[Reserverad för Goria.]

Tassarna hade fört honom till ännu ett främmande område. Även detta verkade vara någon sorts skog, dock mer likt en slätt. Till viss del lik rosenskogen som han kom ifrån, men ändå så olik. Det dessa två områden delade var den slående skönheten som de båda verkade äga. Men denna plats var inte lika mörk och mystisk, utan mer rofylld och stillsam. Och det mest underliga var hur alla träd och gräset på marken verkade lysa i silver. Ja, det var så. Som om allt det gröna och bruna som vanligtvis tillhörde naturens färger hade bytts ut, ersatts av glänsande silver som täckte all växtlighet. Och det kändes inte på något sätt udda. Det enda som man kunde skåda i denna omgivning var hur vackert allting var. För det var det verkligen. Vackert.

Aamon vandrade stillsamt mellan träden, kunde inte förstå sig på hur detta område kunde vara så väldigt annorlunda jämfört med alla de andra platser han hade sett i denna värld. Visserligen var det väl inte så himla många, men det var fortfarande en del. Och detta var verkligen ett område som skiljde sig ur mängden. Han kunde inte låta bli att förundras varje gång han lade ögonen på ett nytt träd eller en ny fläck gräs. För allting var lika förtrollande.
Han själv verkade inte passa in i omgivningen. Med den svarta kroppen och man, svans, ögon och klor som lös blått. Han kände att detta inte var ett område för honom, någon annan som passade in bättre skulle lätt kunna upptäcka honom mellan de glest stående träden. Men han hade inte heller bråttom. Det var inte för inte som han hade gett sig av från sin grupps område. Deras revir. De hade levt isolerade, och Aamon hade beslutat att det skulle sluta leva så. De skulle se världen, även han. Och det var därför han var här. Och han måste kunna njuta av detta vackra område, speciellt med tanke på att han aldrig hade sett något liknande förut.

[Mysko början, men ovan att rolla med Aamon... Men det duger ;p]

| haha, är också superovan med Goria, även om det var en tid sen jag skapade henne har jag typ rollat nada med henne xD |

Goria såg uppåt från sida till sida över himlen, det som mötte hennes mörkblå blick var otroligt.
Trätopparna som böjde sig ner mot henne med långa grenar som böjde sig neråt av tyngden likt hängbjörkar var så vackra och frosten som bitit sig fast i kvistarna fick dem att glittra i månskenet som om de varit med om ett glitterregn under nattens gång.
Goria fick ett leende på de svarta läpaprna vid åsynen, när hon sn vände ner blicken fanns det ännu kvar, hon hade aldirg besökt platsen.
Den fachinerade henne.
Hon had ekommit vandrande från Ken-Yak, stenslätten hade varit en utmanande plats, men hon gilalde den inte. Den avr för mycket för henne till känslan.
Den här platsen hade hon sett i horisonten från Ken-Yak och hon hade beslutsamt vandrat dittåt och struntat i de kala vyerna som erbjudits åt henne från alla sidor.
De var ändå inte ens vackra, bara sten, sten och åter sten som mötte en himmel lika mörk som hennes ögon.
Vinden tog tag i hennes tjocka vinterpäls och rufsade om den så som hennes far gjort när hon var liten.
Tiken svängde blicken mot en trädstam med ett hål i och för en sekund såg hon sig själv och en mörk hane stå mitt emot varandra.
Hon vinklade öronen bakåt och åt sidorna, oroligt och sökande efter ljud. Huvudet vändes bakåt, därifrån hon kommit som om hon väntade sig se någon där.
Det ända hon såg var de höga trädstammarna.

| gick ganska ok dehär ändå... :cheers:

[Vet inte varför, men jag älskade ditt inlägg 8D Det var typ... awesome!]

Gräset frasade lätt under hans tassar då han placerade på marken dem en efter en. Det låg en kyla i luften, sommaren var över. Det verkade inte som att det snöade i denna skog, eller så hade snön bara inte infunnit sig ännu. Men det kasnek var så i den övriga världen. Det kanske inte snöade överallt. Aamon visste inte, eftersom att han inte kände till något annat än sitt egna hem. Det var därför han nu var här.
Och inte ångrade han sig att han givit sig av. Visserligen var området där hans grupp med vargar höll till verkligen vackert, och det fanns ingen annan plats han skulle kunna kalla hem. Men nog saknade det området en skönhet som detta bar. Det var verkligen, utan tvekan, en mycket vacker plats.

En plötslig insikt fick honom att ryckas ur sina drömmande tankar och höja nosen mot skyn. Ett djupt andetag förde ner den kyliga luften i hans lungor och det var med en forskande blick som han sedan granskade sin omgivning. Det verkade inte som att det fanns någon att se, men nog kunde han ana doften som låg i luften. Det var en varg som fanns i här omkring, det var han helt säker på.
Tassarna började åter röra sig och inte hade han hunnit ta många steg innan han tvärstannade. Som från ingenstans hade en vit hona dykt upp. De blåa ögonen var fokuserade på henne. Ena sekunden hade ingen funnits att se, nästa hade hon varit där. Varifrån hade hon kommit? Trädens hängande grenar vajade svagt i den stilla vinden, kanske det hade medfört en synvilla. Kanske de hade dolt henne tills han kom nära nog för att kunna urskilja hennes konturer. Aamon var inte säker. Fanns det magi i detta område? I såna fall kanske det var det som hade gjort det möjligt för henne att dyka upp från ingenstans. Han kunde inte veta, med tanke på att dessa marker var totalt främmande för honom.

