De var på väg ut från Numoorislätten nu, hon och Haqim. De hade vandrat tillsammans ett tag och de hade pratat massor. Något sade Xejja att det inte hörde till vanligheterna att seriösa Haqim log och pratade så mycket som han gjort med Xejja. Den tanken fick Xejja att le och skina av lycka inombords. Det var en lyckoträff, verkligen. Hon var så glad över att hon kunde vara sig själv också. Hon hade verkligen fattat tycke för Haqim, ungefär på samma sätt som för Quin dock. Hon såg dem båda som vänner. Bra vänner. Haqim som en bättre vän dock. De hade klickat stenhårt. I Xejjas tycke.

Xejja stannade med ens upp. De var vid östraste Numoorislätten och hon hade fått syn på någon. Hon hade helt missat någon doft. Hon lyste upp. Om det var någon illasinnad så var de två, men var det än vän så kunde detta bli perfekta chansen att fråga om vägen och kanske lära känna en ny.
  "Haqim!" flämtade Xejja till. "Jag ser någon därborta."
  Xejja fick fnatt och tog sats. Hon hoppade rätt ut i luften och cirklade glatt Haqim ett par varv. Exalterad som få. Sedan tvärstannade hon. Hon såg på gestalten därborta. 
  "Tror du den är vänligt sinnad?" frågade Xejja upphetsat. "Se, så stolt och slank...! Jag har då aldrig sett en sådan figur."
  Xejja spejade vidare.

Till Andúnë och Haqim!

[Vet inte vad det är för tidpunkt, men säger att det är eftermiddag.]

Det var ovanligt för eldarkorsningen att vandra under dagen, men hon hade blivit rastlös. Månen fanns inte på himlen, redo att vägleda henne, så till viss del kändes det som att hon vandrade i blindo. Men han hade drivit på Andúnë mot öster under flera dagar, så hon fortsatte vidare åt det hållet. Säkerligen var det rätt.
Den behagliga eftermiddagssolen fick den bruna fällen att glänsa vackert. Måntatueringen kring hennes öga var osynlig, den visade sig endast om natten. Så i dagsljuset kunde man inte ana hennes månvargsblod. Inte vidare tydligt i alla fall.

Plötsligt fångade rörelser hennes blick. Hon stannade upp, och ögonen fastnade på två främmande gestalter som hade vandrat in inom hennes synfält. 
Hon stannade upp, granskade dem ett tag. Funderade över vilka de kunde vara. En svag vind förde med sig deras dofter, men det var inga som Andúnë kände igen. Detta gjorde henne nyfiken på vilka de kunde vara, samtidigt som hon även var lite tveksam. De var ju två, och hon var ensam...
Men den naiva sidan inom Andúnë manade på henne och hon beslutade sig för att gå de två främlingarna till mötes, med ett glatt leende på läpparna.
Sällskap var aldrig fel!

De hade vandrat ett tag nu. Än hade det udda paret inte lämnat Numoorislätten, men att resan tog sin tid gjorde inget för Haqims del. Han njöt utav Xejjas sällskap. Hon var lätt att umgås med, och Haqim kunde vara sig själv.

Med ens stannade Xejja upp. Fundersamt vilade Haqim blicken på den prickiga tiken och stannade även han upp efter några steg. Xejja sken upp, som en egen liten sol. Jag ser någon därborta.

