Numoorislätten gav henne ett energitillskott som Kaiwood inte hade gett henne på sistone. Xejja tyckte om att sträcka ut sig och nu tycktes hon ha ett överskott av energi till förfogande. Hon hade varit lite här och var på sistone, men nu var hon på slätten. Hon trivdes naturligtvis allra bäst under solen. Det var förstås där hon var som starkast och som snabbast. Det var dagtid och solen hade beviljat henne sitt ljus, dagen till ära. Xejja var piggare än på länge och det var en frisk omväxling. Något med dagen gjorde henne väldigt optimistisk. Vintern var inte riktigt hennes favoritårstid men det gick definitivt ann om solen sken. Hennes andedräkt bildade moln på andra sidan av kraniet hon bar som mask. Xejja harklade sig lite och såg sig omkring. Som vanligt var hennes synfält väldigt begränsat men hon bestämde sig slutligen för en riktning. Lilla nätta Xejja tog ett skutt framåt och snön på backen var en rolig utmaning. Hon som hade så mycket energi bestämde sig för att springa av sig lite av den, vilket hon definitivt gjorde. Eftersom att hon i stort sett alltid gick plus i solens sken så tog det lång tid innan hon slutligen valde att stanna. Hon gjorde ett långt sladdspår när hon tvärbromsade. Hon sträckte nyfiket på sig. Vem var det där? Hon var i fel läge för att kunna snappa upp någon doft men hon kunde helt klart se någon en bit bort, någon hon inte kunde minnas att hon sett förut. Så var i och för sig ofta fallet. Hon brukade inte träffa många flera gånger. I sin positiva anda tänkte hon att detta definitivt var ett fall för henne. Så hon travade i en halvcirkel kring vandraren varpå hon knappade in. Hennes ansiktsuttryck var omöjligt att tyda på grund av masken hon bar men hennes kroppsspråk var ivrigt och nyfiket. När hon en stund senare placerat sig snett framför främlingen på behörigt avstånd så trampade hon sitt sista tramp och stod med ens blickstilla.
  "Halloj", hälsade hon och tippade huvudet lite.
  Hon försökte känna in stämningen, men även om främlingen kanske skulle vara avigt inställd så skulle hon ge detta några försök. Hon visste dock inte helt vad hon ville med detta.

[Hehe... hej Haqim ]

Var detta alltså Numoorislätten, som Haqim hört talas så mycket om? Haqim, uppväxt på Savannen, hade aldrig trott att Numoorislätten var så stor, men det var den. Större än något han tidigare sett, och mäktigare.  Han hade följt vandringsleden sedan Eldskogen, och nu hade den alltså lett honom hit. Det hade tagit sin tid, men nu hade han äntligen fått se denna storslagna plats.

Haqim vandrade alltid under solen, och han hade alltid vandrat ensam ända sedan han valt att lämna den lilla familjeflocken från Savannen. Han tog sin tid, han hade inte bråttom någonstans. De flesta vandrare han stötte på ignorerade han, eller hamnade i konflikt med. Haqim menade sällan något illa, men han vandrade alltid helst själv. Det var åtminstone så han alltid haft det. Få hade velat slå sällskap med honom, för den delen, så det sociala vandringslivet hade han inte ännu fått erfara. Det var dock förståeligt. Han var ganska frånstötande, med sin buttra uppsyn och ärrade kroppshydda. Han såg direkt otrevlig ut, som att han när som helst skulle hugga till, och även om så inte var fallet så var det inte många som tog risken att närma sig. Haqim hade därmed vant sig vid det ensliga livet.

Snön däremot var en obekväm utmaning. Såhär norröver hade Haqim räknat med att stöta på fenomenet, och nu var det här. Snö, kall och frostig snö, något Haqim aldrig tidigare hade sett. Han rynkade obekvämt på nosen när det kalla underlaget mötte hans grova trampdynor. Usch, det var kallt, så otrevligt. Inte alls som Savannens varma marker. Solen gick dessutom ner betydligt tidigare såhär års norröver, något Haqim inte heller var van vid. Detta var verkligen inte hans rätta element.