[Ahahahaha, hatar mina inlägg... -.- Men bara att kämpa vidare, de blir bättre ;p]

| Nejmen va kul =3 Vet inte själv vad jag tycker om mina inlägg, men dina är nog bra enligt mig...xP Förresten så är hon GRÅ. VITGRÅ x'3 |

Goria höll kvar den natthimmelsfärgade blicken mot hanen ända tills han upptäckte henne.
Hans känslor som hon genast tog upp var förvånad, han hade inte sett henne. Plötsligt uppdykande. Ett mjukt och fredligt leende spridde sig över hennes svarta vargläppar.
Öronen låg spetsade på hjässan, inväntade hanen att tala men han sa inget så därmed
tog tiken några mjuka lugna steg frammåt oför att sen återigen stanna upp och höja huvudet.
-Var hälsad hane, sa hon med en böljande röst vars ton var som om hennes stämband var spunna av självaste sidentråd (HAH, lite gm här- f'låt, kunde inte låta bli. Det lät så poetiskt ;3).
Vindar drog över markerna och virvlade böljande runt trädstammarna och drog fram som en flock ormar i rusningstid.
De lekte med Gorias vinterpäls, drog i den och rufsade om den i fria virvlar och lekande samlade tufsar.
Luften var kylig, vintern avr oundvikligt nära. När som helst skulle vintern tjocka första singlande flingor falla till makren och smälta vid dess berörning.
De skulle falla en efter en, tätt tätt samlade ihop och tillsammans tillslut vara starka nog att samla sig till ett tunt, tunt snötäcke som man nästan såg igenom.
Grässtråna skulle stick upp däremellan, nerfrysta och kämpande efter luft emellan det vita stillsamalade havet runtomkring dem av snö.
Sen skulle alger på alger komma, natt för natt skulle kylan bita hårdare och hårdare och få mer och mer snö att falla ner och till slut skapa en så rejäl vinter att inte ens några plusgrader skulle hinna smälta all snö. Gräset och amrken skulle försvinna i något som man trodde var en evighet men som bara avrade i nån månad, sen skulle solens strålar bli ihärdigare och ge sig allt mindre, kylan skulle bli dödsdömd än en gång och nytt friskt gräs skulle skymtas mellan slaskigt gråa snöblandade vattenpölar.
Björnungar skulle tillsammans emd sin beskyddande mor kunna plumsa fram som de klumpiga djur de var. Skrämma iväg sorkar och fånga daggmaskar. Precis så som naturen gick skulle den gå även denna gång.
Gorias huvud gick igenom hela vintern förluster och vinster, allt som skulle träda fram och allt som skulle få ge sig när våren sen kom, ögonen var långt borta och smilet på läpaprna var drömmande.
Hela hon avr drömmande när allt kom omkring, de höstfrositga vindarna som letade sig mellan lagren av päls och som fick en att vilja blunda för de hårda iskristaller som ville möta ens ögon.
Tiken slog upp ögonen från att ha kisat smalt, iskristaller?
Vinden rev hårdare nu, hade gått över från en böljande kyla till en rivande stormvind.
Grenarna piskade torrt mot varandra och de svagaste bröts loss, kylan fick regnet som föll ner att bli som små isnålar som stack mot pälsen och ögonen.
Goria strök bak öronen av allt som kom in i dem om hon inte gjort det.
Iskristallerna blev till små hårda snöattacker.
Det här var inte alls den första snön hon tänkt igenom, den här var hård och stickande istället för mjuk och singlande.
Tiken tog plats och ruskade på hela sig för att få väck vinden från hårremmen men den tog tag direkt efter.
Goria kastade ett öga på dne andre, vad gjorde den och varifrån hade den här stormen kommit.
Kan det ha varit dennes kraft? Varför hade denne isåfall reagerat såhär?
Vad hade hon gjort?
| ojsan, blev långt. |

[Men guuuuuuuud! Vad är det med mig och vargars färger? D; Först tror jag att Demethra är svartröd och sedan att Goria är vit xD Jag måste ju vara färgblind...]

Aamon granskade den främmande honan när han väl åter fick syn på henne. Hon stod helt orörlig och bara såg på honom. Inte konstigt att han inte hade sett henne först, hon verkade smälta ihop perfekt med det silverfärgade området. Det var nästan som om hon var en del av det. Och sanningen var att hon faktiskt var vacker.
Och sedan talade hon.
Rösten var lenare än något annat Aamon hade hört. Visserligen hade många av hans nuvarande vänner fina röster, men ingen bar en lika len som denna hona hade. Och trots att han inte kunde förstå orden som kom ur hennes mun så kunde han inte låta bli att tänka samma sak som han tänkte om hennes utseende - Vacker.
För vacker var hon, det kunde han inte neka. I denna omgivning vilken hon verkade smälta så bra ihop med, kunde hon nästan tas för en ande. Inte för att han någonsin hade sett en sådan men han kunde tänka sig att ifall de nu verkligen fanns så var det så här de såg ut. Spöklikt vackra skapelser. Och leendet som denne hade på läpparna, varmt och välkomnande, förstärkte skönhetsintrycket. Varifrån kom denna hona? Han var inte säker, men han ville veta.

Han var på väg att svara henne, trots att han inte visste vad hon hade sagt. Men Aamon hann inte. Det var som om det endast tog några ögonblick för den lilla snöstormen att blåsa upp och flingorna som blev vinterns första dalade inte med stillsamma röresler mot marken utan kastades mot den samt de två vargarna med en hastighet som kunde få dem att svida ifall de träffade huden. Aamon behövde dock inte oroa sig särskilt mycket. Han hade en relativt tjock päls och var därmed ganska välskyddad.
Huvudet vändes åter mot den gråvita honan efter att han tittat mot himlen då snön hade börjat kastas mot dem.
"Namastë," sade han med en djup och faktiskt vacker stämma. En hälsning. För han anade att det var det som honan hade gett honom. Han gissade att hon hade hälsat. Och han svarade på det enda språk han kunde.