Haqim följde Xejjas exalterade blick, mot Numoorislätten. Ja, där borta kom det någon. En högrest gestalt, mörk. Haqim spände sig instinktivt, och det drog lite i överläppen. Första tanken som slog honom var att främlingen kunde vara ett hot, men han lugnade sig efter en stund när han insåg att den spretiga raggen hade rest sig längs hela ryggraden. Nej, lugn. Det fanns säkert inget att oroa sig för. Än. Främlingen kunde vara vänligt sinnad. I vilket fall delade inte Haqim den muntra inställning som Xejja hade. Hon hade tagit ett skutt rakt ut i luften och sprang i cirklar runt Haqim. Han försökte förvånat att följa henne med blicken. Sån energi! Xejja stannade lika plötsligt som hon börjat springa, stirrade återigen mot gestalten.
"Jag vet inte... kanske är den farlig," muttrade Haqim med en låg röst. Svansen stod rakt ut bakom honom. "Inte jag heller," instämde Haqim, på vad Xejja sagt om figurens skepnad.  Okej, lugn nu Haqim. Anta inget dumt. Raggen lade sig så småningom längs Haqims rygg och han ruskade på sig litet. 
"Hmm... den kommer hitåt," påpekade han sedan, trots att Xejja säkert redan lagt märke till det själv.

Solen gav hennes själ näring. Hon fick mer energi att göra av med, därav hennes race. Om det var en bra sak visste hon inte, men hon kände sig bra och det var väl huvudsaken. Haqim verkade lite skeptiskt inställd till främlingen de hade där framför sig. Han verkade inte alls lika exalterad som Xejja. Främlingen började gå i deras riktning. Xejja trampade lite på stället, otåligt och ivrigt. Framåt, sedan tillbaka. Hon skulle vänta in främlingen men hon valde att stå något steg bort från Haqim så att de inte såg hotfulla ut. När främlingen kommit inom ordentligt hörhåll så mötte Xejja henne. Hon harklade sig lätt.
  "Där borta står Haqim, och jag heter Xejja. Hur står det till?" sade hon vevade lätt med svansen, blicken fäst vid den främmande tiken. 
  Xejja tippade huvudet lite för att syna främlingen genom kraniets ögonhålor. Under millesekunderna mellan Xejjas yttrande och främlingens svar så studerade Xejja henne. Väldigt slank och smidig exteriör. Brun till färgen, ljusa ögon. Xejjas egna bruna blinkade lugnt men hennes kroppsspråk visade annars iver. Haqim hade redan fyllt på Xejjas sociala kvot och hon borde inte vara så eggad nu, men främlingens entusiasm - leende och bemötande - hade sporrat henne till att hälsa ordentligt.

Stegen förde henne allt närmare de två främlingarna. En ljus mindre och en mörkare större. Fortfarande var de båda små i jämförelse med Andúnë och när hon kommit nog närma dem, när den mindre av de två närmade sig henne med en glad röst, var hon tvungen att böja nacken en aning nedåt för att kunna se ordentligt på den andre. Även den mörke var liten jämfört med Andúnë, trots att denne var större än den ljusa.
"Jo, tack, det är bra med mig."
Andúnë stannade upp, såg från den ena till den andre, samtidigt som hon upprepade deras namn tyst i sitt eget huvud. För att lägga dem på minnet. De verkade inte otrevligt inställda mot henne, även om hon kunde ana en viss tveksamhet hos den mörka av de två. 
"Mitt namn är Andúnë."
Ett vänligt leende lade sig på hennes läppar när hon presenterade sig, och rösten var mjuk som alltid. Hon noterade att det var en hona och en hane. Ett par? Hon var tveksam. Men säkerligen skulle det uppenbara sig ifall det vore så.
"Och hur står det till med er?"
Nyfiket granskade hon den mindre honan som bar ett kranium över sitt ansikte. Fascinerande. Andúnë kunde inte låta bli att undra hur detta kom sig. Hon bestämde sig för att hon skulle fråga om det senare, ifall tillfället gavs. Men inte ännu. Hon ville inte verka allt för framfusig. Hon mindes det tafatta mötet hon haft med den mörka hanen. Aldrig mer ville hon vara så fumlig med orden.

Xejja skötte presentationerna utmärkt. Haqim sade inget till en början, utan vilade med de giftgröna ögonen på den högresta främlingen. Ja, denna tik var sannerligen en syn. Långbent, slank och mörkt brun. Hon presenterade sig som Andúnë. Det lät nästan som ett namn från fantasin, och det lät oerhört främmande. Haqim hade inte haft ordentlig kontakt med andra vargar på länge, inte sedan han lämnat  hemmet. Xejja var den första, och nu stod en tredje inför dem. Haqims socialförmåga var inte på topp, men när hade den någonsin varit det?

