Den tidiga gryningen var kall, men eldens värme låg kvar. Aska dalade likt snö ner emellan träden, och hade lagt sig likt ett grått täcke över allt. Det såg fridfullt, men ensamt ut. Under det tunna täcket dolde sig gårdagens tecken. Det luktade fortfarande av blod, av död, men mest av allt luktade det bränt.
     Varya lämnade spår efter sig där hon gick. Stegen var stela och hon haltade lätt med höger framben. Smärtorna var påtagligare idag, när adrenalinet runnit ur kroppen och bara lämnat henne med en tomhet. Det var som om något fattades i tankarna, i sinnet, något som gjorde att hon kände sig frånvarande, som om hon inte riktigt var där. Det fanns inga tydliga minnen, bara fragment i form av bilder. Men dem gröna ögonen, dem kunde hon inte glömma hur mycket hon än ville.
     Det var kanske chocken, eller bara ren dumdristighet, som lett henne tillbaka. Men hon kunde inte lämna ännu, hon behövde hitta halsbandet. Hon kunde inte gå utan det. Det var vad hennes hjärta sade. Kanske var det skulden och skammen som gjorde henne så desperat. Desperat efter trösten hon visste hon hade hos honom, och således i halsbandet.
     Ett ytligt skikt av den fallande askan hade lagt sig över hennes rygg, och hennes päls var smutsig i blod och sot. Allra tydligast var det kring hennes hals, där den trebente strypt henne med taggar av metall. Ansiktet var fläckigt och man kunde se märken av tänder över hennes kindben. Blicken var ihålig och tom när den spanade över området. Framför några rötter låg en kropp dold under askan, orörlig och kall. Varya fortsatte förbi, vidare längs gränsen av tempelområdet. Hon kunde inte riktigt navigera sig fram, osäker på vart allt ägt rum. Overklighetskänslorna var så starka.
     Solens eldiga färger fick återigen skogen att stå i brand, denna gång på ett annat sätt, och i det varma dunklet i fjärran kunde hon se rörelse. En högrest skugga som rörde sig. Varya stannade i sina steg, rädd för att bli upptäckt. Det sista hon ville var att någon kände igen henne för vad hon gjort, för den hon var. Men gestalten vände huvudet åt hennes håll och hennes hjärta skippade ett slag. Var det sant? Kunde det verkligen vara sant? Varya märkte inte ens att hon börjat röra på sig igen, stegen blev längre och längre tills hon kom upp i en maklig, haltande trav.
    “Kolzak?” Rösten var hes och raspig. Det rev i strupen när hon talade, men hon brydde sig inte om smärtan.

