Om någon nämnt Mardouf i en mening så hade Xejja inte förstått vad det var. Hon visste inte att ravinen hade ett namn, men hon och Haqim hade letat länge efter ett sätt att ta sig över den, till skogen på andra sidan. Xejja vägrade att gå runt hela sprickan, hur lång var inte den här ravinen? Någonstans måste de kunna hoppa över. Det kändes som att den blev bredare och bredare, och Xejja började förlora hoppet om att kunna ta sig över. Hon var riktigt nära att gå med på den säkra och ofarliga planen - gå runt hela alltet - när Haqim gjorde henne medveten om att sprickan började smalnas av fort och mycket framför dem. Xejja gav ifrån sig ett upphetsat tjut och skuttade ett glädjevarv runt Haqim. 
  "Ja! Där ser du, jag hade rätt!" andades hon och kunde inte hjälpa att hon ökade farten i riktning mot den smalaste delen de stött på dittills.
 Xejja travade fort framåt och sprang fram och tillbaka för att avgöra var avståndet var kortast. Till slut hittade hon den ultimata platsen. Hon skulle inte ha problem alls att hoppa, men Haqim? Skulle de behöva gå runt för hans skull? Han skulle ju komma över också, inte ner dit...
  "Vi går runt ifall du tror att du ramlar om du hoppar, men om du kan så tar detta oss till Aurinko snabbare", rabblade Xejja ganska snabbt.
  Hon såg förväntansfullt på Haqim.

Det tycktes hopplöst att korsa ravinen. Den var mycket bred, och vindlande djup. När Haqim först sneglat ner för klyftans avgrund hade han nästan blivit vimmelkantig. Att falla ner där skulle innebära döden. Men att gå runt hela ravinen skulle ödsla tid. För mycket tid. Xejja vägrade, och Haqim instämde. Hon kunde säkert ta sig runt betydligt hastigare, men Haqim skulle ha problem att hänga med i svängarna. Haqim lyfte blicken mot horisonten, saktade ner och kisade med ögonen. Han hade varit på vägen att acceptera faktumet att de var tvungna att gå runt, men smalnade inte ravinen av där framme? Han nickade ditåt. "Xejja, se där borta."
Xejja gav ifrån sig ett upphetsat tjut och skuttade runt Haqim i ett glädjevarv. Ja! Där ser du, jag hade rätt! Haqim log åt hennes upphetsade glädje och såg henne sprinta bort mot den smalaste delen av ravinen. Han följde efter, dock i ett betydligt lugnare mak. Han såg hur Xejja utsåg platsen där avståndet över ravinen var som kortast, och han slöt upp vid hennes sida.
"Vi går runt ifall du tror att du ramlar om du hoppar, men om du kan så tar detta oss till Aurinko snabbare."
Haqim blickade över ravinen. Även om den var smalare här än någon annanstans, så var den fortfarande bred. Och djup. Mykcet djup. Han sneglade ner för klyftan och rös lite av hur långt ner det var. Att falla ner skulle innebära döden. Men att ta sig över här skulle spara dem tid. De skulle vara hos Aurinko snabbare. Kunde Haqim nyttja vinden...?
"Jag... jag klarar det nog," mumlar han och möter Xejjas förväntansfulla blick. Om hon kunde klara det, så skulle han nog inte heller ha några problem. Med vindens hjälp kunde han slunga sig längre än vanligt. Frågan var om det skulle vara tillräckligt?
"Vinden bär mig."
Han lät säkrare på rösten än vad han kände sig. Egentligen var han lite nervös över ett så stort hopp. Han beundrade därmed Xejjas mod.
"Vill du hoppa först? Så kommer jag efter."

