Inamorta hade svårt att hålla sig på stigar där bland bergen eftersom hon fortsatte ner för berget på de mest osäkra vägarna som fanns. Hon halkade ofta. Hon var på väg nedåt på branta ställen just för att friktionen och guppandet i färden på den ojämna marken tog udden av värken i kroppen. Dessa faktorer distraherade henne från smärtan, och fick henne i balans. Ironiskt, eftersom att hon ständigt tappade den fysiska balansen. Med ens hördes ett våldsamt muller. Det donade öronbedövande och hennes balans svek henne när hon bara hade några tiotal meter till bergskedjans fot. Stenar sattes i rullning och hon dansade runt, panikslaget fäktandes för att behålla någon sorts mark under tassarna. Hon kastades omkull och kanade i kanonfart tills hon hamnade halvtäckt under ett visst lager stenar ända, ända där nere.

Hon stönade i smärta och låg flämtandes under stenarna. Hennes högra bakben gjorde fruktansvärt ont, det var möjligen brutet, och hon skulle överväga att tugga av det om det var så. Hon ville resa sig upp för att pröva benet men tyngden av stenarna höll henne disciplinerat fast och hon blev kvar en stund. Hon rullade med ögonen och försökte frigöra nosen ordentligt. Dammet låg som en dimma runtomkring, och när hon samlat styrka att resa sig upp så vickade hon på framtassarna, sedan baktassarna, varpå hon vickade på alla tassar. Hon hade skrapat sig rejält på många ställen, och morrade medan hon hävde sig upp ur skalvets lämningar. Vad tur hon hade haft. Vad än det skulle betyda. Hon försökte stödja på benet, det gick bra. Det enda som var fel var väl att en reva hade öppnat upp hennes lår. Hon skällde okontrollerat åt ingenting tills hon bestämde sig för att hitta den som orsakat detta. Någon skulle sota för det här. När hon vände sig mot det som verkade vara början på en skog eller något, såg hon en behornad gestalt som betraktade henne, möjligen förvånat, från ett avstånd. Smart med avstånd. Målmedvetet haltade Inamorta bort i vargens riktning.
  "Duuuuuuuuuu!" gallskrek hon förbannat. "Vad har du gjort?!"
  Hon flåsade tyngre för varje steg och spottade och fräste åt smärtan som tilltagit något fantastiskt. Det blev bara värre av att hon haltade så fort.

[ehhehehe Kolzak u dun goofed]

Kolzak hade strövat genom Ötamon, fått vittring på byte och jagat det halvvägs genom Ötamon kändes det som. Han hade tappat spåret och när han insett vart hans jakt fört honom svalde han hårt. Skogenmynnade ut i ett kargt bergslandskap. Herregud, vart hade han hamnat? Han hade gått alldeles för långt ifrån Ezekiel. "Inte bra..." mumlade Kolzak lågt och tänkte precis vända när något stoppade honom. Marken skälvde. Ett dånande muller ljöd högt i Kolzaks öron och han kände fruktan stegra sig i hans bröst. Vad hände, vad var det här? Han tjöt förfärat till när marken kändes som att den skulle brista under hans tassar. Stenar vid berget sattes i rullning, träden skälde våldsamt och föll, och Kolzak trodde för ett ögonblick att detta var världens undergång. Men så slutade det. Skalvet avtog, dammet lade sig och det blev tyst. "Vad..." flämtade Kolzak förfärat och såg sig storögt omkring. Vad hade just hänt? Var det gudarna? Han hade aldrig varit med om något liknande, och att vara ensam nu kändes fel, så fel. Kolzak såg bort mot berget, och där borta såg han en varg. Vargen måste ha fallit från berget i skalvet, för den låg mitt i all bråte av sten och damm. Först var Kolzak rädd att hon var död, och ville närma sig för att om möjligt hjälpa, men så reste den sig i dimman. Vargens gestalt var som en sudding silhuett i dammet som sakta lade sig. Deras blickar möttes, Kolzak stod som förstenad.

"Duuuuuuuuuuuuu! Vad har du gjort?!"