"Ja, det är bra med oss också," svarade han för dem båda. Han försökte se lite lite större ut genom att sträcka på nacken en aning, men Andúnë nådde ändå högre mot solen än någon av de två vandrarna.
Det slog Haqim att om främlingen också var en vandrare, kanske hon visste vart Vulkanen log. Sannistäpparen öppnade munnen.

"Vi är på väg mot Vulkanen. Vet ni om vart den ligger, Andúnë?"

Haqim hoppades att han uttalat det rätt. Han var egentligen lite nyfiken över vem främlingen kunde vara, men han ville också komma vidare, till Vulkanen.

Främlingen svarade att det stod bra till, och det var uppfriskande att påbörja ett samtal med någon som var så trevlig och stabil. För det verkade hon vara, den enorma tiken. Hon var så mycket större på nära håll, det hade Xejja aldrig gissat. Nog för att utseendet såg ut att kräva mer utrymme än vad Xejja själv tog upp, med tanke på att tiken var så lång och smal. Väldigt vacker syn, måste man erkänna. 
  "Skönt", log Xejja till svar bakom masken, men hennes tal präglades av hennes breda leende.
  Andúnë var namnet som tillhörde den smäckra kroppsbyggnaden. Hon funderade. Xejjas kunskap om raser sträckte sig inte långt, hon hade sett en vren en gång. Han hade haft många ärr och en vinröd pälsfärg. Ögon, lite som Haqims. Mycket otrevlig. Vrenar var säkert inte otrevliga i allmänhet, men den hade varit det. Andúnë kunde vara en vrenkorsning. Xejja var inte säker på hur mycket hon kunde lita på sitt minne men kanske hade Andúnë drag av vren i sitt utseende? Tveksamt...
  Xejja skulle just svara på frågan om hur de båda mådde och öppnade munnen när Haqim tog till orda för första gången. Xejja stängde munnen och log. Haqim valde att fråga om vulkanen och Xejjas intresse var på topp. Hon riktade blicken mot Haqim och sedan Andúnë. 
  "Jo, precis, Andúnë, dit är vi på väg", sade Xejja muntert och hejdade sig sedan. "Jag ber om ursäkt om jag just slaktade ditt namn - kan du kanske upprepa delen där jag ska lägga betoningen?"
  Xejja var plötsligt lite förvirrad. Det hände mycket i hjärnan, den gick på högvarv med alla frågor, sanningar, halvsanningar och gissningar. Frågan var återkommande, den om Andúnës härkomst. Så en stund efter namnförtydligande så var Xejja bara tvungen att fråga. Xejja var otroligt fascinerad och ville så gärna veta, men hon hade inte tänkt så långt som att formulera sig i ordentligt klarspråk.
  "Säg mig, Andúnë, vad heter din ras?" frågade Xejja för fort och knappt genomtänkt. "Jag menar, förstås, detta i hm... hur räddar man det här... allmänbildningssyfte. För eventuella framtida möten med, tja det här var ju dömt att misslyckas redan från början, men du vet, individer med väldigt intressant kroppsform. På ett bra sätt, menar jag. Du får gärna berätta, men du måste inte. Jag ville bara veta varifrån du stammar, du har ett så unikt utseende. Vänta, på ett vackert sätt såklart! Inte unikt som i dåligt. Ordet har ju fått en lite dålig klang vet du."
  Xejja försökte rädda detta ytterligare genom att skratta lättsamt och varmt. Hon fick tillfälle att tänka efter nu, och planera ord för ord.
  "Ursäkta min frågvishet", bad hon. "Jag ska dessutom försöka framstå som mer sammanhängande nästa gång."

