Hon rörde sig långsamt över den sumpiga marken. Fast hon inte befann sig längst ut i smeten, som hon hade uppfattat det, klafsade det runt tassarna och träden hade börjat glesna. Hon rynkade på nosen åt lukten. Om hon hade förstått saken rätt, så skulle det bara bli värre ju längre ut i Träsket hon kom.
Enda skälet till att hon befann sig på detta vidriga ställe, där luften var liksom skämd att andas, var att hon ville utforska sin omgivning. Hon hade inte för avsikt att stanna här länge. Träsket var inte särskilt glädjefyllt. Dyn tog liksom musten ur en om man traskade omkring för länge. Till och med den glada ungtiken kände sig en aning tung till sinnes.

Hon lyssnade uppmärksamt efter ljud som kunde avslöja eventuella vänner eller fiender, öronen klippte men hon lyfte inte de blå ögonen från den dyiga marken hon försiktigt manövrerade sig över. Hon ville inte bli överfallen här. Hon hade ingen kännedom om området och var redan från början inte mycket för att slåss. Hon ville inte hamna i konflikt överhuvudtaget.
Tiken lyfte blicken för ett ögonblick och lät den svepa längs med omgivningen för att sedan vända den mot marken igen.

[Pax till Serpier]

Det var så pass glest mellan träden och så pass vattning dy att han inte ens försökte hålla sig på de torrare tuvorna. Han halvt gick halv simmade bara fram igenom vattnet. Var noggrann med att låta tassarna vila mot buken och svansen och inte sätta ner dem i dyn. Han ville ju inte fastna!
De gula öronen låg strukna mot nacken precis ovan ytan men han kunde på inget vis rädda svanstoffsen från att bli lerig. Det förargade honom lite. Han andades genom nosen och tog in alla dofter, då och då när han kände att han hade tid lät han den blå tungan leta sig fram mellan läpparna. Smaka på luften. Då blev hans doftvärld så mycket större och mer intensiv. Och det var just när han gjorde så som en doftnyans av varg nådde honom. Ett vänligt leende klöv hans ansikte i två, från öra till öra. Han hade fått höra att hans leende såg läskiga ut, men för honom var det bara leenden som vilket annat som helst. Med en stor kraftansträngning tog han sig upp på den fastare marken kring ett träd och försökte ruska leran ur pälsen. Han lyfte upp den ena tassen och började omsorgsfullt slicka den ren. Men avbröt sig sedan då de ännu bakåtstrukna öronen uppfattade ett ljud. Han såg upp. Och där mellan träden skymtade en vit varg. Hade han inte vetat bättre hade han trodd att det var självaste Vargarået från sagorna som uppenbarats framför honom.
"He..hej"
Viskade han väsande fram. lite osäkert, och försökte sig på ännu ett leende.

Hon gick i sina egna tankar, funderande över saker som ändå inte spelade någon roll. Som vart hon skulle styra stegen när hon äntligen lämnat denna smutsiga plats. Det fanns nog inget riktigt svar på den frågan. Det överlät hon till universum att bestämma.
Hennes tassar sjönk ner i dyn och när hon lyfte dem var den vanligtvis så vita pälsen runt trampdynorna gråbrun av slammigt vatten. Hon stannade till, ruskade vätan ur pälsen - även om hon inte hade simmat kändes luften våt och klibbig - och fortsatte sedan.
Plötsligt ryckte det till i tikens känsliga nos, och hon tittade upp. Lukten av varg. Främmande varg. Medan hon ökade på stegen för att gå främlingen till mötes undrade hon varför hon tänkte på denne som en sådan. Alla var ju för henne främlingar i detta land, sånär som på en varg. Geralt i Acheratiskogen. Fast hon kände honom inte annat än till namnet, så hon var osäker på om det verkligen räknades.

Hon stannade mellan två knotiga, förvridna träd och den himmelsblå blicken föll på denne främling, vars lukt hon känt innan hon såg honom. Han såg upp mot henne och hon viftade lite svagt på svansen för att visa att hon var vänligt inställd.
"He... hej", sade främlingen med en väsande röst, och log lite försiktigt mot henne.
"Hejsan!" svarade hon glatt och besvarade hans leende. Sedan började hon manövrera sig fram mot honom.