[Har nog glömt säga det, men det enda språk som Aamon kan är hindi xD Så han måste lära sig 8D hahaha, kan bli lite kommunikationsproblem. Men det han sa nu betyder ungefär var hälsad ;p]

Goria såg mot hanen hörde honom svara, eller var det ett svar han gav henne.
Ögonbrynen rynkades mot hennes ögon.
Han sade bara ett ord, men hon förstod det inte.
Det måste vara ett annat språk, vad talade han?
Kunde han inte hennes språk eller ville han bara visa sig stor med att han kunde ett annat modersmål eller...
Goria kom genast ihåg att vissa vargar som hade rörliga krafter kund etala till dem på ett annat språk, tiken ryckte till och tog ett steg tillbaka.
Musklerna spände sig, denne kunde mycket väl vara en ond så som en god.
-Jag är Goria, vad är ert namn? hon väntade med spänning, ovetande om vad hanens nästa handling skulle vara.
Hon visste inte om hon kunde lita på denne, antagligen inte.
Hon försökte läsa hans blick, vad sa han emd den, vad var hans tycke.
Han såg rätt lugn ut, men det kunde också vara ett skickligt trick.
Goria gillade inte att läsa igenom andra, det var som om hon kollade igenom deras tillhörigheter. Hon avr inte den som ville snoka.
Men nu övertalade hon sig själv att det var för henens egen säkerhet.
Därmed gav hon sig in på att söka efter hans känsla.
Vad kände han just nu, ilska eller lömskhet?
Godhet eller glädje?
Lugn, det verkade han vara. Det var svårt att läsa honom.
Med det att hon själv kände sig besvärad med sin kraft använde hon den sällan, därmed hade hon inte lärt sig allt om den heller.

| aaw, kan se dem framför mig, båda står där, hindi och svenska. haha. så fint (': |

[Ja, söta de är 8D Måste bara säga att Aamon har en sköld som skyddar honom mot telepatiska krafter. Andra kan läsa av hans känslor och känna hans närvaro, men de kan inte läsa hans tankar eller rota igenom hans huvud utan att vinna en "mental" strid eller vad man ska säga... Hoppas du förstår ;D]

Osäkerheten smög sig sakta över honom. Hon talade, det hörde han. Men han förstod inte ett ord av vad hon sade. Ögonbrynen rynkades en aning då han såg på den vita honan. Vad sade hon? Varför kunde han inte förstå det? Och sedan slog det honom. Kanske det var så att vargarna utanför Samudr, utanför Det okända, talade ett annat språk. Kanske de hade utvecklats annorlunda, kanske de hade glömt bort hindi eller aldrig ens hört talas om det språket. Tanken var skrämmande, just eftersom att Aamon med ens insåg att han kanske inte ens skulle lyckas kommunicera i detta främmande land. Och hur skulle han då klara sig? Hur skulle han då kunna lära sig något?
Aamon hade precis öppnat munnen för att säga något då han kände hur något stötte svagt emot den mentala sköld han hade i sitt huvud. Med ens smalnade ögonen av en aning och blicken blev nu mer misstänksam. Försökte den andra läsa hans tankar?
Nej, det verkade inte som att det var det den vita försökte. Det hade bara varit en svag beröring, så hon försökte nog inte ta sig in innanför hans murar. Men han visste nu om att hon var en telepatiker av något slag, vilket gjorde honom aningen mer vaksam. Han hade aldrig gillat telepatiker. Visserligen hade han en i sin flock, men hon var harmlös. Henne litade han på. Men alla de andra, de hade han inte mycket för. Och han var evigt tacksam för sin kraft som höll dem utanför hans huvud.
"Tuma kauna hō?" frågade han med den majestätiska rösten samtidigt som blicken igående sökte efter svar i den vitas ögon.

Översättning; "Vem är du?"

| nejdå, hon kan inte läsa tankar, hon kan bara känna hur andra känner sig och så |

Goria rynkade pannan, precis så som hanen också gjort.
Han verkade inte förstå henne, och inte förstod hon honom heller.
Hon hörde på hans ton att det var en fråga han ställde, men vad orderna betydde visste hon inte. Han kunde uppenbarligen inte tala svenska.
Tydligen talade han bara ett annat språk, ett okänt för henne.
Ändå försökte hon igen-
-Jag, Goria. Du? för att förtydliga sig nickade hon mot sig själv när hon sa "jag", sen nickade hon mot honom med frågande blcik när hon sa "Du?". Sen väntade hon spänt på hans reaktion. Hoppades han skulle förstå. Men chansen var liten, hur skulle han göra det, när han inte gjorde det innan. Tiken suckade lågt, hon ville konversera med hanen. Och nu när hon inte kunde det, blev hon allt mer angelegen om att få göra det.

Aamon granskade den främmande honan med en mycket fundersam blick. Hon talade men han kunde inte förstå vad hon sade. Det måste betyda att de resternade vargarna i Numoori, de som var främmande för honom, talade ett helt annat språk. Så det var detta som deras åskildhet hade skapat? Att de inte kunde kommunicera.
Men det verkade ändå som att främlingen försökte. För denna gång sade hon endast några få ord, vilka hon även lade ihop med sitt kroppsspråk. Och visserligen var orden helt främmande, men det gjorde så stor skillnad. Även om Aamon kanske inte talade detta främmande språk så var han inte dum. Han förstod kroppsspråket minst lika bra som alla andra. Och efter att han funderat ett tag över vad det kunde vara som menades kände han att han förstod.
En tassen lyftes från marken och med en gest pekade han mot sig själv.
"Aamon," sade han med den mörka stämman. Han var ganska säker på att den andra hade frågat om hans namn, och också relativt säker på att hon hade sagt sitt eget. Men vilket av de tre främmande orden som var hennes namn var han osäker på. En chansning fick duga.
Tassen flyttades så att den var mer riktad mot henne, nästan som om han pekade. "Goria?" Rösten var frågande, då han undrade om han hade rätt. Men i blicken kunde man se en hoppfull min hos Lawarhanen. Han ville verkligen ha rätt, för han ville verkligen lära sig kommunicera med dessa främmande vargar. Han ville berätta om Andheraa och allt som hörde dem till. De hade en historia som resten av världen borde veta om.