Medan den mörke av de två verkade mer kort och exakt i sitt ordval, så verkade det som att ingenting kunde hejda ordflödet som kom ur den ljusares mun. Och med ett lätt roat leende valde Andúnë att endast se på Xejja medan hon babblade på om allt och ingenting. Nyfikenheten brann i de bruna ögonen som hon kunde se bakom kraniet den andre bar över ansiktet, och hon kunde inte vara annat än road av de fumlande orden som den andre slängde ur sig. 
"Ingen fara," svarade hon åt Xejja med den mjuka rösten.
Nyfikenhet, och förmågan att kunna ställa frågor, var något som Andúnë alltid hade haft en respekt för. Det fanns vargar som gick genom livet utan att undra, utan att fråga, och de fick heller inte samma möjlighet att lära. Nyfikenhet var en viktig drivkraft, enligt Andúne, ifall man önskade få något ut av sitt liv. 
Speciellt för de vargar som enbart levde en livslängd. 
"Jag tycker ni båda har ett bra uttal, jag har hört mycket värre." Hon skrattade till när hon tänkte på hur vissa hade sagt hennes namn. "Det är annorlunda från de språk ni talar i detta land. Jag är ett blandblod, och min mor tillhörde ett släkte som kallas Eldar. De härstammar från en plats utanför Numooris gränser, och mitt namn härstammar ur hennes språk."
Åtminstone var det var modern hade sagt, men Andúnë hade även fått det bekräftat av den mörke Eldar hanen hon mött innan de odöda drog in över landet.
"Jag är dock född i Numoori, och har detta land som mitt hem. Jag talar heller inte mitt släktes språk. Utseendemässigt liknar jag nog en Eldar mer, men min far sade alltid att jag fått en Månvargs själ. Det var det släktet han tillhörde."
Minnet av föräldrarna var varmt. Modern fanns fortfarande dör ute någonstans, mest troligt hade hon återvänt till sitt hemland efter faderns bortgång. Och även om Andúnë hade sagt sina sista farväl till fadern valde hon att hellre tänka tillbaka med glädje än sorg.
Blicken skiftade från den ljusa till den mörka och huvudet lades svagt på sned med hon granskade hanen med sina kallt gråa ögon.
"Och för att svara på din fråga, ja." Fortfarande var rösten varm, fortfarande låg leendet på läpparna. "Jag besökte inte vulkanen i sig, men området den ligger i för länge sedan. Jag kan ge er en beskrivning av vägen om ni så önskar." 
Blicken återvände till den mindre, ljusa honan.

Xejja pladdrade på. Haqim roades av hur hon inte tycktes sluta. De var så olika, han och hon, ändå hade de klickat riktigt bra. Xejja skötte den större delen av snacket, så klart. Det hade Haqim ingenting emot.

Andúnë förklarade sin härkomst. Hon härstammade från en plats utanför Numoori, även om hon själv var född i landet, och var av blandat blod. Eldar. Den rasen hade Haqim aldrig hört talas om, men det lät utländskt. Fascinerande. Lite nyfiket spetsade han de breda öronen, när Andúnë nämnde Månvarg. Så hon var dels månvarg, alltså. De hade Haqim hört lite mer om. Inte allför mycket. De var väl hans egen motsvarighet. Sannistäppare, Solvarg var båda namn för hans ras, månens motsats.

Haqims ögon vidgades litet när Andúnë svarade ja på hans fråga. Tiken hade inte besökt vulkanen själv, men hade varit i området nära den. Hon visste alltså var den låg.

"Ja, tack," svarade Haqim på det. Kanske skulle han äntligen få kontakt med Aurinko? "Du råkar inte veta... om det sant att vulkanen är Aurinkos tempel? Eller är det bara en legend?" 

Haqim kände sig lite framfusig och gav Andúnë en ursäktande blick.

