Navezgane hade känt sig mycket bättre sen han skiljdes från Atheala, hon hade hållit vad hon lovat, så han var nöjd med mötet.
   Han sträckte sig så den nyläkta huden stramade åt, bara för att han kunde sisådär och log glatt, han hoppades nästan han mötte henne igen, vänner var en bra sak här i världen, och hans ensamma livsstil kanske behövdes ses över, vem vet, han kanske fann ett hem till sig själv snart nog?
   Med en liten suck så såg han sig om, det var inte ofta han vandrade på öppna slätter och så, men nu fann han sig här iallafall och han behövde jaga snart, det fanns inte mycket att äta nere i Mardouf.
   Han luktade lätt i luften och suckade igen, hans luktsinne hade aldrig varit det bästa, det var faktiskt ökänt dåligt i hans familj och det var så han hade dimpt ner i inte tt utan två revir i sin vandring.
   Så med luktsinnet borträknat var han tvungen att använda sig av ögonen och vred sig om igen, han tyckte sig se en skugga i fjärran och började springa ditåt... han kanske inte var den mest smidiga av jägare, men han var stor och skräckinjagande när han kom rusande.

Numoorislätten var sig lik, och av någon anledning var det platsen hittils som bringat honom störst frid. Det var här han mötte Xejja. Tankarna på henne var frekventa, men han gjorde sitt yttersta att inte låta dem ta överhanden. Rådvill, utan väg att följa, kunde han inte låta sig förkastas till sorg och ånger. Det skulle förgöra honom, om inte skulden hann före.
Lyckligt nog väcktes Haqim ur sina tankar av en rörelse i ögonvrån. Han noterade vargen som kom rusande rakt emot honom. Vargen i fråga var enorm, och att den kom springande rakt emot honom väckte Haqims försvar. Han blottade tänder omedelbart och raggen reste sig högt över hans sluttande rygg. Haqim hade inte varit i strid på länge. Solen fyllde honom med energi till bristningsgränsen och adrenalinet gjorde honom modig, men var det tillräckligt? Haqim tänkte inte ta några chanser att ge sig in i närstrid med en varg så mycket större än honom själv, så han tog kontroll över vinden. Den accelerede till vad som kunde liknas vid en vindpiska och gjorde en ansats att snärta till den andra vargen, samt hoppa undan ifall det inte skulle vara tillräckligt för att stoppa.
"Vad gör du?!" röt Haqim med en styrka i rösten han inte trodde han hade.

Navezgane upptäckte när han kom närmre att det var en vargliknande form, men han saktade inte ner för det faktum att varelsen verkade ha en skalle till anlete, helt utan skinn och kött och ett sådant monster var det nog bäst om han bara rammade och sprang ifrån.
   Han saktade dock ner och tvärnitade när varelsen i sig talade, och han kisade litet lätt när han såg på den, det verkade som om skallen bara var en huvudbonad. Lite morbid, men vem var han att döma?
   "Ja, du... jag tänkte jaga... dig?" det lät dumt när det kom ut, och lite förvirring var tydlig i hans djupa stämma, han hade inte ätit ordentligt på ett tag, så han kunde ju skylla på det iallafall.
   "Vem är det?" han nickade mot skallen, det kunde ändå bli en strid, man visste aldrig med vargar som pyntade sig med kvarlevor.

Djuret tvärnitade och Haqim skuttade åt sidan. Rörelsen var inte graciös, inte heller långsam. Han var på helspänn, redo för strid om det skulle krävas.
Jag tänkte jaga dig. 
Haqim stirrade på hanen, vargen. Det liknade knappt en varg, stor och röd med horn och betar i ansiktet. 
"Låt bli det, för din egen skull," svarade han istället med en mörk röst, ändå något lugnare än innan. Vargens tonfall fick Haqim att känna sig mindre hotad, även om han fortfarande var beredd på det värsta. Mötet hade inte fått någon vidare start.
"Varför vill du veta?" Haqim var inte sugen på att prata om Xejja. Han bar hennes systers skalle för Xejjas skull, inte för sig själv eller någon annan. "Det var en gåva."

[Haqim rullar vidare. Avslutat!]