En främmande närvaro gjorde sig plötsligt påmind. Haqim stannade upp och lyfte huvudet. Doften låg inte helt rätt, men han hade allt snappat upp något främmande, något nytt. Han förberedde sig på det värsta när han lade märke till en skepnad ute på slätten som knappade in på honom. När vargen närmade sig lade Haqim bättre märke till den varma fällen, fläckarna, kroppshyddan som var som byggd för öppna landskap och fart. Liksom Haqim tycktes hon lite malplacerad här i snön. Hon hade passat bättre in i Savannen, liksom Haqim. Han hade åtminstone aldrig träffat henne tidigare.

Ett kranium var placerat på honans huvud, ett vargkranium. Haqim rynkade lite på nosen åt det, besvärad över att inte kunna se främlingens ansikte ordentligt. Han kunde enbart ana ett par bruna ögon genom kraniets ögonhålor.

Halloj, hälsade tiken när hon var inom ett behörigt avstånd. Hon bar ett ivrigt, nyfiket kroppsspråk, det skrämmande kraniet till trots. Hon stannade inte förrän hon befann sig snett framför Haqim. 

"God dag," hälsade han tillbaks med en myndig stämma.  Tiken tippade huvudet på sned, och Haqim bara blängde på hennes kranium. Han förstod på sätt och vis hennes muntra kroppspråk. Kanske var  det solen till ära, eller något annat. Haqim njöt i vilket fall av solens närvaro. Den stärkte honom.

"Vad är det du har över ansiktet?" frågar han med en djup röst och nickar mot kraniet som dekorerar hennes anlete. "En besegrad fiende?"

Hanen verkade vara lite aktsam i hennes närvaro. Hon kunde dock inte förvänta sig att han skulle vara glad att se henne. Hon var ingen vän. Xejja noterade alla ärr hanen hade. Han noterade, troligen sedan länge, hennes hjälm. Han hälsade vänligt med en djup stämma.
  "Jaa, goddag goddag", sade hon glatt.
  Hans blick var fäst vid hennes huvud, eller snarare hennes systers huvud. Skallen. Den var minst sagt uppseendeväckande. Han frågade naturligtvis om den också. Vad det var hon hade över ansiktet. Han tippade på att det var en besegrad fiende.
  "Åååh, hörru..." sade hon först bara och tänkte efter. "Det är en jättelång historia men det är, också sedan innan jag hittade den här, en sedan länge förlorad familjemedlem... sörru."
  Hon log osynligt, under masken. Hon vevade lätt med svansen två gånger.
  "Vad är det för ärr du har där? Segrar eller förluster, eller bägge?" frågade hon utan något annat än nyfikenhet i rösten.
  Hon tog ett steg närmare och böjde på halsen för att se hans ärr i helhet, tydligare och klarare. Hennes bruna ögon var milda. Han såg lite butter ut.
  "Säg mig", sade hon och smackade sedan lätt med tungan. "Vad heter du, främlingsvän?"
 Hon tänkte att hon själv skulle presentera sig.
  "Själv heter jag ju Xejja..." avslutade hon.

En lång historia. Sedan länge förlorad familjemedlem. Haqim rynkade på pannan. Bar hon med en släktings kranium? Märkligt. Haqim ryckte på axlarna, kanske var det en sedvänja. Det lät på henne som att hon hade hittat den, så någon form av stridighet kanske aldrig förekom.

Tiken fortsatte med att fråga om Haqims ärr. Ja, förluster, segrar? Båda? Haqim räknade dem nog som skammens ärr. Förlust. Några var vinster, från hans tonår. Andra var skammens ärr.

"Bägge," svarar han och drar med tungan över läppen, där han känner av spåren från ett ärr. "De äldre är segrar. De värsta ärren är nyare. Anledningen till att jag är på vandring."
Tiken tog ett steg närmare och spanade in hans ärr. Han blinkade. Främlingsvän? Det var nästan svårt att inte le åt det ordet. Han hade aldrig hört någon tala så som hon gjorde tidigare. I vilket fall presenterade sig tiken som Xejja.

"Mitt namn är Haqim," bullrar han till svar. "Är du också från Savannen? En Soldyrkare på vandring som jag?"