Andúnë verkade inte vara kränkt eller förnärmad utav uttalet av hennes namn, tvärt om. Hon berättade om Eldar-släktet som kom utifrån. Innan Xejja hann undra hurdant utlandet var så förklarade Andúnë att hon var född i Numoori. Xejja nickade. Sedan tippade hon huvudet på sned. Hon undrade hur det udda paret träffats och slagit följe med varandra, och tillsammans gett upphov till en Eldar-lik månvargssjäl. Hade Andúnë syskon tro? Xejja valde att inte fråga mer, för eldarmånvargen verkade veta var vulkanen - som var stäpparnas nästa mål - fanns. Hon kunde till och med erbjuda en beskrivning. Detta nappade Haqim direkt på. Xejjas blick for till Haqim och hon tog ett steg tillbaka för att stå precis bredvid honom. Xejja instämde med ett hummande. Vägbeskrivning var en gåva hon också skulle vara tacksam för. Xejja och Haqim skulle trots allt till samma destination. Sedan vidare till en ny gemensam destination.
 "Ja, jag vet ju inte så mycket om Aurinko jag, men är det något du har hört om, Andúnë? Månvargssjäl till trots?" frågade hon för att få en chans att tala lite igen.
 Xejja tyckte att det hon sagt var mycket mer samlat och bra jämfört med tidigare.

Det två mindre vargarna fortsatte tala, denna gång väldigt inriktade på vad som verkade vara deras mål - Vulkanen. Och där kom även frågor om Gudar och heliga platser, och Andúnë letade i minnet efter vad hon hört om dessa saker.
"Jag tror inte att det finns någon varg i detta land som kan ge säker information om Gudarna," svarade hon med en fundersam röst.
Hon hade hört historierna om platser i detta land som var förbundna med Gudarna, om platser där man kunde tillbe och ibland även möta dessa allsmäktiga väsen. Hur vida det var sant eller inte vågade hon inte svara på. Hon hade själv besökt måntemplet, och med hjälp av andra vargars vägledning ville hon säga att hon kommit närmare Duraneir. Men att säga att hon faktiskt mött Guden... Nej, det kunde hon inte. Även om hon besökt hans tempel och bett honom om hjälp och vägledning. Hon var inte ens säker på om han verkligen hade hört henne, än mindre gett det hon bett så ödmjukt om.
"Men ja, ryktet säger att Vulkanen är ett tempel för eldarnas härskare. Kanske det är så, kanske inte." Hon tystnade några ögonblick medan blicken flyttade sig från den ena till den andra.
"Att söka Gudarna är ett ovisst mål. Jag har hört rykten om en flock i norr som fick möta Moriko under en strid mot de odöda, så kanske det finns möjlighet att träffa dem. Själv har jag hela livet sökt efter Duraneir, bett om vägledning och tackat honom för mitt liv, och än har jag inte sett något som kan liknas vid en Gud. Så det är nog omöjligt att säga vad som är sant och inte när det kommer till Gudarna."
Kanske hon inte hade haft en vidare brinnande längtan efter att faktiskt möta Duraneir, men å andra sidan hade Andúnë alltid varit en trogen anhängare till månen och allt som tillhörde honom, och i de stunder då hon verkligen hade behövt vägledningen från ovan hade Duraneir inte visat sig. 
"Ifall vulkanen är ett tempel eller inte kan jag inte svara på." Blicken fästes vid den mörke hanen. "Du får se vad som möter dig när du anländer."

Haqim lyssnade med väckt iver till Andúnës ord. Hon förklarade att det antagligen inte fanns någon i landet som bar säker information om gudarna. Det var sant, vem kunde veta säkert? Inte ens de mest dedikerade av präster kunde tolka gudarna fläckfritt. Ingen kunde. De var höljda i mystik. Men Andúnë fortsatte att förklara att Vulkanen, enligt ryktet, sannerligen var Aurinkos tempel. Det motiverade Haqim ännu mer att ta sig dit. Han räknade inte med att komma i kontakt med Aurinko, men han ville bara komma närmare Honom, på något sätt. 
Andúnë fortsatte att berätta om Morikos möte med flocken i norr, och hennes eget sökande efter Duraneir, månguden. Hon hade ändå, trots sin ihärdighet, inte fått någon kontakt. Haqim lyssnade fascinerat. Gudarna var sannerligen något att förudnras över.