Honan var oemotståndligt vacker. Något han sällan tänkte om folk. Sen kanske ha inte träffade så överdrivet mycket folk, öarna var ett ganska glest befolkat område och de flesta brukade sky honom när han kom för nära. Men denna hona slog honom verkligen till marken med sin klarblå blick och skimrande päls. Kanske var det kontrasten mellan träskets fulhet och hennes skönhet som fick henne att skina så.
"Ni är som ett vargarå"
Fick han fram mellan in- och utandningarna. Tungan slank ut mellan hans läppar och han log lite generat, var van vid att tungan liksom det mesta med hans kropp möttes med avsky.
"Oj, ursäkta mig, jag har visst inte presenterat mig!"
Sade han sedan med en lika förvånad som ursäktande röst.
"Namnet var Serpier"
Han bugade svagt inför henne.

Hon försökte andas bara genom munnen för att undvika den unkna lukten som steg upp ur dypölarna medan hon försiktigt rörde sig mot vargen som tilltalat henne. Hon kunde urskilja enskilda drag i den andres ansikte först när hon befann sig några meter ifrån honom.
Han liknade ingen varg som hon hade sett. Han liknade en förvuxen ödla med ett reptilhuvud och långa öron med gula tofsar längst ut. Då och då sprang en mörk, tudelad ormtunga ut mellan hans läppar. 
Hon betraktade honom nyfiket med öronen spetsade och pigga ögon.
"Oj, ursäkta mig. Jag har visst inte presenterat mig! Namnet var Serpier."

Tiken studerade ödle-vargen som varken var varg eller reptil fullt ut, och lät svansen svepa glatt bakom sig. Men hon var noga med att hålla den uppe så pass att den inte vidrörde den sumpiga marken. Ingen anledning att smutsa ner sig när det inte behövdes.
"Inte jag heller. Jag heter Tirana." Hon log stort mot honom och noterade förvånat att stanken från Träsket avtog lite i intensitet när hon andades genom munnen istället för med nosen.
"Tillåt mig att fråga vad ni gör på en plats som denna?" frågade hon artigt, fast besluten att inte göra om misstaget att ställa en ohyfsad fråga om den andres utseende först.

Honan verkade inte ha registrerat hans kommentar om hennes utseende, vilket kanske var bra då han i efterhand kom på att det mycket väl kunde vara opassande. Han log svagt, men leendet blev ändå stort på grund utav hans breda mun, då han väntade in honans ord. Inom honom släpptes en liten lättnad över att hon varken gått, kallat honom för något fult eller kommenterat hans utseende än. Samtidigt kände han hur hans stolthet stukades varje gång han blev tacksam för något så litet som att bli behandlad som en vanlig jävla varg. 
"Trevligt att råkas Tirana"
Svarade han samtidigt som han registrerade hennes utseende tillsammans med hennes namn. Det var alltid lättast att minnas namn som man uttalat högt själv, liksom smakat på det.
Han harklade sig och ett lätt "heh" lämnade honom då han såg upp på honan och svalde.
"Jag är på väg in i landet från öarna, och av någon omsträndig orsak valde jag att ta vägen genom träsket."
Ett testande skratt lämnade honom.
"Vad gör du själv här?"

Hon behöll det entusiastiska leendet på läpparna medan hon lyssnade på Serpier. De vita öronen klippte lätt till ljudet av hans väsande röst som kanske, i hennes värld åtminstone, kom genom den tudelade tungan. 
"Vad gör du själv här?"
Hon var tvungen att fundera lite på den frågan. Vad gjorde hon egentligen här? Hon var på vandring, ja. Så mycket stod klart. Men vart? Varför? För att se sig omkring, upptäcka omgivningen, utforska den värld hon fötts in i?
"Jag är på väg inåt landet, tror jag." Ett litet, kort skratt undslapp den vita tiken. "Jag vet inte riktigt vart, men det antar jag att jag upptäcker senare. Så just nu -" Hon gjorde en paus och såg sig omkring, innan blicken åter vandrade tillbaka till hanen. "-just nu bara vandrar jag omkring."
Hon log stort igen. Tvekade lite. Var det kanske passande att fälla en liten kommentar om hans utseende? Troligtvis inte. Kanske skulle det tillfället aldrig komma, då det passade sig. Hans särpräglade utseende hade säkert orsakat honom många kommentarer genom åren, och hon ville inte sälla sig till den gruppen. Vem visste? Kanske var det ett mycket känsligt ämne för honom, kanske brydde han sig inte alls, men i vilket fall så spelade det ingen roll. Hon ville vara på den säkra sidan. Inte förolämpa honom.
Inte för att hon tyckte att det var fult. Men intressant. Konstigt. Det gjorde henne nyfiken på honom. Hon hade inget intresse av att göra sig lustig på hans bekostnad.
"Vad tycker du om detta ställe?" frågade hon istället. "Träsket, alltså. Jag tycker inte så mycket om det. Jag menar, det är så... stinkigt." 
Genast när hon sa det ångrade hon sig, för orden kunde ju ses som en förolämpning ifall han tyckte om det. Hon hoppades att han inte skulle ta illa upp.
"Men det är vad jag tycker", skyndade hon sig att tillägga.