När dagen grydde var Kolzak kvar i Måntemplet. Blicken var trött, blandad av ånger. Uppdraget var fullföljt, men till vilket pris? Ett raserat tempel, en uppenbarad gud. Kolzak hade sett honom, Duraneir, månguden. Och han hade förstört hans tempel. Lämnad oskadd, med undantag från en pulserande huvudvärk och en blodig nos. I luften hängde doften av blod och död, aska, svedd päls och rök. Månblommorna som slagit ut hade nu slutit sig för dagens ljus. Han behövde samla dem, hans vänner. De behövde ge sig av. Han fick inte låta skuldkänslorna ta överhanden, för då skulle han vara förlorad. Kolzak hade dödat tidigare, han hade beviljat död för de som förtjänade det. Men inte såhär. Blair hade inte sagt något om det här.
     Kroppar hade jordsatts, och Kolzak hade hjälpt till i gryningsljuset så mycket han kunnat. Hans röda päls var praktiskt taget brun av alla lager av aska och smuts som täckte den. Det enda klara var ögonen, trots att blicken var trött så var den inte grumlig. Kolzak rörde stegen en bit bort ifrån templets område. Han behövde en paus, behövde tänka. Behövde få vara ifred.
     Så såg han henne. Hon var smutsig, blodig, täckt av aska, men Kolzak skulle alltid känna igen henne. För evigt känna igen henne. Varya, som ägde hans hjärta. Deras blickar möttes och Kolzak drog ofrivilligt efter andan. Stod som förstenad en stund, en kort stund, innan hon talade. Yttrade hans namn. Kolzak satte då tassarna i rörelse, gick med trötta och stela steg mot henne. Sedan skyndade han. Längde på stegen tills han eliminerat utrymmet emellan dem. Han fattade inte att hon var här. Vad gjorde hon här? Han ville vara arg på henne, för att hon var här. När han till slut nått fram till henne drog han in henne i sin famn, kanske hårdhänt, men han brydde sig inte. Han behövde känna hennes hjärtslag mot sig, höra hennes andning, känna hennes doft genom all död, allt blod och allt bränt. Hon haltade, han hade sett det, och när han tordes släppa för att se henne noterade han även att hennes hals var helt blodig. Sår. Halsbandet han gett henne satt inte runt hennes hals, men han frågade inte om det.
"Varya, Varya."
Han drog in henne i sin famn igen, hårt, borrade sin nos i hennes päls. Kanske var det lättanden över att få vara med henne igen, kanske skammen som kom sköljande över honom när minnen från natten sköljde över honom, men han ville gråta. Hos henne var han alltid som svagast. "Vad gör du här? Varför är du här? Åh, Varya, moye serdtse, varför är du..."
Han avbröt sig själv när han insåg hur hans ögon brände av tårar. Av lättnad att se henne. Av oro. Av skuld för vad han gjort. Av en plötslig ilska när han kom till en insikt. "Du är skadad. Vem gjorde det här?"

Hjärtat exploderade i hennes bröstkorg och värme spred sig genom hela hennes kropp. Det gjorde ont när han drog sig till henne, men det var ingenting i jämförelse med smärtan hon känt av saknaden. Det tunga, mörka som hängt över henne var som bortblåst i hans famn. Tomheten som ekade i henne fylldes på nytt när han sade hennes namn.. Hon andades ut i en djup suck som fick det att ila till i de brutna revbenen.
     Varya såg upp på honom. Ögonen var glansiga av lättnad, och hon kunde se den speglas i honom också. Vemodet växte i hennes blick när han talade.
     “Kolzak… Jag förlorade det. Halsbandet. Jag…” Det hela kändes fortfarande som i ett töcken, men nu när han var här kunde hon tänka klart. “Jag kom tillbaka för att leta efter det. Jag gjorde misstag...” Hon lät rösten tyna ut. Hon hade gjort misstag, så som så många gånger förut. Hennes liv var bara en enda lång serie av felsteg, och han var det enda rätta valet hon gjort.
     Hon blickade över honom igen. Förödelsen hade lämnat sina spår på honom också.
     “Är du oskadd? Snälla säg att du är okej.” Det fanns bedjan i den brustna rösten. Hon behövde höra att han var okej, att allt skulle ordna sig.

Halsbandet. Kolzak hade lagt märke till att det saknats, och för ett ögonblick sårade det honom att hon inte hade det. Men han var villig att förlåta henne, han skulle alltid förlåta henne för allt.
"Jadå," intygade han. Han var faktiskt oskadd, åtminstone kroppsligen. Något hugg här och där, nån stukad tass, men inga allvarliga skador. Inget brutet, inga köttsår. Kolzak skämdes över det. Varför hade han inte gjort mer?
"Jag är okej."
Kolzak såg på henne, såg hennes vackra ögon och gjorde en ansats till att le. Det kändes som om allt skulle lösa sig, på något sätt.
"Men Varya, snälla du, är du skadad? Vad har..."
Kolzak visste. Han hade inte tänkt tanken, men fasa sköljde över hans anlete när han kom till insikt. "Måntemplet." Kolzak drog efter andan. Hur hade han kunnat vara så dum? De hade gått rakt in, han hade jämnat templet med marken utan ett tanke på Varya, och det faktum att hon kunnat vara där. Kolzak skakade på huvudet, som om han inte kunde tro sig själv. "Var du där? Snälla säg att du inte var..."
Kolzaks röst tynade ut i intet, och han blev oförmögen att avsluta meningen. Skam, skräck och ånger sköljde honom i vågor starkare än havets vid tanken på att han kunnat orsaka hennes skador.

