Devaron hade tillbringat evigheter med att finslipa sin plan, sin plan om hämnd. Det hade behövts planeras otroligt noggrant, med tanke på hur fullkomligt jävlig Esseles var och alltid hade en tendens att vända allting tillbaka mot henne på ett eller annat sätt. Men hon hade planerat, hon hade övat, hon hade känt spänningen byggas upp desto närmare hon kommit att färdigställa sin plan. Vid det här laget måste Esseles nästan tro att hon var säker, att Devaron inte skulle hämnas för hur hon hängt ut henne med Greta och mamma. Knappast. Hämnden skulle bli ljuv.
Hon hade satt det i verket redan långt tidigare, börjat berätta historier om det halvfärdiga Himmelspasset uppe på berget. Hur det sades spöka där uppe. Hur Hamla fortfarande höll sig kvar där efter sin död, då hon inte kunde släppa taget om sitt byggnadsprojekt. Och hur hon försvarade det mot alla inkräktare genom att döda dem som kom nära. Hon visste om Esseles fascination över spöken, så det hade varit det perfekta ämnet för att fånga hennes uppmärksamhet. Visst var det bara en dum historia, men hon hade berättat den så mycket och med så mycket inlevelse att hon nästan börjat tro på den själv vid det här laget.
Så hade dagen i fråga till slut kommit. Dagen då det var dags att sätta allting till verket. Under dagen hade hon malligt sagt till Ess: ''Jag ska minsann klättra upp för berget ikväll, så jag kan se spöket i vitögat och överleva!''. Hon visste att en direkt fråga eller utmaning inte hade lika stor chans att fungera, så hon hade valt det alternativ som hon anade skulle det. Esseles klarade inte av att förlora, så självklart skulle hon dyka upp och utmana Devaron till att komma först upp, eller hur?
Devaron hade inte väntat ända tills kvällen fallit, hon hade redan under eftermiddagen klättrat upp för den smala bergsstigen som huggits ut i klippväggen. Hon hade varit här förut, rekat området efter en passande plats, och det hade hon hittat just innan där stigen tog slut och ersattes av mer grovhuggna stenblock som bildade avsatser att klättra på. Just här, där stigen breddat sig lite för att fungera som en vändplats, eller arbetsplats, så hade hon hittat en smal springa i klippväggen, precis tillräckligt stor för att hon relativt bekvämt skulle kunna få plats att stå där så länge hon backade in. Där hade hon ställt sig, och väntat. Väntat på skymningen, och förhoppningsvis systerns ankomst. Hon var inget om inte investerad. 

| Esseles |

Ess hade försökt att dölja den fasa hon känt när Devaron berättat om hur hon planerade att möta spöket av Hamla. Historien om Hamla och Himmelspasset hade verkligen fängslat Ess från början. Nog för att allt som var läskigt och spöklikt lockade henne bättre än allt annat. Därför hade hon inte ens övervägt att det låg något annat i görningen när hon börjat bestiga berget.
     “Aldrig att Dev får se ett spöke innan mig,” muttrade bittert hon för sig själv. Den smala stigen var förrädisk, och den tilltagande mörkret gjorde henne ingen förtjänst. Ess hade bara vandrat här en gång innan men mindes inte att den hade varit så ansträngande då. Det var nog av den anledningen som hon inte ens reflekterade över att systerns doft låg över platsen.
     Esseles hade stannat upp på slutet av stigen, på den lite bredare platån. Blicken var vänd uppåt mot klippblocken när hon närmade sig dem. Usch, orkade hon verkligen det här? Men tanken på att Dev kanske redan var där uppe eggade på henne. Hon tog ett djupt andetag och förberedde sig för att börja klättra.

Det hade dröjt länge, evigheter faktiskt, innan mörkret hade fallit över bergen och skogen nedanför. Hon hade tillåtit sig själv att gå ut från sitt lilla gömställe för att kunna se på solnedgången, den hade varit så otroligt vacker, och tydligare och mer färggrann än vad hon någonsin förut sett från marken. Hon hade blickat ner mot den sluttande klippväggen och träden som faktiskt såg relativt små ut från den här höjden. Det hade gett henne nog med svindel för att skynda tillbaka till sitt gömsle. Bara solnedgången i sig gjorde nästan hela projektet och klättringen värt det, om än hon fortfarande såg fram emot den stora finalen.

