Det var svårare än Aurora väntat sig att frysa rinnande vatten. Varje gång ett istäcke började formas sköljdes det bort med strömmen. Åttonde gången det hände gav Aurora ifrån sig ett frustrerat stön, och sjönk ihop på marken i en hög nyfallen snö. 
   Aurora hade vaknat tidigt, innan solen gått ner. Istället för att vänta på att resten av familjen skulle vakna hade hon begett sig mot bäcken. När hon väl bemästrat färdigheten att frysa rinnande vatten, tänkte hon bjuda med familjen ner till bäcken. Efter att beklagande konstatera att det inte fanns något sätt att ta sig över utan att bli blöt skulle hon skapa en bro av is åt dem att gå över. De skulle bli så imponerade! Det var åtminstone vad hon hoppades.
   Ungtiken reste sig igen och koncentrerade sig. Isen spred sig, men gick sönder så fort det blev lite mer strömt. 
   "Förbannade skabbvatten", muttrade hon irriterat. Hon skulle aldrig klara det här. Det var hopplöst. För en gångs skull hade hon bara velat göra något bra för sin familj. Papporna jagade, Varya gav blod. Aurora var värdelös, och det gjorde henne frustrerad. Om hon bara kunde hitta något sätt att faktiskt hjälpa till så skulle det kännas mycket bättre.
   I det alltmer tilltagande mörkret försökte hon om och om igen, med allt mer upprörda suckar och fnysningar.

[Öppet, komsikomsi!]

[Hoppas det är okej jag flaxflaxar in här???   :fingerguns: ]

Sholeh hade gjort sig någorlunda hemmastadd i Itrozo. Efter en lång tid av oviss vandring, eller flygning möjligtvis, hade han och syrran slagit sig till ro i skogen. Rosornas skog. Eller vad det nu kallades. 

Sholeh brukade föredra att flyga för att söka av ett område, men nu när han närmade sig Itrozos djupare delar fick han lov att sjunka i höjd för att uppfatta vad det var som gömde sig under de många, kala grenarna. När han närmat sig insåg han att det var en mindre flod som delade landskapet itu. Eller en bäck var det nog snarare, vid närmare inspektion. Nyfiket flaxade Sholeh närmare, de fyra vingarna slog i perfekt rytm och han spanade efter en lämplig plats att landa. Men så snappade han upp en vag rörelse i periferiseendet och Sholeh riktade genast sina höklika, klarröda ögon ditåt. Ett djur satt vid sidan av bäcken. Vad var det för liten varelse som höll på och väsnades så här sent om natten? Och vad var det där för istäcke som spred sig likt en bro över vattnet? Nyfiket bredde han ut vingarna och gled tyst närmare den snötäckta marken för en bättre inspektion. Och ja, nu när Sholeh sjönk kunde han urskilja konturer i natten. En ungvarg. Som höll på att försöka bygga sig en isbro för att korsa bäcken. Det tycktes misslyckas, och Sholeh trodde sig uppfatta upprörda ljud från den lilla vargen. Ett leende spreds över Sholehs svartkantade läppar och han slog med vingarna några gånger medan han förberedde sig för landning i snön vid bäckens sida - motsatt sida som valpen befann sig på.

"Salem." kraxar han först fram och drar lite på läppen medan han viker in det dubbla vingparet tätt emot kroppen.
"Är det någon sorts lek?" frustar han fram, men spanar snabbt av omgivningarna och sniffade luften ifall det fanns någon förälder i närheten. Valpen tycktes vara ensam, men Sholeh var ändå på sin vakt för säkerhets skull.

[Jaa! : D]

"Salem." Aurora reste sig så snabbt att hon höll på att trampa på sin svans. Övningen hade tagit upp så mycket av hennes fokus att hon inte alls sett den främmande vargen. Nu stod en främmande hane på andra sidan bäcken.
    "Är det någon sorts lek?" Aurora rynkade pannan. Det var troligen den konstigaste vargen hon någonsin sett. Vingar hade hon sett förut - några av syskonen var bevingade - men två par? Den ljusa blicken lämnade inte vingparen. Hon ville inte vara oartig, men det var fruktansvärt svårt att inte förhöra främlingen om de där vingarna.
    "Jag övar", svarade hon. "Det är ingen lek. Jag vill kunna frysa hela bäcken!"

Ungvargen reagerade med stor förvåning och reste sig snabbt och plötsligt. Hade hon varit så uppslukad av sin lek? Eller vad det nu var.

"Jag övar. Det är ingen lek. Jag vill kunna frysa hela bäcken."

Sholeh drog lite på överläppen. Det var nog inte svaret han räknat med.

"Cheh? Vill du komma över till andra sidan?" flinar han och ser över det rinnande vattnet. Hade valpen iskrafter? Oturligt. Själv ansåg han sitt eget element, elden, vara att föredra. "Synd att du inte kan flyga över."

