Jaa, han kunde ju alltid ha en flock redan.
En mysig liten omsluten flock på endast några vargar.
Goria kunde omedelbart se dem sitta fredligt och tillbe nån gud
runt en eld, som en större familj. Hur de skulle ha fått
upp elden tänkte hon inte på. Men den var med på bilden hon såg framför sig.
...Men hur stor var chansen att han hade en flock? Det var många
ensamvargar som gick runt i Numoori, för inte så länge sen hade hon
varit en av dem. Chansen var stor att han var en vandrare som tagit
sig till Numoori, för om han varit här en längre tid skulle han antagligen ha
lärt sig språket, och så skulle han vara med sin flock nu och itne gå här ensam.
Goria insåg snabbt att hon också hade en flock men inte var hon med dem
jämt och ständigt heller. Men å andra sidan kände hon inte till nån konstig-pratande flock i närheten utanför eller i Numoori. Efter sina övervägningar och allmänna funderingar över vilket som kunde vara det rätta så bestämde hon sig för följande- Som den goda själ hon var skulle hon erbjuda sig att hjälpa den här hanen, om han nu var en sån ensam stackars vandrare skulle det här bli superbra. Han skulle komma med henne till Pravada Vox, finna sin plats i flocken och få ha en familj igen. Men om han redan hade en flock kunde det bli mer besvärligt, varginnan valde att inte tänka på det. Han skulle antagligen då säga ifrån och inte följa henne till reviret.
Ja, det blev bra. Nöjd med sitt val och sin "påhittighet" steg tiken upp och såg förväntansfullt på hanen med glittrande ögon. Nu var det bara att få honom att fatta att hon ville honom något och att han skulle följa med.

Det gråvit-pälsade huvudet strålade, hon nickade bortåt med blicken ännu fäst på hanen. Förväntansfullt. Nöjt och förväntansfullt. Hon tåg några frågande steg bortåt, från Aamon med blicken ännu fäst vid honom. Sen stannade hon med ryggen mot honom och kollade ännu och åter ännu mot honom. Svansen svängde bekymmerlöst.
Än en gång pekade hon iväg bortåt med nosen, för att sen förväntansfullt vända tillbaka huvudet med glittrande mörkblå ögon.
Om han inte fattade nu måste han vara trögfattad. (<-- X'DD)

|| Jaa, så nu vill Goria att han ska följa henne. Hon ska gå med honom mot Pravade Vox:s revir för att visa att han är välkommen dit som medlem. Förstår ju nu att han är en av dessa Lawar-vargar, men det vet ju inte hon. MEN om du skulle vilja komma med i Pravade Vox skulle det vara skitkul att Goria funnit en ny medlem och så skulle vi kunna prata med Zara och ha ett roll emd henne och lite sånt.. :face: ||

Han granskade henne då hon gjorde sina underliga gester. Hon verkade, precis som han, ha insett att det inte fanns någon mening med att tala. De kunde ändå inte förstå varandra, det var helt meningslöst att slösa tid på ord och meningar. Bäst kunde de förstå varandra genom gester och handlingar, och just nu verkade det som att Goria försökte visa honom att han skulle följa henne.
Pannan rynkades en aning, och Aamon kunde inte låta bli att se smått misstänksamt på henne. Visst, han gillade den gråvita honan, hon verkade ha något extra, något utöver det som alla andra hade. Men fortfarande visste han inte riktigt ifall han kunde lita helt på henne. Hon hade inte bevisat att han inte kunde det, men trots allt var de endast främlingar. Och han hade ingen aning om vart hon skulle leda honom, inte heller kunde han fråga. Så det var något av ett dödläge. Kanske det skulle vara lika bra att avsluta deras möte här och nu?
Han backade två steg och skakade sedan på huvudet. Han tänkte inte följa henne, men inte endast för att han inte kände henne, utan även för att han hade en lång vandring framför sig. Han hade helt enkelt inte tid.
Han hade noterat den förväntan som funnits i hennes ögon, men han kunde inget göra åt den. Kanske hon skulle bli besviken, kanske inte. Men han hade gjort sitt val och med enkla gester visade han att han skulle gå åt andra hållet. Bort från henne, mot sitt egna mål. Och kanske var det lika bra så, trots allt. Men på något vis kunde han inte låta bli att redan nu hoppas att de skulle mötas igen.