Xejja sade inget men hon kunde inte påstå att jag... jag klarar det nog lät särskilt övertygande. Under masken hon bar på huvudet så var Xejjas ansiktsuttryck bekymrat och oroat. Hennes blick var lite förväntansfull fortfarande, och Xejja försökte att inte visa besvikelse där - genom att tänka glada tankar. Som att de skulle få se allt de ville se, även om de gick en omväg. De kanske fick se mer på det viset. Hon kände sig genast mycket bättre till mods. Tills hon tittade mot andra sidan ravinen. Xejja insåg att hon inte hade svarat Haqim, vilket var onödigt att inte göra. Hon blev torr i halsen. Alltså... hon kunde göra det här med enkelhet, hon var lätt och hon var smidig. Hade farten. Skulle säkert landa med god marginal. Vinden bär mig, tillade Haqim med ens. 
  "Åh?" utstötte Xejja förundrat och såg mot Haqim.
  Han bad henne hoppa först. Dags att skina! Fast... nej. Eller, jo. Xejjas velande reflekterades av hennes öron som var i rörelse. 
  "Jo..." sade Xejja dröjande, väldigt fåordig för en gångs skull.
  "Jo då. Klart jag kan", sade hon käckt och ganska lättsamt och gick med på förfrågan.
  Xejja nickade, men hade börjat tvivla lite. Inte på sin egen prestation, jo kanske lite, men mer när det gällde planens hållbarhet. Xejja harklade sig. Hon fick en plötslig impuls. Bäst att följa den. 
  "Jag vill ge dig tur", sade Xejja långsamt.
  Hon gick fram till Haqim och sträckte på sin hals i hans riktning. Hon snuddade vid Haqims mungipa. Sedan drog hon sig tillbaka.
  "Typ... Tur-Xejja. Du får sen också min tur och mina fysiska krafter när jag är klar med dem."
  Xejja började gå bort från Haqim, bort från ravinen. När hon var en bit bort tvärvände hon och började springa mot ravinen. Något kändes fel. Xejja bromsade febrilt in någon meter innan hoppet. Klorna grävde sig ner i marken för att hon inte skulle halka över kanten. Till och med hon behövde stort - större - avstånd att ta sats ifrån. Xejja hummade. 
  "Inga problem", sade hon lugnt.
  Sedan gjorde hon ett nytt försök. All fokus på kroppen nu. Hon travade iväg, långt bort från ravinen. Sedan lite, lite längre.
  "Här", bekräftade hon startlinjen, lågmält för sig själv.
  Xejja tog ett steg framåt, sedan satte hon av i jättefart. Från nästan ingenting var hon uppe i hög hastighet. Ravinen närmade sig. Eller, ja, hon närmade sig. Snart så, snart så, snart så. En tass mot ravinens yttersta kant på deras sida av ravinen, och så for hon med ens genom luften. Hon hade tagit sats och hoppat högt, kanske lite för högt, men kraften bakom var nog för att hon inte skulle störas av vindarna underifrån. Ravinens vindar ville stjälpa henne, men hon seglade på den och innan hon visste ordet av landade, en tass i taget, med lite sämre marginal än hon väntat sig, men ändå några decimeter in på grannområdet. Xejja såg förundrat på skogen som började en bit inåt, men hon lade inga värderingar i vad hon såg. Hon hade inte tid att titta nu, hon skulle titta med Haqim när han var här. Så hon spann runt och närmade sig ravinen från motsatt sida av Haqim. Xejja skrattade triumferande, men tystnade nästan direkt. 
  "Jag kan fortfarande komma tillbaka, inga problem", försäkrade hon självsäkert. "Var varsam. Försiktig. Lyssna på din inre röst. Vad säger den?"
  Xejjas blick var intensiv. Haqim fick inte göra något förhastat.

Haqim studerade Xejjas ansikte, eller ja, vad som syntes utav det. Hon verkade dröja, men Haqim tvekade inte på att hon kunde klara av hoppet. Det var hans egen förmåga som hämmade. Diskret tog han ett djupt andetag genom nosen. Okej, lugn nu.
Jag vill ge dig tur.
Haqim vidgade förvånat ögonen när Xejja närmade sig. Han motstod instinkten att ta ett steg bakåt och kände henne snudda lätt vid hans mungipa. Han blinkade förundrat och kände sig lite varm i ansiktet. Hon talade men det var som att han inte riktigt hört vad hon sa. Så började hon att gå bortåt, från ravinen. För att ta sats möjligtvis. Hon sprang, i hög hastighet, rakt mot ravinen och Haqim kände att det knöt sig litet i maggropen. Så tvärnitade hon plötsligt och han flämtade till. Tänkte precis föreslå att de kunde ta den långa omvägen när hon gick ifrån ravinen igen. Ett försök till. Ett längre avstånd. Så tog hon fart igen, rusade i hög fart rakt mot ravinen. Med en skräckblandad fascination såg Haqim på när hon slog med tassen mot ravinens kant och tog hoppet. Hon hoppade högt och landade tryggt på andra sidan. Haqim kom på sig själv med att ha hållt andan, så han släppte ut luften han spärrat in i lungorna i en utdragen suck. Av lättnad. Han spetsade öronen mot Xejjas håll när hon ropade att hon kunde komma tillbaka, om Haqim inte skulle våga. Var försiktig. Vad säger den inre rösten?

Följ Xejja.

