Det var vid det här laget så sent att somliga besökare verkade dra sig tillbaka, men andra verkade anlända för första gången, och det verkade som att festligheterna aldrig skulle slut. Det ständiga sorlet var ett trevligt bakgrundsljud till konversationer.
     Blair hade samtalat tillsammans med några vänner när blicken fastnat på en fäll med jordtoner. Nästan oansenlig bland många andras sprakande färger och mönster, men han visste att det var långt ifrån sanningen. Han hade ursäktat sig och skyndat efter, angelägen om att inte tappa bort sitt mål.
     "Even!" kallade han genom bakgrundsljuden, men visste inte om han nådde fram. Fakargen ökade takten, noterade men brydde sig inte om de sura blickar han fick, och försökte igen. "Even!" Den här gången stannade hanen, och vände sig om för att möta Blairs leende med ett eget.
     Blair hade ämnat att prata med honom ända sedan han sett honom på balkongen, men där hade han stannat tillsammans med svartvargstiken och några andra hela invigningen. Vid någon punkt hade han försvunnit, och sedan hade Blair inte sett honom förrän nu. Han kunde inte låta möjligheten slippa undan honom, för det var trots allt Even själv som bjudit in Blair till Civitas och invigningen av Skuggfall.
     "Nya Relictus skulle inte känna igen sitt äldre jag om det så blev bitet i svansen", hälsade han medan leendet växte. "Verkligen imponerande vad ni gjort med ställe. Lever upp till snacket, minst sagt." När han såg på Even blev han påmind om något som sagts i början av invigningen. "Gratulerar till-" Han ville säga ungarna, men hejdade sig precis och bytte ord. "faderskapet! Du får hälsa din partner från mig, varmaste lyckoönskningar."

Even ursäktade sig från sitt sällskap när han hörde sitt namn ropas över det omgivande vimlet. Han stannade för att vänta in Blair när fakargen ropade igen. Leendet breddades som svar på Blair hälsning.
     "Tack. Jag är säker på att hon hälsar tillbaka." Orden var varma. "Ledsen att jag inte hann möta upp dig tidigare. Vi har haft en del att förbereda, som du förstår." Even svepte tydligt med blicken över Blairs ansikte. En vänskaplig nyfikenhet sökte sig in i rösten när han fortsatte.
     "Kom, gå med mig. Berätta vad du varit med om."

Blair viftade bort Evens ursäkt med ett avslappnat leende. Han kunde förstå honom - Tenebris borde haft mycket att stå i idag. Det var först nu han kunnat se andra, som han uppfattat som medlemmar, mingla runt bland de andra. De såg trötta, men glada, ut.
     "Kom, gå med mig. Berätta vad du varit med om." Blair följde villigt med, men i ansiktet smög sig tärd trötthet in, något som han brukade dölja för de andra. Han var tyst de första stegen, övervägde vad och hur mycket han skulle berätta. Even kändes som en neutral punkt i Numoori, men Ljusets Krigare hade trots allt varit inbjudna till eventet - men det var de dock inte ensamma om, och Blair kunde inte se att Tenebris hade någon speciell relation till dem. Dessutom hade Even visat sig ha bra kontakter, och i sin tur vara någon fakargen såg som fördelaktig att hålla sig bra med, speciellt nu när han för första gången på länge verkade ha fiender.
     Han bestämde sig för att vara ärlig, och bara det att ha lockat fram ärlighet var en bedrift.
     "Har du träffat Ljusets Krigares grupp än? Jag menar, inte bara deras kämpar från idag." Paus, men inte länge nog för att frågan skulle vara mer än retorisk. "Jag har i alla fall stiftat den bekanskapheten." Det låg något menande i rösten, något som vittnade om bitterhet och kyligt hat, bubblandes precis under under ytan. "Jag vet inte vad Tenebris håller på med när ni inte arrangerar gladiatorspel, men jag skulle rekommendera att ni håller gott avstånd till dem. Speciellt om ni inte vill att de ska leta igenom någons huvud. De har en tendens att döma." I varningen fanns Blairs egen upplevelse inbäddad, men han gick inte in på fler detaljer.
     "Synd hit och synd dit. Det är alltid de mest hängivna som blir farligast, inte sant?"