Xejja var lite underlig, det kunde hon inte förneka själv. Hon gjorde sina val, ångrade ingenting - i alla fall inte hittills - och lekte med konsekvenserna. Xejja tycktes ofta vara yngre än hon faktiskt var. Valpsinnet i behåll och allt.
  "Jasså", svarade hon och lutade sig närmare. 
  Hon stirrade inte på ärren längre, utan försökte tyda hanens kroppsspråk. Han sade sedan att de äldre ärren var hans tidigare segrar medan de andra helt enkelt var nyast. Med tanke på att han nämnt segrar måste de nyare vara förluster. Xejja dolde sitt medlidande bakom kraniet. Han var säkert väldigt missförstådd. Han hade nämnt att han var på vandring av en anledning. Med de nyaste ärren som anledning.
  "Anledningen...?" frågade Xejja oförstående. "Jagar någon dig? Eller är det du som är jägaren?"
  Det uppstod en paus tills presentationen satte igång. Hanen hette Haqim och hon hette Xejja såklart. Hans röst var väldigt dov, det var svårt att inte notera det titt som tätt när han talade. Xejja fick med ens frågan om hon var från Savannen. En soldyrkare kanske? Jo det var hon väl.
  "Solstäppen", sade hon mjukt. "Ja därifrån är jag. Vandring, ja, också. Soldyrkare kan man väl säga att jag också är."
  Hon ville springa, men hon ville inte lämna Haqim. Hon var, kanske till skillnad från honom, väldigt glad över sällskapet. Hon hade inte hälsat på en själ på mycket länge nu. Det hade inte funnits något gyllene tillfälle som detta. Så hon kunde inte dra nu.
  "Vart är du på väg? Vill du att vi ska gå åt det hållet? Om jag får", sade hon glatt, rösten lätt dämpad av skallen hon bar på huvudet.

Tiken, Xejja, var lite valpig, och Haqim undrade hur gammal hon egentligen var. Yngre än honom, säkerligen, men säkert inte med så stor åldersskillnad. Hon var nog snarare ung i sinnet.  Länge stirrade hon på ärren, och Haqim undrade om han borde känna sig obekväm. Det gjorde egentligen inget, att hon närmade sig. Hans ärr var inget han kunde ändra på. Anledningen till att han ägde dem var något han inte ångrade. Även om hans familj stod honom kär, så kunde han inte ha stannat på den platsen. Priset han fick betala för att lämna påminde honom bara om att han gjort rätt val. Oron för familjen bestod fortfarande, självfallet.

Xejja frågade om Haqim var jagad, eller jägaren. Han log nästan litet åt det. "Nej, ingetdera." svarade han. Skulle han verkligen ärligt berätta? "Jag lämnade mitt hem, " blev Haqims ordval, och han fuktade hastigt nosen med tungan. "Det var det rätta att göra, även om jag fick betala. Jag önskar bara att min familj hade följt med."
Haqim log snett, men man kunde ana en sorgsen glimt i hans giftgröna ögon.

Solstäppen, rättade Xejja. Solstäppen, alltså. Det var en plats Haqim länge hade velat se med egna ögon. Undrar hur det var där? Det var på andra sidan landet. Var det en stor skillnad från hans hem på Savannen, där gräset växte högt och bytesdjuren var många? Haqim kanske skulle få se för sig själv en dag. Han log litet bredare åt Xejjas svar. Soldyrkare, ja. 
"Aurinko är min vägledare," säger han, och leendet falnar till slut. "Men just nu vandrar jag planlöst."

Haqim var häpnad över Xejjas förfrågan. Gå sällskap, tillsammans ? Det hade Haqim inte trott. Han hade en uppfattning av att hon säkert rörde sig vidare betydligt snabbare än vad Haqim gjorde. Ändå ville hon slå till följe med honom. Haqim ville fråga varför, men log istället snett igen. Han hummade lågt.
"Vill du... vandra med mig?" frågar han istället, som för att få bekräftelse, men även för att upprepa. "Jag har inget emot sällskap. Är det en särskild plats du är på väg mot, Xejja?"
Haqim hade velat testa att yttra Xejjas namn högt, och beslöt sig för att namnet passade den ivriga tiken väl.

