Den mjuka sanden frasade tyst under tyngden av stora tassar och vinden från havet drog med sig doften av salt och en hint av fisk. Solen stod högt på den nästan helt blå himlen som endast befläckades av små fluffiga moln. Ett par blå ögon betraktade det runda klotet på dess resa. Samtidigt som svarta och vita tassar tryckte ner spår i den ljusa sanden. Havets vågor rullade upp på hennes högra sida där hon vandrade längs strandens kant. Det var fridfullt, tyst förutom naturens ljud, inte ett djur, som kunde förstöra stämningen, fanns så långt som de blå kunde se.

Lungorna drog ner ett djupt andetag genom nosen och drog med sig flera av de ljuva dofterna som hörde havet och stranden till. Ett leende lekte på de svarta läpparna och hon tittade ut på den stora blå havet som sträckte sig så långt som hon kunde se i horisonten. Det var en allt för vacker syn. Aldrig hade hon vågat drömma att havet kunde se ut så här, inte heller kunde hon gissat att det skulle låta eller lukta så här. Hon vred åter huvudet i sin färd riktning och fortsatte sin resa, när stranden tog slut skulle hon gå neråt igen, genom skogen.

Ligger det fortfarande en stank av förruttnelse omkring honom? Han vet inte. Det är som att nosen är bedövad. Blicken är till och från ofokuserad och hörseln dov. Men han har lyckats få något mer kontroll över sin kropp. Han hade åter tagit sig tillbaka ner i havets djup för att hämta mer kraft. Och havet har underlättat hans jakt så att han fått mer mat i magen. Kanske är han faktiskt på bättringsvägen? Och trots stanken som kanske fortfarande ligger kring honom så är havets doft kraftfullare. Han har alltid doftat hav och tång.

Hanen staplar upp på stranden och det sprattlar en fick mellan hans käkar. Så snart han lämnat havet bakom sig och tagit sig, fortfarande något ostadig upp på stranden, så rinner vattnet av honom och fenorna försvinner. Får honom att se ut som vilken landlevande varg som helst. Förutom att hans svans är något längre och mer kraftig. Fast hela han är fortfarande väldigt mager. Revbenen syns fortfarande under skinnet och ryggraden är knotig.

Med en suck viker sig frambenen på honom. Han är fortfarande inte tillräckligt bra. Energin sugs ur honom på två röda vad han än gör. Han faller ner på sanden och fisken faller ur hans grepp. Börjar vilt sprattla över sanden. Tillbaka i riktning mot havet. Hanen kvider till. Han behöver den där fisken. Han försöker klumpigt att gripa efter fisken med käftarna men den är utom räckhåll. Han skjuter ifrån med bakbenen och dyker efter den. Men det var bara ett halvhjärtat försök och nog måste det sett underligt ut. Han suckar tungt och blir liggande. Huvudet vilar mot sanden och frambenen är vikta under honom. Ser efter fisken som sprattlar iväg mot havet. Havet talar mjukt till honom och en våg sveper upp över stranden och för fisken tillbaka till honom. Han griper trött efter den fjälliga kroppen och får åter grepp om den. Sedan blir han liggande igen.

Plötsligt skvallrar vattnet om något stort som rörde sig i det och sedan försvann den upp på stranden. Kunde det möjligtvis vara en varg? Hon ökade på stegen, trots den blossande rädslan som dök upp i bröstkorgen. Hon var vek, Patetisk. Hon drog in dofterna genom nosen igen och denna gång kände hon en vag doft av något unket. Hon rynkade nosen och ökade stegen ytterligare, Nyfiken och rädd på samma gång. Kanske var det ett lik? Eller en allvarligt skadad person? Hon lät sitt sinne sträckas ut, 'Främling, hur mår du?' hon såg ännu ingen men hon visste att någon hört henne. Men vem?

Tassarna trummade nu mot den mjuka stranden i trav och den helt blå blicken sökte efter vem det nu än var som fanns därute. Då såg hon den. En varg, ungefär samma färg som sanden fast ljusare och mer Beige. Hon stannar snabbt och ändrar kurs mot den utmärglade vargen, det har en fisk i munnen men ligger för övrigt helt stilla. Hennes röst ljudar åter i hans huvud. "Vad har hänt?" Hon stannar vid vargen, den har en blå lugg och några blå tecken på nosen.

Dennes utmärglade kropp och stillhet skrämmer henne och hon ser sig om, hoppas att det finns ett sätt för henne att hjälpa den nödsatta vargen. Men ingen annan fanns i närheten, hon fick klara sig själv.

Han hör en röst i sitt huvud. Vad är nu detta? Havet väser om någon som närmar sig. En främling. Är det främlingens röst han hör i sitt huvud? Oförmögen att svara. För han vet helt enkelt inte hur man svarar på en tanke sådär. Han ligger kvar där han ligger. Stilla. Med en fortfarande sprattlande fisk i munnen. Men sprattlandet har avtagit. Det är väl de sista dödsryckningarna kvar nu. Fisken verkar kippa efter andan och blir sedan stilla. Hanens pälsfärg är exakt sandfärgad. Så hans kropp smälter in bra i omgivningen. En sådan mjuk, varm blekbrun färg. Sand. Det går inte att tänka på annat. Vinden stryker mjukt den sjögräsgröna luggen ur ansiktet. Bakom slutna ögonlock vilar ett par havsblå ögon.

