Solen steg över Numoori, med en kaskad av blekt och urvattnat ljus över nygröna fält och skogar. Raukakebergens ryggrad sken med en kall glöd i fjärran, med djupa skuggor vid fötterna dit solskenet ännu inte nått. Nattens kyla var påtaglig; vårsolen värme ännu föga, då den långsamt kröp upp över horisonten. Ensam fågelsång hördes på håll från de dungar som emellanåt avbröt slättens gräshav, men det gjorde endast tystnaden omkring mer påtaglig. Numoori sov ännu i tystnad, såsom det borde göra.
   Pärlor av dagg tyngde de långa grässtråna kring den vita vargens kropp, där han låg hukad strax invid krönet av en ås. Fukten som pärlade sig i hans tjocka, yviga man tycktes inte bekomma honom, de rann harmlöst av de blanka yttre stråna utan att nå huden under den tjocka underullen. Den tunna, skira pälsen över hans ben och länder var däremot genomdränkt av fukt, som om han hade spenderat lång tid med att vandra genom det nattfuktiga gräset. De blå ögonen var fastnaglade vid de två, ensamma klippor som tornade upp sig längre bort över slätten. Solen hade precis nått deras toppar, och började långsamt jaga skuggorna på flykt allt längre ned.

   Det var tyst. Mycket tyst. Och framförallt så var det ensamt. I den stilla luften fanns där lukter att finna, förvisso, men inte de lukter han förväntat sig känna. Det var gräs, jord och dagg - gamla djurspår och fåglar som passerat - vargtassar som smugit kring grönskande grästuvor. Men där var ingen klunga av dofter, där var ingen doft av en familj som befann sig i närheten. Där var ingen färsk doft av den flock som alltid varit där. Exodus konstaterade detta faktum, och han tyckte inte om det.
   Tvärt reste han sig, som om hans väntan och långa observation inte hade betytt någonting, och började stega rakt mot de tvillingklippor han övervakat. Hans smala ben, ett vittne av den resliga kroppen som dolde sig under manen av rödstrimmig päls, förde honom framåt med långa kliv. Han gjorde inget dolt av sig, men även om han önskat hade inte inte kunnat. Exodus var ingen liten varg, och hans vita päls, infärgad som en röd krigsmålning, sken lång väg mot det spirande gröna gräset. Men han brydde sig inte. Han hade ingen avsikt att hålla sig dold, och vem hade han ändå att frukta? Minen i hans ansikte var en sammanbiten en, med fåror av aggressivt fokus som verkade ha grävt sina gropar i hans anlete över många år.
   Klippor tog vid där gräset slutade, uppbrutna stenblock som ur ingenstans mitt på slätten. Vid deras centrum reste sig tvillingklipporna, och invid dem körsbärsträdet, men de skänkte honom inte glädje att se. En tvär otålighet markerade den stora vargens rörelser då han stegade av och an över stenarna, än med nosen mot marken, än inte. De var inte här. Hans färd hade bara börjat - och den började redan dåligt.

Himmelens daskiga färger och de tusentals droppar av dagg i gräset vittnade om gryning. Solens skiva hade knappt börjat synas över horisonten och låg ännu i slummer med resten av världen. Vårtbitare och syrsors gnisslande kunde fortfarande höras avlägset över vidderna, tillsammans med dämpad fågelsång. Ingen tid på dygnet var lika bedövande som denna.
     Fuktens pärlor glittrade i det vaga morgonljuset och fuktade ner de mörka tassarna som trampade över dem. Vinden väste metodiskt i öronen på ungvargen och förde med sig milda dofter. Hörsägen om vargflocken som skulle hålla till i närheten var varken sanning eller lögn. De förlegade dofterna berättade tydligt om en tidigare flocks närvaro, men vart var de nu? Det fanns inga kroppar eller blod som skvallrade om blodutgjutelse – de var helt enkelt bara försvunna. Vad var det som hade drivit dem från detta land?

     Ynglingen hade i nattens mörker spenderat tid åt att undersöka saken. Egentligen var det inte hans uppdrag och gynnade inte heller honom tidsmässigt, men nyfikenheten hade varit otämjbar.
     En bris pustade förbi honom och förde med sig en doft mycket starkare än de han tidigare känt av. Sinnet som varit i en ouppmärksam halvsömn exploderade genast. Medvetandet lyckades endast snudda vid målet, men gav honom nog information för att veta vart han skulle röra sig. Var den okända här i syfte av den förlorade flocken? Visste denne något mer? Den valpiga undran fyllde honom och styrde honom efter doften som orörd av vindens hand låg över slättens längder.

