[Utspelar sig en liten bit utanför reviret tänker jag.]

Corson satt med ögonen slutna och ryggen vänd mot Othello. Bakom stängda ögonlock följde han ljuspunkten som närmade sig - Kungen av Kaiwood. Unghannen slog upp ögonen och såg upp och bak på den nyfunna bekanta.
     “Han är snart här,” berättade han med en låg stämma. Corson hade bett Kogan hämtat deras ledare. Den sedvanliga likgiltiga uppsynen var djupt rotad, trots en lågt tickande triumf. Den färglösa blicken spanade ut i mörkret innan han slutligen kunde urskilja Shiva’s ljusa halva i dunklet.
     Corson reste sig upp och mötte flockledarens blick. Den enorma vargen som tornade upp sig bakom honom gick inte att gå miste.
     “Othello, det här är Shiva, The BloodBlooms ledare.” Corson släppte aldrig Shivas blick. “Jag har fört honom med mig hit för att ansluta sig till vår flock.” Det fanns egentligen ingenting mer Corson tyckte han behövde säga. TBB var bara ett spöke av vad de en gång varit, och att tacka nej till nya medlemmar skulle vara som att gräva flockens grav. Men Corson visste inte hur Shiva tänkte, eller hur han någonsin tänkt. Kanske var planen att köra dem alla i graven så han kunde dansa lyckliga alla dagar med sin käraste döing?

Othello väntade tålmodigt bakom Corson medan de inväntade flockledarens ankomst. Den andra, Kogan, hade för en stund sedan försvunnit in mellan träden för att hämta honom. Det dröjde oväntat kort tid innan den nya bekantskapen reste sig upp, och förkunnade att han var på väg. 
     Othellos blick vilade, till synes känslolöst, på Konungen av Kaiwood när denne närmade sig, synade honom kritiskt. Ett rörelsemönster som talade om självsäkerhet, om äganderätt. Bruna ögon. Svart, vit, raka motsatsen på vardera sida av den omtalade ledaren. Under tiden Corson talade kunde han inte undgå att tyst undra ifall de båda flockvargarna var släkt - men det var irrelevant. Det fanns viktigare faktorer.
  "Shiva", uttalade Othello. Han fångade ledarens blick. "Corson har varit så vänlig att berätta om er." Han nickade långsamt, som för att bekräfta sina egna ord, innan ett lamt leende drog i mungiporna. Han sade inget mer, utan väntade intresserat på vad Shiva ämnade säga.

I något som kunde beskrivas som en smärre överraskning hade budskapet kommit från Kogan, att den unge Corson väntade med en varg som de ansåg hade sin plats bland dem. Hur vida deras påstående stämde eller inte var Shiva osäker på, men det väckte helt klart hans intresse och ledaren tvekade inte att uppsöka denna nykomling, få se vad hans medlemmar släpat in i hans skog.
I trav gav han sig av enligt Kogans anvisningar, och han kunde se deras energier innan han kunde se dem. Corsons lilla brinnande välbekanta låga, samt en ny livsgnista, främmande och eggande intressant.
Slutligen landade blicken på en mörk varelse, större än han själv, vilken fick Corsons skepnad att nästan falla i skymundan. Shiva stannade framför dem båda, nickade kort åt Corson innan blicken åter sökte sig mot den större vargen. 
"Jag hoppas att det endast är vänliga ord," svarade Shiva, omedveten om de omständigheter som hade fört dem till detta ögonblick. 
"Välkommen till Kaiwood. Vad jag förstår anser Corson och Kogan att du skulle vara en lämplig medlem i våran lilla gemenskap här... Jag vet inte själv, men jag vet bättre än att ifrågasätta deras ord. Jag vet att ingen av dem..." Blicken svepte kort över Corson. "... skulle handla med annat än flockens bästa i sina tankar."
Han tystnade några sekunder, fortfarande osäker på vad han riktigt skulle tro. Det låg något kyligt över den andre, inte bara skepnaden utan även den energi som livskraften utstrålade. Och med Hielo färskt i minnet hade Shiva uppfattningen om att man skulle vara aktsam när det kom till dessa kalla individer. Men han litade på omdömet hos sina flockmedlemmar.
"Othello, visst?" Han flinade kort emot den andre. "Du är välkommen att ansluta dig till oss ifall du så önskar. Jag litar på att Kogan och Corson har berättat om vad det innebär, eftersom det var de som släpade med dig hit." 


[Blah så konstigt, men ett svar iaf!]

Othello hade inte varit helt säker på vad han hade haft att vänta sig, eller mottagandet han skulle få. Att bli välkomnad hade nog varit hans sista gissning - men se. Så praktiskt. Ett så naivt sinne. Han rörde inte en min när Kaiwoods ledare talade, utan nickade bara kort i bekräftelse på hans namn, för att sedan svara.
  "Åh, Corson har berättat nog." Påståendet var så uppriktigt det bara kunde bli, men ögonen förblev kalla. När han sedan rätade på nacken glimmade någonting till i blicken. Ja, visst hade Corson berättat tillräckligt. Tillräckligt, verkligen. "Jag är övertygad om att jag kan komma att bli en tillgång."

[Ska vi avsluta? Känner att det räcker så. Othello är officiellt med i TBB.]