[Reserverad för Phol.]

Han hade vandrat långt och länge. Och han hade mött många vargar. Säkerligen hade de alla haft olika personligheter och därmed också olika mål. Och säkerligen hade vissa varit vänliga medan andra hade varit mer otrevliga. Och tanken på allt detta gjorde honom aningen ledsam. För han visste inte vilka de var, han visste inte vad de hade velat säga honom. Det hade varit en utmaning bara att uppfatta deras namn och vissa gånger hade han inte ens lyckats med det. Han hade aldrig kunnat ana att det var så svårt att klara sig i denna värld, utanför Det okända. Det var ingen som talade samma språk som honom, och inte heller tillät han dem att kommunicera telepatiskt. Den sköld som han hade runt sitt medvetande hindrade alla från att ta sig in i det. Så det var svårt att göra sig förstådd, och utan att lyckas med det kunde han inte lära sig mycket. Och sanningen var att den mörka hanen med den blåa manen kände sig ensam.
Och nu var han här, i denna ogästvänliga omgivning. Det verkade vara någon sorts sumpmark, ett träsk som inte tilltalade honom det allra minsta. Luften var dimmig och fuktig, och inte heller marken under tassarna var särskilt trevlig att vandra över. Det påminde honom inte det allra minsta om den klara havsluften han var van vid. Detta var nog rena motsatsen. Och området fick honom bara att vilja vända om, tillbaka hemåt. Och kanske var det lika bra, världen utanför Samudr verkade inte vara en plats för hans sort. Lawarerna kanske skulle leva isolerade, världen kanske inte passade dem eller ville veta av deras existens.

Hanen stannade upp, såg sig omkring. Hela området verkade motarbeta honom endast genom att vara som det var. Tråkigt. Ovälkomnande. Och en tung suck undslapp honom. Han hade verkligen hoppats på att hitta andra av sitt slag, andra som ville ansluta sig till dem och hjälpa honom att återge Andheraa den forna glansen flocken en gång hade. Men det verkade vara ett hopplöst fall.
Så med tunga steg vände den muskulösa hanen och styrde stegen åt det hållet han kom ifrån. Utanför Det okända verkade det inte finnas mycket att se.

Solen kastade ett blekt, kyligt sken över det unkna landskapet. Diset som steg från marken bildade ett ljus hinna över träskets förrädiska marker. Gräset kläddes av en tunn hinna av frost, men vintern till trots var marken mjuk och lerig. Det stillastående vattnet som skymtade i pölar bland mossa och gräs stank och doften låg tung i luften. Phol fnös kraftigt i ett tafatt försök att rensa nosen från träskets odörer. Han kunde inte förstå varför han ännu var kvar i träsket. Platsen äcklade honom. Den var avskyvärd. Äcklig. Tassarna rörde sig aktsamt över det förrädiska underlaget. Musklerna spelade under huden när den bruna hanen varsamt valde sin väg. Att han inte såg några pölar med vatten innebar inte att de inte fanns där, det hade han lärt sig nu. Mossan, den förrädiska mossan, flöt på vattnets yta, fick den stinkande pölen att likna den fasta marken runtom. Om nu marken ens var värd att kallas fast.

De klargröna ögonen blickade kyligt över landskapet när han stannade upp. Lainadan hade han lämnat bakom sig, tillfälligt. Den dumma saten fick gå en sväng, sträcka på lemmarna. Phol litade inte på att han inte skulle hamna i trubbel. Men om han gjorde det fick väl lawaren lära honom att inte göra så. För idiotens eget bästa. Lainadan var inte den klyftigaste av individer, och om han någonsin skulle klara sig så behövde han lära sig. Phol kunde lära honom, han var sådan. Hjälpsam. Han fnös än en gång. Lögn. Det var bara Lainadan han hjälpte. Fanskapet klarade ju inte sig själv utan honom. Blicken kastades över axeln, åt det håll han kommit från. Studerade dimman som tätnade ju längre bort han blickade.

Det spelade ingen roll var Lainadan befann sig. Vrenen skulle komma när han kallade. Det gjorde han alltid. Tassarna satte fart på nytt. De gröna klorna lämnade små spår efter sig i frosten, framför tassarnas avtryck. Nosen rynkades lätt när han gång på gång drog in platsens fruktansvärda doft. Luften var tung och svår att inandas. Svår att undvika att inandas. Omöjlig. Öronen vändes med ens framåt och Phol höjde den korta svansen bakom sig. En främlings spår i frosten. En främmande vargs doft som låg över platsen. En hane. Han kunde inte vara allt för långt bort. Det ryckte lätt i Phols mungipa. Vem var denna främling, som vandrade i samma unkna träsk som han själv? Det var inte Lainadans spår. Inte heller vrenens doft.

Huvudet höjdes, ett leende på läpparna som inte nådde ögonen. Rösten letade sig ut ur hans strupe, färdades utan eko genom dimman. "Vem går där?"