Den annars så stolta tiken gick numer med huvudet sänkt mot marken. Öronen låg platt mot nacken och svansen svajade mjukt bakom henne. Vasilisas tankar var ett enda stort kaos. Där fanns mer känslor än hon med ord kunde beskriva. Ånger. Svek. Rädsla. Hon var livrädd för det mörker hon hade funnit inom sig när hon släckt den andre tikens liv och ångern höll på att äta upp henne inifrån; för visst hade de gjort fel. I samma sekund som det starka skenet hade lyst upp himlen visste Vasilisa att de hade gjort fel.
    Till råga på allt, som om saker inte kunde bli värre bröt Kolzaks röst den tystnad som fångat Vasilisa i hennes tankar. Hon spetsade öronen samtidigt som hon scannade av området. Bland förödelsen kunde hon på avstånd se två individer. En av dem var Kolzak, hennes bror men också ledare. Framför honom stod hon. Den ljusa tiken hon stött på under Skuggfall. Ett sting av ilska, eller var det kanske rädsla, blossade upp inom henne när hon kunde höra ord från deras konversation. Det faktum att han sade vissa ord på ryska fick henne att känna sig bedragen, som ett hugg av svek. Ryskan var deras modersmål, det var deras säkerhetszon.
    Omfamningen mellan de två fick henne att känna sig mer ensam än någonsin. Trots de nätter hon spenderat själv under sitt sökande efter bröderna kände hon sig betydligt mer ensam nu. Rädslan att han skulle lämna hennes sida för Varya var enorm, och Vasilisa ville skämmas för sin egen avundsjuka. En del av henne ville vara lycklig för sin bror, att han faktiskt funnit någon han brydde sig om, för endast en blind varg skulle missa den kärlek som var spridd över hans ansikte. Men det var något med Varya som fick Vasilisa att känna sig illa till mods.
    Vasilisa övervägde vad hon skulle göra, om hon skulle lämna dem ifred eller ansluta sig till deras samtal. Trots allt vågade hon inte lämna sin bror ensam med henne, vilket kom till att avgöra hennes beslut. Hennes kroppshållning förändrades när hon rörde sig mot dem. Osäkerheten hon kände inuti syntes inte på utsidan. Istället var där ett neutralt uttryck klätt på hennes söta anlete.
    “Kolzak, my gotovy idti*”, orden kom ur starkare än vad hon hade förväntat sig samtidigt som hon slöt upp bredvid sin bror. Kanske hade hon avbrutit något, men det var inget hon kunde tänka på nu. Det som krävdes av henne var att försöka hålla masken några minuter tills de skulle bege sig därifrån. Hennes blick rörde sig långsamt mot den vita tiken vars päls var täckt av aska likt hennes egna. “Varya.”