Goria log, hon kunde ju bli handikappshjälpare eller något sånt.
Hon nickade mjukt mot honom när han upprepade hennes namn.
Han hade förstått. Hon upprepade hans namn i huvudet. Aamon.
Speciellt men fint, det fick henne att tänka på månen.
Nu visste hon itne mera vad hon skulle säga, hon kunde ju inte precis fråga vad han gjorde här eller nått sånt. Det skulle bli för invecklat.
En tanke var att de skulle jaga ihop, för stunden insåg Goria hur desperat hon var på att hitta nått att göra med hanen. Hon ville inte lämna honom, hon ville umgås mer med honom. Hennes tankar gick nu över till hur hon skulle kunna förklara åt honom att hon gärna ville jaga med honom.
-Jag, började hon trevande och nickade mot sig själv,
-Du, följande nick var mot hanen.
-Jaga mat, hon försökte visa att hon var hungrig och med en huggande rörelse att de skulle jaga.
Det var svårt, som varg kunde hon inte visa tecken lätt.

Ett svagt leende drog över Aamons läppar då hon nickade. Han kunde inte dölja över att han var nöjd med att han förstått vad hon menade. På något sätt fick det honom att känna att han inte var lika hopplös som han kanske hade trott. Detta språk kanske gick att lära sig trots att det var totalt oförståeligt.
Men den nöjda minen utbyttes snart med ett konfunderat ansiktsuttryck då honan talade igen. De två första orden förstod han. 'Jag' måste syfta till en själv medan 'du' verkade syfta till någon annan. Men de två ord som yttrades efter det var främmande och inte heller blev de mer förståeliga då honan började hugga en aning tafatt i luften. Ena ögonbrynet höjdes med en eftertänksam min i Aamons ansikte medan tankarna susade genom hans huvud. Vad var det hon menade med detta?
Han var på väg att fråga vad hon menade men hindrade sig sedan. Insåg att det inte skulle hjälpa honom eftersom att hon inte heller förstod vad han menade. Så han fick fortsätta fundera.
Det verkade på hennes huggande som att hon var ute efter något, men vad fanns det för mening med att jaga luften? Tankarna fortsatte att susa av och an och slutligen insåg han att han kanske redan hade förstått henne utan att inse det.
Jaga... Var det det hon ville?
Han var inte riktigt säker på om han hade förstått det rätt, och det syntes på honom. Men han nickade emot henne, som för att visa att det gick för sig. Nog kunde han jaga med henne, och även om det inte var det hon menade så skulle han väl förstå det eftersom och då kanske han kunde lära sig ännu mer om detta språk. För det var egentligen det som han var ute efter mest, att lära sig om språket. Dock fanns det heller inget fel i att träffa främmande vargar, för de kunde vara både intressant och nyttigt. Han behövde lära sig mer om omvärlden.

Goria sken upp, han verkade inte säker men han nickade.
Så antagligen förstod han vad hon menade iallefall något dittåt.
Varginnan tog några försiktiga steg åt ena sidan, stannade sen upp och såg frågande mot Aamon, som om hon frågade 'Kommer du?'.
Sen gick hon iväg lite till, uppför e kulle ganska nära dom. Där stannade hon igen och vände huvudet bakåt mot Aamon.

|asså har noll rollinspiration. vad är fel på miig? DD:: |

Han kanske inte kunde förstå allt som hon sade, men det var inte så svårt att tolka den undrande blicken som kastades mot honom. Han kunde se frågan i hennes ögon, hur hon undrade ifall han skulle komma eller inte. Och det fick ett litet leende att spela på hans läppar. Även om han och hans vänner kanske inte kunde språket på denna plats betydde det inte att det inte gick att förstå de som levde här. Det kanske gick lite trögt och missförstånd kunde lätt uppstå, men det var inte omöjligt. Det insåg han nu.
Så han tog några smidiga steg och sedan ett par kraftfulla språng och så var han vid honans sida. Väl där nickade han och såg sedan framåt. Ut bland de silverfärgade träden. Han såg stolt ut där han stod, då vinden drog i den blåa manen och i den lika blåa blicken fanns en stolt och äventyrslysten blick.
Det kändes bra att vara här, på något vis.
Sedan vändes den blåa blicken mot honan igen och det lilla leendet fanns på läpparna. Aamon lutade huvudet åt sidan, som för att fråga ifall de skulle fortsätta.

[Koooooort, men fantasibrist xD]

Goria log stumt, inväntade hanen till sin sida och stack sedan.
De kraftiga silvrigt grå klädda bakbenen grävde ner sina klor i den småfrusna marken och skjöt iväg, några enstaka silverpils blad revs upp från snia platser på amrken dit de fallit från trädens grenar, nu virvlade de upp och jorden gallrades från dem och föll tidigare, från att ha kladdat ihop sig till hopar skildes nu löverna åt och singlade i varsin tur ner mot marken igen.