Haqim verkade inte vara jagad, eller vara någon jägare av artfränder. Han hade lämnat sitt hem sade han. Xejja bekräftade att hon uppfattat ordens innebörd genom att nicka i lagom takt. Inte för snabbt och exalterat och inte sakta nog att framstå som slö. I vilket fall var hon fortfarande väldigt intresserad. Haqim sade att han önskade sin familjs sällskap. Xejja drog lite på läppen i grimas bakom masken. Säkert ett känsligt ämne. Skulle hon våga fråga om det sen? Var det kanske oartigt av henne? Xejja var inte så god med etikett. Vett kanske, ibland, men inte etikett. Hon visste inte mycket om sådant, men hon hamnade inte ofta i trubbel då hon slingrade sig ur drama med hjälp av sunt förnuft.
  "Tack för att du anförtror dig till mig", sade Xejja varmt, och sympatiskt. 
  Xejja hade noterat och inte glömt. Att han log strax innan hon komplimenterat det. Han verkade väldigt seriös, men inte omöjlig. Han verkade inte avigt inställd, och det var friskt och bra. Xejja tyckte om det. Hennes sociala behov hade försummats länge. Ända sedan Quin. Efter att hon benämnt sig själv som soldyrkare så log han brett. Bredare i alla fall. Xejja log själv, men det syntes inte annat än i ögonen.
  "Leenden klär dig", sade Xejja och skrattade mjukt. "Le mer vettja."
  Haqim nämnde en Aurinko. Av någon anledning kändes det inte som att denna vägledare var en kroppslig gestalt. Hon blev helt enkelt tvungen att fråga om det.
  "Oj... Är det en religiös angelägenhet?" frågade Xejja med oförstående ögon, och röstläge därtill. "Ursäkta min okunskap."
  Hon skämdes faktiskt lite. Hon brukade inte skämmas över sin okunskap men nu kändes det som om hon behövde bevisa sig innan han eventuellt tappade intresset för henne. Var det detta han menat med soldyrkare? Något halvklickade till i Xejjas huvud men hon hade aldrig lärt sig något om gudar. Hennes familj hade inte varit så aktiva religionsutövare. Inga minuspoäng tack. Hon hade inte råd med att förlora status i Haqims ögon om han skulle gå med på att följas åt.
  "Hmmm", lät hon eftertänksamt. 
  Sedan hade hon bytt ämne igen, och bett att få gå med Haqim. Han log igen, och verkade lite häpen över frågan. Han dubbelkollade att det var så hon menat, och hon nickade ivrigt. Han sade tack och lov att han inte hade något emot sällskap. Hon nickade igen och tog omedvetet ett steg närmare. Han frågade om hon var på väg till en särskilt plats. Hon tog ett steg bort från Haqim och trippade bortåt i sidled. Hon nickade åt ett håll.
  "Kom så får du se!" sade hon. "Om du gillar solen så tycker du nog om Solstäppen. Jag har råd att visa dig den. Jag har ju aldrig träffat någon som också ... ja, du vet. Solen."
  Hon tänkte efter lite. Hon gick några steg och nickade åt Haqim att följa efter.
  "Om du berättar något om dina ärr och din flykt från hemmet så berättar jag något om min hjälm. Det är en intressant historia. Så vad tycker du om det?" frågade Xejja mer samlat och sansat.

Hon tackade för att han anförtrott sig till henne. Hon hade en sympatisk ton och Haqim kände en sorts lättsamhet. Hon hade inte ställt en ytterligare fråga om hans bakgrund, och det var han nöjd med, för stunden. 

Leenden klär dig. Le mer vettja.

Haqim log lite mer åt det, och det var svårt att motstå rycket i mungiporna. Han ville inte riktigt le, det kändes så dumt, men Xejja hade allt en viss charm.

"Det är det," svarar han som bekräftelse på Xejjas följdfråga. Han hade viss förstålese för hennes okunskap, alla vargar utövade inte religion i landet. Det var okej, så länge det inte blev ett kliv i vägen för Haqims tro. "Aurinko är solguden. Han är även värmens och eldens gud. Krig och styrka. Han testar oss dödliga för att se om vi är värdiga hans Nåd. Jag hoppas att jag är värdig, eller blir det. En dag."

Haqim tog en paus när han insett att han börjat babbla lite för ivrigt om sin Gud. Den ende Guden värd att tillbe, samt Windfari. Vad var om möjligt viktigare än Solen och Vinden självt?

"Förlåt för mitt babbel," fortsatte han sedan. "Det känns som att jag är närmare Honom här, på något sätt."
Xejja steg bortåt, som för att visa vilket håll hon varit påväg mot tidigare. Längre syd. Sydväst. Vad fanns där? 

Solstäppen. Haqim log lite åt det, så klart ville han se stäppen med egna ögon.

"Ja. Solen," ler Haqim. "Jag vill gärna se Solstäppen. Vet du om Vulkanen går att komma nära, på vägen? Jag har hört från min far att Vulkanen sägs vara Aurinkos tempel."