"Så sant." Evens blick förblev riktad framåt, men hans leende blev för ett ögonblick tandat innan det mildrades igen. Hängivna var ett milt ord. "Jag kan inte säga mig ha haft turen att träffa dem i något privat sammanhang än. Men av vad du berättar så låter de inte helt olika en samling gamla bekanta till mig." Där fanns en road ton i hans röst. "En grupp trogna som tror att de kan göra världen bättre genom att döma och förgöra det som de själva inte tycker hör hemma här. Vargar som tror sig vandra i ljuset men inte ser skuggan de själva kastar." Han gav Blair en kort blick, och rykte lugnt på axlarna. Fortfarande road. "Hycklare. Eller ironi."
     Even ledde dem långsamt runt utkanten av den största samlingen av besökare, och sedan bortåt. En lugn promenad runt själva Skuggfall Teater. De flesta av besökarna höll sig runt de huvudsakliga ingångarna, där det ännu bjöds av den mat och dryck som fanns kvar. Längre bort, längs byggnadens mjukt svängda väggar, var det lugnare. Här befann sig fler par och mindre grupper av vargar som sökt sig undan från det livligaste ljudet.  Spridda, och lätta att passera ostört.
     "De är här ikväll", fortsatte Even. Han hade sett deras ledare i folkmängden. Kände igen henne på beskrivningen. Och även om det bara varit en sammanträffande likhet så hade ett annat bekant ansikte varit bekräftelse nog. "Men jag väntar mig inget problem från dem, under dessa omständigheter. Lika lite som du behöver vänta dig problem från dina Ljusets Krigare. Så länge de vistas under Tenebris vingar så förväntas åtminstone lite hyfs, om de inte vill stämplas som opålitliga bråkmakare inför hela Numoori."

Hycklare var onekligen ett bra ord. Visst hade Blair en egen skugga som han kastade, men till skillnad från dem skulle han aldrig kalla sig för Gudarnas frälste. 
     Evens sista ord fick ett litet, roat leende att smyga sig in på Blairs läppar, men det var knivskarpt. När han talade var rösten fylld med ett oändligt lugn, som stod i kontrast till uppsynen.
     "Den sanningen kommer nog fram förr snarare än senare." Trots inblicken i hans huvud hade de ändå missat den viktigaste detaljen: Ljusets Krigare borde aldrig låtit honom leva. Deras misstag, och skulle bli deras problem.
     "Du sa att dina bekanta var här ikväll", konstaterade han efter några ögonblicks tystnad. "Varför inte.. hjälpa sanningen på traven?" Innan Even kunde invända eller kommentera fortsatte han på. "Jag menar inte att offentligt utmana dem, tro mig, jag förstår önskan av att inte dra till sig ytterligare uppmärksamhet." Ett leende. "Men de har kommit till ditt revir, dina jaktmarker, med dina förtrogna i närheten. Finns det ett bättre ställe att skapa lite kaos utan att personligen behöva ta på sig skulden?" Det var synd att natten var så sen. Blair hade annars gärna deltagit i små intriger. Det hade känts som en kompensation för att han hittills inte kunde göra något åt Ljusets Krigare.

Even skrattade, ett kort men hjärtligt skratt. Han gav Blair en tydlig blick ur ögonvrån, med huvudet lätt lutat mot sin samtalspartner.
     "Tålamod", hummade han, road. "Jag tror de har fått tillräckligt att stå i redan." En del utanför hans planer. Men det var inte mycket att göra åt det nu. Gjort var, trots allt, gjort. "Eller du har ett eget kaos i åtanke?"

Tålamod, var allt den andre svarade. Blair log ett lättsamt leende tillbaka utan att egentligen veta vad den andre syftade på med sina ord.
     "Kaos?" svarade han sedan med ett nu snedare leende. "Skulle jag?" Rösten var oskyldig och mjuk, men leendet växte under orden för att sedan ebba bort i en betydligt lurigare min. "Inte just nu kanske. Men om du i framtiden skulle ha något, hrrm, kaos i tankarna så är jag inte den som tackar nej till en inbjudan." Han var inte den att tacka nej till några upptåg, men tillfället verkade ha sluppit dem ur greppet - för den här gången. "Jag har väl några kvaliteter, förutom att vara söt förstås."

Ett tydligt erbjudande. Det kunde vara användbart. Blairs fortsatta kommentar fick Even att skrocka till.
     "Någon ska väl vara det", svarade han melodiskt, och vände blicken helt mot Blair igen. Han synade fakargen i en tydlig gest. Ett snedare leende drog i hans läppar. "Jag antar i alla fall att stjärnskådning inte är vad som lockar intressenter." Even höll menande Blairs blick. Han hade sett att fakargen funnit vargar runtom sig. Hade sett Varya med dem; Blair och en vacker ljus sak. Fler, som gärna återvände till Blairs närhet då och då, om så bara för korta ord. Even släppte Blairs blick igen, och vände nosen framåt på nytt med ett mildare uttryck.
     "Säg, hur går det för mitt kära gamla Aedis de arcana? Där har inte varit många viskningar från Nordan."