Gamla dofter av många vargar fanns där att finna, spår som trampats in i jorden under lång tid. Exodus gick otåligt över högarna av stenbumlingar runt tvillingklipporna. Med nosen mot jorden, klösande och vändande på stenar, så sökte han metodiskt genom området. Efter exakt vad visste han inte. På någon nivå var det redan uppenbart att han inte skulle finna det han kommit hit för. Kanske kunde han finna fler gamla spår, kanske till och med ett tecken på vart de tagit vägen, men inte mer än så. Qu hade lämnat det revir de så länge kontrollerat - eller i alla fall sitt lya. Insikten låg där under ytan, skavande och irriterande, men något han vägrade uppmärksamma. Han hade vandrat för länge och sökt för långt för att falla på målsnöret. Hur osannolikt var det att flocken som alltid verkade ha funnits lämnade sitt hem just som han skulle gå för att finna dem?

   Vinden var svag nu i gryningstimmen, men ändå fann Exodus med ens ett stråk av färsk doft som drev emot honom. Han stannade tvärt och hans stirrande blick vändes mot det håll han kände vargdoften driva ifrån. En risning gick genom den spretiga manen över hans nacke, som vinden som bildade vågor i gräs. En valp, men inte märkt av Qus dofter. Trots att spåren runt lyan var gamla, så hade han utan problem kunnat identifiera att de skilde sig från dofterna valpen bar kring sig. Men att den kom från en flock, det var omisskännligt. Men vilken hade han ingen aning om.
   Irritationen av motgångarna han mött fick Exodus att för några ögonblick överväga om han skulle jaga upp valpen och tvinga ur den varifrån den dock. Idén förkastades snabbt - han var medveten om att valpen inte hade något med det att göra. Dessutom var det ännu inte uppenbart om det var hit den var på väg. Exodus vände sig åter ned mot stenarna, och återgick oceremoniellt till att leta igenom resterna av Qus rike.

De långa stegen ökade takt med varje kliv. Doften blev starkare och målfast följde ungvargen den. Den isande blå blicken var fokuserad på det tomma gräset av hav framför honom. De kämpade för att se vad det var som avbröt den perfekt symmetriska linjen mellan himmel och jord. Några hundra meter närmare kunde han slutligen avgöra att det var stenformationer och träd.
     Ytterligare hundra steg närmare, var lukten så stark att den unge saktade av. Ögonen sökte intensivt över området. Vargen kunde inte vara långt borta nu, av att döma med både lukt och sinne. Det tycktes nästan brännas innan för hans skallben av dess närvaro.
     Långsamt tog sig den mörka valpen fram. Blicken skannade vaksamt över området, och munnen höll sig ett hårt streck. Bakom några stenblock skymtade snart en stor, blek skepnad. Corson haltade tvärt och för en sekund spelade ett perplext uttryck över hans anlete, innan den återgick till den likgiltiga minen.
     ”Oy!” ropade han, men stannade kvar på samma plats. Den unge hade knappt lämnat sin hemskog, och ville ogärna dö innan han ens hunnit fram till sin slutdestination. Om än den unge gärna ville intala sig själv att mod inte var något som han saknade, så ville han vara försiktig – bara för att...

Valpen kom närmre, och trots hur envist Exodus lät sig fortsätta leta spår kring Qus övergivna lya så kunde han inte låta bli att notera det faktumet - varpå han återgick till att totalt ignorera det. Han hade inte spenderat överdrivet mycket tid utanför Nordanskogen, och hade överlag undvikit och totalt struntat främlingar. Han hade inte tålamod för dem, de var onödig distraktion. Nu, då han var Exodus, så hade han beslutat sig för att förändras. Kanske innebar den förändringen också en annan inställning till oviktiga främlingar. Han hade ärligt talat inte bestämt sig ännu.
   Till utsidan sett så var Exodus fullkomligt ointresserad av valpen. I periferin av sitt medvetande uppfattade han att den dök upp i utkanten av hans synfält, men det registrerades knappt. Den stora vita vargens sinne var uppfyllt av flödande tankar om vad som hänt Qu, vad han skulle göra nu, och bubblande irritation. Med tassen lär han vända upp en sten, betydligt större än vad hans yttre fysik antydde att han kunde klara, utan någon större tanke till det. Exodus trodde i all ärlighet inte att Mivria och Damon låg gömda under en sten, men hans irritation gav honom ingen upplåtelse ännu.

   Det var först då valpen gav till ett kort rop, som Exodus koncentration totalt bröts och han plötsligt med mycket medveten om dess närvaro. Tvärt vred han om huvudet och borrade in sin stirrade blick i den. Han såg inte nödvändigtvis arg ut, men känslorna av tvär irritation bubblade på ytan. I ett ögonblick övervägde han sina alternativ - sekunden därpå tog han några långa, snabba steg mot valpen och röt till.
   "Valp! Var är flocken som haft sin boning här? Qu heter dem. Berätta!" Orden var tvära och kommenderande, och vittnade och den totala bristen på tålamod i vargen som uttalade dem. Exodus hade aldrig varit den som effektivt dolde sina känslor - eller var särskilt tillmötesgående.