Haqim började vandra igen, efter Xejja. Han gick i ett mer lunkande mak, inte lika energiskt som Xejja. Men om det krävdes kunde Haqim allt vara riktigt snabb, särskilt om han tog vinden till hjälp. Vinden var utöver solen hans styrka, och gav honom snabbhet. De vandrade tillsammans, och Haqim trappade upp farten litet för att hålla jämna steg med Xejjas trippande steg.

"Är du verkligen så nyfiken?" frågar han, nästan ltie roat. Av någon anledning kände han sig lite besvärad. Han var rädd att dömmas, inför Xejja, inför Aurinko, men han var ändå så övertygad om att han hade gjort rätt val. "Kör till." svarade han efter en stunds fundersamhet. Haqim sneglade uppåt, som om han funderade på vad han ville få sagt.

"Jag flydde för att jag levde under förtryck av en större flock. Som ung trodde jag att de var goda. Jag stred för dem redan som ung hanne, tillsammans med mina bröder. Det grämer mig att det tog sådan tid för mig att inse hurdana de verkligen var. Deras syfte var helt fel, och jag ångrar att jag stod för det en gång."

Haqim såg mot Xejja när han insåg hur mycket han redan hunnit få sagt. "Din tur. Berätta något om hjälmen."

Haqim log igen, lite mer, och Xejja pep förtjust. Hon älskade det när hon kunde övertala någon. Hon vevade lätt med svansen. Sedan övergick ämnet till Aurinko. Haqim bekräftade att det föll under ämnet religion. Solguden. Det kunde hon nästan ha gissat, inte för att namnet sade något, men... soldyrkare. Xejja hade gjort en viss koppling där. Värmen och elden, krig och styrka. 
  "Hur testar han dem? Generellt?" frågade Xejja och det fanns ännu ett ton nyfikenhet i sakerna hon sade.
  Hon undrade om han syftade på ärren. Att testen var sådana. Så obarmhärtigt, i så fall!
  "Jag är säker på att din önskan går i uppfyllelse i alla fall", sade Xejja med så stor förståelse som hon kunde uppbåda.
  Hon förstod inte riktigt det där med att vara religiös, men hon hade ett öppet sinne för information. Xejja skakade våldsamt på huvudet när Haqim bad om ursäkt. Han förklarade varför hna babblat. Xejja lade huvudet på sned. Inte babblade han väl? Ämnet vandrade till Solstäppen och solen. Dit ville Haqim, men han ville också till nåt tempel tillhörande Aurinko själv. Hur det var med den saken visste väl inte Xejja men hon ville ju se allt. Allt. 
  "Vi kan fråga om vägen", sade Xejja uppvarvat. "Vi kan ju leta oss till vulkanen först, där vet jag inte om jag har varit...? Jag vill se allt."
  Xejja lämnade det hon sagt väldigt öppet, inte helt säker på vad hon pratade om. Sedan fick de upp farten i riktning mot ingenstans egentligen. Hennes steg var stolta och snabba, men hon saktade in när hon såg att Haqim tog sin tid. De hade trots allt inte bråttom. Xejja väntade in sin nya vän och hennes hållning visade glädje och upphetsning. Hon hade lust att gå ner i lekställning för att få utlopp för glädjen, men det verkade lite överdrivet. Xejja var överdriven. Hon gick på känsla i många fall, och magkänslan sade henne att detta var ett bra val av aktivitet. Att slå följe med någon. Någon som var lite som hon, fastän ack så olik. De hade verkligen något väldigt mäktigt gemensamt. Ämnet gled iväg igen, till nästa grej. Det förflutna.
  "Jag menar... det förflutna är det förflutna och även om det inte definierar oss och våra val i livet så är vi ändå en summa av vårt förflutna. Det kan vara väldigt lärorikt att minnas, och tja... intressant också! Jag gillar att utbyta historier. Jag har några stycken", sade Xejja och lyckades låta lite klyftig.
  Haqim gick med på förslaget. Stäpparen kände sig mycket exalterad men dolde det i ett fejkat tålamod. För att inte skrämma bort honom eller göra honom ännu mer obekväm. Medan hon gick vid hans sida var hennes huvud vinklat så att hon kunde se honom hela tiden. Hon litade på att hon inte gick in i något. Det fanns inte så mycket att gå in i, faktiskt. Haqims historia kom fram, och Xejja lyssnade noga. Han hade flytt på grund av en flock och dess förtryck. Det var en ganska djup historia han hade. Tillräckligt med detaljer, åtminstone för stunden. Xejja ville inte ställa följdfrågor i ett så tidigt skede, och hon var i ärlighetens namn ganska taggad på att få berätta om sin accessoar.
  "Ja, asså jag måste ju gå tillbaka ganska långt för lite bakgrundshistoria till eventet som ledde upp till detta fynd", sade Xejja tankfullt. "Hmmmm..."
  Fynd var kanske inte rätt ord. Hennes ögon blev lite blankare.
  "Mor dog oförklarligt, och hon led mycket mot slutet. Så jag fick vandra mycket, med mina syskon. Våra vägar delades hela tiden, efter syskongnabb som blev stora gräl. Den här skallen är det enda jag har kvar från mitt förflutna och jag tycker om hur den ser ut på mig när jag ser min spegelbild i vatten. Min syster vet du... Jag hittade henne i Ken-Yak. Vänta, du vet vad som händer i Ken-Yak va?" pladdrade Xejja.
  Hon harklade sig. Väntade på svar för interaktionens skull. Haqim kunde säkert också lägga ihop ett och ett. Eller så fick han fråga efter mer berättande.