"Ja, jag förstår," svarar Haqim med ett litet leende. Han var inte alls besviken. Gudarna var inte lättillgängliga för de dödliga. De gav svar ibland, men inte alltid. "Min familj har alltid hyllat Aurinko. Det skulle därför betyda mycket för mig att bara få se hans tempel."

Xejjas blick fick flyga kors och tvärs, mellan de bådas ögon och deras läppar, och till slut ställde hon sig bara och tittade ut i intet medan hon lyssnade. Andúnë pratade på om gudar och Xejja hoppades att detta var till mer hjälp för Haqim än det var för henne, för hon hade ju ingen direkt användning av informationen. Xejjas ögon spetsades markant när hon hörde vulkan och tempel dock. Eftersom att hon lyssnat halvhjärtat på det om gudarna så var hon inte säker på i vilken kontext detta sades, men hon gissade att Haqim hade koll. Med det så svarade han nu faktiskt. Han bekräftade att han uppfattat och förstått alltsammans och Xejja nickade långsamt. Xejja uppfattade det som att konversationen höll på att lida mot sitt slut så Xejja fick panik.
  "Aurinko är Haqims gud som vi planerar att söka så gott det går, men Andúnë? Berätta gärna mer om din vilja att komma i kontakt med... Dur... Duraneir?" yttrade sig Xejja, vänd mot Andúnë. "Vad betyder denna för dig? Min okunskap är stor, det gläder mig om du tar hänsyn till detta."
  Xejja rodnade lite under kraniet hon bar. Hon log. Xejja ville inte skiljas åt så snart. Hon ville höra mer.

Andúnë lyssnade till hanens ord med ett mjukt uttryck i ansiktet. Hon förstod den önskan han bar på om att komma närmare den Gud han ansåg var den som stod honom närmast, hon hade själv sökt efter det så länge. Och visst kändes det som att hon faktiskt skaffat bättre förståelse för Duraneir och allt som månklara nätter innebar för månvargar, men att säga att hon kommit närmare Guden..? Visst fann hon ofta en känsla som ledde henne om nätterna, när månen kastade sitt sken över henne, och hon valde att tro att det var Duraneir som visade henne vägen genom livet. Ifall det verkligen var så kunde hon inte svara på.
"Templet finns där att se för de som önskar," svarade Andúnë åt Haqim. "Jag hoppas att du kommer finna det du söker efter."
Jakten på Gudar kunde lätt sluta i besvikelse, och Andúnë hoppades verkligen att de två vargarna var medvetna om det. Även om man inte sökte Guden i sig, utan bara känslan av att komma närmare denne, var inte heller det en enkel sak att finna.
Blicken vändes mot honan och Andúnë mötte ögonen som såg mot henne under masken av ben.
"Duraneir är månguden. Jag talade tidigare om att min far sade att jag hade en mångvargs själ. Men det menade han att trots att större delen av mitt utseende kommer från min moders släkte kommer de flesta andra av mina egenskaper från månvargarna. Bara så på min kraft, att alstra månljus och för att ge mig energi och styrka."
Hon tystnade. Månkrafter var, som hon förstått det enligt mor, ingenting som kunde uppkomma i Eldarsläktet. 
"Jag väljer att se honom som min koppling till månvargarna, och som min vägledare."
Det var sant. Trots att hon var medveten om att hon kanske bara inbillade sig, valde Andúnë att tro att det faktiskt var Duraneir som visade henne åt vilket håll hon skulle vandra. Utan denna tro hade hon känt sig väldigt vilse.
"Du saknar kunskap om Gudarna? Hur kan det komma sig, i ett land som genomsyras så djupt av religionen?" Hon såg på Xejja med en frågande blick.