Det var något som avbröt hans steg, som fick dem att upphöra. En röst, och sedan en doft. En främmande hane hade utan att han hade märkt upptäckt honom och faktiskt också tagit sig ganska nära. Men han hade inte varit ouppmärksam, det var han aldrig. Aamon valde att skylla på dem äckliga dimman och alla de andra dofter som steg upp från den motbjudande marken han vandrade på.
Huvudet vreds sakta medan han tog två steg närmare det hållet han hade tyckt sig höra att rösten kom ifrån. Och nog kunde han väl ana en skepnad? Dimman försämrade hans synmöjligheter vilket tvingade honom att ta några steg till, vilket endast bekräftade att han hade haft rätt. Nog var det någon som stod där, lyssnade och spanade efter honom. De klart blåa ögonen smalnade av en aning när han försökte urskilja mer medan han öppnade munnen för att svara. Och det var då han insåg det.
Han förstod inte vad den andre sa. Precis som han inte förstod någon i detta okända land.
"Bahānā?" sade han med sin djupa röst. En ton av uppgivenhet kunde höras i den, han var inte förvånad över att han sade det. Han hade försökt att tala med så många vargar, men ingen av dem hade förstått. Så det började bli en vana att säga det han nu sade.
Men han slutade aldrig hoppas på att någon kanske skulle tala hans språk och därmed kanske också kunna lära honom lite om det språk som dessa andra vargar talade. Det skulle vara en lättnad.

Översättning; "Ursäkta?"

Det leende som infunnit sig i Phols ansikte bleknade hastigt. Det var länge sedan han hört någon tala det språket. Den senaste var hans moder. En evighet sedan.

"Tuma kauna hō, ajanabī?" [Vem är ni, främling?] Fasaden återställdes, med ett leende på läpparna och kalla ögon. Han kunde urskilja en skepnad genom dimmans vita slöja och tog ett steg mot denne. Ett förundransvärt långsamt steg. Tassen sjönk lätt i den fuktiga mossan. Huvudet höjdes med en värdighet man sällan skådade hos en ensam individ. Den korta svansen ryckte upphetsat. Vem var denna, som talade hans språk?

Långsamt kom han närmre främlingen. Långsamt kunde han skymta mer än endast konturer. En mörk främling med blå man. Lawar. Hane. Det lilla leendet i Phols ansikte brednade, om än att det ännu inte nådde ögonen. Ett strävt skratt lämnade hans strupe. "Ēka Lawar!" [En Lawar!] Skrattet dog långsamt ut. "Yaha lambē samaya pahalē hu'ā thā." [Det var länge sedan.] De klargröna ögonen fokuserade på främlingens ansikte när stegen ökade i tempo. Han steg ut ur dimman. Eller, snarare in i den. Närmare den främmande hanen för att beskåda honom. Blå ögon. Svansen höjdes när han stannade upp framför den andre. Dock var den för kort för att kräva mycket uppmärksamhet. Öronen var vinklade framåt och blicken följde nosryggen innan den föll på främlingen. Ytterst intressant. "Kyā sanyōga hai." [Vilket sammanträffande.]

[Off: Kommer nog inte orka översätta var gång han ska säga något på Hindi ^^; Det får nog bli kursivt eller så hädanefter för min del...]

[Haha, inte orkar jag heller översätta nå mera än i det tidigare inlägget... Blir dessutom mycket enklare att både läsa och skriva så härifrån tar vi det på svenska, även om de pratar hindi 8D]

Det som härnäst mötte Aamons öron fick hela honom att rycka till. Han hade som vanligt undrat vad främlingen sade då denne talade det underliga språket som verkade höra hemma utanför Det okända, men svaret han hade fått var ingenting som han hade väntat sig i första taget.
Den andre talade hindi.
De blåa ögonen spärrades för några ögonblick upp, endast för att åter smalna av när Aamon kunde urskilja mer av den andre. Av sättet den andra hade talat på och vad denne hade sagt hade Aamon dragit slutsatsen att det var en Lawar, och när han väl kunde beskåda denne så visade det sig att det stämde. Det var en Lawar, här i det landet som ännu var okänt för honom. Och ett sting av glädje stack till honom. Men han höll sig ändå på sin vakt, visade det inte. För vem kunde veta vilka avsikter som fanns i den andres huvud.