De röda ögonen glimmade i mörkret. Han hade inga onda avsikter med valpen. Det intresserade honom att se vad hon gick för, och varför det var så viktigt att korsa bäcken. 

"Försök igen. Det ska nog gå."

Auroras ljusa blick smalnade. Ja, att kunna korsa bäcken säkert skulle bli en positiv konsekvens av att kunna frysa vattnet, men det var inte huvudsyftet. Hon ville ha färdigheten. Någon gång skulle hon bli mäktig nog att frysa tio bäckar samtidigt.
   "Försök igen. Det ska nog gå." Aurora fnös irriterat.
   "Jag har försökt, hundra tusen gånger!" För att demonstrera koncentrerade hon sig. Vattnet frös åter, men snart slet strömmen sönder istäcket. "Se?" Ungvargen höjde huvudet, och synade den andra.
    "Jag kan korsa bäcken om jag är försiktig, men jag vill kunna marschera över utan rädsla. Hur skulle du korsa bäcken om du inte hade vingar?" Hanen var i och för sig större än vad hon var, men Aurora var nyfiken på hans krafter och förmågor.

Irriterat gav ungvargen sitt svar, och koncentrerade sig för att demonstrera vad hon menade. Visserligen frös vattnet, och Sholeh sköt upp ögonbrynen en smula. Men strömmen slet till slut sönder istäcket.

"Se? Jag kan korsa bäcken om jag är försiktig, men jag vill kunna marschera över utan rädsla. Hur skulle du korsa bäcken om du inte hade vingar?"

Sholeh smackade lite med tungan och såg över bäcken. Det var en större bäck, väldigt ström trots sin ringa storlek. Det var inte bara att kliva över. Ett längre språng skulle krävas.

"Jag förstår," svarar han eftertänksamt. Det låg något i det hon sa. Han kunde inte begripa vad hon skulle på andra sidan och göra, men han hade också mycket hellre stegat stolt över snarare än att göra en försiktig ansträngning.

Hans egna krafter var nog inte till större hjälp i den här situationen. Vatten var hans raka motsats, och största svaghet. Kanske kunde han förånga vattnet, men strömmen skulle snart ersätta det lilla han förångat.

"Jag tror nog att din kraft är till större fördel här än min. Utan mina vingar har jag bara elden."

Demonstrativt fnös han, och det knastrade om hans nos när små flammor lös upp hans ansikte. Det vällde lågor ur hans lätt särade käkar, och rök ångade ur hans näsborrar. Med ett nästan monsterlikt ljud sprutade han eld rakt ner mot bäcken. Det fräste ljudligt när elementen möttes, och mycket riktigt förångades vattenmassorna så att en smärre dimma delade utrymmet mellan de två vargarna. Sholeh slutade kort därefter, och ångan steg mot luften. Snön kring bäcken hade delvis smält och uppenbarat jord och torra grästuvor därunder. Men bäcken uppenbarade sig och tycktes inte ha förändrats något.

"Så jag skulle nog inte korsa bäcken utan att bli blöt om tassarna."

Uppgivet ryckte han på axlarna. Han hade åtminstone givit en show. Han visste inte varför, men han ville gärna se ungvargen nå sitt mål.

"Hördu... hur fungerar din kraft? Fryser du existerande vatten, eller kan du skapa is ur luften? "

Aurora lyssnade uppmärksamt, och såg på elden som lämnade främmingen. Den gjorde henne mer imponerad än vad hon ville erkänna, men fick henne även att fundera över dess svagheter. När hon föreställde sig deras krafter, så var kylan ett skapande element. Elden var bara destruktivt. Mycket skadligt kanske, men aldrig en kraft som kunde bygga något. Det förvånade henne inte att han erkände sig besegrad, men det gjorde henne manad att inte ge upp. Hon skulle vara bättre än mängden. 
     Hanen undrade hur hennes kraft fungerade. Aurora hejdade sig, och tänkte efter. Det var en bra fråga, men hon hade aldrig riktigt reflekterat över den.
     ”Jag tror...”, sa Aurora sakta, ”att det är en blandning. Jag kan bara frysa existerande vatten, men det finns ofta en del vatten i luften och jorden.” Att frysa saker till is var inte det enda kraften kunde göra, men det var det enda hon vågade berätta om. Att sänka temperaturen i ett område var svårare, och krävde mer energi. Hon ville inte försöka och misslyckas, i alla fall inte inför en främling. 
     ”Hur gör du?”