Templet finns där att se för de som önskar. Haqim nickade åt Andúnës svar. Han hoppades också, självfallet, att han skulle komma i kontakt med Aurinko, även om det säkerligen vore en omöjlighet. Varför skulle en så stor gud lägga sin tid på Haqim? I vilket fall, bara att få se hans tempel vore en stor ära. Ett tacksamt leende vilade över Haqims svartkantade läppar.
"Tack."

Andúnë fortsatte med att besvara Xejjas fråga, angående Duraneir. Haqim var själv lite nyfiken. Han kände till månens gud, men hade inte så utbredd kunskap om denne. Där han kom från låg det stora fokuset på solguden. Haqim log lite åt Xejjas frågvisshet och nyfikenhet, och lyssnade intresserat åt Andúnës ord. När frågan åter vändes mot Xejja, vilade han de giftgröna ögonen på sin vandringskompanjon.

Andúnë pratade på, och Xejja lyssnade ivrigt.
  "Alstra månljusets energi? Som jag och solen?" sade Xejja retoriskt. "Vi är raka motsatser men så lika på något sätt..."
  Xejja hade mest tänkt högt. Hon fann det underligt att de mött en månvarg. Mest var de lika på grund av sättet de kom överens på. De var sympatiska själar. Goda hjärtan. Andúnë frågade med ens varför Xejja visste så lite. Om gudarna. Xejja funderade på hur hon skulle lägga fram sitt svar utan att det blev för djupt eller för sorgligt. Eller för långt.
  "Tja... kort sagt hade min mor inte tiden på sin sida, och hon hade inte tid att lära mig mycket. Jag vet inte mycket om särskilt mycket. Mest ytligt om lite ditten och datten", sade Xejja och insåg att detta också delvis var ny information för Haqim.
  Hon tänkte lite på sin mor. Hon ägnade denna en kort tanke, och en förhoppning om att det var bra på andra sidan. Hon hade en gång hört Chaibos nämnas, men hon var inte religiös och visste inte mycket mer än att denne hade hand om efterlivet. På något sätt. Hon trodde i alla fall att det var så det låg till.

Andüné nickade kort som svar på den mörkes tack, innan blicken vändes mot den ljusare igen. Det var nu väldigt tydligt för måneldarn vilken av de två som var den pratsamma. Hanen verkade dock inte ha någonting emot att honan pladdrade på, och det gynnade Andúnë för hon uppskattade de pratsamma varelserna hon mötte under sin annars så ensamma färd genom livet.
"Jag har hört om de som finns styrka i solen. Som jag har förstått det fungerar våra förmågor på ungefär samma sätt, bara att vi har olika källor vi hämtar vår kraft från."
Hon gjorde en kort paus, medan hon funderade över sina egna ord.
"Energier finns i många olika former, så det är nog bara naturligt att olika släkten av vargar har lärt sig kontrollera olika energier."
Huvudet lades lite på sned medan hon fortsatte fundera över saken, innan hon kom på sig själv med att glida bort i tankarna och hon insåg att hon behövde fokusera på sällskapet hon hade. Det vore otrevligt av henne att inte svara.
Så hon gav ett kort ursäktande leende emot de båda vargarna som letade efter solens gud innan hon fortsatte tala.
"Som tur är finns tid att lära," sade Andüné med en mjuk röst. "En varg sade mig en gång att man lär så länge man lever. Det tror jag på. Så har du intresse för det finns det kunskap att hämta överallt."
Ett vänligt leende gavs åt Xejja.

Andúnë och Xejja konverserade om de olika kraftkällorna. Solen och månen, men att energi fanns i många olika former. Haqim gav det en liten funderare, och precis som Xejja sagt var de lika, men ändå motsatser på ett vis. Månen och solen. Haqim var inte lika stark under måntimmarna, men då gällde säkert motsatsen för Andúnë. 
Xejja delade dock med sig av något nytt. Hennes mor hade inte tiden på sin sida, och hann inte lära Xejja så mycket. Han såg på henne med sina gröna ögon i tystnad. Haqims kunskaper om landet var till viss del också begränsade, men det var snarare på grund av hans isolering från omvärlden. Hela sitt liv hade han spenderat på Savannen.
Men Andúnë var förstående för Xejja. Det finns tid att lära, och man lär så länge man lever. Haqim kände sig, bara från det här mötet, redan lite visare, även om han själv inte hade så värst mycket att tillägga.