Så till sist så hörde hon äntligen ljudet av steg lite längre bort, och inte långt senare så flammade systerns känslomönster upp för henne. Hon fick alltid en så mörk och irriterad känsla av henne, på ett vis som ingen annan riktigt förmedlade, inte alls lika ofta åtminstone. Det var nog därför som Ess drev Dev till sådant vansinne så ofta, då hennes känslor många gånger betedde sig som en kameleont i andras närvaro.
Hon blev allt mer ivrig desto närmare systern kom, det här skulle bli episkt, magnifikt. Ess skulle få igen så mycket att hon skulle behöva tänka sig för innan hon slängde Dev åt pirayorna nästa gång. Hon fick verkligen anstränga sig för att inte börja fnissa där hon stod. Så dök Esseles till sist upp i hennes synfält, stannade upp vid stigens slut, precis som hon hade hoppats på. På tysta snabba tassar tog hon sig ut ur springan och smög sig fram till systern där hon stod med ryggen vänd mot henne.
''BU!'' utbrast hon högt när hon kastade sig fram för att nafsa systern i svansen. Samtidigt så samlade hon ihop alla negativa skrämmande känslor hon kunde uppbåda och slängde dem som en våg över Esseles. Hon hade övat hårt i flera veckor för att lära sig detta, och nu var det upp till bevis om det fungerade.

Det hela hände så fort att Ess inte ens hann reflektera över det. Det överraskande ljudet - som annars kanske inte påverkat henne nämnvärt - sköljde över henne med en isande skräck. Med ett tjut kastade sig Ess bakåt, bortåt. Fortfarande vettskrämd hann hon inte reagera på saknaden av fäste under hennes ena baktass och plötsligt halkade hon över kanten. Paniken som greppade tag om henne var inte konstgjord denna gång. Hennes desperata sprakande och klösade för att få fäste igen sparkade bara upp stenar under henne. Panikartade flämtningar lämnade henne när hon kämpade mot att falla. Den uppspärrade, stirriga blicken fick syn på systern genom mörkret. Tyngden av hennes bakdel som hängde över kanten drog i henne.
     “Dev!” Hennes klor rispade mot stenen. “Hjälp!” I ett försök att nå efter henne sträckte hon fram ena tassen, och så tappade hon fästet helt. Ett hjälplöst skrik studsade mot bergsväggen när hon handlöst föll genom mörkret.

Ånger, skam, rädsla, panik. Alla känslor sköljde över henne, både hennes egna och Esseles, sekunden efter att systern hoppat ur vägen och tappat fotfästet. Hon kastade sig reflexmässigt efter henne och försökte hålla fast henne där hon kämpade för att hålla sig kvar på avsatsen. Hon försökte med tassarna, men munnen och allt hon kunde uppbåda, men förgäves, systern gled allt längre ner utom hennes räckhåll. Panikartat såg hon sig om efter något eller någon som kunde hjälpa dem, men det fanns ingenting, inte ens en pinne. När hon vände tillbaka blicken sekunden senare så kändes det som att tiden saktat ner, som om hon bevittnade allting i slow motion när systern slutligen tappade greppet om kanten och föll handlöst ner i mörkret.
''NEEEEEEEJ!!!'' skrek hon förtvivlat och slängde sig fram mot kanten, så pass att hennes framben dinglade över kanten där hon föll ihop i en hög. Tårarna rann likt en fors ner för kinderna och hon skakade av chocken som slog henne som ett hårt slag. ''Esseles...'' viskade hon fram mellan snyftningarna. Det var inte så här det var meningen att det skulle gå. Hon skulle inte falla, hon skulle bara bli lite rädd för en gångs skull, inte försvinna. Hon försökte se ner över klippkanten efter systern, men det var alldeles för mörkt. Mörkt och suddigt. Hon kunde inte se någonting alls.