*Vi är redo att gå

Lättad över hans svar andades hon ut ett tungt andetag. Hon besvarade hans spruckna leendet med ett eget. Någonstans i hans blick fann hon det hon önskade, en känsla av att hon inte behövde oroa sig.
     “Shhh, shh” hyschade hon honom mjukt och tröstande. I en kärleksfull gest tryckte hon sig emot honom igen. Försökte lugna honom med något annat än sin brutna röst. “Vad som skedde här igår, det har inte med oss att göra. Eller hur?” Varya ville inte tänka på varför han var här, att de kanske inte stått på samma sida om de träffats igår. Hon ville inte besudla deras kärlek med de dumma misstag hon begått dagen innan.
     “Vår kärlek står över allt det här,” viskade hon. Just då hörde hon ljudet av någon annan. Genast lyfte hon huvudet och såg sig om. Språket, rösten, fick hennes hjärta att stelna. Varya kände igen henne direkt och det var nästan instinktivt som Varya tog ett steg tillbaka, bort från Kolzak. Det gjorde nästan ont i bröstet. Det var som att nånting kilades emellan dem, blockerade kärleken som hon så ohämmat ville ge honom.
     “Hej,” sa hon skört. Blicken var blandad av både vemod och rädsla när den såg på henne. Varya kunde inte minnas att honan någonsin presenterat sig, eller så hade hon förträngt. Öronen hade vinklats tillbaka och hennes hållning sjunkit undan en aning. Det fanns något som liknade en valps osäkerhet i hennes sätt.
     “Jag ska inte hålla honom kvar,” sa hon och såg nästan nervöst på Kolzak, “jag förstår att ni… måste gå?” Det gjorde ont att säga, men ondare att tänka på hur hon kanske aldrig skulle få ha honom som hon ville. Inte så länge hans syster fanns där. Men det fanns ingenting hon kunde göra åt det, inte nu, iallafall.

Vår kärlek står över allt det här. Det gjorde den, den stod över allt. Inget kunde skilja Kolzak från Varya, inte nu när hon var hans. Han log varmt mot henne, sorgen i ögonen till trots, och öppnade munnen för att svara. Då hörde han Vasilisas röst tala modersmålet. Hennes röst stark. Kolzak såg mot henne, förvånad över hennes plötsliga ankomst. Han satt fortfarande nära Varya, men så tog hon ett steg bort, ifrån honom. Oförstående rynkade han pannan.
    De hälsade på varandra. Hade de träffats förr? Kolzak begrep ingenting. När hade de träffats? Än hade Kolzak inte berättat för sin syster om Varya, om vad hon betydde för honom.
    Kolzak förstod inte varför Varya kröp ihop så, hon såg nästan nervös ut. Skör, på något sätt, som om fel ord skulle få henne att brista. Vasilisa å andra sidan stod stadigt, stark, vid hans sida och såg på dem med en neutral blick.
"Da, da ya gotov, ya prosto dolzhen ..."
Kolzak vände blicken från sin syster för att se på Varya igen, ursäktande, och lite frågande. "Öh... Känner ni varandra...?" var allt han lyckades få ur sig med en osäker röst. Kolzak förstod inte var Varyas plötsliga osäkerhet kom ifrån, varför hon stegat ifrån honom. Han ville be henne att följa med dem, gå med dem bort ifrån denna plats. Lämna allt detta bakom sig, och se framåt, mot något nytt och fint. Han ville att hon skulle träffa Ezekiel, Tenn, de andra.
"Vänta," andades han, inte redo att gå, och tog ett steg mot Varya igen. Oron sken klart i hans blick, blandad med desperation. De hade just återförenats, och nu skulle de skiljas åt? "Varya, vart tänker du nu ta vägen?" Han tystnade, men bara för en kort stund. "Du måste inte vara ensam. Du kan... du kan följa med oss." Hoppfullhet blandat med bedjan syntes nu i hela hans kroppspråk, tydligast i hans ögon när han såg på henne. 

*ja, ja, jag är redo, jag måste bara...

