Skymningen gjorde skogen mörk och dunkel. Där himlen skymtade genom de höga, täta lövverken kunde man skymta dess brand. Dagarna kändes längre nu än någonsin förr gjort, men på det absolut bästa tänkbara sätt. Skogen hade fyllts med ett annat slags liv. Deras planer var i full gång, och stämningen, engagemanget som han kände från flocken gav honom ny energi. Inget hade varit förgäves. Han tackade Moriko.
     En annan doft hade lett honom på villovägar, bort från hjärtat av skogen. En främmande varg, ensam. Med stundvis slutna ögon navigerade han med sinnet och doft, tills han slutligen kunde höra dess steg. Den sparsamma undervegetationen gjorde det svårt för någon att gömma sig, och Corson ansåg att det inte fanns någon anledning.
     En större hane, vars sargade kropp vittnade om ett hårt tidigare liv. Ensam, av doften att döma. Corson fortsatte målmedvetet närmare. Den sedvanliga likgiltigheten klädde hans uppsyn.
     “Du är på Lykoris mark nu,” hans röst tycktes nästan ätas upp av skogen, “vad är dina avsikter?” Corson stannade ett par språng bakom honom.

Skogen var okänd för Haqim. Äntligen hade han vandrat bortom markerna han och Xejja sett och upptäckt tillsammans, för här behövde han inte hemsökas av hennes minne. Träden var åldrade och växte sig högre än något Haqim någonsin sett. Solljuset sken inte över honom här och lämnade honom på energireserver. Han hade inte för avsikt att hålla en låg profil utan klev genom undervegetationen med vaksam blick. Han ogillade att inte känna solens betryggande värme över ryggen, men skogen skrämde honom inte heller. På något vis lockade det honom. Doften av varg drev Haqim till att spetsa öronen, och han stannade eventuellt upp när en utmärkte sig från de andra. Haqim hade känt flocklukterna länge nu, och borde ha vänt vid ett tidigare skede.
En röst ljöd bakifrån, och Haqim vände sig om för att vila blicken på en mörk hane. "Lykoris?" ekade han, obekant med namnet.
Haqim såg ingen anledning att ljuga till svaret. Han ville säga att han vandrade, men var det verkligen vad han gjorde?
"Jag letar efter något," erkände han efter en stunds tystnad. "Något nytt att ägna mig åt."
En nyfiken glimt gick att finna i hans blick. "Berätta om Lykoris."

Bakom en mörk lugg möttes han av ett dolt ansikte. En mask, ett kranium. Det var en udda accessoar. Den talade om - trots att den skylde hannens anlete - hur han inte var rädd för att vara en motpol, om en egensinnighet, en integritet. Corson gillade det hos andra, och hade alltid gjort. Precis som med Kogan.
     Men ändå verkade han ha tappat sin väg. Åtminstone var det så Corson förstod det. Någon som tappat bort sig själv var inte ovanligt, om än anledningarna alltid var olika. För Corson var det bevis på svaghet, och om det inte vore för skallen i hanens anlete, hans ärrade ben, så hade Corson nog gjort sitt bästa för att jaga honom ur skogen.
     “Lykoris,” började han, “är inte för de svagsinta, de vilsna eller de vandrande.” Han tog några steg närmare när han talade. De färglösa ögonen låsta i de gröna. 
     “Vi är starka, målmedvetna, vi vet vad vi vill ha och vi vet hur vi får det. Vi ger aldrig vika. Om vi faller, reser vi oss upp igen. ” Det fanns en stolthet i hans röst, något triumferande.
     “Har du tappat det för gott?” frågade han honom. Hade främlingen vad han pratade om i sig? Eller hade han tappat sin väg, sina drömmar, sina mål? Corson hoppades inte. Kanske var det bara den nya erans energi som fick hans inre att skälva i extas, men han tycktes nästan kunna känna i det i hannen framför honom också.

Hanen berättade om Lykoris. För de starka, de målmedvetna, de som aldrig ger vika. De som reser sig igen. Haqim mindes Vulkanen, mindes hans val. Rest sig, fortsatt.
Han hoppades innerligt att det inte var för sent för honom än. Haqim skälvde inombords, av längtan. Av beslutsamhet. Något blossade inombords, och Haqim var bara en hårsmån ifrån att känna glöden flamma till brinnande eld.
"Det har jag inte," talade han, stadga i rösten. Hans ivriga uttryck doldes av masken, men ögonen glimtade tydligt och klart av nyfunnen vilja.
Haqim hade bestämt sig, det krävdes bara att hanen såg vad han hade, lät honom bevisa sig. Det fanns ingen bedjan, ingen vädjan i hans röst. Bara en vilja, en envishet, en brinnande lust att bli en del av något. Något stort.
"Ta mig med er."

En antydan till ett flin kunde skymta på hans läppar. Långsamt, med högt huvud tog han några steg närmare. Trots masken som dolde hans rätta uppsyn så tycktes han kunna se spår av iver i ögonparet.
     “Mitt namn är Corson,” han pausade. När hannen presenterade sig som Haqim passerade Corson honom för att leda vägen genom skogen.
     “Välkommen till Lykoris, Haqim.”

[Avslutat]