Gorias benmsukler arbetade, sträckte ut, spände, skjöt ifrån.
Hon tag sig fram med bra fart, stegen avr dansandeöver marken även om hon inte var av den mest smala sorten. Nosen tog in allt som strömmade mot den med fartvinden, sorkar, harar, småfåglar. Hon väntade tålmodigt på just den rätta doften, av ett större byte.
Lukten av enkla rådjur nådde henne och svansen började veva runt som balansgång för att sakta av. Varginnan kastade en blick bakåt mot Aamon för att se om han hängt med,
sen gick hennes tankar i fel banor. Bort från bytet, hur ska hon förmedla vidare åt Aamon att det avr rådjur hon siktat in sig på? För ett ögonblick rynkade hon pannan men sen ruskade hon lätt på sig och nickade emd huvudet frammåt att de bara skulle fortsätta.
Han fick se när de kom fram vad som stod på amtbordet, eller så skulle han antagligen känna doften vad hon var på väg efter.
Det var i utkanten av Silverpile, inte långt därifrån de var, som Rådjuren höll plats, de stod lugnt men med vakande öron som ständigt klippte på deras huvud efter möjliga faror.
Ungarna befann sig inne bland klungan för att skyddas, rådjuren anade alltså att det var en dålig plats för dem, men de var ändå här.

Aamon hade inga problem att hänga med i tikens hastighet, och med majestätisk hållning följde han henne, språng efter språng. Man kunde se hur musklerna arbetade under huden. Den blåa manen flög i vinden som uppstod medan de sprang. De blåa ögonen höll vaksamt uppsikt på omgivningen samtidigt som nosen andetag för andetag talade om för Aamon vilka dofter som låg runt dem. Men ännu fanns inget att uppfatta.
Sedan saktade honan in.
Aamon stannade upp alldeles vid hennes sida och de blåa ögonen sökte sig undrande mot den vita (hoppas jag minns rätt xD) tiken. Vad var det nu tänkt att de skulle göra?
Men just som frågan korsade hans huvud så sökte sig doften av rådjur in i hans nos. Blicken vändes åter mot omgivningen då han förstod att det måste vara det som det var tänkt att de skulle jaga. Som för att bekräfta hans tankar så nickade Goria mot hållet som doften kom ifrån, att de skulle fortsätta framåt. Aamon nickade tillbaka som svar, undrande ifall hon visste att han hade förstått vad som var tanken. Men han undvek att säga något eftersom att det kanske skulle bli ännu en konversation som de inte kunde reda ut något vidare bra.
Så han tog några steg framåt, och de fortsatte. Och ganska snart kunde han ana hur något rörde sig en bit framför dem. Aamon saktade då in farten och det var med en smått hukad kropp som han rörde sig nästan ljudlöst framåt tills han slutligen hade en ganska bra sikt över hjorden med djur. Blicken vändes sedan åter mot Goria med samma undrande ton i ögonen.

[Kanske blev lite pp, jag vet inte... men ah, jag tror att du har överseende ;D]

|| GRÅVIT! haha, och PP:et har vi överseende till, ja C: Sori för lite lamt svar också ||

Goria gav honom nick för att bekräfta att han var på rätt spår, de skulle dittåt.
Hon lät hanen ta upp ledningen och följde honom tätt i hälarna, han tog sig frammåt i tyst med smidig fart,
det gladde henne att sen se hjorde med djur som ännu betade relativt lugnt.
Ledaren för den lilla flcoken, hade öron som vickade aktivt,
Aamon och Goria skulle bli tvungna att vara ytterst försiktiga.
När hon kastade en blick på Aamon mötte hon hans undrande blick.
Utan att svara med något vände hon sin blick frammåt igen, fokuserad på bytena.
De mörkblå ögonen gallrade girigt, försökte hitta den bästa men ändå den mest lättfångade.
Blicken stannade när hon kom till en ung hind, så ung att hon inte fått någon unge, men så gammal att hon nästan var fullväxt.
Tyvärr hade ingen av djuren varit skadade, men det fick gå ändå.
Goria kastade en ny blick mot Aamon, visste inte hur hon skulle förklara.
Därför struntade hon i den delen och lät honom bara se vad hon gjorde, han skulle ju fatta snart.
Hon sänkte huvudet och framifrån såg men hennes "axlar" vandra upp och ner som på en tiger.
Hon gick långsamt, tog ett steg-stannade upp. Ett steg till -stanna upp.
Goria var fokuserad, noga med hur hon arbetade. Blicken var spänd.
Enbart inriktad mot den utvalda..

[Gaaaah, GRÅVIT! *inpränta stenhårt i minnet* xD]

Aamon insåg fort att hans undrande blick inte skulle hjälpa honom det allra minsta. Vad som rörde sig i honans huvud skulle han kanske aldrig få veta, och hon insåg nog också att det var meningslöst för henne att försöka förklara något för honom. Det talade inte samma språk, de kunde inte göra sig förstådda på det sättet. Alltså skulle denna jakt bli väldigt mycket gissningar och kanske en del missförstånd. Men det viktigaste var nog ändå att de riktade in sig på samma djur, för ifall de inte gjorde det skulle det nog inte bli något byte för någon av dem.
Så den svarta hanen följde Gorias blick och mycket snart fann han djuret som hon såg emot. En ung hjort som inte kunde ha mycket erfarenhet av livet. Det skulle bli en lätt match, bara de kunde ta sig förbi de andra.
Då den gråvita (!) sakta började söka sig framåt emot de fortfarande intet ont anande djuren vek Aamon av från hennes sida. I skydd av skuggorna smög han sedan stillsamt en bit bort från henne, så att de skulle mötas i en nästan 90 graders vinkel vid offret. Och sedan började även han röra sig framåt, med rörelser som var mycket lika kattdjuren. Huvudet var i samma höjd som axlarna och gjorde att nacken och ryggen bildade en rak linje. De muskulösa benen rörde sig stillsamt och placerade de stora tassarna ljudlöst på marken. Han smög framåt, stegen kom med några ögonblicks mellanrum. Han visste inte när Goria hade planerat att det var dags för dem att rycka fram, men han hade själv också sina egna planer.
Och så kom han till en plats där han kunde se honan som stirrade på djuren. Han vände huvudet mot henne, lät de blåa ögonen söka hennes blick. Och sedan kastade han sig fram från sitt gömställe, inställd på att försöka driva den unga hjorten rakt emot den väntande honan.