Den betydligt mycket större vargen närmade sig med långa, snabba kliv. Kanske var det bara ren envishet och dumdristighet som fick den unge att inte röra en muskel. De rytande orden var beordrande och fick Corson att vrångt bita ihop.
     ”Jag har ingen aning”, sade han med en röst som vittnade om nonchalans. Unghanens intresse för den store hade genast falnat. Den bleka vargen verkade veta lika lite som honom, tyvärr. ”Jag kan inte hjälpa dig” Öronen var lätt bakåtvinklade och svansen lätt rest. Ingenting i den lilla kroppen vittnade om rädsla för den större.

[när man skriver mycket och det försvinner <'3]

En grå gestalt rörde sig längst den gröna stora slätten. Tätt intill träden bland skuggorna, en ung hona rörde sig fram med en elegans och tystnad och det var mycket få som skulle upptäcka att hon ens fanns runt omkring om det inte var för hennes söta doft som hon alltid bar med sig. Än mindre vid denna tid på året, hon hade märkt hur okända hannar kunde vissa extra mycket intresse i henne, ingenting hon uppskattade eller tyckte om.

Med långa mjuka långa steg lämnade hon skuggorna och rörde sig ut på slätten, lunkade mjukt i det höga gräset och dom nätta tassarna blev fuktiga av morgondaggen. Ayira förstod att en ny dag höll på att gry ovanför henne när solens vagt värmande strålar smekte hennes silvriga kind.
Ljudet av röster fick den unga tiken att stanna upp och se sig omkring, men dom ljusa tomma ögonen hade ingenting att fånga upp. Dom har varit ur funktion längre än halva hennes liv. Istället slöt hon ögonen och öronen lyssnade spänt efter ljud. Den långa svansen svepte över marken och i det mörka tomma sinnet började en bild måla upp sig. Omgivningen målade upp sig runt omkring henne i ett blått sken. Buskar, träd och stenar i alla de storlekar gjorde sig tydliga. Hon rynkade pannan lätt då bilden började nå sitt yttre men ett litet leende växte fram då två gestalter gjorde sig tydliga.
Lugnt började dom långa benen att röra sig emot den plats hon hade sett vargarna, vad hon kunde avgöra på dofterna så var det två hanar. Ögonen öppnades åter igen och stegen blev längre och farten ökades en aning.

[hoppar in om det går bra, om inte säg till]

Att agera tillmötesgående och diplomatisk för att få sin vilja igenom hade aldrig varit en taktik som fallit sig naturligt för Exodus, och så var det även i detta fall. Det enda han ville ha ut från den lilla svarta snorvalpen var vad han visste om var Qus frånvaro. Ingen idé att dansa runt frågan.
Den vita vargens blick var stinn och hårt fastnaglad vid den svarta valpen då han tvärt stannade en kort bit från honom. Både svaret och nonchalansen i orden rörde sig som bränningar i havet av irritation som var Exodus just nu. Raggen reste sig som i en våg över Exodus nacke innan den lade sig igen, tänderna glimtade till under läpparna i ett tvärt uttryck av vrede.

Men han skulle inte attackera en valp, inte nu och inte på det här sättet. Inte för att han hade några moraliska dilemman kring att dräpa ungdomar givetvis, men för att en taskig attityd inte var ondska. Enbart ondskan var värdig Exodus tid och tänder.
"Dåså", svarade han tvärt, och uppenbarligen missnöjt. "Tack för din hjälp", tillade han stoiskt och vandrade sedan omedelbart tillbaka till den övergivna lyan med sina långa steg. Visste valpen inget så hade Exodus inget mer att hämta här. Han hade vandrat alltför långt med ett alltför viktigt mål för att ha tålamod med småprat.
Doften av ytterligare en ungvarg nådde honom, en punkt på radarn som registrerades utan att ägnas någon uppmärksamhet. Åter vände Exodus nosen till backen och rörde sig i och kring lyan, intensivt granskande efter spår av den ack så frånvarande flocken Qu.

Det var inte förrän ungvalpen kunde se det kortlivade uttrycket av vrede hos främlingen som han kände en sting av vemod. Envisheten att inte visa sig svag höll honom på plats, om än en tydlig osäkerhet gick att se genom hela hans väsen. Corson ville gärna tro att han höll sina känslor tillbaka och osynliga så var det sällan fallet.
     När den storväxte tackade för hjälpen och återvända till sitt sökande dröjde han sig kvar en stund för att betrakta. Detta var ingen som tillhörde flocken – det fanns inget i den kvarliggande doften någonstans i pälsen på varghannen. Den typiska nyfikenheten hos en valp fick det att näst intill klia under skinnet på honom. Men han var säker på att det inte skulle gå att utvinna någon information alls ur den främmande hanen. Istället, med sina behov omättade, vände han om och återtog kursen som han gett vika tidigare. Lukten av en annan varg svepte förbi med brisarna som drog över slätten. Men det färska mötet hade lämnat honom pessimistiskt om att nästa skulle vara mycket bättre, och istället ignorerade han den för att med en näst intill ilsken blick fortsätta söder.

[Corson lämnar platsen och rollet.]