Vargen närmade sig honom, haltande men hon kom närmare allt medans Kolzak stod som paralyserad. "V-vad? Jag?" fick han ur sig. "Jag menade inte... jag har inte...!" 
Vargen haltade närmare, i högre hastighet nu. Hon såg ut att ha ont, men uppriktigt sagt var Kolzak snarare rädd för henne. Ändå kunde han inte springa.
"Är.. är du skadad?" fick han ur sig och backade osäkert ju närmare varginnan haltade.

Giftvargen spottade mot unghanen medan hon väste fram några ord.
  "Nä nä du mena inte, men det hände så nu får du ta lite ansvar sörru."
  Krafter var inte att leka med. unghanen hade skrämmande starka jordkrafter, eller stenkrafter. Nu önskade hon att hon kunde göra mer än att bita med 200 kg hårt tryck i käften. Lite bättre än så kunde hon ha varit. Ungen frågade om hon var skadad och hon fnös upprepade gånger av någon anledning. Hon harklade sig för att kunna nå en högre tonart och ögonen tycktes blixtra av något som var av lite högre tonart än vrede.
  "Nähä det tror du?!" skrek hon i falsett.
  Hon kunde tugga fradga när som helst. Hon haltade offensivt ännu närmare. 
  "Tro inte att du är nå'" mumlade hon och gav honom snett onda ögat.
  Hon visade för en sekund hela tandrader men höll sig på lite avstånd ändå. Ungen skulle på stryk om han inte åtminstone läkte hennes ben. 
  "Det här kommer ta lång tid att läka så du får snabba på med dina krafter."
  Hon stirrade honom stint rätt i ögonen tills hon vek med blicken. Ahhh! Varför ödslade hon sin tid.

Varghonan fräste något men Kolzak hade svårt att urskilja vad hon sa. Han svalde hårt, hon verkade riktigt arg. Det bekräftades när han hörde vad hon sa.
"Nähä det tror du?!" 
Han ryckte till och backade ett steg. Kolzak borde fly, det visste han, men han kunde inte röra sig ur fläcken. Tänder blottades och Kolzak såg rader av vassa, vita gaddar som verkade eggade att hugga i honom. 
"Det här kommer ta lång tid att läka så du får snabba på med dina krafter."
Krafter. Kolzak visste han hade jordkrafter, men han kunde knappt få en liten bumling att röra sig, en liten jordplätt att skjuta ur marken. Än mindre kunde han läka hennes ben.
"Jag är ledsen, jag... jag menade inte att skada ditt ben," fick han ur sig och kände sig gråtfärdig av skam och skräck. I det här fallet var hans krafter inte till nytta, och att hon stirrade stint på honom fick gråten att klumpa sig i halsen. Ögonen blev glasartade när de flackande mötte hennes blick.
"Förlåt. Jag gjorde inget fel, jag... det var jorden som..." försökte han, men han misstänkte att hans ord föll för döva öron.

Något fridfullt såg ut att sänka sig över Inamorta när hon oförstående blinkade, blicken etsad vid unghanens ögon. Jag är ledsen, sade han. Hon lyssnade med tics i öronen. Jag menade inte att skada ditt ben. 
  "Så du erkänner", andades hon stötigt, långsamt.
  Sedan tändes eld i hennes ögon igen, de sprakade och en hög ragg restes medan hon fientligt stirrade. Inamorta sänkte sina klor i jorden. Hon lyssnade inte på den gråtfärdiga tonen. Hon kunde spy på den.
  "Vill du springa?" frågade hon hetskt. "Jag kan låta dig springa, för på grund av dig så kan ju inte jag göra det. Så vill du leva eller?"
  Kroppen darrade till som om hon tänkt attackera, men kom på sig själv om förslaget hon presenterat.

Kolzak hade verkligen ställt till det. "N-nej, jag menar bara att..." stammade han skrämt fram, backade nu med snabbare steg. Han såg vargen resa ragg, högt, och hon såg så stor ut. Skrämmande. Kolzak ville gråta.
Vill du springa?
Så vill du leva eller?
Det ville han.
Kolzak fick styr på benen och vände om, snabbt, och sprang därifrån med hjärtat i halsgropen. Bort, bort ifrån den skrämmande tiken.

[Kolzak escapes! Avslutat <3]