[Okej, Aamon kanske är lite störd. Men han är faktiskt ledare så han är van att bestämma och det är på detta vis de brukar jaga i hans flock xD Han tänker inte riktigt på att Goria kanske jagar på ett annat sätt... menmen, vi får se hur det blir 8D]

Goria fortsatte med blicken just ovanför det höga gräset, som ett kattdjur tog hon sig fram (höh. så sa du också. men jag tänker mig detsamma. heeeh) över det gulnade fjolårsgamla gräset. (typ vår eller?)
Hon kände en ihärdig blick på sig snett framifrån. Hon flyttade blicken mot Aamon och mötte hans blick. Hon hann inte ge något, han bara svängde blicken bestämt framåt mot bytet. Fokuserat, sekunden efter avslöjade han sig. Hon hann tänka en tanke- NEJ.
Men vad gjorde det bättre, hon var ingen tankeläsare och kunde inte ge honom ord via huvudet. Även om hon kunnat hade det ändå ju inte hjälpt. Han fattade ju inget av vad hon sa!
Men Aamon, den mörka hanen skjöt fram, avslöjade sig och skrämde flocken så dess innehavande stack iväg åt alla håll i uppflygande panik. Den utvalda jäktade han mot henne.
Totalt förstörd jakt. Han hade totalt bräckt deras chans. Hur kunde han tänka att han skulle laga upp hinden rakt mot henne. Hon kunde inte lika gärna spetsa sig mot hinden rakt framifrån.
En kalv bräckte till farligt nära henne för att avslöja henne för hinden som kom emot.
Goria slog huvudet mot kalven och såg det komma med vilt uppspärrade ögon rakt mot henne. Varginnan sänkte sig ner, bortifrån kalven och visade ett stort gap, därifrån gav hon ut en dov fräsning. Kalven skriade gällt till och tvärstannade, hon slog efter dess framben och förskräckt backade det undan från sin förlamning av att vara öga mot öga med en varg.
Goria kom ihåg deras inriktade byte. Hinden och kastade blicken tillbaka frammåt.
I samma stund tornade en brun pälsmassa upp sig framfr henne i snabb rörelse, intill sina öron hörde hon ansträngda andetag, snabbt dunkande puls och dundrande klövar som kämpade för att ta kroppen bort från den livsfarliga faran som jäktade där bakom. Utan en syn på det silvergråa lurvet där nere framför. Goria reagerade istället för att kasta sig undan och strunta i jakten och istälelt säkra sitt skinn- att kasta sig uppåt och greppa tag med vassa klönar på var sin sida av bringan. Hon hoppades enbart på det bästa och borrade in käftarna högre upp där hon hoppades strupen fanns. Hindens brölande gick upp i falsett och det skar i varginnans öron. Tunna hjortben drogs upp Gorias mage och hon flämtade till, kippande efter anda. Hon slog med bakbenen framför sig, i skydd mot de slående frambenen. Hoppades bara träffa så mycket som möjligt.
Hinden reste sig upp på bakbenen i vinglig takt pga. vikten hon bar upp därframme. Frambenen höjdes upp mot bringan och knockade Goria hjälplöst mot hennes mage. Goria flätmad eän en gång till, hulkade efter luft och tappade greppet om hinden.

En ljudlig duns hördes över ängen när den massiva kroppen tog i marken, vargen vred sig i krampningar och rosslade efter andan. Det kändes som om den ena lungan var punkterad. Så hård hade hindens framsparkar varit. Vargen hulkade och ryckte i hela kroppen, den mörkblå blicken stirrade rakt fram. Dess huvud bultade för varje gång hindens klövar nådde marken. Det lät som om en hjort elefanter passerade i hennes öron när hjortarna flydde runt henne. Blod träffade vargen över bringan och halsen. Hinden ovanför henne staplade runt, gick nästan i cirklar, dess blick stirrade uppåt, som om hon tappat fattningen över himmel och jord.
Hon snavade och föll ner med en ännu högre duns, stapplade sig upp och knockade nästan den fortfarande ryckande vargen i huvudet i sina desperta försök att ta sig upp och bort.
Följa med sin flock bort.

|| brukar inte rolla såhär drmatiskt ||

Fokusen var på hjorten som han nu drev rakt emot Goria som han trodde väntade på det och gjorde sig beredd. De starka benen och de stora tassarna förde den kraftiga varghanen framåt, fick musklerna att synas ännu mer då hans kropp sträcktes ut i takt med sprången han tog efter hjorten. Han var snabb, men inte så snabb att han skulle hinna ikapp den. Det skulle aldrig ske då hjortens nätta kropp med långa ben var överlägsen hans egna.
Men han kunde hålla jämn takt med den, åtminstone ett tag. Och det skulle räcka för att driva den in på exakt rätt spår. Mer än så behövdes inte, för sedan skulle Goria blockera dess väg och han kunna få tag i den.
Och ur Aamons ögon gick allting så gott som planerat.
Den silveraktiga honan flög upp från sin plats i ett försök att få ett grepp och hjortens strupe. Och det var allt som behövdes för då stannade det stora djuret upp, reste sig på bakbenen i ett försök att få bort vargen som hängde runt dess hals. Och efter endast några ögonblick släppte Goria, innan Aamon hunnit fram. Han såg hur hon slog i marken men klandrade henne inte för att hon inte lyckats hålla fast sitt grepp. Hjortar var svåra att fälla.
Men hon hade lyckats med sin uppgift, att uppehålla den och det var med ett dovt ljud som Aamon sedan kastade sig mot den chockade hjorten och slet ned den till marken. Väl där borrade han sina tänder genom dess strupe och livet försvann ur det stora djurets blick.
Med ett nöjt leende vände han sig mot Goria.

