Aisu hade tagit flocken till Döda Skogen, mer eller mindre utan Iwakus vetskap. Hon både trivdes och inte trivdes med att vara själv med flocken, att själv bestämma över den. Iwaku hade alltid funnits där, det ar alltid han som hade haft det största ansvaret och hon saknade att ha honom vid sin sida. Liksom hon saknade Fiero. 
Tanken på hennes älskade skar i hjärtat och hon slöt ögonen för en kort sekund. Livet skulle rulla på utan honom, på ett eller annat sätt. Det var bara att bita ihop och lära sig leva med det, och göra det bästa av situationen. 

För tillfället hade hon gått ifrån reviret en stund. Valparna var med Erakan, och hon trodde knappast att det skulle vara några problem att lämna dem för en kort stund. Hon strövade längs Mardouf, och kom efter en liten stund fram till det stället där en av Mardoufs utskjutande delar tog slut och Eldskogen toh vid. Dit skulle dock inte Aisu, nu hade hon gått tillräckligt långt. Istället började hon fundera på om hon skulle vända om. Hon kastade en sista blick upp mot himlen innan hon tänkte vända och gå tillbaka till flocken. Hon hejdades abrupt i sina planer när hon möttes av synen av en siluett uppe i luften. Ögonen smalnade av och hon var tvungen att kisa för att ha möjlighet att se. Kanske skulle hon inte vända tillbaka riktigt än. 

[ Jenova ]

Vinden lekte vilt i unghonans tvefärgade fäll. Drog och slet i den för varje sväng eller manöver hon utförde högt där uppe i det vida blå.
En skock gäss tjattrade högljutt längst med hennes högra sida och fick henne nyfiket att se åt deras håll. Den något avsmalnade tungan slank ut mellan läpparna och blev slappt hängandes innan det kraftiga vindtrycket fångade den och fick den att handlöst sladdra mot underkäken. Lite som när en död fisk dras över sten och mark. Snart förlorade hon sitt intresse för fåglarna då de rörde sig bort och ur hennes periferiseende. De röda ögonen sökte direkt något nytt att fästa blicken till. Något intressant. Plötsligt spred sig ett högt och något överraskat tjut genom luften då hon passerade över en luftgrop som fick det att kittlas i magen. Trots att hon hade tränat mycket på egen hand så var det ändå lika svårt att bedöma när luftgroparna skulle dyka upp under en färd.

Hon rörde sig in mot skogsområdet utan att hon hunnit passera det när en mörk skepnad blottades för hennes skarpa blick. En varg.
Det var inte allt för ofta som hon stötte på markbundna vargar, ännu mer sällan de som bar vingar. Den sista drakargen hon mött var den underliga figuren som påstått sig vara hennes bror, pff. Hon fnös vid bara tanken på honom.
Hennes fokus föll åter till den mörka figuren på marken. Ett kort möte kunde ju inte skada.
Visst, hon saknade tiden då hon vandrat med Zey-so och Sheali, det var mysigt med sällskap. Även om Zey-so hade fågelbajs i huvudet så hade hon uppskattat det men hon hade absolut inte några planer alls på att leta upp den fläckiga kargen igen. Aldrig någonsin. Hon kunde sitta ensam på sitt revir och ruttna bort. Hon ångrade inte sitt beslut att lämna dem.

Jenova lät armarna vinklas så att hon kunde segla med en luftström ner till marken. Utan att släppa blicken från vargen så tog hon i marken och travade med en bit för att sedan sänka farten till att stanna. Varsamt såg hon till att fälla in vingarmarna till sina sidor innan blicken på nytt föll till honan framför henne.
"Hej!" Sa hon glatt samtidigt som hon nyfiket inspekterade främlingens doft och utseende.

Siluetten ovanför henne blev större och tydligare. På avstånd hade främlingen sett stor och bastant ut, men ju närmre den kom desto mer insåg Aisu att det inte alls rörde sig om en stor individ. Snarare om en valp, och när främlingen hade tagit mark och nu var mycket tydligare för Aisus ögon såg hon att det var en valp i ungefär samma ålder som hennes egna barn. Hon kunde inte låta bli att undra om valpen var själv eller inte. Hade hon inga föräldrar i närheten? Aisu lyfte svagt upp nosen en aning och vädrade. Vinden bar inte med sig några andra främmande dofter, så valpen kanske var själv trots allt.
När valpen kom fram och med glad röst hälsade kunde Aisu inte låta bli att le stort mot henne.
"Hej", svarade hon och svansen började långsamt vagga fram och tillbaka bakom henne. "Vem är du?" frågade hon sedan och tippade huvudet smått på sned.