Andúnë var fascinerande tyckte Xejja. Hon berättade att de tre hämtade energi från skilda källor men att mån- samt solenergi drev dem på samma sätt. Sedan sade hon något som fick Xejja att fundera extra och bli tyst. Det fanns olika sorters energier, sade Andúnë. Till slut, för Andúnë hade också varit tyst lite, så sade denna ungefär att man skulle lära sig saker på hela vägen till dödsbädden. Xejja nickade frånvarande. 
  "Jag känner mig faktiskt ganska intresserad. Tack för allt det här, verkligen. Och jag känner mig lite inspirerad", sade Xejja sakta, med mycket rum för egna tankars rörelse i huvudet.
  Det störde henne att Haqim inte sade något nu. Han visste inte vad han skulle säga helt enkelt. Xejja fick skuldkänslor. Enorma. Hon skruvade lite på sig. Hon hade så mycket ny kunskap att diskutera och reda ut med Haqim. Andúnë kunde såklart bidra med mer, men Haqim var inte lika delaktig längre och det fick Xejja att må väldigt dåligt.
  "Du, Andúnë?" sade Xejja mjukt. "Vi måste hitta Aurinkos tempel. Och jag är väldigt tacksam för din tid och alla dina bidrag till min utveckling, hehe! Så Andúnë, vi ses väl igen?"
  Xejja blinkade lättsamt med ena ögat och hoppades att Andúnë, som var lång, kunde se det och förstå att Xejja inte ville bli av med henne, utan att hon uppskattat deras lilla stund. Xejja ville vidare, inte för att hon var uttråkad, men för att hon var lite för fäst vid Haqim för att vilja tråka ut honom. Han kunde ju inte säga om han var uttråkad eller inte, inför Andúnë. Så Xejja måste utgå ifrån att han kunde vara leds på att mest lyssna och även höra Xejjas mun gå konstant. Hon var inte lika angelägen om att babbla när hon bara var med Haqim. Det var ingen tävling då, om vem som kunde säga mest - inte för att det var det med Andúnë dock - utan de hade all tid för varandras varsin plats i solen. Varsin stund att skina.

[Böbkatten får avsluta efter emmsas svar ]

Det var dags för dem att fortsätta. Andúnë förstod det när Xejja talade, och som svar nickade hon kort åt den ljusa av de två.
"Jag önskar er en säker resa. Må Gudarna visa er rätt väg."
Kanske det även var tid för henne att fortsätta. Hon skulle ingenstans komma om hon inte fortsatte sin vandring. Så trots det trevliga sällskapet hon funnit var det inte meningen att hon skulle stanna här. De två vandrarna hade ett mål de skulle nå, precis som hon själv, även om deras mål var lite mer konkret medan hennes var väldigt diffust. För tillfället, åtminstone.
"På återseende."
Det varma leendet låg över hennes läppar medan blicken gled från Xejja till Haqim. En sista blick på de två som visat sig vara så vänliga. Hon var glad att hon kunna hjälpa dem.
Och med de orden lämnade hon platsen för att se vad framtiden hade att erbjuda henne.

Diskussionen verkade lida mot sitt slut. Xejja berättade att de behövde hitta templet nu, och att hon var tacksam. Haqim nickade, instämmande, då han kände sig mätt på sällskapet för stunden. Trots det hade han inte haft något emot om Xejja ville stanna för att prata lite längre. Andúnë nickade till svar och önskade dem en säker resa. 

"Detsamma," svarar han med dov röst och börjar ta kliven förbi. Mot Aurinkos tempel. "Tack för hjälpen, Andúnë."

Haqim gav Andúnë en sista blick innan han log mot Xejja, och de två fortsatte sin resa söderut.

[Avslutat!]