Xejja undrade hur solguden Aurinko testade dem. Han log lite åt det. Gudarna var egentligen ett mysterium i sig.
"Ingen har sagt något om det så vitt jag vet. Men jag tror att Han testar oss genom prövningar i livet. Hur vi hanterar dem ingår sedan i Hans avgörande."

De fick båda upp farten. Xejja var något mer energisk och snabb än Haqim, och Haqim hoppades att han inte sinkade henne för mycket. Han vandrade i sin takt, som för stunden gjorde sig duglig i en loj trav. Den väldiga manen som följde hans ryggrad skumpade i takt med hans kliv.

"Det låter bra." Någon borde ju veta, tillade Haqim tyst i sitt eget huvud. Hur svårt kunde det vara att missa en vulkan? Den hörde säkert till ett av Numooris mer anmärkningsvärda landmärken. Hans far hade nämnt någon gång att den låg västerut från Savannen, om man korsade Öknen. Tenkais öken. Haqim hade nästan medvetet undvikit öknen, då dess karga landskap knappast erbjöd dugliga överlevnadsmöjligher. Ändå skulle han säkert klara sig fint i öknen, han kunde klara sig ett tag utan mat eller vatten, om solen gav honom kraft.

Haqim misstänkte nästan att Xejja skulle börja springa runt i cirklar snart, så energisk verkade hon. Ett riktigt energiknippe. Haqim kände sig nästan gammal i hennes närvaro, trots att han själv uppfattat sig som relativt ungdomlig.

Det förflutna är det förflutna. Definierar oss inte, eller våra val i livet. Haqim upprepade Xejjas ord för sig själv i huvudet och gav sig själv en tankeställare.
"Det där lät inte så dumt. En bra poäng."

Han kände sig inte lika skamsen över sin bakgrund längre, i varje fall inte inför Xejja. Som hon sade, det förflutna definierade dem inte. Det kändes som om en tyngd lyftes från hans skuldror.

Ett litet leende letade sig över Haqims svartkantade läppar när Xejja började sin historia om den märkliga hjälmen hon bar. I ärlighetens namn var han ganska nyfiken på vad hon hade att säga, och Xejja själv verkade ivrig att få berätta en egen historia.

Han lyssnade till hennes ord. Hennes mor hade dött, och Xejja hade vandrat mycket med sina syskon. Vägar som delades. Det påminde Haqim lite om sina egna bröder. Hur hade de det nu? Det var alltså Xejjas systers hjälm. Många hade säkert funnit det märkligt, rent av skrämmande, men Haqim fann historien fin, på ett sätt. Det var Xejjas sätt att minnas sitt förflutna. På ett sätt bar hon kanske sin syster med sig på sina vandringar, genom hjälmen.

Xejja avslutade historian med hur hon hittat sin syster i Ken-Yak. Ken-Yak?

"Va?" fick Haqim ur sig, såg förbryllat mot Xejja. Han tog några längre kliv för att hålla jämna steg med tiken. "Nej, jag har aldrig hört talas om Ken-Yak... vart ligger det? Och vad hände där?"

