Stunden av tystnad skulle snart börja och han hade fullt upp med att försöka hitta sin syster, en av de två mildare. Viol hade märkt att Tistel inte verkat helt nöjd med något en längre tid och att det var något som låg och skavde, men hon hade inte berättat varför. De umgicks inte ofta, Tistel var så olik honom och vad han ofta sysslade med, men han älskade henne högt ändå, och föredrog oftast hennes mildare och vänliga sätt över Malvas dramatik. Det gick inte riktigt att bli oense med henne, och han kände att hon inte riktigt fick tillräckligt uppskattning när hon försökte lösa syskonens dispyter.
 "Tagg" till en början hade smeknamnet används av honom som ett hån emot systern, men nu sade han det i regel med genuin omtanke.
 "Jag har letat efter dig" fortsatte han då han fått hennes uppmärksamhet. Hälsade henne värdigt med en puss på vardera kind. Han försökte avgöra hur hon mådde för stunden men kunde inte komma fram till något.
 "Jag har något till dig" förklarade han med en mjuk röst och log varmt emot henne.

Tagg.
Tistel snodde runt. Det var smeknamnet pappa brukade använda på riktigt, och syskonen på skämt. Men hon såg inget busigt i Viols blick. "Här är jag," svarade hon och satte sig ner igen, kyssade vardera av hans kinder. Var det något Tistel var duktig på så var det att dölja när hon inte kände sig modig. Allt som hade hänt, det... det var jobbigt. Men hon hade tagit sig i kragen, lyft på hakan, kommit över det. Det var hon tvungen att göra. Hon skulle bli spion för Tenebris och den drömmen hade inte sinat.
Tistel riktade allt fokus mot sin bror och beundrade honom för ett ögonblick. Hon uppskattade tiden med syskonen mer och mer nu när de var äldre och inte ställde till det lika mycket. De alla började verkligen bli vuxna.
Hon väntade sig inte vad Viol sa därefter. Tistel spetsade öronen oförstående.
"Till mig?" log hon, mötte broderns blick. Sedan försökte hon se vad det kunde vara, vad han hade med sig. "Vad för något? Du vet att du inte hade behövt..."

Hade det varit Malva hade han inte tagit hennes kommentar om att det inte behövdes seriöst. Malva hade sagt det för att det skulle låta bra, och sen hoppats på att en grej blev tre.
 Tistel var genuin, och det gladde Viol. Det var skönt att släppa på charaden ibland, att inte behöva tävla jämt, eller gömma spydiga pikar bakom fina ord.
 "Du verkade lite nere, så jag tänkte att det skulle muntra upp dig lite, tänka på annat" han rotade i sin väska och drog fram en mjuk vit krage med svarta fläckar på. Den var simpel men gick att fästa på många plagg. Pälsen var något av de mjukaste Viol känt. Fästena hade han gjort själv i en mjukt skimrande grå metall, och framsidan av kragen hade en tunn kedja som man kunde fästa en amulett i.
 "Det är inte mycket, men den fick mig att tänka på dig" Han hängde den försiktigt runt hennes hals, det funkade bra utan något att fästa i också och han log mot henne när han backat undan.
 "Den passar dig" Hans röst var genuin. Han ville verkligen se henne gladare igen, det kändes inte bra när hon mådde dåligt.
"Vill du be med mig vid Stunden av stillhet?" det var inte långt kvar nu, men de skulle kunna hinna, och Viol hade några bönesaker i väskan.

Viol presenterade henne med en vit krage av mjukaste päls med svarta fläckar. Som svarta tårar spillda över ren, vit snö. Tistel såg den, kände hur mjuk den var. Hur lite hon förtjänade den, trots allt. Men hon tänkte inte neka sin bror hans hårda arbete, så hon log bara mot honom och tog tacksamt emot den. Den satt perfekt om hennes hals.  "Den är så vacker," mumlade hon tacksamt och lät nosen snudda vid det mjuka, vita. "Åh, Viol... tack."
     Det kändes skönt att bli sedd, uppskattad. Även om han inte behövt ge henne något, så visste hon att det var av välvilja. Viol behövde inte försöka ställa sig in.
Viols nästa förslag fick Tistel att genast nicka.
"Ja, tack, ja gärna. Jag behöver det. Men hinner vi?"
Tistel såg mot himlen. De hade inte mycket tid.

Ett genuint leende drog i läpparna då Tistel tog emot gåvan och såg något gladare ut. Även om det inte var mycket var det tillräckligt för att han skulle känna sig lättare i bröstet.
 "Någon så fin som du förtjänar bara det vackraste" svarade han varmt och uppmuntrande. Tistel var mer timid än de övriga syskonen, men också mer genuin. Hon förtjänade att bli sedd.
 "Om vi skyndar oss. Kom!" Efter att ha sett till att hon faktiskt följde med så satte han av emot bönetorget och hoppades de hann innan Gregor skulle slå i gongongen. Han trodde de hade tillräckligt med tid, men det skulle inte skada att skynda ändå.

Tistel log svagt åt Viols komplimang. Det muntrade upp, och broderns uppmärksamhet var något hon alltid värnade om. "Det betyder mycket för mig, vet du," log hon. På bättre humör reste hon sig upp och följde Viol mot bönetorget. När han längde på stegen gjorde Tistel detsamma, nu med ett bredare leende. Hon kunde skatta sig lycklig som hade en så fin familj.

[Avslutat!]