Om Rowen hade varit bra på att läsa av hintar och kroppsspråk kanske han hade backat ut ur konversationen. Kanske inte. Men faktum var att Rowen var totalt blind inför allt sådant. Det enda han faktiskt uppfattade var ord, och inte ens de verkade han tolka på rätt sätt.
     Socialt samspel hade inte varit lätt sedan olyckan, men det var inget Rowen bekymrade sig över.
     "Haha!" skrockade han, studsade fram och tillbaka över marken under pilarna. Titt som tätt gjorde han nästan utfall, pilade närmare för att ta sig en titt på främlingen och retirerade nästan omedelbart. Han var fullkomligt oförutsägbar, även för sig själv. "Haha, hoHO!" Vad talade de om? Rowen hade glömt bort, men han hade blivit road. Hah! Smidigt bytte han ämne igen.
     "En sådan KALUFS du har!" Kanske var det håret de pratade om förut? Rowen roades i alla fall av det, och mungiporna drogs uppåt igen, trots att han aldrig slutat le.

Han var hemskt irriterande, en fruktansvärd pest, och Haqim ansträngde sig för att allt i världen inte hugga ansiktet av den gröne vargen. Vad var han, egentligen? Han var hiskeligt ful, och fruktansvärt jobbig. Konstig. Haqim var nära att hugga när vargen kom nära. Det hade ändå bara resulterat i att han huggit i luft, för i nästa sekund var främlingen utom räckhåll. Att bjuda in till konversation visade sig vara ett misstag. Han log för mycket. Alldeles för mycket.
"Försvinn, din idiot."
Han skällde ut orden och när främlingen istället poängterade hans man visste han att det inte skulle leda nånvart. Haqim såg inte längre ett skäl att hålla sig tyglad. Varför skulle han? Han var redan förbannad bortom fattning, och det vackra landskapet runtom hjälpte inte att lägga band på hans kokande ilska. 
Det skulle kännas bättre när han fått slita lite.
Främlingen närmade sig igen, och Haqims veckade nosrygg slätades ut ögonblicket innan han gjorde sitt utfall. Han högg tag i främlingens nacke och välte honom omkull på rygg. Svansen var rest i en dominant båge över ryggen och raggen stod på ända, fick Haqim att verka större än han var. Ingen tid ödslades. Haqim gav sig på främlingens öga och slet ut det ur hans ögonhåla.

Rowen förstod inte vad som hände. I ena stunden var han glad, road, och i nästa hade främlingen slitit tag i honom och slängt ner honom på marken. En fruktansvärd smärta spred sig från Rowens högra ögonhåla när hanen slet ut ögat med full kraft. Plötsligt var han inte alls road längre - han var förvirrad, rädd och hade ont.
     I panik fäktade han med benen mot angriparens ansikte. Klor fastnade i skallen som täckte det mörka ansiktet, och skallen flög bort. Med ett kras landade den en bit bort i delar. Rowen tänkte inte mer på det, utan använde det faktum att Haqim blev distraherad till att sprattla upp på fötter. Nu blottade han tänderna i ett ilsket leende.
     "En otrevlig en, är vi?" Som om det gick att skaka av förra ögonblicket skakade Rowen på huvudet så blodet flög, och log igen, mindre ilsket den här gången. Rädslan höll redan på att ebba bort. Var var han? Åh, just det.
     "En sådan kalufs-" Det gjorde hemskt ont i ögat.

Masken slets av Haqims ansikte och krossades i flera bitar mot marken. Förstörd, för alltid. Bortom lagning. Haqim såg rött nu, och såg hädanefter ingen anledning till att ens bekymra sig för främlingens märkliga sätt. Han upprepade meningar, tydligt förvirrad. Leendet var ilsket, sedan mindre ilsket. Rädd, sen inte. Ett dovt morr rosslade djupt i strupen på Haqim när han gjorde nästa utfall, den här gången mot ansiktet. Miss, istället högg han tag i ett öra. Det fick duga. Haqim rev, slet, drog och tuggade frenetiskt medan ilskan kokade i hans bröst. Så var det som om han insåg något, ett verktyg han kunde utnyttja.
Vinden. Haqim kunde inte låta bli att le elakt. Han styrde en rapp vindpiska mot ett utav hornen. De var konstiga utväxter. Skulle de gå att slita av? Ha sönder. Haqim ville ha bort dem.
Örat var praktiskt taget söndertuggad vid det här laget. Han var så inne i att spilla blod att han hållt sig nära för länge, praktiskt taget öppen för främlingens tänder.
Nej! Han tänkte inte låta främlingen få en chans. Rytande gjorde han en ansats att brotta omkull den gröne, brotta honom på marken medan han våldsamt dunkade hans huvud i jorden med en tung tass mot hans kind.

