Timoteij stod ute vid en av de mindre bäckarna med blicken envetet fäst vid den framtass som han drog igenom strömmen. Han hade blivit ståendes där ett tag, förlorad i tankar. Syftet? Egentligen ingenting mer än en känsla. Det var någonting som hade börjat dra honom mer och mer till vatten, som om han kände någon sorts länk till det. Han funderade över om det kunde vara en kraft, eller om han bara inbillade sig det hela. Det hela var en välkommen paus ifrån allting annat som föregick runt om. En chans att slinka undan och vara för sig själv en stund, och kanske speciellt att han kunde koppla bort de jobbiga tankarna han fortfarande tampades med ibland, om än det tacksamt var allt mer sällan och intensivt nu. Istället hade de ersatts av den resa som han nu planerade att göra. En som han inte visste hur den skulle sluta upp. Allt det hade för stunden blivit lite mycket, så han hade bestämt sig att idag så skulle han undersöka den här känslan med vattnet, det var sådär lagom hjärndött och monotont. Perfekt distraktion.
Han visste inte hur länge han egentligen stod där innan han hörde en av flockmedlemmarna närma sig, men det måste ha varit ett bra tag med tanke på stelheten han kände när han vred nacken för att möta Fays blick.
''Hej'' hälsade han med ett vagt leende och lyfte upp tassen ur vattnet, skakade av den och vände sig sedan mot honan.

| Fay |

"Hej Timo!" Fay mötte honom med ett leende och lade sig ned intill bäcken, huvudet hängandes över kanten. Hon förde nosen närmare vattnet och lät den bryta vattenytan för att blåsa några bubblor. Det var så klart inte det här hon kommit hit för. Inte alls faktiskt. Men faktum var att allt hon hade planerat att säga nu kändes krystat. Nästan lite pinsamt. Med blicken mot himlen suckade hon uppgivet och helt klart lite väl dramatiskt.
    "Okej, jag vet inte hur jag ska säga det här så jag tänker bara säga det." Hon såg på Timoteij, kände sig själv tveka och slog undan blicken. Den fick vila på hans tassar istället. "Nej men, jag tänkte bara säga tack. Du vet, för att du typ räddade mitt liv eller något. Inte för att jag kanske höll på att dö men–" Men jag var livrädd. "–du hjälpte mig. Och det var snällt. Så... jag ville säga tack." Fay påmindes om smärtan. Hur fasansfull den varit. Hur rädd hon blivit när hon sett sin egen spegelbild och förstått vad Levs tänder gjort mot henne. Vad de hade kunnat göra om inte Lune och de andra kommit till undsättning. Såren i hennes nacke och ansikte, följt av ärren som skulle komma skulle vara en ständig påminnelse. De hade nog aldrig tagit ihop och läkt så fint om inte Timoteij varit där.

Han betraktade henne tyst då hon satte ner nosen i bäcken för att blåsa bubblor i vattnet. Det var något lite sött och charmigt med det hela, oskyldigt och lättsamt liksom. En sådan där sak som inte var så himla komplicerad och stor som mycket annat var just nu. Han hann knappt reflektera över sina tankar och åsikter om Fay innan hennes väldigt tydliga suck drog honom tillbaka till verkligheten igen. Hon tackade honom? För att ha räddat och hjälpt henne? Det kanske han faktiskt hade när han hjälpt henne med såren, men han hade inte lagt så mycket tankar på hur viktigt det skulle vara för henne. Inte insett hur värdefull andra faktiskt verkade anse att hans kraft var. Han fick erkänna att en del av honom tyckte det kändes bra, om än den andra hälften fortfarande ältade om insatsen på grund av den bristande kunskapen.
''Varsågod, men du behöver inte tacka. Det är min...''. Roll, uppgift, kall, mening, ja vad? ''...det bjuder jag på menar jag. Är bara kul att kunna hjälpa till och vara till nytta''. Han log, om än han ljög. Eller egentligen gjorde han väl inte det, han var rätt hjälpsam av sig generellt, men han var alldeles för skärrad av ansvaret och pressen som indirekt lades på honom. Som den enda med kraften att kunna hela så kändes det som att alla liv i flocken vilade i hans oerfarna och okunniga tassar. Och han bävade för nästa gång någon skulle skada sig allvarligt. Tänk om han skulle döda, inte kunna rädda, den flockmedlemmen? Vad skulle de då tycka om honom? Han rös av tanken, men försökte att släppa på den. Idag var trots allt en dag som han försökte att inte tänka på det för mycket.
''Hur känns såren nu?'' frågade han istället för att bryta sina ältande tankar, om än han fortfarande höll sig till samma ämne. Kanske inte så smart.

Hon ögnade Timo med ett skeptiskt leende, inte helt övertygad över hur enkelt han avfärdade sitt arbete som någon sorts pliktskyldig gärning av välgörenhet. "Pfft, okeeeeej. Jag har ändå bestämt att jag är skyldig dig en tjänst. Säg bara var, när och hur. Inga invändningar!"
    Hennes leende blev fåraktigt när han frågade om såren. "De kliar. Jag kaaaaan ha råkat klösa bort några sårskorpor vilket–" Timoteij sköt henne en varnande blick och Fays öron slokade ut mot sidorna. Hon stoppade honom innan han hann orda några protester. "Vilket", underströk hon. "Jag veeet att man inte ska göra men det var inte med flit, okej?! Jag försöker att inte göra det." Hon gav honom sin oskyldigaste blick med förhoppningen att slippa undan en avhyvling. "Nej men, det går bra. Läker fint och så. De i ansiktet ser ju rätt häftiga ut nu, gör de inte?"

Skyldig honom en tjänst? Det visste han inte om han förtjänade, hon hade ju fortfarande tydliga spår efter såren, ärr som han inte riktigt kunde fixa till. Kanske kunde han någon gång i framtiden vara bra nog för att kunna göra ett ordentligt jobb, men det kändes långt borta just nu. Det fanns dock en liten låga långt inom honom som började brinna allt starkare för var dag som gick, en låga som representerade viljan att lära sig mer. Han valde att bara nicka som svar till det hon sade. Vad nu den tjänsten skulle vara visste han inte, men det kunde väl vara bra att ha liggandes.
Då hon svarade på hans fråga så spände han blicken något när hon berättade att hon klöst bort sårskorporna. Det skulle bara göra det hela värre, men samtidigt var det hennes kropp. 
''Skyll inte på mig bara när ärren ser ännu värre ut'' svarade han och ett litet leende smög sig fram på läpparna trots att hans stämma i övrigt kanske inte direkt gjorde det så tydligt att han skämtade.
''Tja, så kan man väl se det också, men jag önskar jag kunde göra ett bättre jobb''. Nedstämdheten sken igenom fasaden igen och blicken vändes tillbaka till vattnet. Det var så svårt, hur skulle han någonsin kunna lära sig hur han skulle göra utan att flocken skulle behöva skada sig först?