Med ett ryck så öppnade hon ögonen igen, och fann sig själv ståendes i det lilla skrymslet i berget. Vänta vad? Förvirrat såg hon sig omkring i det trånga utrymmet och blickade ut över klippan framför henne där hon såg Esseles komma gåendes. Det tog henne några sekunder innan hon reflekterade över vad hon precis sett. Esseles, på stigen? Inte hängandes över kanten? Vad hände? Hon stod där som förstelnad, fortfarande med en påtaglig skräck i bröstet, i flera långa sekunder. Hade hon drömt? Det måste hon ha gjort. Men det hade känts så verkligt? Som om hon kunde känna alla känslor och allt hon rört vid, som vanligt. Försiktigt tog hon sig ut ur springan och stannade upp för att lägga ögonen på den mörka systern. Hon stod verkligen där, och tittade upp mot klippblocken ovanför, oskadd som om ingenting hänt. Hon hade varit där tidigare, visst? Devaron hade hoppat på henne och hon hade fallit, visst? Hon förstod ingenting. ''Esseles?'' andades hon fram, i en knappt hörbar stämma. Chocken och förvirringen höll ett hårt grepp om hennes inre, överskuggade den panik och rädsla hon precis känt. Drömde hon nu?

Rösten var svag, knappt en viskning. Om det inte vore för platsens stillhet hade Esseles aldrig lagt märke till den. Snabbt, snabbare än hon egentligen menat, snodde hon runt. Hjärtat slog plötsligt hårt. Blicken landade på systern och hon kände en oväntad lättnad. En del av henne hade väntat sig något annat; en vålnad eller bara kvällens tomhet. Lättnaden blev snabbt en uppenbar besvikelse.
     Genom dunklet lade Ess märke till något annorlunda. Något var konstigt med systern. Var hon rädd? Ett kraxande, kort skratt lämnade henne.
     “Vad är det med dig?” Den rostfärgade blicken sökte sig till den lilla skreva som hon insåg att systern förmodligen gömt sig. “Har du gömt dig här?” Skrattet i hennes röst blev allt påtagligare. “HAH! Har du gömt dig för att du är rädd?” Ett hånfullt leende växte fram i det mörka ansiktet. “Erkänn!” uppmanade hon. “Har du kissat ner dig också eller?” Ess rynkade demonstrativt på nosen. “Tycker du luktar lite kiss. Fast det gör du ju i och för sig alltid. Coola, tuffa Dev som skulle bestiga ett berg för att möta ett spöke men gömmer sig en kissgrotta.” Ess visste redan hur hon skulle berätta det hela för de äldre kusinerna.

Esseles förolämpningar föll för döva öron för en gångs skull. Devaron var allt för uppslukad av sin förvirring och försökte reda ut vad som egentligen hade hänt. Systern verkade inte minnas någonting av det alls? Men det hade varit verkligt, det kunde hon nästan svära på. 
''Du...'' föll. Hon tystnade innan hon hunnit avsluta meningen, med insikten att Esseles bara skulle slänga tillbaka det i ansiktet på henne och kalla henne dum i huvudet. Nej, hon skulle inte ge henne den tillfredsställelsen, det var för enkelt. ''Du vågade dig upp hit, fint, jag var ju tvungen att se så du inte fegade ur eller fick en hjärtattack på vägen upp'' fortsatte hon istället med en betydligt mer normal stämma. Hon sköt bestämt undan alla förvirrade tankar, de fick vänta till senare, just nu behövde hon fokusera på att trumfa över Ess.
''Kom då! Eller vågar du inte?'' utbrast hon samtidigt som hon trängde sig förbi systern och klättrade upp för det första klippblocket. Det var högre än hon hade väntat sig, men det fanns små skrevor lite varstans som hennes små tassar kunde få grepp i. En liten del av henne hoppades att Ess inte skulle våga, mest bara för att det verkade vara en väldigt jobbig klättring, och kanske lite farlig. Men samtidigt lockade det henne att visa sig modig och stark. Allt för att få tyst på systerns smutsiga mun.

