[Öppet för vargar i Kaiwood, förslagsvis medlemmar från TBB ;D]

Vit hade tänkt mycket och länge på hur hon skulle fortsätta efter det att hon slutligen fastställt att syskonen inte hade lämnat Ken-Yak i samma riktning som henne. Fortsätta söka efter Hector? Försöka hitta dem, på något vis? Återvända till Ötamon? Sitta still och vänta på att bli hittat? Inget av alternativen hade låtit bra. Det hade slutat med att hon börjar söka i nordvästa delarna av slätten, som hon mindes kallades för Numoorislätten (vilket Vit tyckte var fantasilöst), men där hade inte ett enda doftspår av dem funnits. Trots oron att hon aldrig skulle hitta dem igen, eller ett ännu värre alternativ, så hade ångesten över att vara ensam långsamt lättat. Inte det att hon var helt ensam - Mariotte var alltid där, om en frånvarande majoriteten av tiden - men att hon var ensam i person. Det kändes konstigt att sova ensam, och lika märkligt kändes det att jaga en hare själv. Ändå satte sig vanan snabbare än albinon väntade sig. Det var uppmuntrande, på ett vis. Hon skulle klara det! Hon skulle hitta sin bror och syster!
  Efter att försynt frågan en gammal hane om vägen, hade hon fortsatt mot Kaiwood, vilket hon visste angränsade mot Ken-Yak. Hon hade satt upp en plan att leta i de områden som fanns runt platsen där hjorden av levande döda härjade, i hopp om att finna sin familj. Vit visste inte överdrivet mycket om geografi, annat än de lektioner Blue hade givit en gång i tiden, och det var länge sedan. Namn på de flesta platser hade slunkit ur hennes grepp med tiden, men som tur var hade den gamle kunnat fräscha upp hennes minne något.
  Vit hade befunnit sig i Kaiwood i flera dagar, och även fast hon saknade Ötamon en del, trivdes ugntiken väl under de gröna löven. Från nordväst kändes lukten av ett revir - vilket hon inte planerade att gå i närheten av. Annars var det bara skog, och en miljon andra dofter från vargar som vandrat före henne.
  Ännu fanns inte ett spår av varken Valkyrian eller Varya.

Cy hade lämnat honom en kort stund, Iro visste inte varför, bara att han nu var ensam och fri att vandra vart han ville tills den gamle kom tillbaka.
Förnöjt gick han under trädkronorna som dolde nästan all sikt uppåt. Stegen var stolta och visade inte hur mycket han kämpade för att få till rätt swung som sa till alla andra att han var stolt. Han var på väg bort från skogen och mycket nöjd med sig själv.
En doft av främling nådde försynt hans nos och ögonen smalnade av. Den lila blicken sökte av området men fann ingenting så han började följa spåret. Vargen i fråga befann sig lite för nära reviret för Iros smak och han tänkte göra någonting åt det... om inte främlingen var väldigt mycket större än han själv. Även om han själv hade växt mycket och numera var rätt stor visste han att han inte kunde mäta sig mot en vuxen varg.
Efter en tid såg han främlingen mellan trädstammarna och sträckte på sig, spatserade stolt och högljutt fram mot henne.
"Vad gör du här?" frågade han med en tydligt nedlåtande ton. De lila ögonen studerade den vita vargen framför honom. Hon var rätt tanig och såg inte mycket ut för världen, säkert hade hon kommit till Kaiwood för att kräla vid Shivas tassar. Annars hade hon inte varit här.

Stegen var tunga då de bar honom framåt. Behovet av att få sträcka ut kroppen ordentligt hade fallit över honom likt en blixt från himmelen, och han hade ändå behövt träna upp sin kondition. Den var inte vad han ansåg att den borde vara. Och det var mycket lättare att hålla på länge om man hade någon att träna med. Han sneglade på Corson, som såg ut att vara ungefär lika trött som han själv kände sig. Utan att säga någonting vred han blicken framåt igen.
    Det dröjde inte länge förrän en okänd doft gjorde sig tillkänna bland de bekanta. Där fanns en han ännu inte riktigt vant sig vid, men någon som inte var okänd. Iro, vargen Corson hade haft med sig från sitt uppdrag, verkade befinns sig i samma riktning. Han stannade för ett kort ögonblick i steget innan han fortsatte. Den röda blicken såg menande på Corson. Vem var denna främling som trodde att hon bara kunde valsa rakt in i deras skog? Med bestämd blick och lika bestämda steg vände bröderna och började gå mot doftens källa.