Serpier nickade intresserat allt medan hennes berättelse förflöt. Han såg riktigt belåten ut där han satt. 
"Då är vi på väg åt ungefär samma håll då"
La han till i hennes korta tystnad. 
"Eller så nära man kan när båda bara har en ungefärlig koordinator"
Han skattade stelt, sedan tittade han åter uppmärksamt på tiken då hon talade. Hon verkade väldigt angelägen om att säga rätt saker, och verkade lite nervös. Han undrade varför samtidigt som han uppmärksamt tog in varje ord.
"Åh"
Fick han slutligen ur sig. 
"Ja, jag simmade in här mot bättre vetande..."
Han rullade med axlarna och himlade med ögonen på ett lite överdramatiskt vis. Sedan fixerades hans blick vid henne igen.
"Men jag hittade ju iallafall dig"
La han till med ett leende.

"Då är vi på väg åt ungefär samma håll då."
Hon nickade lite tankspritt. Lyfte upp ena framtassen och bytte ställning. Hon ville inte stå i dyn på samma sätt för länge, av rädsla för att något kunde hända. Vad? Inte säker. Men något. Vad som helst. Hon hade ännu inte fått grepp om verklighetens ramar för vad som var möjligt.
"Eller så nära man kan när båda bara har en ungefärlig koordinator." Serpier skrattade kort, ett skratt som knappast kunde kallas för ett skratt eftersom alla sådana ljud hon hade hört var glada och befriade. Höga. Som hennes eget. Klingande och entusiastiskt. Hans redan väsande röst maskerade också ljudet.
"Jag simmade in här mot bättre vetande... Men jag hittade ju i alla fall dig."
Ett litet leende klädde Serpiers läppar och det smittade liksom av sig på henne, samtidigt som orden värmde i bröstet där hon trodde att hjärtat satt placerat. 
"Jag hittade dig också, Serpier. Mycket trevligt att träffas, förresten. Det slog mig att jag inte hann säga det förut."
Hon gjorde en kort paus.
"Förresten, apropå vad jag tycker om Träsket - har du träffat på någon annan varg här? Det verkar lite ensamt, tycker jag."

Leendet blev lite bredare och genast delade det hans ansikte från öra till öra. Hans mun var, enligt vissa, obehagligt stor. Detta var för att han enkelt skulle kunna svälja större byten. Att jaga hjort var inte direkt hans grej. Fisk, gnagare, småvilt var mer han cup of tea. Orden hon yttrat, som lockat fram hans svaga men likväl breda leende fick det att värmas i bröstet på honom.
"Jag kan bara säga detsamma"
Svarade han henne och nickade kort. Detta var en angenämt möte. Inte likt hans första. Honans fråga lockade tillbaka minnena. Han rös.
"Nej, detta är en mycket ensam plats. Jag har bara stött på en till individ, lika vit som ni" Hans huvud tippade svagt på sned. "Jag kan inte förstå varför ni med era vackra pälsar väljer att vandra in i ett område som förorenar er så"
Orden var menat som en komplimang åt hennes skönhet, inte som ett ifrågasättande. Han hoppades att hon förstod det.
"Men mitt senaste möte var allt annat än angenämt. Jag var rädd att hela denna värld ännu skulle vara ond och fördomsfull, men du har motbevisat detta. Och det tackar jag dig för!"