“Vadå vågar inte!” Ess kastade sig efter systern och kämpade sig upp på första etappen. Insikten om hur potentiellt farligt, påfrestande och tidskrävande det hela skulle vara nådde henne aldrig. Den desperata viljan att bevisa sig och besegra Dev var allt som hägrade.
     Esseles stannade upp bredvid sin syster på klippblocket och mötte hennes blick med sin egna, vild av iver för utmaningen.
     “Sisten upp får hjälpa Greta rensa matförrådet,” flinade hon belåtet, som hon redan vunnit. Med ett kraxande skratt började hon klättra vidare, upp mot nästa utsprång. På vägen såg hon till att försöka sparka sten på Dev varje tillfälle hon kunde, men på något sätt lyckades systern ändå varje avsats före henne.
     Ess kunde inte dölja sitt flämtande när hon drog sig upp på ytterligare en stenplatå. En sista klättring innan de skulle vara på toppen. Den tidigare självbelåtna uppsynen var bortsuddad, ersatt av en bitter frustration. Hon vägrade förlora.
     “Tror du vi dör om vi ramlar ner härifrån?” Ess kikade över kanten. “Det är ganska högt ändå.” Hon såg på sin syster med ett flin. “Det är kanske så Hamla hamnade här egentligen. Ramlade till sin död - SPLASH - och nu hemsöker den här platsen för att varna alla andra dårar från att göra samma misstag igen.” Ess reste sig upp och lutade sig demonstrativt över kanten och vände blicken uppfordrande mot Dev och lyfte en tass ut i luften.
     “Ska jag?”

Hon fnös till svar över konsekvensen Esseles nämnde. Det sved fortfarande lite, men mest var hon arg över det, och Ess var nog fullt medveten om det. Det var ju inte som att hon hanterat det hela särskilt bra så som hon skrikit och domderat, så hon var väldigt inställd på att inte förlora så hon behövde straffas för det igen. 
Hon försökte uppbringa all styrka och snabbhet som fanns att tillgå i sin lilla kropp för att ta sig upp för de väldiga stenblocken. Det var tungt och gick långsamt, och inte heller hjälpte det att hon behövde ducka för diverse lösa stenar som systern försökte sparka ner närhelst Ess kom framför henne. Hon träffades av några småstenar och fick säkert ett och annat skrapsår på kroppen, men det var ingenting som hon direkt lade märke till. Hon hade siktet inställt på att nå toppen, och att nå den först.
Hon var precis på väg att ta sig an den sista stenen då Esseles ord fick henne att stanna till och vända sig mot henne. Hon hade så konstiga tankar ibland. Lite skrämmande hur nonchalant hon kunde få något sådant att låta faktiskt, men det tänkte hon inte säga. Hon ryckte istället på axlarna. 
''Vill du dö så kör hårt, men jag tänker inte städa upp efter dig när du blir platt som en planka'' svarade hon med ett tappert försök att låta som att hon inte brydde sig. ''Du kanske når marken först, men jag kommer till toppen och ser ett spöke först istället'' fortsatte hon och tog tillfället i akt att börja klättra innan Esseles kom på något sätt att sakta ner henne. Devaron skulle slå henne den här gången, så var det bara.

Ett frustrerat morr lämnade henne när hennes försök att distrahera inte lyckades. Istället hamnade hon bara ännu mer efter. Klättrandet fortsatte, och insikten av att hon inte skulle kunna vinna blev starkare och starkare ju mer avståndet mellan dem växte. En förtvivlad desperation växte fram när hon kunde se målet.
     Esseles vägrade titta på Dev när hon kravlade över kanten upp till toppen. Kroppen värkte av ansträngning, men också av förlusten. Hennes ansikte var sammanbitet i ett försök att dölja frustrationen trots att hon anade att systern kunde känna den.
     “Vart är det där himla spöket du pratat så mycket om då?” frågade hon buttert, i hopp om att styra konversationen från hennes förlust som tydligt hängde i luften mellan dem.

Känslan av att ha vunnit över Esseles, blandat med den frustration som pyrde ut ur henne, kändes så bra. Som en rullande sten från bergets topp vars fart endast ökade desto längre ner den kom. Det var en euforisk och storskalig känsla som hon aldrig ville skulle försvinna. Hon ville trycka upp den i systerns bröst, peta på den, irritera. Göra en så stor grej som möjligt av att hon, Devaron, faktiskt vunnit över och lurat Esseles. Men hon lät bli, känslan fick kännas storskalig i hennes egna bröst. Det hindrade henne dock inte från att säkert spegla de känslorna i sitt uttryck.
''Ha! Jag fick d...''. Hon tystnade tvärt från sin gliring då en kall kåre drog sig över hennes rygg och fick henne att vända sig om. ''...ig'' avslutade hon meningen med blott en viskning. De storskaliga känslorna hade helt plötsligt ersatts med kalla, nästan lite skrämmande sådana. Äsch, det fanns inget spöke, det hade ju hon bara hittat på. Visst?

