Morgonens dimma häll sakta på att lätta och solen sken ner på den glittrande vattenytan under vattenfallet. Porlandet hade en lugnande inverkan på omgivningen verkade det som. Skogan runt sjön höll sakta på att vakta till liv och lika så den relativt unga tiken som hade vilat i skogen runt sjön under natten. Solens strålar träffade henens rödaktiga päls och fick den att glittra. Hon drog åt sig av solens energi. De orangegula ögonen verkade glöda svagt i solens sken.

Då hon kände sig på nytt fylld med energi så satte hon av i en vägvinnande trav mot sjön och väl framme vid den stannade hon vid kanten och sänkte nosen mot dess yta. Den rosa tungan slungade in de klara friska vattnet i hennes mun och släkte hennes törst. Hon höjde huvudet och såg ut över sjön och mot de mystiska vattenfallet. "Jag tackar dig Kaito för denna gåva" Sade hon tyst. Hon hade blivit upplärd att hedra gudarna och efter de chaos som hade drabbat Numoori hade henns övertygelse om detta blivit ännu större. Gudarna fanns och de kunde lätt utplåna allt liv om man misshagade dem. Hon sänkte huvudet respektfullt sedan reste hon sig upp och såg sig omkring. Magen hennes kurrade och även om sjön var full av fisk var vatten inte henens favorit så hon ville leta reda på ett mer passande byte.

(Öppet för en eller två karaktärer)

Det var med ett ryck som han vaknade ur de hemska drömmarna som alltid hemsökte honom i sömnen. Det verkade inte som att det fanns någonting som kunde få dem att låta honom vara, och han hade börjat leva med att sömnen var en hemsk sak. Dock kanske inte lika hemsk som hans verklighet kunde vara.
Han blinkade hastigt några gånger, såg sig omkring, letade efter någon som eventuellt planerade att anfalla honom.
Ingen fanns att se.
Ett lättnades suck drogs, och plötsligt blev han medveten om hur torr han var i munnen. Hur halsen verkade vara fylld av sand. Ljudet från vattenfallet låg runt omkring honom i luften, ett ljud som endast fick honom att längta efter att släcka törsten ännu mer.
Med trötta rörelser hävde han sig upp på tassarna och med lunkande steg rörde sig den zebra randiga hanen framåt mellan de träd som växte på denna plats. Det var en vacker omgivning, han trivdes här. Bättre än på andra ställen. Men då han aldrig kunde slappna av kunde man inte direkt säga att han trivdes någonstans.
Ett djupt andetag drogs genom nosen då han stannade upp och säkte huvudet mot den klara vattenytan. Det är en skön känsla då det kalla vattnet rann ner i hans strupe, släckte den brinnande törsten.
Sedan såg han upp, stelande till. På andra sidan sjön kunde klart och tydligt se en brunaktig varg.
Hur kunde han varit så dum att han missat denne?

[Skumt xD men ja, ett snabbsvar!]

OMG så ledsen för detta sega svar. Hade helt glömt detta roll! Dessutom är Zaynah lite förändrad.

Zay såg sig omkring och blicken föll på en vitgrå hane på andra sidan sjön och hennes öron veks nyfiket framåt. Den smäckra stäpptiken betraktade främlingen innan hon började gå runt sjön mot främlingen. Hon visade inget hot mot denne utan hade en avslappnad om än nyfiket kropps språk.

Då hon kommit tillräckligt nära stannade hon upp och log vänligt mot främlingen. "God dag främling. Visst är det en underbar dag." Hon såg sig omkring innan blicken åter föll på denna främmande hane. Doften talade om för henne att det var en hane men han verkade osäker på nått sätt. "Mitt namn är Zaynah, vad är ert namn om jag får fråga?"

[Haha, ja, jag hade typ också glömt bort detta rollspel. Men om du vill fortsätta så kan jag gärna göra det ^^]

Det var med en panikslagen chock som han stod stelfrusen då den främmande vargen började röra sig. Vars var främlingen på väg, hade han verkligen sådan tur att hon denne tänkte lämna honom ensam? Nästan som förtrollade av hennes rörelser stod han och stirrade på henne, och det dröjde ett tag innan han riktigt förstod att hon var på väg emot honom.
Men fortfarande kändes det svårt att greppa, han kunde inte riktigt få kontakt med omvärlden eller få sin kropp att lyda. I huvudet skrattade de svagt åt honom, njöt av rädslan han kände inom sig. Varför ville världen honom så mycket ont? Kunde den inte bara lämna honom ifred för en gångs skull?
Främlingen stannade upp, bara en kort bit ifrån honom, och talade. Rösten var som ett slag i ansiktet på honom, och paniken slog över honom som en våg. Utan att riktigt tänka på vad han gjorde backade han två steg och bara stirrade på den främmande vargen. Sade inget, besvarade inte hennes ord. Bara stirrade. Han hade inte ens hört vad hon hade sagt, bara att hon hade sagt något.

