[Utspelar sig waaay back med lagom mycket derp och ordbajs och påhittad bullcrap]

Världen var suddig, skiftande i en sorts dimma. Blommornas sken, som i andra ögon skulle te sig milt brände i hans. Andetagen var ytliga. Bröstkorgen, vars vartenda revben var synligt, höjdes och sänktes snabbt, nästan bara ett vibrerande. Luften het i hans feber slitna kropp, trots att luften var fuktig. Han visste inte hur han tagit sig dit, inte längre för att Imero haft kroppen i besittning, utan för att han större delen av tiden inte lagt märke till vart han satt sina tassar, inte brytt sig. Han visste allt för väl om döden, om dess förödande kraft, han mindes blodet, den metalliska lukten. Han mindes känslan av blod och jord i pälsen, han mindes deras kroppar. Systerns skrik. Han mindes allt i detalj. Det var inbränt i hans minne, ändå så lämnade ingen tår hans öga. Det var hans tur nu, han kunde känna det. Musklerna värkte, huvudet värkte. Hela allt som var hans väsen gjorde ont av febern som härjade, och allt var varmt och torrt, trots det hade han ett lätt leende på läpparna, så vagt att han kunde ha inbilla sig känslan.
Det syntes tydligt på hans kropp att han egentligen inte borde ha levt ens så här länge, han hade sin kraft och sitt arv att tacka för det. Månen, den lös på honom även nu, de virriga lysande märkena på hans bog, och det vid hans öga, lös tillsammans med skogen, månen. Men när dagen kom, skulle han fortfarande andas då? Han trodde inte det, räknade inte med det. Han skulle få se dem igen, skulle hans syskon också vara där? Tanken orsakade honom mer smärta än vad han trott. Han hade inte tänkt på dem fören nu, han hade varit förblindad av sin egen sorg, men han hoppades att de levde, att de lyckats bättre i livet än han själv. Hans resa slutade här.

Den brun melerade tiken hade för vana att vara vaken om Natten och vila på dagen. Natten var den tiden på dygnet då hon kände sig som vaknast, klarast i huvudet. Månen stod högt på himlen, och i dess och blommornas sken kunde man verkligen se varför det här kallades månens skog. Hennes blick gled över blommorna, och hade hon inte varit van med sin tatuerings ljusa sken på hennes nos hade den stört hennes syn, nu inkorporerades den i blommornas egna sken, kompletterade det. Hon letade efter växter, hennes förråd hade sinat något, och hon använde dem oftast för att komplettera sin helning, då hennes kraft ofta inte tog bort smärta, heller inte kunde läka inflammation, då den inte dödade bakterier, bara genererade cellers tillväxt. Hade det inte varit för att hennes vaksamma blick sökte marken efter de användbara växterna hade hon helt missat den unga valpen, och till en början tvekade hon på om hon skulle gå fram till den, hon kunde inte för allt i världen tro att den lille fortfarande levde. Inte så tunn som hans kropp var, men hon valde att gå till honom ändå. En så ung valp måste ha en familj eller något som saknade honom, och om inte annat förtjänade denne en begravning, hur mycket än tanken snärtade i hennes bröst. Att begrava en så ung, det var skamligt, och om han nu hade en familj, varför var han då så mager? Det var inte fören hon stod över honom som hon såg de vagt lysande markeringarna i hans fäll, de väldigt ytliga andetagen. Vid Gudarna han levde! Han verkade inte helt vid medvetandet, även om hans ögon blickade ut över omgivningen. Hon hann inte riktigt tänka ut sina handlingar, det var bråttom. Inom kort hade det bälte som innehöll de mest nödvändiga växterna lossats och hon rotade genom de många påsarna med nosen, en blomma som lindrade feber, något den unge uppenbarligen hade, fiskades försiktigt upp, medan hon funderade på hur hon skulle få i honom den, hon bestämde sig snart för att tugga den ut honom.
Hon fortsatte med sin snabba förebyggande behandling, men det var uppenbart att han behövde mat. Hon fiskade upp en glasflaska, som var försluten, som innehöll vatten, och ännu en som innehöll en blandning av krossade frön och nötter, och kött bitar som torkats i små små bitar. 
Hon hade blandat båda flaskors innehåll i en smet, som nu höll på att beblandas ihop.
"Can you here me little friend?" hennes röst mjuk, och orolig. Hon kunde se valpens öra vippa till, om än svagt och omedvetet, till ljudet. Som om hon bara varit bakgrunds oljud, kanske var det språket?
"Är du vaken?" Hennes röst var fortfarande mjuk, med det var tydligt att hon hade svårare för språket, att hon behövde tänka något innan hon talade. Valpens öra vändes nu helt åt hennes håll och han ryckte vagt till.
"Du ska får mat och allt ska bli bra" hon log lätt, försökte se positivt även om hon var osäker på hans överlevnad. Valpen verkade få tårar i ögonen, som nu var klarare då en del av febern dragit sig undan, och han skakade på huvudet.
"nej" Hans röst tunn, hes och knappt ens där. Hon såg konfunderat på honom, trodde han inte att allt skulle ordna sig? Kanske hade han rätt att tvivla.
"Såja, oroa dig inte du lille, den är snart klar, du behöver inte ens tugga den, det ska bli bra" Hon försökte trösta honom med den lugnande stämman, förstod inte att det inte var hans möjligheter hans misstrodde.
"Jag skulle få träffa dem" hans röst bröts och han grät öppet, även om han fortfarande inte gjort en ansats till att röra sig.
"Chaibos skulle ta mig till dem" Hon skulle ta honom ifrån dem. Det knöt sig i bröstet på henne och det värkte i hennes hjärta för den lille. Det var inte rätt, en valp skulle inte känna såhär. En valp skulle inte känna att enda utvägen var döden, att det var det enda som kunde skänka honom glädje.
Hon drog slutsatsen att det var hans familj han pratade om, och det var antagligen därför han var så mager. Hon bestämde sig i samma ögonblick att ta hand som den lille, hon lade sig intill den tunna kroppen och drog honom intill sig, oändligt försiktigt, med ena tassen och lade huvudet över hans nacke i en betryggande gest. Han behövde kanske maten, men den fick allt vänta, just för stunden behövde han tröstas, och hon låg där med honom medan han grät ut i Hennes päls, hon nynnade vagt, medan natten sakta fortskred. Med månen vid sin sida skulle hon lära honom, nära honom. Det svor hon på.

[Ensaminlägg svara gärna inte, Detta är När Ethan möter sin nya "förmyndare" <3]