Främlingens röst hörs i hans huvud igen. Öronen lägger sig mot nacken denna gången. Men det närmaste spetsas när främlingen dyker upp bredvid honom. Sällskap? Någon som undrar vad som hänt. Ett svagt flin skymtas som hastigast i mungipan men lika snabbt är det borta. Var det endast en skugga som dragit över hans stilla anlete. Ögonlocken slås upp. Men den havsblå blicken skymtar bara havet framför honom. Främlingen verkar befinna sig just utom synhåll. Men han vet att hon är där. Han kan känna det. För levande varelser består till stor del av vatten.

Han kan inte svara henne med fisken i munnen. De vassa tänderna har sakta grävs sig ner i den fjälliga kroppen. Han borde svara. Men kommer rösten hålla? Kommer han orka få fram ord. Ha suckar igen. Vad ska han svara? Att han var död men kastades sedan tillbaka till livet som om han vore ovärdig dödens stilla omfamning. Vem skulle tro honom egentligen?

Då hanen inte svarade på hennes fråga gick hon närmre honom, fram till huvudet så att hon stod emellan honom och havet. "Hur mår du? Behöver du hjälp?" hon tittar på hanens ansikte, de livlösa(?) ögonen och luggen, den matta pälsen i ansiktet. Vad kan ha hänt honom? för det var väl en hane? Hon kunde inte vara säker eftersom hon inte riktigt kunde uppfatta hans doft förutom att det luktade unket och en under doft av hav. Hon lyfter blicken och huvudet för att granska resten av vargens kropp. Mager, utsliten och pälsen matt. Hon rynkade nos ryggen igen och lät huvudet sänkas till hanens nivå igen.

||Kortis c:||

Främlingen ställer fler frågor. Hanens trötta hjärna försöker få grepp om dem. Men han har fortfarande fisken i munnen. Släpper han den för att svara henne så kan han förlora fisken. Och han är inte säker på om han har kraft nog att svara henne. Sist han försökte prata gick det inte så bra. Han har inte använt rösten på väldigt länge. Och främlingen kanske anser det otrevligt om han helt abrupt börjat äta fisken när hon helt tydligt vill ha svar på sina frågor. Han suckar. Han får helt enkelt släppa fisken. För stunden. Men orkar han öppna munnen. Han har större rörelseförmåga i havet. På land är det svårare. Han lyfter sakta och trött huvudet och rätar ut frambenen så de sträcks ut framför honom så han stödjer sig på armbågarna. Sedan lägger han ner fisken på tassarna. Sedan höjer han de havsblå och ser på tiken framför sig.
"Jag är bara trött". Ett försök till ett trött leende. Men det dör snabbt bort igen. Sedan lägger han ner huvudet ovanpå fisken som vilar på hans tassar. Tiken skulle ändå inte tro honom om han sa att han varit död. Han var borta. Han hade hoppats på att få sjunka ner i den eviga vilan. Men allt hade blivit smärtsamt och mörkt och galet. Sedan, när han verkligen trodde att han skulle brista, så spottades han tillbaka. Främlingen skulle tro han var helt galen om han berättade det. Och det finns förmodligen inte mycket hon kan göra för honom i alla fall.

Den sandfärgade hanen, fortfarande hennes gissning, var tyst en lång stund, låg bara där i sanden, väntade på något, eller? Kanske bara han tänkte? Snart hörde hon hanens hesa stämma, bara trött. Av någon anledning trodde hon inte på det vaga leendet och meningen. Det var inte lika äkta som Kenais. Samtidigt som den tanken for genom huvudet kände hon hur hon gapade tom inuti som om någon slitit av en bit av henne och sedan lämna det blödande såret öppet för viken skit som helst att dyka ner i det. Hon grimaserade och längtan till sin älskade blossade upp i bröstet.

Hon tvingade undan den känslan och de tankarna och koncentrerade sig istället på den sand färgade. 'Kan jag fånga något mer att äta åt dig?' Hon granskade kritisk fisken han nu hade huvudet på. 'Eller kanske är du törstig?' Hennes ljusa röst ljöd åter i den ljusas huvud. Hon hoppades att han kunde svara på något sätt, kanske nicka eller, ja, något?