Aj! Igen?! Rowen tjöt till när hans öra krossades under vassa käkar. Främlingen ryckte och ryckte, men öra ville inte lossna. Hopp! Hopp i land! Rowen fick hindra en fnissning.
     En överlevnadsinstinkt kickade in och överröstade Rowens sinnesförvirring. I samma rörelser som den större fällde honom högg Rowen upp mot den andres ansikte, kände sina tänder rispa hud. Sedan kände han hur främlingen dunkade hans huvud mot marken, så hårt att det kändes som om huvudet skulle spricka. Eller hade det spruckit? Rowen såg framför sig ett fågelägg som trillat från sitt bo, ner på marken. Sakta, sakta rann innehållet ut. Som hans hjärna! Eller hade det redan hänt? Han hade ju trots allt varit med om en olycka tidigare också. Rowen log, nästan saligt, medan blodet rann från diverse ställen. Smärta tog inte på samma sätt som tidigare. Visst gjorde det ont, men det var på ett avlägset, underligt sätt. Han studerade känslan och log åt den. Hälsade vänligt.
     Sedan dunkade hans huvud ner i marken en andra gång, och Rowen tappade medvetandet för en sekund. När han slog upp ögonen var det som om hjärnan startat om, och överlevnadsinstikten kickade in igen. Nu högg han främlingen i halsen.

Haqim var andfådd, men inte klar med främlingen än. När han trodde vargen antingen dött eller förlorat medvetandet sänkte han garnet, bara för att se honom slå upp ögonen igen sekunden efter. Ett hugg. Haqim var inte beredd, hann inte parera. Käkar slogs om hans hals och Haqim vrålade i både ilska och smärta. För att få bort honom fick Haqim grepp om främlingens nackskinn som han rev och slet i, ruskade med all kraft medan han dovt morrade.
Kampen höll i sig, men till slut segnade den gröna ihop och Haqim tog några kliv bort. Var han död? Medvetslös? Haqim kunde inte avgöra, och han tänkte inte stanna för att dalta nåt mer. Han hade fått nog.
"Idiot," spottade han irriterat, innan han tog stegen bort ifrån främlingen, eller vad som var kvar av honom.

Rowen kunde inte registrera alla sinnesintryck. Det slets och revs, men allt han kunde fokusera på var hur blodet pumpade i öronen. Inte bara där, förstås, han kunde se det läcka ut på många ställen runt om på kroppen, men det var så högljutt i öronen. Dunk, dunk, sa det.
     Efter ett tag kunde inte Rowen röra på sig, ens om han försökte. Benen lydde inte, och han fann bara tårna sprattla hjälplöst. Allt var kallt runt om dem, och det var så fasligt svårt att hålla sig vaken. Han fattade inte vad den store sa, bara att han var högljudd. Nu hade han tröttnat på den andre, och ville helst att han skulle gå. Stjärnhimlen skulle snart visa sig, om han bara stängde ögonen och vilade lite. Den verkliga natthimlen var täckt av moln, men det brydde sig i Rowen om - han hade sin egen himmel på ögonlocken.
     Ugh. Det var så... tungt. Allt var tungt. Rowen andades ut, och kroppen plattades ut mot den kalla, blodtäckta marken. Han slöt ögonen och lyssnade på ljudet av sin egen puls när blodet pumpades ur honom. Dunk dunk. Det var en fin rytm. Kanske kunde han skriva en sång om den rytmen. Det fanns ett sällsamt lugn i kroppen när han låg där, frös lite måttligt och väntade på ett slut. Han märkte inte ens när mörkret kom på riktigt.

"Rowen, Rowen, Rowen."
Mörker fläckade det silverskimrande gräset. Tjockt och tungt, och skarpt i hans nos. Blod, bland gräs gungat av den svaga brisen. En hinna av fukt vilade över världen; i trädens kronor, och över marken där det inte störts av de nyss stridande vargarna. Kölden pärlade sig i Evens fäll, och den svaga dimman skulle snart fästa droppar även i drakargens päls. Even släppte ut ett tyst andetag.
    "Vad gör du här ute? Så långt från platsen jag gett dig." Han såg ut i natten efter vargen som lämnat förloraren bakom sig. Haqim av Lykoris. En som bar striden inom sig även utanför arenan. Even såg ner på Rowen igen. Han lyssnade till ljudet av ett döende hjärta. Lungor vars andetag sakta skulle kallna, tills luften som lämnade hans läppar inte längre ångades runt hans nos. Evens röst var låg, och höll en melodisk ton av tankfull besvikelse.
    "Ett sånt slöseri med talang. Alla dina möjligheter. Allt, förlorat."Even gick runt kroppen medan han talade, studerade såren som blottades under den lockiga fällen. Blodet bildade mörka tovor och fick pälsen att bitvis ligga platt klistrat mot vargen under. "För vad? För att dö som en annan namnlös själ?" Han lät orden hänga i luften en stund. De försvann in i stillheten, som om mörkret runtom absorberat ljudet och lämnat bara tystnad. Ett milt leende sökte sig in i hans anlete.
    "Nej." Hans röst sjönk i ett mörkt konstaterande. Det korta skrattet som följde var mer likt ett djupt, roat hummande. Han stod över vargen nu, med huvudet lågt. "Nej, jag tror att du har mer att ge. Och jag tror…" Nosen vidrörde Rowens kind. En mjuk beröring upp till Rowens öra. "… att du skulle hålla med om det. Hela världen är trots allt en scen. Och en scen behöver musik." Under honom spelade vargens hjärta på sina sista strängar. Evens leende blev bredare.

"Du kan ju inte avsluta föreställningen innan den har börjat, eller hur?"
Hans tänder sjönk lätt ner i den dödliges hals.
 
[Avslutat ]