i all världens kulörer, övervägande gröna och gula nyanser som bröts av klart blåa fält av blåklockor och blåstjärnor. Lupiner i alla upptänkbara färger bildade stora klungor runtom bäckar och floder, och hundkexen växte sig höga och vita. Små gula och vita blommor som Doris inte kunde namnen på blandades med tusenskönor och förgätmigej. Här höjde sig de första träden som bildade den övergående gränsen till djungeln. Bara någon eller några mil söderut kunde en mörk form skymta vid horisonten, över djungelns träd. Doris hade insett att det var ett enormt träd. Det var mycket större än något träd hon någonsin hade sett förut, men hon hade inte vågat sig närmre det än.
    Hon hade anlänt till stäppen bara kort innan världen plötsligt tystnat, och sedan klätts i norrskenets gröna ljus. Doris hade spenderat hela månaden som i trans, förtrollad av ljusets skönhet. Skrämd, men förtrollad. För en stund hade hon känt sig mer levande än vad hon gjort på länge. För en stund hade saknaden känts mindre än förut. För en stund hade hennes tankar på Alice inte känts lika smärtsamma. Men det trollbindande skenet, och de underliga händelser som skett under dess ljus, hade skingrats för ett bra tag sedan nu. Och med skenets försvinnande hade tankarna på vännen återkommit, starkare än förut.
     Hon skulle aldrig hitta Alice igen.
Insikten smärtade mer än något sår eller något fall hon någonsin upplevt. Det smärtade mer än saknaden och det lilla hopp hon så desperat gripit efter under all den här tiden. Under de senaste åren. Hon skulle aldrig finna sin vän igen, och den insikten lämnade ett tomt hål i Doris bröst. En smärta hon inte kunde beskriva. Ett mörker som sög henne inåt, bort från allt det vackra som spred ut sig runtomkring henne.
      "Så, vad är du för något? Du ser lite... hmm... ovanlig ut."
Doris rycktes ur sina tankar och ruskade på sig innan hennes mångögda blick vändes tillbaks till fakargen i trädet. Laali, hade den bevingade tiken presenterat sig som. Doris reagerade inte på det skeva leendet i den andras smala ansikte.
     "Ah- jag... Jag är en varg. Kanfe lite ojämn, men en varg." Alice hade kallat Doris för ojämn och en av sitt slag mer än en gång. "En oslipad skatt" som en dag kanske kunde bli lite finare, det skulle Alice ha sett till. Hennes vän hade hjälpt henne, och uppskattat henne trots hennes ojämnhet.
     "Mmhm." Fakargen nickade. En lätt skeptisk glimt skymtade i de gula ögonen, men Doris märkte inte den heller. "Nåväl." Laali sträckte på sig och gäspade. Klorna knäppte än en gång mot grenen när hon grep om den med tårna, släppte och tog nya tag. "Jag har inte sett din vän. Åtminstone inte som jag kan dra mig till minnes. Men om det är hikiokis du söker så finns det många i skogen."
    Doris nickade långsamt. Hon hade förlorat hoppet för länge sedan nu. Gång på gång försökte hon intala sig själv att hon inte fick ge upp, men det var svårt. Så ofantligt svårt. Om hon hittade andra hikiokis, kanske kunde de ge henne en idé om var Alice kunde ha tänkas tagit vägen. Om inte...
    "Tack", mumlade hon lågt. Den raggiga, bruna honan vände ansiktet söderut, mot det enorma trädet. Om hon skulle finna sin väg genom djungeln så behövde hon finna något att följa. Hon hade hört att havet skulle finnas öster om det stora trädet. Om hon kunde nå kusten så skulle hon förhoppningsvis inte gå vilse igen.
    "Det var så lite." Fakargens likgiltiga svar nådde Doris öron, men helveteshunden lyssnade inte längre. Hon vände stegen söderut, mot Tårarnas träd.