Blair log bara tillbaka. Han var inte förvånad att Even noterat sällskapet han höll sig med. Fakargen försökte inte direkt vara diskret, för det fanns ingen mening med det. Inte ännu, åtminstone.
     "Aedis de arcana..." upprepade han med varm röst, som om de talade om en vän. "Jag har inte varit hemma sedan vi sågs, får jag erkänna. Men min syster talar om många fantastiska tillägg som hon vill göra, så jag skulle nog säga att det går utmärkt. Någon gång ska vi väl sprida ryktet, är det tänkt. Men", han höll Evens blick med ett litet leende i mungipan. "det är skönt att ha ett ställe man kan ligga lågt på, om du kan relatera." När Blair inte längre behövde templet skulle han inte ha något emot att visa det för världen, men det fanns ännu värde i att hålla det hemligt. "Världen har blivit mycket trängre, tycker jag."

"Åh, du är nog inte ensam om det. Själv skulle jag säga att världen äntligen börjat växa igen. Det var ett tag sedan."
     Deras samtal fortsatte, enkelt och lättsamt, medan stegen bar dem runt området utan egentligt mål. Det var en stund efter att de lämnat huvudbyggnaden bakom sig, och fann sig bland några av platsens omgivande lägre byggen – baracker och mindre träningsytor – som Even tystnade och stannade upp. I dunklet bakom en av barackerna låg formen av en ensam varg. Han visste att hon var död redan innan de kommit nära nog för att se skadorna; där fanns inget ljud av liv i hennes kropp, och den kalla doften av död var för honom tydlig även under stanken av bränt kött och doften av striderna som hängde över hela området. Såret i hennes panna var uppenbart när de kom nära. Even gav Blairs eget ärr en tydlig blick.
     "Dina vänner, antar jag." Hans röst var lättsamt saklig när han vände sig tillbaks till den döda. "En av Devils, om jag inte missminner mig. Slogs ihop med flocken när prästen lade sig i." Han vände blicken till Blair igen, och höjde lätt på ögonbrynen. "Om du vill gå så ska jag inte stoppa dig. Men jag tror Devils gärna skulle veta vilka som tagit deras vän ifrån den." Det var med ett litet leende som han höjda nosen till himlen och gav en kort ylning. En kallelse som han visste att Gehenna skulle känna igen även genom minglets oväsen. Det skulle inte dröja länge innan någon av hennes fann dem.
 
[De hittar Zhevra, som blivit dödad här: [Länk]]

Blair fann sig själv slappna av under samtalet, och det var kanske därför synen av den döda slog honom så hårt. Han stannade upp när ärret blev synligt, på gott avstånd. Even fortsatte några steg, och gav sedan honom en tydlig blick. Nä, inte honom, hans ärr. Blair ville spy. Hjärtat rusade när ärret gjorde honom påmind om traumat. Han fick andas djupt flera gånger innan han lyckades ta kontroll över skräcken som blossat upp i bröstet. Nu var blicken hård och hans käke ihopbiten. De hade inte dödat honom den gången, och de skulle aldrig få chansen att göra det heller. Han skulle se till att de ångrade sig.
     Evens ord fick Blair att le kallt. Hans lättsamma leende och attityd var borta, och det låg något nästan grymt över det sargade ansiktet.
     "Jag klarar mig", svarade han silkeslent. "Kan ju inte låta något sådant här passera obemärkt." Ostraffat.

Arryl, ett gänglig och lite spretig gråblod med i övrigt intetsägande uppsyn anslöt sig till Even och Blair efter bara en kort stund. Hon gav kroppen en kort blick med ögonbrynen hopdragna i tydligt ogillande, men rätade snabbt ut sig igen när Even bad henne söka upp Devils representanter och berätta vad som hänt. Hon joggade iväg lika snabbt som hon anlänt. Even och Blair lämnades väntande vid kroppen tills Devils anlände, för att berätta vad som troligt hänt och sedan lämna gruppen till att själva göra vad de behagade med sin döda flockfrändes kropp.
 
[Inte fått napp från Devils, så tänker räkna som avslutat här. Men är fortsatt fritt för min del om nån av närvarande Devils ändå bestämmer sig för att hoppa in senare ;) ]