Leendet som hon möttes av fick ungvargen att med ens börja svepa på svansen.
"Jenova." Hon tog några nyfikna steg närmre den äldre tiken, med hakan lätt vinklad mot himmelen och med nosen som arbetade med att filtrerade alla dofter som hon möttes av. "Vem är du? Jag har inte sett dig här förut och du luktar inte..." Hon avbröt sig. Honan bar flera dofter med sig. Flera dofter av varg.
"Du luktar av flera." Konstaterade hon med ett belåtet leende som försiktigt smugit sig fram över hennes mörka läppar.
Den blålila tungan slank ut och fuktade nosen med det frätande saliven. Stod man tillräckligt nära så kunde man få skymta ärren på nos och runt läppar som skapats av återkommande gånger av att hon slickat sig över dem.
"Är dom andra också markbundna?" Med ännu några steg så stod hon nu framför honan med inte mycket mer än en meter som skiljde dem åt.

"Jenova, trevligt att träffas", hon nickade kort mot den unga i en respektfull gest.
"Mitt namn är Aisu", svarade hon med ett leende. "Jag har flyttat hit med min familj och flock", fortsatte hon. Det där lilla stinget i hjärtat kändes vid tanken på att familjen inte längre var intakt. Det var allt för många som fattades just nu. Iwaku skulle förhoppningsvis komma tillbaka, men Fiero var för alltid borta. Och Ira... Aisu hade ingen aning om var hennes dotter var någonstans.
Jenovas fråga tog henne abrupt tillbaka till verkligenheten igen.
"De allra flesta är markbundna, ja, men vi har en som har vingar precis som du. Fast på ett lite... annorlunda sätt", sade hon med ett leende och tänkte på Alexia. Aisu visste fortfarande lite om den unga tiken, men hennes sätt att frammana vingar fick till och med kräkreflexerna på Aisu att nästan sätta igång. Hon hade aldrig frågat Alexia om det då det egentligen inte var hennes sak att fråga om, och Alexia hade aldrig varit någon som var bekväm med att prata om sig själv, så Aisu hade låtit det vara.

Så, hennes namn var Aisu. Av någon anledning tyckte den unga drakargen att namnet lät bekant men hon kunde inte säga från var så hon lät det passera. Tiken var annars väldigt snäll och trevlig, någon som hon uppskattade hos andra. Kanske att de kunde ta och bli vänner? Ungvargen synade honan från topp till tå innan hon själv satte sig ner med den långa svansen svepande längst med marken.
"Vad heter flocken?" Frågade hon med en sprudlande nyfikenhet i sin stämma. Jenova visste av några flockar i landet och kanske var det en av dem som Aisu tillhörde. "Och är det en drakarg du pratar om? Den som har annorlunda vingar?" Hon tog ett djupt andetag och andades ut innan hon fortsatte. "Jag har inte träffat någon annan drakarg på en evighet! Eller ja, en. Men han var så konstig. Jag gillade inte honom. Han påstod sig vara min storebror men jag trodde honom inte för jag har ingen storebror, bara systrar. Dom är med mamma och pappa på kristallön. Jag däremot, jag bor där jag känner för det. Jag hade en extra vuxen som jag vandrade med ett tag men hon var så dum, sa att mina vingar inte var tillräckligt starka för att flyga till elden med - men vad visste hon egentligen, hon hade inte ens ett par vingar! En fläckig tönt var hon, hade det inte varit för Sheali-So så hade jag spottat på henne... Jag hoppas hon får skabb!" Det hade verkligen varit en evighet sedan hon haft någon att prata med och det var så skönt att äntligen ha det igen! Någon som lyssnade.
Det var inte så roligt att vara själv ändå...

"Draugai", svarade hon den lilla med ett leende. Efter det ramlade orden från valpen i en sådan mängd att Aisu nästan fick lite svårt att hänga med. Hon lyssnade noga och gjorde sitt ytterta för att fånga upp allt vad Jenova sa, men det var säkert en del hon missade ändå. När hon hade talat klart nästan skyndade Aisu sig med att svara. 
"Nej, hon är ingen Drakarg. Hon är en blandning mellan Karg och Silanni", svarade hon snabbt. 
"Vem var den andra vuxna du säger att du vandrade med?" Frågade hon sedan. Jenova hade nämnt namnet Sheali-So, och det lät irriterande likt Zey-So... Aisu fick en sur uppstötning vid tanke på tiken, och hon hoppades att tiken inte skulle korsa varken hennes tanke eller väg igen.