Hon såg på vargen då denne backade undan och den såg helt skräckslagen ut. Öronen klippte på hennes huvud och hon lade det på sned. Denne verkade inte registrera det hon sade eller ville/vågade inte svara. De orangeröda ögonen betraktade honom en kort stund innan hon reste sig upp och vände om och gick en bit bort. Där lade hon sig ned vit vattenbrynet och betraktade sin spegelbild en stund. Antingen skulle vargen finna lite mod och komma närmare eller så skulle han vända om och fly in i skogen.

Zay ville inte tvinga sig på någon som uppenbarligen var rädd för henne, det skulle troligen bara göra saken värre. Att tvinga sig på en varg som var så rädd skulle nog bara skrämma den individen ännu mer så varför ens försöka? Hon lade snart ned huvudet mot sina ljusa tassar och lät solens varma strålar fylla hennes kropp med sin varma levande energi.

Skräckslagen stod han och stirrade på den främmande honan utan att veta vad han skulle ta sig till. Han ville bort, men förmådde inte att röra på sig.
Och så, som om hon läste hans tankar, vände hon ryggen åt honom och vandrade bort till vattenbrynet. Där lade hon sig, till synes helt obrydd om honom, och betraktade den klara ytan. Var han verkligen så ointressant? Betydde han verkligen så lite för henne? Självklart, han betydde ju inget då de nyss hade träffats, men var han verkligen så... meningslös?
Självklart du är det.
Han hörde hur de viskade i hans huvud och han ruskade på det, ville inte höra, även om han tog åt sig av varje ord som sades.
Men en nyfikenhet hade vaknat till liv inom honom. För han hade inte alltid varit rädd av sig, en gång hade han varit väldigt intresserad av att möta andra då han varit både social och lekfull. Men det hade snabbt förändrats då han hade lämnat flocken han tillhört. Allting hade blivit värre sedan dess.
Utan att röra sig fortsatte han att stirra på den främmande vargen, och utan att tänka två gånger på vad han gjorde så öppnade han munnen och talade med en svag röst.
"Ursäkta, men... jag hörde inte vad du sade."
Han ångrade sig så fort han hade öppnat munnen, hur dum hade han varit? Nu skulle hon säkert anfalla honom, säkert bli arg för att han inte hade lyssnat. Och öronen trycktes platta i nacken, han var rädd för hennes reaktion.

Hon låg kvar och såg ut över vattnet. Hon kände sig väldigt lugn här även om hennes mage kurrade. Då hon hörde honom tala höjde hon huvudet och vände blicken mot den främmande hanen. "Jag hälsade bara på dig och presenterade mig. Mit namn är Zaynah." Hon log vänligt mot honom och lade huvudet lite på sned. "Vad är ert namn om jag får fråga?"

Hon undrade vad han råkat ut för då han var så rädd för henne. Hon hade själv råkat ut för en del otäcka vargar och det kunde man tydligt se på de ärr hon bar på kroppen. Men trots dessa möten så visste hon att det fanns många trevliga vargar i Numoori också.

Det var med en orolig känsla i kroppen som han väntade på hennes svar. Såklart hon skulle bli arg. Och vad gjorde arga vargar? Jo, de straffade. De anföll och högg och skadade. Och han var den som förargat henne. Tankarna rusade iväg och han kunde inte låta bli att känna sig panikslagen då han tänkte på den behandling som väntade honom.
Men om tur var så varade hans väntan inte i särskilt många ögonblick. Annars hade han inte stannat på platsen så att han kunnat göra hennes svar. Med en mild röst presenterade hon sig och frågade sedan vad han hette. Hon blev inte arg, bara förklarade exakt vad hon sagt tidigare med en tålmodig och kanske även lite förstående röst. Och Rani kunde inte låta bli att känna sig konfunderad. Det var ju inte såhär det funkade i världen, andra var ju lättretliga, ilskna och onda. Var inte den här det?
Zaynah, som hon sagt att hon hette.
"Taranis," blev hans korta svar på hennes fråga. Fortfarande stod han där aningen hopkrupen och fortfarande sprakade det svagt från hans päls när små blixtar sökte sig mellan hans hårstrån. Men det var inte samma skräckslagna blick han hade i ögonen. Den var mer... fundersam.
Åh, vänta du bara... Nog kommer hon att visa dig sitt sanna jag förr eller senare. Vem vet, kanske hon är på din brors sida?
Orden som ekade i hans huvud fick honom att rysa.