Han var dock inte beredd på att hon fortfarande skulle ligga på marken, inte heller på att hon skulle kippa efter luft. Leendet dog ut och ersattes av en något chockad min. Hade det verkligen gått så snett?
Han tog de få stegen som behövdes och stannade sedan vid henne. Den blåa blicken såg ner på honan. Han kände dock varken sorg eller direkt medlidande, egentligen skulle det inte vara några problem för Aamon att lämna henne som hon var. Visst var han en trevlig varg, men inte tillhörde han de som kallades för goda. Men han såg mycket hårt på heder och att man skulle vara värd saker.
Och Goria hade hjälpt honom med jakten, nog var hon värd hans hjälp.
Så utan att säga ett ord placerade han sin tass på hennes sida. Ögonen slöts och inom sig samlade Aamon energi. Sedan lät han den sakta flöda genom sin kropp, ut genom benen för att slutligen lämna hans kropp och gå ut i hennes. För hon förtjänade det, han var nästan tvungen att hjälpa henne.

[Hehehe, Aamon helar Goria 8D]

|| oo, coolt. De har inte min lilla godpräktiga tjej varit med om förut. Eftersom att hon inte (tack och lov) kan läsa tankar och vet att han hade i tankar att lämna henne kommer hon antagligen tycka han är gudomlig som hjälper henne så. ^^ ||

Goria stirrade rakt fram, hon såg en väldig svart kropå skjuta fram och med en smäll dunka in i hjorten som gjorde så gott motstånd den kunde, trots sina öppna sår efter varginnan.
Hannen gjorde slut på hjorten, mitt framför de mörkblåa matta ögonen.
När han sen vände huvuved mot henne var det med ett leende.
Andetagena blev ojämna och mer rosslande.
Hon kände sig inte döende, mest bara väldigt dålig för stunden.
Hon skulle bli bra, så var det. Hon behövde bara lite återhämntning.
Hannen kom fram till varginnan och satte en tass på henne, hennes
andning stannade upp för ett ögonblick, hon hade blivit lurad.
Brutalt lurad.
Han skulle döda henne också, det var därför han drog ett sånt drag i jakten.
Svagt men han visste att det kunde gå vägen, hans plan.
Att få ner henne, nu kunde han bara döda henne. Göra vad han ville.
När dom möttes spelade han ju bara, att hon var så lättlurad. Så dum.
Men känslan hon fick inom sig var ingen smärtande. Inget figt, ingen brännande hetta, ingen is och inget mörker. Det var nått skört. Varmt och ljust kändes det.
Hon slöt ögonen, njöt av sekunderna när allt kändes perfekt. Alla sinnen öppnade sig och tog in av det helande. Endera hade han en bedorande kraft att döda med, eller så gjorde han nått helt annat. Några sekunder senare var allt över. Helande kraft. Aamon hade helat henne.
Varginnan slog upp ögonen, stirrade rakt fram och mötte hjortens mörka tomma ögon. Helt tomma av liv. Hon kände sig... frisk. Kry. För ett ögonblick undrade hon om hon bara svimmat, drömt alltihopa. Men varelsen intill henne vittnade hon att hon hade fel. Hon höjde långsamt huvudet, till sin förvånad helt utan smärta.
Hon mötte den muskulösa hannens blick. Visste inte om hon skulle morra eller le.
Något med honom fick henne att vilja lära känna honom mer. Medan nått annat fick henne att bara vilja rusa därifrån och glömma honom för evigt.
Halvliggandes ruskade hon på sig. Började få liv i kroppen igen.
Med halvostadiga ben tog hon sig upp, såg på Aamon.
-Du helade mig,sa hon med nästan förvånad röst. Annars lugn underton.

Han tog bort tassen från henne, var noga med att sätta den i marken innan han öppnade ögonen. Världen svajade svagt och andetagen som drogs var aningen tunga. Det var enda nackdelen med att kunna hela andra, han förlorade av sin egna energi. Och att hela någon var inte heller någon lätt match, det tog hårt på krafterna. Men han var en stark varg, och tack vare det lyckades han nu stå på benen. Men han var trött, det kunde han inte neka till.
Den milt förvånade minen som mötte honom då han såg på mot den gråvita honan var inte helt oväntad. Det verkade inte finnas många vargar som kunde hela andra, och inte heller många som helade främlingar. Och egentligen så var dem det, för vad mer visste Aamon om henne än hennes namn?
Och orden hon uttalade,de var helt främmande för honom. Han kunde inte avgöra vad det betydde, men han gissade på att det var någon sorts tack. Åtminstone verkade hon tacksam med tanke på ansiktsuttrycket.
"Yahām̐ tuma jā'ō, Goria," sade han mellan de tunga andetagen.
Sedan vändes fokusen emot hjorten som låg fallen en bit ifrån dem. Det vred till i Aamons mage och han kände hur hungern började gnaga. Han behövde energi efter att ha givit bort så mycket av den han hade haft. Och med en kort blick och ett svagt leende åt Goria så gick han fram till hjorten och började äta. Kanske aningen oartigt, men han hade inte tid att vänta. Hon fick ha lite överseende med honom.

[Kort, men ah...]
Översättning; "Varsågod, Goria."