Förlusten överskuggade den egentliga anledningen till varför hon ens kommit hit till en början. Den något udda längtan av att se ett spöke hade tappat sin styrka, och inte ens när systern plötsligt något taget stirrade ut i mörkret bakom henne reagerade hon särskilt intresserat. Det här var väl återigen bara ett trick. Ess tänkte inte förlora två gånger på så kort tid.
     “Pfft,” avfärdade hon Devarons häpna uttryck. Med en nonchalant min följde hon systerns blick ut i mörkret. Esseles stelnade till, det kändes som att mörkret stirrade tillbaka på henne. Där fanns inga konturer att fästa ögonen i, men ändå letade hon efter något. Blicken flackade nervöst. Raggen reste sig spretig över hennes manke.
     “H-hallå?” Rösten svaldes av vinden, som verkade blåsa hårdare och intensivare nu, som från ingenstans. Den ven och ylade när den blåste genom bergets alla hålor och sprickor. Ess blev plötsligt torr i halsen. Hon kastade en nervös blick på sin syster, för att försäkra sig om att hon fortfarande var kvar.

Raggen reste sig helt och hon fann sig själv kura ihop sig något allt eftersom den olustiga känslan tilltog. Känslan av att någon, eller något, helt plötsligt fanns där med dem fick henne att långsamt röra sig närmare systern. Helt plötsligt kändes den syster vars närvaro hon sällan uppskattade som en trygg punkt av familjaritet i den nu kalla och skräckingivande natten. Systerns starka känslor beblandade sig med hennes egna, och på något vis så kändes det lite lugnande att Ess också upplevde nervositeten, som att hon inte helt inbillade sig allting själv när till och med den annars så stöddiga Ess svackade.
Systerns stämma ljudade ut ett svagt hallå i den tilltagande vinden, en vind som drog i deras pälsar och tycktes blåsa rätt igenom deras kroppar, som förde med sig platsens kyla in i deras kroppar. Hon rös till och kände sin kropp darra. Vad var detta? Hon sneglade kort mot Esseles men kunde inte förmå sig att släppa mörkret med blicken någon längre stund. Det var som att det kallade på henne, fick henne att dras mot det.
Det kändes som att de stod där närmast förstelnade i en evighet, men det kunde inte egentligen varit mer än någon kort minut innan ett svar nådde dem.
''Ha...llå'' ekade en näst intill ohörbar stämma från mörkret.
Hennes hjärta sjönk.

Blicken sökte frenetiskt i mörkret framför dem, som plötsligt kändes oändligt djupare än det gjort bara stunden innan. Rösten som svarade sände en kall ilning genom hela hennes kropp. Esseles som alltid drömt om att få se ett spöke, som tyckte om att göra egna skildringar av dem med sin skuggkraft, kände sig nu vettskrämd av tanken på att det kanske just var ett spöke som väntade dem i natten. I hennes fantasier och tankar visste hon alltid vad hon skulle vänta sig, men nu stod hon som handfallen inför verkligheten. Här hade hon ingen kontroll.
     Esseles tog ett steg närmare Devaron. Hon tryckte sig närmare, sida mot sida. Den rostfärgade blicken vågade inte lämna mörkret framför henne för att se på sin syster.
     “Vi-” hon visste inte varför hon svarade, varför hon bara inte flydde, om det var skräcken eller den avlägsna nyfikenheten som höll henne kvar, “vi vill inget illa!” Hennes röst darrade, den tilltagande vinden svepte bort från henne lika fort som hon hann yttra dem.
     “Vi- vi är två systrar från Qu. Esseles och Devaron, döttrar till Himalaya och barnbarn till Sleazoid - ledaren av Qu.” Orden bara kom ur henne utan vidare eftertanke - som om ett spöke skulle bry sig om vilka de var - men kanske?
     “Vem är du?” ropade hon ut i mörkret.