Hon såg på hans breda leende som delade hans ansikte i två, och hon kunde förstå om någon fann det obehagligt eller fult. Men hon var öppen till sinnet och dömde ingen som inte dömde henne. Vilket hon inte trodde att Serpier gjorde.
"Jag kan bara säga detsamma." En kort paus. Hon tyckte sig se någonting förändras hos Serpier, men kunde inte riktigt placera vad det var.
"Nej, detta är en mycket ensam plats. Jag har bara stött på en till individ, lika vit som ni. Jag kan inte förstå varför ni med era vackra pälsar väljer att vandra in i ett område som förorenar er så."
Hon funderade lite på hans ord. De framkallade ett litet leende på tikens läppar, men de gjorde henne också lite konfunderad. Hon hade kunnat vända så fort det började klafsa om tassarna, men hon hade fortsatt. Hon hade ju inget att förlora. Dessutom tyckte hon inte att Träsket hade förorenat henne. Lite smuts gick väl att tvätta bort?
Hon fokuserade blicken på honom när han började tala igen.
"Men mitt senaste möte var allt annat än angenämt. Jag var rädd att hela denna värld ännu skulle vara ond och fördomsfull, men du har motbevisat detta. Och det tackar jag dig för!"
"Detsamma, Serpier. Det kan gömma sig vänner i alla, inte sant? Den här platsen tycktes så dunkel och illaluktande, men ni gav den lite färg. Det är bra. Det kan den behöva", sa hon med ett leende.

Det osade om dem där de stod, de sunkiga ångorna från träskmarkerna. En svag dimma låg i luften. Den omfamnade den unga honan och fick henne att lysa extra. Han nickade åt hennes ord. Mötet med henne hade gett honom hopp om att det fanns poäng med hans andra resa. Hans andra vallfärd runt kontinenten. Men att just han hade givit färgen plats kunde han väl inte riktigt hålla med om, och orden fick honom att rodna.
"Vi har givit den färg, ni var också deltagande i det hela"
Den blekt gröna blicken mötte hennes och han log. Sedan lät han blicken glida ut över området runtom dem igen.
Den blå tungan slickade i luften och förde med sig träskets stank till hans sinnen.
"Önskar ni gå längre in i dessa marker eller vill du slå mig följe härifrån?"

"Vi har givit den färg, ni var också deltagande i det hela."
Hon log. Oavsett vilket så var det sant att den här platsen verkade lite mindre ogästvänlig efter mötet med denne Serpier. I varje fall stank det mindre av ruttna ägg från den sumpiga marken och det stillastående vattnet än förut.
"Önskar ni gå längre in i dessa marker eller vill du slå mig följe härifrån?" frågade hanen och log mot henne. Den tudelade tungan smakade på luften.

"Det känns inte som om jag har så mycket mer att upptäcka här", sa hon fundersamt. Hon tänkte på hans ord, om att det var en väldigt ensam plats. Han hade ju bara träffat en annan individ, undantaget henne. Hon hade ingen lust att traska omkring här alldeles ensam tills hon nådde mer tätbefolkade områden.
"Så om det går bra för er vill jag gärna följa med er en bit." Hon vände åter blicken mot honom och de blå ögonen log lika mycket som munnen.

Solen letade sig tappert ner i träsket sänkor och försökte förgylla det fula. Serpier var föga övertygad. Det var länge sedan han var inne i numoori men han mindes långt mycket vackrare platser än denna. Men kanske var också det orsaken till att han simmat in i träsket. Här hade han inte förr satt sin tass och jämfört med detta kunde ingenting bli en besvikelse för honom. Honan talade igen och han nickade kort som svar på henner ord.
"Dåså, då går vi"
Sade han sedan lugnt och började sätta fart förbi honan, in mot fastlandet.

"Då så. Då går vi."
Hon kastade en sista blick på omgivningen. Klafsande pölar av stillastående, gråbrunt vatten. Förvridna, törstiga träd. Osande dimma.
Nej, det var inte mycket med Träsket som hon skulle sakna.
Hon ruskade lite på huvudet och följde sedan efter Serpier. Inåt land. Inåt skogen. In mot den underbara fasta marken, utan grumliga vatten.
"Då går vi", sa hon för sig själv och satte fart.

[AVSLUTAT]