Goria rynkade pannan, både åt hans plötsliga andhämntning som om han sprungit långt, fast han egentligen helat henne, sen också för det faktum att han gjorde det och att de ännu stod här.
Hanen yttrade ord, lika oförståeliga som innan. Sen vände han sig om och började äta av hjorten han fällt medans hon bara försökt andas. Nu var hon plötsligt okej tack vare honom. Vilken stjäl. Att bara hjälpa en okänd som han gjort. Hon steg upp och beundrade honom bakifrån.
Hon kom att tänka på flocken hon var medlem av. Pravada Vox. Hon ville bjuda in honom dit.
Ville föra honom till Stripe och visa. Här. Se. Han är en ängel.
Hon gick runt hjorten och började äta av den från andra hållet,
ibland såg hon upp från sin måltid och såg mot honom,
för att sen fortsätta äta distret.

Aamon hade endast ögon för hjorten. Visst kollade han upp med en smått fundersam blick när även hon anslöt sig till ätandet, men han orkade inte bry sig mer om det. Det viktigaste nu var för honom att få i sig energi. Han hade helat andra förut och det tog på krafterna ju allvarligare skadorna var. Dock hade detta inte varit för allvarligt, men det tog ändå tid att återhämta sig om han inte fick i sig någon form av energi efteråt. Därför var det perfekt att den fallna hjorten låg på marken och bara väntade på honom.
Han åt under tystnad, det fanns ändå inte mycket att säga då de inte förstod varandra vidare bra. Han funderade lite över varför han hade helat henne. Egentligen hade det inte funnits någon anledning till att inte göra det, dessutom verkade hon trevlig och de hade tillsammans fällt ett byte. Men det var inte likt honom att hela andra bara sådär. Inte heller var hon en lawar, därmed ingen som han kunde ta med till flocken. Eller, kunde var väl inte rätt ord. Nog kunde han om han ville, men det skulle störa hela ordningen. De hade varit en sluten grupp så länge, och han önskade att de skulle förbli det också. Så det var lawarer han ville ta med i sin flock, inte andra vargar.

Han såg upp, mätt efter att han ätit det han behövde. Andhämtningen var inte längre lika tung och det var med en mer vaken blick som han satte sig ned och såg på Goria. Funderade lite över vad som rörde sig i hennes huvud. Kände en impuls att fråga, men hindrade den.
Det var svårare än han hade trott att klara sig i detta land, mest för att han inte kunde göra sig förstådd och inte heller förstå andra. Han hade aldrig behövt fundera över det, eftersom att han aldrig hade haft dessa problem förut. Alla lawarer talade ju hindi, det språk som verkade talas i resten av landet hade Aamon aldrig hört förut. Men vad annat kunde han göra än att anpassa sig? Han måste lära sig detta språk, frågan var bara hur han skulle lyckas med det.

[HAHA, skumt... -.-]

Goria åt, men var hela tiden på spänn. Vad hon väntade på visste hon inte, men det kändes osäkert. Hon kunde inte känna sig lugn, helst ville hon bara anta sin andra form och fly upp i ett av de högsta trädens toppar.
Snart var både hon och Aamon klar, han satte sig ner och betraktade henne, hon var osäker på om hon väntades göra likadant så hon stod kvar. Hon slickade sig stilla om munnen, tystnade och såg snett mot honom, sen slickade hon ännu en gång, sänkte huvudet till resterna och fnös stilla. Hon höjde huvudet djuriskt igen och såg på honom ännu en gång. Sen gick hon lite bort från bytet och satte sig ner. Efter att ha suttit en stund lade hon sig ner och vilade huvudet rakt på framtassarna framför sig, blicken var som klistrad upp mot Aamon.
-Det är synd att jag inte kan ditt språk... sa hon tankfullt och såg ännu på honom. Han förstod ju såklart inte hennes ord, det var mera som om hon talade med sig själv. Eller med en vägg, för vad han än sa förstod hon ju inte ett skit. På samma gång han funderade över att ta med henne till sitt sälskap, vilket hon inte hade en aning om, kom hon och tänka på vilken svårighet det måste vara för honom att leva här. Antagligen ensam, han hade ju ingen med sig precis.
Som den godhjärtade varg hon var kom hon att tänka på att hon kunde ta honom till Pravada Vox, de skulle självklart ta emot honom. Vilket språk han än talade, de skulle hjälpa honom med träning och språk. Och så skulle han ju få en familj och vänner. Hon log för sig själv när hon såg det framför sig, han som en lekfarbror åt valpar.

|| oihhi C: ||

Återigen talade hon, men inte heller denna gång förstod han vad som sades. Det var verkligen svårt, detta språk som kom ur hennes mun. Det hade han insett nu. Att det var svårt att förstå, och det skulle säkerligen bli ännu svårare att tala. Men det verkade som att alla utanför Det okända talade detta språk, så om han skulle kunna verka i det övriga Numoori skulle han vara tvungen att lära sig det. Han var inte dum, det hade han insett redan nu. Frågan var bara hur han skulle kunna lära sig det fort nog? Visst skulle han kunna uppfatta enstaka enklare ord här och där, men han ville lära sig att tala det flytande och han ville lära sig fort.
Huvudet ruskades lätt och han släppte tankarna, lät istället blicken åter glida tillbaka till den silverfärgade honan som nu hade lagt sig ned och han funderade över hur hon skulle ha sett ut som Lawar. Med en färgsprakande man och klor som lös. Han undrade vilken färg som hade passat henne bäst.
En vind kom vinande genom silverpile och tog tag i hans egen lysblåa man och han såg ned mot sina tassar. De heta klorna hade bränt gräset som fanns runt dem. Han bar inte eldens kraft som många av hans kompanjoner gjorde, men han bar samma heta klor som varje Lawar hade. Han var ett praktexemplar av rasen, och han visste om det. Trots det var han inte stöddig eller dryg åt andra, så länge de visade honom den respekt som han förtjänade som flockledare.

[Gaaaah, vet inte vad mer jag ska skriva xD]