Vasilisa ville rynka nosen åt Varyas plötsliga ändring i både beteende och kroppshållning. Hade inte Kolzak varit här, var hon säker på att situationen skulle sett annorlunda ut och Vasilisa kunde inte låta bli att anse den andres spel vara fegt. Hennes sköra blick fick ilskan att blossa upp inom henne, men på utsidan behöll hon lugnet.
    “Vi har träffats förr.” svarade hon kort och vände blicken från sin bror till Varya. Vasilisa kunde förstå hans förvåning, trots allt hade hon inte nämnt deras möte - och tydligen hade inte den andra tiken gjort det heller.
    Nej. Vasilisa ville skaka på huvudet och övertala Kolzak att det var en dålig idé att låta Varya följa med dem tillbaka till området. Det var något med henne som inte stod rätt till, något i deras relation som bara inte… kändes bra. Samtidigt såg hon vädjan i sin brors blick och det kramade åt hennes hjärta. Vasilisa kunde inte låta sin svartsjuka hindra Kolzak från att vara lycklig, eller? Trots rädslan att förlora honom, så var hennes kärlek för honom större än egoismen. 
    Varya har säkert viktigare saker för sig än att följa med oss, ville hon säga, men lyckades stå emot lusten. Kanske hade hon och Varya bara fått en dålig start, kanske kunde de börja om på nytt? Istället lät hon de bärnstensfärgade ögonen söka sig efter den andres blå, och lät det rycka lite i hennes ena mungipa.
    “Du borde följa med oss”, började hon och lyfte nosen aningen för att syna henne bättre och se vilken reaktion hon skulle få. Hennes ord må vara vänligt inställda, men hennes röst var fortfarande hård och blicken likaså.
    En del av henne ville att Varya skulle följa med så att hon fick chansen att visa Kolzak att hon inte var rätt för honom, och att hon en dag skulle svika honom... men den andra delen ville att dem skulle få ett lyckligt slut. För hennes bror förtjänade att vara lycklig.

Osäkerheten i hennes blick suddades aldrig ut, inte ens när hon mötte Kolzaks bedjande blick. En del av henne ville acceptera hans erbjudande och ta chansen, men det fanns osynliga krafter som höll henne tillbaka. Vemod och fruktan hade fjättrat sig runt hennes hjärta. Livet i Civitas, i Tenebris, det var där hon byggt upp sitt liv. Ett liv hon ville dela med Kolzak, men skulle deras vägar någonsin vara densamma?
     Varya drog ett skälvande andetag. Man kunde se smärtan i hennes blick när hon såg på Kolzak med en slags längtan.
     “Jag måste hem. Till Civitas. Pappa, Aurora…” Even. Hon hade lovat att återvända, och det löftet hade aldrig falnat. För de var allt hon hade. Kolzak hade kommit att ta en större del av hennes hjärta än vad hon någonsin trott möjligt.  Men utanför Civitas murar fanns bara han, och vad skulle hon han då, när slutligen insåg vem hon var?
     “Kom…” Rösten tynade bort när blicken flackade och hamnade på hans syster. Hon tvekade, men bestämde sig för att säga det ändå, och ögonen sökte sig djupt in i hans igen. “Kom och hälsa på mig, snälla?” Ovissheten var tärande, men deras liv såg så olika ut att det inte fanns några andra alternativ. Inte i hennes värld iallafall.

Jag måste hem.

Kolzak förstod. Hennes liv, hennes familj var i Civitas. Hur mycket Kolzak än ogillade smärtan han såg i henne, visste han att hon inte skulle följa med honom. Den insikten sved mer än Kolzak var villig att erkänna. Men han nickade ändå, försökte förstå.
"Självklart," nickade han utan minsta spår av tvekan. Om han visste att Varya var i Civitas skulle inget kunna hålla honom borta. "Självklart. Jag kommer besöka dig så ofta jag kan."
Kolzak försökte le försäkrande, och drog in henne i en omfamning igen. En mjukare, mer försiktig den här gången. Han ville aldrig att det skulle ta slut. Men till slut släppte han, såg henne djupt i ögonen. Aldrig, aldrig ville han släppa taget, men han visste att Cirkeln väntade. Det var dags att gå.
     Kolzak kysste hennes panna en sista gång, såg på henne, och när han och Vasilisa vände för att gå såg han sig över axeln många gånger, och längtade redan till dagen de skulle ses igen.

[Avslutat]