Goria stannade upp och vände sig halvt mot Aamon
och såg på hans rynkade ögonbryn. Han backade,
tänkte inte följa henne. Hon kände en viss besvikelse
inom sig, hon hade gärna velat visa honom för flocken.
Sakta höjde hon på huvudet, log lite svagt och nickade,
hon tänkte inte tvinga honom. Det hade mera varit som
ett förslag, och han avböjde det. Inget mer med det.
Svansen svepte långsamt bakom henne, hon undrade om
hon någonsin skulle få träffa Aamon igen. Se hans sotsvart-
färgade päls, de klara pigga ögonen. Leendet tilltog igen.
Även om hon ännu stod vid honom kände hon en
förhandstagen saknad.

Ännu en gång nickade hon och vände sen bort huvudet,
hon skulle hur som helst till flocken nu. Om än det var utan
hanen. Hon gick några steg, stannade upp och såg mot honom.

Han borde bege sig tillbaka, men å andra sidan... Det var något med Goria som faktiskt lockade honom och han kunde inte låta bli att undra vad det var hon ville visa honom denna gång. Det verkade som att det var något som var viktigt för henne, och faktiskt så kände han att det på något vis nästan verkade bli viktigt för honom också. Så vad hade han att förlora?
Istället för att hålla sitt avstånd från henne tog han några steg emot henne och sedan nickade han. Han tänkte följa med och se vad hon hade att visa.

Sedan följde han efter henne, omedveten om hur långt de skulle gå eller var det var på väg. Men det var dessa risker som han faktiskt saknade att ta och som han kanske också behövde i sitt liv, att blint lita på en så gott som total främling. Men det kändes bra, det kändes som att han ville veta vad hon hade att visa honom. Så det var utan att tveka som de bastanta tassarna placerades på marken i jämn takt, en efter en, då han vandrade efter Goria och med spänningen väntade på vart hon skulle leda honom.

[Kanske blev lite pp, men hoppade i tiden för att inte dra ut på det så mycket. Hoppas det var ok? (:]

Hon blev förvånad när hanen sen ändå följde med henne,
men förvånad på ett bra sätt. Nöjd över tanken hur
hennes ledare skulle reagera när han såg att hon tagit en
ny hanne till flocken. De fortsatte gå ganska långt,
tills de kom till de övre delarna av Silverpile.
Då väl började Goria känna dofterna från reviret.
Pravade Vox's flockdoft, förväntansfullt
vände hon huvudet snett bakåt mot Aamon.

[Skrev ett jättelångt inlägg, men det försvann så nu blir det ett kort och dåligt -.-]

Han följde henne under tystnad, dels för att han inte hade särskilt mycket att säga och dels för att hon ändå inte skulle förstå det. Men tystnade var inget problem, inte heller fick det honom att känna sig obekväm i hennes sällskap. Och han hade en känsla av att det var likadant för henne.
Så han vandrade där i godan ro samtidigt som han funderade smått över vart de var på väg. Vad ville hon visa honom?
Och så sökte sig doften in i hans nos.
Aamon tvärstannade, såg på henne när hon såg bakåt mot honom. Blicken var förväntansfull, som om hon ville att han skulle följa med.
Aamon backade, två bestämda steg bakåt, och huvudet ruskades för att visa att han inte tänkte göra det. Han kunde inte. Ville inte göra intrång på någon annans revir, speciellt inte när han hade sin egen flock och var väl medveten om hur inkräktare skulle behandlas i Samudr.
Han borde verkligen bege sig hemmåt...
Han granskade Goria med de blåa ögonen samtidigt som han tog ännu ett steg bakåt. Sedan bugande han svagt åt henne genom att röra huvudet. Det var dags för honom att ge sig av.

Hanen verkade ytterst bestämd på sin sak, som om någon stod och drog i ett rep runt hans hals framåt- ruskade han på sitt huvud och tog ett steg bakåt.
Goria log smått, nickade stilla och tog ett steg framåt mot flockens revir, bort från Aamon. Ville han gå fick han gå, det var bara ett erbjudande.

Han ruskade huvudet och tog ännu ett steg bakåt. Det hade varit ett trevligt möte, men det slutade här. Kanske det var en aning sorligt, han gillade verkligen Goria. Men han kunde inte fortsätta, reglerna var enkla.
Han bugade mot henne, en respektfylld gest för att ta avsked. Sedan vände han sig stillsamt om och började vandra bortåt.
Tyst önskade han att de skulle mötas ännu en gång.

[Kort, men men.. Avslutat då ^^]