Haqim sade att ingen sagt något om testens karaktär. Han förklarade dock lite grand, vidare.
  "Tror du att de där är resultatet av Aurinkos test?" frågade Xejja lågt och nickade åt de värsta ärren på hans bog.
  Kanske var hon för framfusig i sina frågor. Kanske blev de för intima för Haqims smak. Han verkade ju ganska seriös av sig. Kände han att han hade någon sorts stolthet att måna om? Xejja försökte att inte springa iväg, utan höll sig i skinnet och kompromissade med Haqim om takten utan att säga några ord. Hon försökte till och med sakta in ännu mer. Hon plirade genom masken på hans rygg som sluttade. Den var ingenting hon någonsin sett maken till. Det måste vara typiskt för hans släkte. Var det en defekt kanske? Xejja tyckte om unika saker. Det var ju därför hon gillat Quins metallbollsmycken. 
  "Vi hittar vulkanen ska du se. Äventyr, Haqim, jag säger då det!" sade hon glatt efter att Haqim instämt.
  Haqim verkade också tycka om det hon sagt om det förflutna, och hon bröstade stolt upp sig när han sade att hon hade en poäng. Hon var glad över att hon kunnat hjälpa med sitt inlägg. Haqim verkade sedan väldigt konfunderad när hon nämnde Ken-Yak som om hon förväntade sig att han garanterat skulle förstå vad hon pratade om. Hon snörpte lite på munnen. Hur förklarade man zombies?
  "Förruttnelse", avbröt Xejja mot slutet. "Det är grannlandet till den här slätten, och det är fyllt av död och sjukdom. Sjukdomen är ett virus som jag stötte på hos min syster. Hon var där, och när jag kom kände jag först inte igen hennes doft. Hon pratade inte, och jag betraktade henne på avstånd tills hon föll ihop i ett vattendrag. Efter en tid gjordes hennes kranium synligt, och till slut hade allt ruttet kött vittrat bort och vips så tog jag hennes skalle bara. Jag bröt loss käken och det var jobbigt att ha den i början. Inte nödvändigtvis för att den begränsar mitt synfält... men för att det är hon."
  En rysning gick genom pälsen och syntes väl. Hon hade aldrig yttrat sig så detaljerat om händelsen. Det var nästan som om den aldrig hänt, tills hon kom underfund med den nu. Xejja saktade in mer och mer. Inte till stillastående eller någon söndagspromenad, men för att Haqim inte skulle känna sig trött efter en stund. 
  "Hon är värd att minnas", avslutade Xejja konstaterande. "Trots allt."

Xejja nickade åt Haqims bog när hon ställde frågan. Haqim tvekade. Han hade inte tänkt på dem så, men kanske var det sant.
"Ja, så är det kanske," svarar han med en låg röst. Ärren var fula och stora över hans bog, likaså på benen. De flesta ärren doldes av hans tjocka päls.
"Jag får bara hoppas att jag passerade testet, om så vore fallet." Haqim log lite, han ville inte vara alltför butter över sitt förflutna.

Äventyr, mot Vulkanen och sedan Solstäppen. Ja, så skulle det nog bli. Det kändes redan som ett äventyr, sedan han stött på Xejja. Samtalsämnet gled vidare, till Ken-Yak. Och vad som hade hänt där. Haqim slutade att le och rynkade på pannan åt Xejjas ord. Förruttnelse. Sjukdom, död. Haqim kände en rysning vandra längs med ryggraden. Xejjas berättelse var mörk. Så hennes syster hade insjuknat i... viruset? Sedan avlidit, vittrat sönder. Ett sådant hemskt sätt att dö på. Haqim gav henne en sympatisk blick.

"Jag beklagar", fick Haqim ur sig efter en stunds tystnad. "Jag tror att hon hade uppskattat det," fortsatte han efter en liten stundtrots att han var lite medtagen av Xejjas berättelse. "Att du minns henne som den hon var, innan... sjukdomen."

De två vargarna vandrade vidare, sida mot sida, söderut. Haqim hade ingen aning om vart resan egentligen skulle sluta, men på ett sätt kände han sig muntrare över att göra den här vandringen tillsammans med någon. Ensamheten såg blek ut i jämförelse med sällskapet Haqim vunnit.


[Avslutat!]