Det var när Blair passerat genom Raukakekedjan som impulsen att svänga av lite för tidigt hade slagit honom. Istället för att fortsätta på den breda stigen mellan Numoorislätten och Kawazatri hade han svängt upp på en liten sidostig. På sina ställen hade den nästan växt igen helt, men Blair rev ner växtligheten med vindpiskor och kroppen. Han rörde sig målmedvetet framåt, och kroppen fann vägen utan att han behövde tänka alltför mycket. Det tog inte mer än en halvtimme innan Blair fann sig där igen, på den lilla klipputsatsen där en tom lya gapade in i berget.
     Blair hade inte varit här på mycket, mycket länge, men platsen klingade fortfarande av gamla minnen. Om han slöt ögonen kunde han nästan minnas känslan av att ta sina första vingslag här, av att leka med Bambra eller när ingen såg, gosa sig lite närmare sin mamma. Det fanns andra minnen också, betydligt blodigare, men de ville han inte tänka på. Väder och asätare hade sett till att det inte fanns några spår kvar av henne.
     Försiktigt drog han tassen över platsen där han hittat sin mammas lik. Marken var skrovlig och kall, och gav honom ingen tröst. Känslor han inte känt på länge blossade upp igen, men inte lika starka som första gången. Det skulle aldrig kännas som första gången igen, och i det här fallet var han glad för det. Han stod där, med slutna ögon och kroppen orörlig, ett bra tag. Förlåt mig, mamma.
     Förvarningen hade uppmärksammat honom på främlingen flera minuter innan, men Blair hade med vinden hjälp känt hur doften blev starkare och starkare. En bastant hane med imponerande doft, hade han lyckats pussla ihop av sinnesintrycken från förvarningen.
     Det svaga klappret av klor förvarnade honom att han hade anlänt. Fortfarande med slutna ögon och bortvänt ansikte talade han.
     "Det är inte många vinglösa som vågar sig såhär högt upp i bergen, men svåra odds kanske inte berör dig?"

Haqim var rådvill. Solstäppen hade varit hans och Xejjas slutgiltiga, gemensamma mål, men nu när hon inte var med stod han inför en annan väg. Han tänkte inte gå dit. Inte längre. Blicken riktades västerut, för en kort stund, innan han målmedvetet satte tassarna i rörelse rakt framåt. Norrut. Det kändes som han hade vandrat i cirklar, och visst hade han det? Men vad skulle han nu göra, utan ett mål och utan vägledning?
Bergen blev hans tillflykt. Efter vandringen i öknen, i Lavaöknen och Vulkanen kändes det lättare trots att klättringen var hård. Tassarna ömmade än efter Lavaöknens onådiga bemötande, men törsten var släckts sedan han tidigare samma dag funnit en frisk bäck att dricka ur. Trots att livet pulserade i honom bar han en stor ånger som vägde tyngre än någon skuld han tidigare känt.
Den förrädiska stigen och klättringen hade lett Haqim till en klippavsats, och det var först nu Haqim insåg att han inte var ensam längre. Medvinden hade burits hans doft, men hindrat honom från att uppmärksama sig över den främmande närvaron. En bitter rynka veckade hans nosrygg, dold för blotta ögat tack vare skallen han bar.
"Svåra odds?" andades han. Det var första gången på många dagar som han talat, och rösten var skrovlig och dov. Det förvånade honom nästan hur livlöst hans tonfall var. "Jag behöver inte vingar för att bära mig."
Efter att ha vandrat i öknen, längs Vulkanens heta marker, var han lättad över denna klättring. Vandringen skulle i slutändan stärka honom mer än något annat.
Haqim var vanligtvis inte talför - den uppgiften hade Xejja skött åt honom tidigare. Men att se en annan varg för första gången på så länge fick honom att inse hur han saknat sällskap. Han försökte att inte visa det, eller hur klättringen tröttat ut honom. Tassarna var blodiga och han satte sig motvilligt. Kroppen skrek efter vila. "Din lya? Jag ska strax gå."

"Nej, det-" Blair tystnade, och tystnaden varade i några sekunder medan han stirrade på lyan. "Nej. Inte längre." Han vände sig om för att få en ordentlig titt på främlingen. Ansiktet var dolt bakom en mask - en skalle? - som i sin tur halvt täcktes av en yvig man. Främlingen var bastant, men hans tassar blödde och han hade satt sig ner. Han behövde kanske inte vingar, men hans resa hade definitivt underlättats om han hade ägt några.
     "Du får gärna stanna. Gudarna vet att alla vandrare behöver sin vila, oavsett hur stark man är." Det var svårt att läsa av den andre när ansiktet var gömt bakom den bleka skallen. Blair kunde endast möta en stadig blick eller läsa av hans röst. "Försöker du hitta vägen ut?"

Inte längre. Haqim skulle inte fråga mer om saken. Det fanns något underliggande i tystnaden, även om den bara varat i några sekunder. Haqim hade sina egna bekymmer att tänka på. Tassarna sved ordentligt, så han gav främlingen en tacksam blick för tillåtelsen. Han behövde plan mark under sig.
"Tack."
Blicken flackade mot bergskammen, bortåt. Vart skulle han kunna passera? Han behövde tillbaka. Det kändes meningslöst, följa sina egna fotspår. Haqim var inte van att gå utan plan, utan mål.
"Ja, jag ska norrut," svarade han. Bestämde sig där och då. Det var riktningen han följt, lika bra att följa den fullt ut. "Känner du till de här bergen? Vilken stig är säker?"

"Norrut", hummade Blair och såg bortom hanen. "Du kom upp på en stig som du valde i en.. trestigskorsning, inte sant?" Han behövde egentligen inte vänta på bekräftelse. Det hade gått många år, men Blair kände fortfarande den här delen av bergen som sin egen vinge. Välbekant, men den ömmade.
     "Ta den längst till vänster istället, och fortsatt sedan rakt fram oavsett hur lockande andra större stigar ser ut. Den tar dig ut på Numoorislätten." Blair klev närmare avgrunden där de tagit sina första vingslag. Vassa klippväggar lovade en hård landning om man föll.
     Han ville kasta sig ut.
     Blair stoppade undan tanken, omsorgsfullt, och vände sig sedan mot lyan och nickade. "Om du behöver stanna över natten kan du ta skydd där." Nätter i bergen kunde vara rå, och främlingen var inte större än de vargar som den naturliga lyan varit menade för. Han slängde en sista blick ner i avgrunden och passerade sedan främlingen. "Jag tror det finns en bergskälla längst in." Med det fällde han ut sina vingar, tog något språng framåt och slog sig upp i luften.

Haqim nickade. Han lade vägbeskrivningen noga på minnet - ta den längst till vänster. Den skulle leda honom till Numoorislätten, och Haqim mindes bistert första mötet med henne.
Han skulle bli tvungen att försöka glömma henne snart, tillräckligt för att minnas i vissa stunder. Förlusten gjorde för ont.
Förvånat slog Haqim upp blicken när han erbjöds att få sova i lyan, och såg bara på när fakargen slog ut med vingarna och tog ett språng. Han flög fort på de starka vingarna och det fanns något som kunde liknas vid avund i Haqims blick. En sådan frihet, vingarna måste ge.
Haqim behövde inte tacka igen. Istället reste han sig och gick trött in i lyan för att söka up bergskällan.

[Avslutat!]