Öronen dras lite lätt bakåt. Han tycker det är jobbigt att höra tikens röst i huvudet. Han gillar det inte. tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Han ser trött upp på tiken.
"Inte... i huvudet... tack". Får han fram. Hoppas hon förstår vad han menar. För tiken verkar kunna tala normalt. Med munnen och rösten. Så han föredrar att höra hennes röst utanför sitt huvud. Hans hjärna är redan trött som den är. Den behöver ingen mer belastning.
"Fisk". Säger han sedan. Han vet inte vad för ras tiken är men om hon inte kan fånga fisk så kan hon nog inte göra mycket för honom.
"Jag... äter bara... fisk". Får han fram. Någon gång. Innan han dog. Försökte han sig på att äta landdjur. Harar var lättast för honom att fånga. Men de var inte lika goda som fisk. Inte lika närande som fisk. Men det minns han inget av längre. Han är en havsvarg. Fisk är hans naturliga föda. Och hans tänder är skapta för att fånga och hålla fast fisk i ett bra grepp. Hans tänder är inte skapta för att klara av landlevande bytens kött. Hans mage klarar nog inte så mycket landlevande byten heller. Hans diet är fisk helt enkelt.

Hon väntade, lyssna på den svaga rösten. Försökte koppla samman orden han sade. Och plötsligt gick det upp för henne, Han ville inte att hon skulle tala med honom i huvudet. Det hade blivit en vana, hon hade gjort det med Dimitrij och så hade Kenai blivit fascinerad av det så hon hade gjort det med honom också. "Förlåt" den ljusa rösten kom nu fram mellan de ovana läpparna, en låg ton av sorgsenhet var väl dold i orden, en reaktion på att hon än en gång tänkt på den bruna hanen. Hon kunde helt enkelt inte hålla sina tankar borta från de banorna allt för länge.

Fisk, han åt bara fisk. Ja men då fick hon väl se till att hitta lite då. "Vänta här så ska jag fixa det" inte för att hon trodde att hanen skulle kunna ta sig ifrån platsen utan hjälp, utan det var mest ett symboliskt uppmanande.

Hon vände sig mot havet och lät sin kraft känna det salta vattnet. Lät vågorna och rörelserna i vattnet prata med henne. Hon gick, utan att tveka, ut i det blå och såg sig om. Lite fisk borde finnas i närheten. Ett litet stim med medelstora fiskar simmade lite längre bort, om hon tolkade vattnets signaler rätt. Hon vände på sig åter igen, slöt de helt blå ögonen och koncentrerade sig på stimmet med fisk. Lät vattnet sakta lyftas upp ur resten av massan, försökte få fisken att stanna kvar i bubblan som började komma upp ur ytan. Ändrade vattnets densitet så att fisken inte kunde 'ramla' ur den och började sedan gå tillbaka, med vattnet med fisken med sig.

Åter kände hor hur hon klev upp på sanden och släppte ner fiskarna där, visste att de inte skulle hinna till havet innan hon valt ut en med god storlek. De tre fiskar hon lyckats få med sig sprattlade frenetiskt i sanden, försökte ta sig till vattnet igen. Det var två små och en ganska stor. Inte så svårt att välja fisk alltså. Hon greppade försiktigt om fisken och började gå mot den sandfärgade hanen igen. På vägen dit höll hon på tappa fisken otaliga gånger innan hon väl var framme och släppte den vid hans tassar. "Vill du ha vatten?"

Genom halvslutna ögon studerar han tiken när hon går ut i vattnet. Havsvarg kan hon inte vara. Då borde fenorna ha tittat fram när hon kommer i kontakt med vattnet. Eller så är hon av en annan sort. Men hon luktar inte hav. Innan Kaine mötte mörkret stötte han på havsvargar som levde helt i havet. Som han själv en gång gjort. Innan han blev nyfiken på landet han stött på en dag. Men det var länge sedan och han minns som sagt inte mycket alls sedan han dog och... återuppstod igen.

Öronen klipper till på huvudet när en stor fisk släpps ner på sanden framför honom. Hjärnan skickar snabbt primitiva signaler till kroppen att greppa tag i bytet. Rörelsen går sakta till en början och det knakar i den magra kroppen. Men sedan smäller käftarna ihop om fiskkroppen och i nästa sekund har huvudet slitits lös och slukats lika snabbt. Tungan fuktar läpparna och han fångar upp frågan om vatten. Han höjer trött blicken mot tiken igen. Ett lika trött leende blir synligt på hans bleka läppar för en stund.
"Tack, det vore vänligt". Han lyckas få ut meningen i någorlunda sammanhängande ordning.

Nästan så fort hon släppt fisken så slukade hanen upp den, ganska fort också. Hon väntade på svar på sin fråga och nickade då hon fick det. Eftersom havsvattnet var det enda i närheten lyfte hon ännu en boll av vatten och förde den enkelt mot sig. Medan det rörde sig mot henne funderade hon på om hanen skulle vilja ha det renat från saltet eller om han kunde dricka det ändå? "Öhm, det kommer låta som en dum fråga men ska jag ta bort saltet eller kan du dricka vattnet ändå?" Hon lät bollen stanna i luften, den var inte lika stor som den förra, den hon haft fiskar i.

[Kort :/]

Jag brukar inte vara för petningar, men nu har det gått flera månader och jag undrar nu om du vill fortsätta detta eller inte, Liana har redan rört sig vidare och detta ligger därför lågt bak i hennes tidslinje, jag skulle gärna vilja fortsätta men undrar om du har tid/lust att göra det

[AVSLUTAT]