Haqim började gå ifrån ravinkanten. Han behövde ordentlig sats. Det var svårare för honom att komma upp i samma hastighet som Xejja, på samma tid. Så han tog lite ytterligare avstånd. Vinden kunde han kontrollera, men skulle han klara det i samband med nerverna? Han grävde lite med klorna i jorden. Blicken var fastetsad vid Xejja. Så kände han hur hans bakben spjärnade och sköt fjäderlikt ifrån. Han stormade mot ravinen, fartvinden fångade hans toviga man. Vinden. Han styrde den med sig, ökade dess styrka. Bär mig. Haqim tog hoppet, kanske lite för tidigt. Han hade kunnat ta ett tramp till, men det var för sent för det nu. Vinden blåste starkt, hjälpte hans tyngd att hoppa högre och längre än vad han annars var kapabel till. Men räckte det? Den andra sidan kände för avlägsen, och Haqim landade på den yttersta kanten. Klorna grävde djupt i jorden och hjärtat tycktes stanna när han inte kände något stöd under sina baktassar. Han sparkade, fick fotfäste på klippsidan och hävde sig snabbt upp och tog några språn ifrån kanten, flåsande. Han hade klarat det. En våg av triumf sköljde över honom och han sträckte litet på sig, vände sig mot Xejja. Han hade inte räknat med en så dramatisk landning, men lättnaden var total.
"Din tur avgjorde det," log han och hörde först nu hur andfådd han var. Musklerna darrade litet, förmodligen från spänningen. Han tänkte inte riktigt, utan gick bara fram till Xejja och buffade till hennes mungipa med sin nos. Han ville tacka, på något sätt, och ord kändes inte riktigt som att de skulle fylla vad han kände. Hans raggiga svans gungade bakom honom, ja, han kände sig riktigt glad, helt ärligt, och han fattade inte varför. "Vi borde fortsätta."

Xejja beundrade synen av Haqim som arbetade med vinden, kompenserade med sin kraft vad fysiken inte kunde bidra med. Han hade inte behövt hennes hjälp i vilket fall, men Tur-Xejja såg med en stressat skuttande stolthet i bröstet på när Haqim snabbt närmade sig. Xejja pep till när han behövde ta hjälp av resten av kroppen för att inte baktassarna skulle vara de som drog ner honom. Hon kände paniken fladdra och röra upp nästan alla sorters känslor även om den mycket snart byttes mot lättnad. Xejja kände sig yr. Hon travade fort i Haqims riktning sista lilla biten.
  "Du GJORDE det!" utbrast hon i chockblandat glädjerus och kände det nästan som om tårar skulle tränga fram.
  Din tur avgjorde det, sade Haqim. Xejja skrattade högt.
  "Men du fixade det! Imponerande. Du är så bäst, fattar du? Aurinko är stolt, det vet jag."
  Hon ville stötta hans tro, så hon gjorde sitt bästa i det. Xejja hade inte känt sig så lycklig med adrenalin i hela systemet. Haqims nos mötte Xejjas mungipa och hjärtat smälte till gegga inombords. Haqim sade att de bör fortsätta sin vandring och Xejja nickade stumt. Hon snodde runt och buffade med skuldran mot Haqims skuldra, och gav ifrån sig ett ordlöst skall av glädje. 
  "Aurinko, nu kommer vi!" sjöng hon.
  Lång bit kvar, de var på väg in i Döda skogen och de skulle behöva fråga om vägen minst en gång till. Säkert. 
  "Hur känner du dig Haqim?" frågade Xejja upprymt och sneglade mot Haqim med fin, glad glimt i ögonen.
  Hon kunde inte släppa hur himla bäst han var.

Haqim nästan spratt till inombords vid Xejjas berömmelser. Aurinko, stolt? Haqim hoppades det.  Mycket av detta var ju för att komma närmare honom. Templet. Men även Xejja. Han skulle följa henne. Xejja snodde runt och gav Haqim en lätt knuff med skuldran.

Aurinko, nu kommer vi!

Haqim följde henne i en pirrig trav. Benen kändes lite darriga, det där hoppet hade varit nervkrossande. Men han stod ännu stadigt och de var nu på väg in i Döda skogen. På väg mot templet, förhoppningsvis.
Xejja frågade plötsligt hur Haqim kände sig, och hon sneglade mot honom. Han mötte hennes blick med ett litet leende. "Bra. Jättebra," svarar han. Det kändes inte riktigt viktigt att nämna hur skakis han ännu var efter det där hoppet. "Det känns som att vi skulle kunna klara allt."

Det kändes som att de skulle klara allt. Xejja drog stort på mungiporna och nickade fasligt fort, flera gånger. Sedan en gång till. 
  "Vi kommer att klara allt", sade hon.
  Xejja hade förvisso ingen aning om de prövningar de skulle utstå de kommande dagarna, men just nu kändes inget oöverkomligt. Allt gick, bara man trodde starkt nog. Tron hade Xejja, men på ett annat sätt än Haqim som dels lade ödet i Aurinkos nyckfulla tassar. De småpratade lite, och nu frågade Xejja mycket om Aurinko. Hon antog att Haqim svarade ärligt, utan att överdriva, och hon fascinerades objektivt av de många historierna. Xejja och Haqim behövde bara fråga om vägen några gånger, och sedan bar det av. Till Öknen.

[Avslutat]