Oavsett vad det var han hade väntat sig så var det inte vad han såg. Den dominanta hållningen han haft glömdes för ett ögonblick bort. Ögonen spärrades upp. Abizou?! Han skakade på huvudet. Nej, det var inte hon. Doften var fel, så otroligt fel. Och hans älskade syster vad död. Sorgen blossade upp inom honom och omvandlades till ilska. Abraxas blottade tänderna och sänkte huvudet, skiftade från stolt till hotfull. Utan att se på brodern rörde han sig mot Iro och den främmande tiken. De bestämda stegen passerade Iro utan att låtsas om honom.
    "Du har inte i vår skog att göra." sade han vasst och såg på henne med brinnande blick.
Vem var hon, som trodde att hon kunde valsa in här, och påminna honom om den syster han förlorat.

Innan Vit hunnit svara den första, mindre, men definitivt mer självsäkra varg, så anlände två till varav den ena stannade till för att storögt stirra på henne. Vit stannade där hon var, och såg mot den med lila ögon som högljutt begärt svar och den mörkt brune som fortfarande stirrade. Vad tittade han på? Inget med henne var väl något särskilt? Var det färgen? Så konstigt var det väl inte?
  Strax bakom stod en mörk hane, mörk nog att vara svart. De båda delade snirkliga, vita märken över kroppen - väldigt lika bröder, till skillnad mot den lila.
  "Ursäkta- Jag försök..", försökte Vit svara den med horn som krökte sig ur skallen, men blev avbruten av en morrning. Hon ryckte till och såg tillbaka mot de två kanske-bröderna. Han hade med bestämda kliv stegat förbi den lila, och orden som spottades fram mellan den mullrande morrningen krävde lydnad.
  "Du har inte i vår skog att göra."
  Deras skog? Vit visste inte hur hon reagera. Här fanns ingen revirsgräns - däremot fanns en mycket längre bort. Revir var en sak, men deras skog? Skogen var väl ingens? 
  Vit backade ett par steg i fredlig anda, men irritation speglades i ansiktet som hon hoppades lyckades spä ut osäkerheten. Kunde hon slita huvudet av levande döda, kunde hon stå upp mot tre dryga översittare. Vad var deras problem?
  "Jag ska inte stanna, om ni tror det", sade hon så spetsigt hon bara kunde. "Jag försöker bara hitta någon - några."

Iro hade inte förväntat sig sällskap och det ryckte till i hans vingar när Abraxas och Her Uppblåst uppenbarade sig ur Kaiwoods mörker. Han rynkade irriterat pannan när Abraxas morrade gick förbi honom. Trodde han verkligen att Iro inte kunde klara av den här blekfisen själv? Ett surmulet ansiktsuttryck svepte över hans ansikte innan han sneglade på Corson och den neutrala minen kom tillbaka.
Att den bleka försökte svara på hans frågor samtidigt som Abraxas fräste åt henne var väldigt roande och ett högfärdigt flin ryckte i hans mungipor. När hon svarade med en viss udd i sin röst dog leendet ut och Iro tog ett steg framåt.
"Du kommer inte hitta dem i den här skogen, så du kan ge dig av." svarade han med rynkad panna.
Trodde inte tösen att TBB hade koll på sin skog?

