Till sist planade marken ut sig och Cae ställde sig och tittade ut över den sluttning som låg framför honom. Han ruskade lite på sig och försökte fokusera blicken, det vänstra ögat kisade svagt för att få bättre fokus. Huvudet knyckte okontrollerat till och han fnös av irritation över hur långt det fortfarande var kvar till vattnet. Han var less att ströva omkring nu och började i sakta mak trava ner till den lilla bäcken.

När han nådde fram sänkte han sitt stora, svarta huvud och sträckte ut tungan för att börja lapa i sig av det kalla och friska vattnet. Den kyliga vätskan nästan brann i halsen och fick hans tänder att nästan ila. Andhämtningen började sakta återgå och han kände musklerna började slappna av igen efter att ha blivit fyllda med mjölksyra. De gröna ögonen var halvslutna medan han fortsatte dricka av det friska vattnet.

Cerulean hade alltid haft för vana att ta regelbundna flygturer, men efter flytten till Byoomi, där träden växte sig täta och frodiga, hade turerna blivit allt längre med tiden. Det var inte så att han på något vis ogillade reviret, med uppväxten i öppna landskap hade skapat en längtan efter fritt svängrum som aldrig riktigt dog ut. Han accepterade alltid tacksamt spaningsuppdrag från luften - vilket var något han skötte ensam, då Cerulean var den enda i Qu med vingar - men ibland var det trevligt att bara vara.
  Fakargen hade flugit hela vägen upp på toppen av en klippa för en stunds vila innan hemfärden. Solen hade nästan helt försvunnit bortom horisonten. Han hade sedan länge insett att han var sen, och att både en och två medlemmar säkerligen skulle ha någonting att säga om det. I vanliga fall var han osvikligt plikttrogen, befann sig alltid var han skulle vara ögonblicken han förväntades anlända. Samtidigt var det länge sen han fått se solnedgången över Raukakekedjen. Svingade han sig tillräckligt högt upp i luften kunde den skarpa synen skymta en strimma mörkt grönt i horisonten. Nu var det för mörkt. De första stjärnorna hade redan börjat skina, i motsatt sida av där en gyllene strimma sol fortfarande återstod. 
  Reviret låg ändå inte alltför många mil bort, angränsande till bergskedjan - det hade varit värt det.
  En tillfredsställd suck slapp ut över läpparna, innan han skakade på huvudet och tvingade sig upp på benen. Huyana undrade säkert var han befann sig. Det var dags att ta sig tillbaka.
  Cerulean kastade sig utför klippan, lät kroppen falla handlöst genom luften för ett par ögonblick, innan vingarna breddes ut och bar honom framåt, i riktning mot Byoomi.
  Efter bara en stunds resande grep törsten honom, och trots att det egentligen inte var lång tid hem bestämde han sig för att landa nära en bäck som tydligt glittrade i natten. Han hade nästan hunnit landa när doften av en annan varg nådde honom. Blicken skärptes i sökan efter vem det nu var - och spratt överraskad till där han trampade luft när han upptäckte den mörka vargen vid bäcken, som smälte alltför väl in i bakgrunden.
  Cerulean samlade sig snabbt, och tvingade sig att landa med någon sorts värdighet. Han bannade sig själv för att ha varit så ouppmärksam, men närmade sig bäcken varsamt. Han ville fortfarande dricka, men kände också en viss skyldighet att ta reda på vem främlingen var när denne ändå befann sig så nära reviret.
  "Du vet att du är i närheten av ett revir, va?"


[Hepp, lustigt inlägg. Här har du tönt-Cerulean i alla fall! :D]

Cae var helt uppslukad i sina tankar och märkte därav inte den andra vargen som landat en bit bort och som nu rörde sig mot honom. Det var inte fören vargen talade till honom som Cae såg en suddig figur i sin vänstra ögonvrå. Cae rykte till med ett spratt och hoppade en halvmeter ut i vattnet, raggen reste sig automatiskt och svansen stod stel som en pinne rakt upp. Han stirrade på vargen som just talat om för honom att han tydligen var i närheten av ett revir. Cae granskade honom ingående och försökte fokusera det vänstra ögat genom att kisa med det. Problemet när Cae försöker sig på att fokusera så hårt är att hans huvud tics blir värre, så okontrollerat ticsar hans huvud åt vänster ett par gånger innan han finner ordning på sitt huvud och kan svara.
- "Nej." Rösten är rak och hård, något stolt. Cae höjer huvudet och slappnar av i blicken utan att släppa den främmande vargen med blicken. Han inser också att han fortfarande står kvar i vattnet och kliver med raska steg upp och ställer sig på kanten igen.
- "Låt mig gissa, du är här för att tala om för mig att jag borde ge mig av? " Caes röst har nu lugnat sig lite. Den låter mer avslappnad och hans svans hänger nu bakom honom. Raggen har lagt sig men kroppen hans är fortfarande stel och spänd. Han vet bättre än att sänka sin gard mot en främmande varg, dessutom en idiot som tycker det är en bra ide att smyga sig på en främmande individ på det där sättet.

Cerulean tog instinktivt ett par raska språng tillbaka när den främmande vargen plötsligt flög ut i vattnet. Sekunden senare hade denne stannat till, vilket även han själv - förvirrat - gjorde. Fakargen blev stående en bit bort, kroppshållningen övervägande neutral genom den plötsliga osäkerheten.
  Det blev snabbt tydligt att den andra blivit överraskad, snarare än att han försökte försvara sig. 
  "Låt mig gissa, du är här för att tala om för mig att jag borde ge mig av? "
  Cerulean studerade den mörkpälsade med smal blick.
  "Nej, jag är här för att jag är törstig." Han såg menande på bäcken. Cerulean hade egentligen noll intresse av att samtala med utomstående, dels för att han kände sig manad att skynda hem, dels för att han föredrog att hålla sig till Qu. Att stöta på en tjurig främling med dåliga nerver när han egentligen borde vara på reviret sedan länge låg ungefär längst ner på hans önskelista. 
  Cerulean lät vingarna förbli i en postition så att han snabbt skulle kunna ta sig därifrån. Skulle den andre få för sig att förklara äganderätt över bäcken tänkte han inte protestera - det fanns vatten på andra ställen.

[Cerulean och Caedes:  :default:  ]

(Haha 100% rätt xD)

Cerulean blängde giftigt på den andre. Han hade ingen som helst lust att munhuggas med en främling över flocketikett, inte så sent, inte när han redan var sen. Istället nonchalerade han den mörkpälsade totalt genom att kliva rakt ut i vattnet, svepa upp en munfull på behörigt avstånd, och sedan stiga upp på andra sidan. Där vecklades vingarna ut vid sidorna, och ett hastigt språng senare var han uppe i luften. Fakargen hann bara ta ett par korta slag med vingarna innan han bromsade sin framfart och vände om, till synes hängande i luften.
   "Du borde hålla dig undan gränserna. Alla är inte lika tålmodiga som jag." Cerulean himlade med ögonen, och svepte högre ovan bergskammen. Den främmande hanen var snart utom synhåll, och han hade inte för avsikt att någonsin stöta ihop med honom igen.

[Ceru tröttnade xD Avslutat, antar jag.]