Sholeh lyssnade till den unges teori, intresserad. Hon var hans motsats kraftmässigt och det fascinerade honom. Hon kunde besegra honom med sin kraft, om hon var stark nog. Men vatten var den större svagheten. Han nickar, ja vatten fanns överallt. Världen var hennes att forma. 
"Du kan bli mycket mäktig, om du vill," spinner han. Ögonen glöder svagt i mörkret. "Vatten finns överallt. Det behöver inte vara så tydligt, som i bäcken här. Växter, luften. I oss."
Undrar om hon kunde besitta förmågan att frysa blod? Det hade varit något. Intressant, skrämmande, till och med. Tiken verkade dock inte vara den som intresserades av att ta sina krafter till den nivån.
"Min eld kommer inifrån - andarron. Den lever i mig. Och när jag kallar den så kommer den. Jag kan svepa in mig själv i den, men jag kan inte skapa den ur intet. Ur luften. Det krävs kontakt. I alla fall än så länge." 
Sholeh hade länge övat på sin kraft, och hade försökt antända ting genom tankekraft, men hade hittils inte lyckats. Kanske var det för att den var en del av honom, det krävde hans kött och blod som länk för att fungera.

"Du kan bli mycket mäktig, om du vill," Aurora log. Nästan omedelbart såg hon på främlingen med nya, mer gillande ögon. Smicker var definitivt en av hennes svagheter, men hon var inte villig att låtsas om det. Istället för att svara, viftade hon bara med ögonfransarna, och lyssnade på det han sa.
     "Har du testat att antända, och sedan... knuffa elden ifrån dig?" Aurora var betydligt mer villig att se honom lyckas nu.

Har du testat att antända och sedan knuffa elden ifrån dig?

Sholeh hade testat något liknande tidigare. Som att skjuta ifrån sig en våg av eld. Det hade inte lyckats som han velat då, men det var å andra sidan ett tag sedan. Kanske borde han träna oftare.
"Du kanske vill backa några steg," föreslog han, även om han inte visste om det skulle fungera. Nyfiken på att testa den unges förslag antände Sholeh sig själv. Hans fjädrar och päls sprakade och fräste i lågor som lös upp omgivningen. Hans eldheta tassar smälte snön och förångades. Han försökte fokusera. Elden dansade runt honom, knastrade och växte till ett klot som omgav honom. Det krävdes stor koncentration att åstadkomma. Han ansträngde sig envist och med ett krafttag var det som att elden runt om honom exploderade i en värmevåg med Sholeh som epicentrum.  Flammorna röt till och smälte snön runt om honom, dog ut i luften. Snön runt omkring Sholeh hade antingen smält helt eller till viss del, och det kändes blött om tassarna nu.  Det var en oväntad effekt. Snarare än att skapa en projektil av sin eld hade han skapat en våg av flammor. Den hade inte sträckt sig särskilt långt dock, för bäcken flöt på som vanligt och ynglingen stod utom eldens räckvidd på andra sidan. Flammorna dog ut och Sholehs päls och fjädrar återvände till sitt vanliga tillstånd. Små strimmor av rött gjorde sig varse i Sholehs annars smaragdgröna ögon. Han hade en mild huvudvärk.
"Jag visste inte att jag kunde göra det där," sa han, mest för sig själv. "Det var inte riktigt vad jag tänkt mig."
Det var en värdefull ny kunskap som han skulle utforska. "Om jag klarar det där så klarar du ditt mål. Du kanske kan försöka att frysa från botten, och uppåt."
Sholeh log nyfiket och studerade ungvargen.

Främlingen behövde inte säga något. Aurora hade redan backat flera steg innan han ens börjat tala. Intresserat såg hon på elden som flammade upp från honom, men rynkade snabbt på nosen när vågen av hetta nådde henne. När elden plötsligt exploderade utåt skyggade Aurora bakåt, och från hennes tassar växte en mur av is. Den smälte snabbt när hon bedömde faran som över. Försiktigt närmade hon sig honom igen. Främlingen uppmanade henne att försöka igen. Aurora nickade, och fäste den dimmiga blicken på bäcken igen.
     Djupt inom sig kände hon isen, och använde kylan för att sänka temperaturen i bäcken. Under ytan såg hon hur isen klättrade mot ytan, och hon tog i hårdare, ovillig att släppa taget nu. Tillslut nådde isen ytan. I några sekunder verkade det som att hon lyckats. Den lilla muren hon skapat spred sig över bäcken, denna gång som ett tjockare täcke. Men ljudet av en fågel som lämnade sitt bo bröt Auroras koncentration, och hon hann precis se vattnet återigen krossa hennes is och skölja bort den. Trots det log hon.
     "Det gick bättre nu", meddelade hon, som om han inte hade sett det själv. "Jag ska visa för V!" Glatt vände sig Aurora bort och tog några steg. Sedan stannade hon upp, och vred på huvudet mot främlingen.
     "Tack för hjälpen, förresten! Jag heter Aurora." Hon sände ett sista leende åt främlingen, innan hon skyndade vidare i skogen. "Varyaaa?"