Med vaksam blick följde han den främmande honans rörelser. Att hon backade var en bra början. Ju närmare skogens gräns hon kom desto bättre. De grova tänderna gömdes bakom mörka läppar igen och hans kroppsspråk blev mildare vid hennes ord. En fasad. Ett försök att rensa tankarna så han kunde fokusera ordentligt på inkräktaren. Utåt fungerade det bra, men på insidan brann fortfarande ilskan. Den bevingade flockmedlemmen bakom honom talade och Abraxas kastade en kort blick på honom.
    "Säg inte det." sade han med nästan silkeslen röst. "Det beror på vilka det är hon letar efter."
Möjligheten att hon sökte någon i TBB fanns även om det inte var speciellt troligt. Lugnt vred han på huvudet och mötte tikens blå ögon. Det fanns ingen vänlighet i leendet som spred sig på hans läppar.
    "Men jag kan inte garantera att de är i det skick hon hoppas på."
Så många vilsna själar hade besudlat skogen med sin närvaro, och de hade blivit omhändertagna på ett eller annat sätt. De som vägrade lämna skogen fick ge sitt liv för den, så enkelt var det.

Förändringen i den brune hanens kroppsspråk var betydlig, men Vit ändrade inte på hållningen. Det var mycket hon avskydde med situationen, men hon låtsades inte om att hjärtat slog hårt i bröstkorgen. Hon önskade att Mariotte kunde göra någonting, eller i alla fall säga någonting. Vit visste att hon fortfarande var där någonstans, det var hon alltid. Närvaron var alltid där, om än för det mesta långt borta. 
 "Men jag kan inte garantera att de är i det skick hon hoppas på."
  Vits ögon blev synligt blankare, men hon vägrade blinka, och låtsades som att hon inte märkt det. Vad menade han? Frustrationen lämnade henne inte varken utåt eller inåt. Hon kunde inte avgöra om den där dumma hanen var allvarlig eller inte - var han det? Blicken flackade mot den mörka med horn, och den andre med svart päls som ännu inte yttrat ett ord. Det var kusligt. De tre var obehagliga på mer än ett vis.
  Hon spände slutligen envist blicken i den brune men förblev tyst, hoppades att oron inte skulle skina igenom mer än den redan gjorde
  "Mariotte."
  Ängeln svarade inte.
  Vit svalde hårt.
  "Varför säger du så?"

[Sista kursiva är något hon tänker mentalt för att nå Mariotte, om det blir otydligt xD]

Han noterade förändringen i hennes ansikte. Orden hade tagit henne hårdare än hon ville låtsas om. Då den främmande tiken spände blicken i honom spred sig ett flin på hans mörka läppar.
    "För att det är sanningen. Vi har haft minst sagt ovälkomna gäster i vår skog. Fler än vanligt. Det kan mycket väl vara så att de du söker har-" han kastade en hastig och illmarig blick på den mörka brodern "-kommit i vägen för antingen oss eller någon annan."
Dessa några den vita sökte kunde så vitt han visste ha förlorat livet till någon ur flocken. De kunde också gått förlorade till de vandrande liken. Envist knuffade han bort minnet av hur Shiva krossade Abizous skallben under sin tass.

Vit visste inte vad hon skulle svara, men var heller inte säker på att hon kunde. En klump hade växt i halsen ju längre den där, där där dumma hanen talade. Hon visste inte vad hon skulle tro, om de bara var ute efter att skrämmas eller om de faktiskt sett någon som liknade henne. Varya och Valkyran hade inte samma färg som henne, men de var snarlika i allt annat.
  Hon insåg snart att det var lönlöst. Kände de inte igen henne nu, skulle de knappast kunna berätta säkert om de stött på syskonen tidigare. Hon tvivlade på att de skulle berätta, i vilket fall. 
  Vit tog ett spänt steg bak, lät blicken gå från den ena elaka hanen till den andra. Med arga, tårfyllda ögon bestämde hon sig för att hon hatade både Kaiwood och hanarna. Hon vände om på fläcken och sprang. Inte så snabbt som hon kunde med sitt stela ben, men förhoppningsvis tillräckligt för att lämna dem bakom sig så fort som möjligt. Hoppades att de inte skulle följa efter.

[Ska vi avsluta här? Ser det som avslutat om ni inte vill skriva mer!]