"Ååååååh." Hon trampade ivrigt i marken med framtassarna. "Zey-So  har berättat om Draugai. Hon sa att hon var medlem tills att hon lämnade men hon berättade aldrig varför hon lämnade, bara att hon gjorde det." Blicken flöt ut i luften bredvid Aisu och man kunde riktigt se hur tankarna sprang runt i ungvargens huvud. "Men det vet du ju säkert redan..." Rösten var någon frånvarande."Hmm." Hon riktade blicken åter mot honan samtidigt som hon sträckte ut den högra vingarmen. "Silanni? Aldrig hört om Silanni förut." Armen veks och lades tillbaka till sin tidigare plats vid honans sida. Det var med ett trumpet uttryck som hennes blick föll till marken framför hennes tassar.
En suck slapp förbi ynglingen.
"Zey-so." Sa hon kort och ryckte med skulderbladen. Det rätt uppenbart att hon var besviken över svaret hon fått om den bevingade.

Aisu's blick smalnade av något när hon hörde tikens namn. Så valpen hade rest tillsammans med Zey-So. Hon tog ett djupt andetag innan hon nickade långsamt åt det Jenova hade sagt.
"Det stämmer", svarade hon sedan. "Zey-So var en medlem av vår flock. Tyvärr kan jag inte säga varför hon lämnade, för det vet jag inte själv", fortsatte hon sedan och log vagt mot valpen. Zey-So var inte längre en vän till varken Aisu eller flocken i allmänhet, men Jenova verkade inte heller så glad i tiken, vilket gav Aisu lite ro.
"Silannin är en liten varg. Mindre än mig, och mindre än dig när du blir stor", log hon. "Och deras vingar är lite annorlunda, se ser mer ut som fjärilsvingar. De är faktiskt riktigt söta vargar", hon böjde ner huvudet som om hon tänkte berätta en hemlighet för Jenova. "Men säg inte till Alexia, Silannin i vår flock, att jag kallat henne för söt", viskade hon och skrattade sedan.

Söta vargar? Tikens huvud tippades på sned och i samma stund bildades en tjock rynka mellan ögonen på henne. "Okej." Sa hon något långdraget. "Jag lovar." Det var svårt att föreställa sig en varg som söt, för hur såg en söt varg ut egentligen? Och en med fjärilsvingar dessutom, det hela lät mest bara förvirrande i hennes huvud när hon tänkte på det och försökte föreställa sig denna Alexia för sitt inre.
"Får jag träffa henne?" Blicken som nyss varit tankespridd höll nu ett stadigt grepp om den äldre honans röda ögon. "För jag kan ju faktiskt inte lova det om jag inte får träffa henne." Valpen log fånigt, utan att släppa Aisus blick för en sekund.

Aisu log brett.
"Självklart kan du få göra det", svarade hon och skrattade roat. Hon gillade den här valpen, så full av energi och nyfikenhet. "Men hon är lite speciell av sig. Bara en förvarning", flinade hon. Sedan sänkte hon huvudet. "Vi bor i Döda Skogen", viskade hon. "...och det är inte alla som vågar sig in dit. Tror du att du vågar?" frågade hon sedan och såg på Jenova med ett hemlighetsfullt leende. Men nog trodde hon nog att den unga tiken inte skulle ha några problem med det, hon verkade både äventyrslysten och modig.

"Självklart!" Sa hon högt och tydligt samtidigt som hon sköt ut bröstkorgen med en bestämd gest. Hur kunde Aisu ens tro något annat om henne. "Drakarger är inte rädda för något!" Påpekade hon bestämt och svängde häftigt med svansen. "Kom ska jag visa dig." Med några rappa steg tog hon sig till skogsmynning utan att se sig om. "Kom då din segis!" Utan att egentligen veta vägen så stapplade honan in mellan träden. Med ett brett leende vilandes på sina mörka läppar.
Hon gillade Aisu.

[Ska vi avrunda med ditt nästa inlägg? (:]

Aisu skrattade roat. Hon beundrade den lilla drakargen, och hennes mod. Avundades henne, det gjorde Aisu också. Tänk om hon hade haft samma självsäkerhet som ung!
Hon travade ikapp den yngre tiken och tillsammans började de sedan bege sig mot det plats i skogen som Aisu snart skulle börja kalla för hem.

[Avslutat]