"Sannerligen ett sammanträffande, jag trodde inte att våran ras fanns utanför Det okända. Jag trodde knappt att det fanns fler än de i min grupp av vargar." Han talade med en djup ton, nästan majestätisk. Att han var någon sorts auktoritet var det ingen tvekan om, även om han själv inte såg sig på det viset. Men han talade som en, han såg ut som en, och framför allt såg de vargarna han talade om honom som en ledare.
"Mitt namn är Aamon, vad är ert?" En kort presentation, men mer än så behövdes inte. Han hade sagt det den andre hade frågat om, mer behövdes inte avslöjas ifall nu inte fler frågor ställdes. Och sedan berodde det också på frågorna, vissa var bättre att inte svara på.
Chocken hade nu lagt sig och nyfikenheten kröp sakta fram. Men han kontrollerade den, för det fanns ingen mening i att stressa upp sig och ställa alldeles för många frågor. Det var något som de unga gjorde, inte han. Det passade honom inte. Men visst undrade han mycket, vad denna främling gjorde här och hur denna hade kommit hit. Saker som i sinom tid var rätt att fråga och förhoppningsvis också skulle bli besvarade.

Den främmande hanens doft vittnade om fler vargar. Om än vagt, som om han varit utan dem ett längre tag. En familj? En flock? Flera dofter lekte i den andres päls, precis som Lainadans doft stod att finna hos Phol. Vrenen skulle få klara sig själv lite längre än planerat. Lawaren hade fått... intressantare saker att se till. När främlingen talade bekräftade han Phols tankar. En grupp av Lawarvargar. En familj, eller en flock.

"Phol." Leendet hölls kvar, lika falskt som tidigare. Om än inte uppenbart falskt. Phol hade en livstids falska leenden bakom sig. "Säg mig, Aamon, vilka är dessa andra Lawarer du talar om? Det låter som om ni är många?" Nosen höldes lätt, så att han tydligare blickade ner längs nosryggen. "Jag har inte mött andra än min moder och fader, och det var en evighet sedan." Ögonen slöts när han skrockade, för att åter öppnas när han fortsatte tala. "Vargar finns här gott om, i alla dess raser, men Lawerna är få."

Han var glad. Uppriktigt glad över att ha mött en av sin egen sort. Om än att Phol inte var den bästa på att visa glädje. Han visade glädje när det gick som han ville. När han fick det han ville ha. När han tog det han ville ha. De falska leendena var hans sätt att visa glädje utåt, såväl som för att se glad ut när han inte var det. Därför var de falska. Han log aldrig med ögonen. Inte öppet. Inte när där inte fanns något han ville ha. Och just nu var Aamon inte mer än någon han kunde få lite mer information av. Inte mer. Inte än. Men intresset fanns. Kanske var den mörka hanen mer än vad han såg ut att vara där i dimman, omgiven av träskets hemska odörer. Där fanns en värdighet i främlingens sätt och tal.

Kanske kunde han bli intressant.

Aamon lyssnade till den andra Lawarens ord utan att avbryta, för även han visste att han kunde få information från detta möte. Och just nu hoppades han inte på mer än det. Men för att få information måste man ge samma sak, dock var det inget problem i det här fallet. Eftersom att den andra frågade om gruppen, eller kanske man skulle säga flocken, talade Aamon mer än gärna om vilka de var och var de befann sig. Detta för att det var tid för dem att tillkännage sin existens för resten av världen, den delen som var utanför Det okända, men också för att han önskade se gruppen växa till sin forna glans. Bli en stor flock igen. Och kanske denne Lawar kunde hjälpa dem med det.
"Andheraa," började han, "en grupp Lawarer. Vi lever i Det okända, i ett område vi kallar för Samudr. Vi är inte många, men nog för att vara en lite större grupp. Detta är första gången jag är utanför området, och samma sak är det för de andra som har vandrat ut på egna färder. Vi har levt isolerade kan man säga, och vi lämnade vårat område för våra respektive resor i hopp om att finna andra som oss. Tyvärr har jag inte lyckats, förrän nu."
Aamon tystnade, granskade den andre. Lade ingen vikt på att besvara leendet eftersom att han inte kunde se ifall det var menat eller bara en kylig fasad. Inte heller tyckte han att det verkade viktigt att nämna att han hade ledarrollen över de vargar som följde honom, för han ville inte att det skulle påverka sättet han framstod på i den andres ögon.
"Så jag håller med dig, det finns gott om vargar men få av dem är Lawarer. Får jag då fråga dig, Phol... Hur du har hamnat på denna plats? Och hur det kan komma sig att du talar det främmande språket alla andra använder i denna del av landet..."
Aamon var inte riktigt säker på hur han skulle reagera. Det var en Lawar, en av hans släkte. Men vad gjorde denne egentligen här? Han verkade vara den enda förutom den grupp av vargar som följde Aamon. Dessutom verkade det i Aamons ögon som om denna hane inte var att lita på fullt ut. Så han avvaktade.

Han stod stilla när denne Aamon talade. En grupp lawar kallad Andheraa, från den plats som gick under namnet "Det okända". Än en gång passerade ordet "flock" genom Phols tankar. Jo, så var det nog. Leendet hängde kvar, om än aningen dämpat för en allvarligare ton när den främmande hanen fortsatte med en fråga.

"Jag föddes in i detta land. Min moder och fader - Egogy och Mahat - vandrade hit." Nosen sänktes aningen medan han talade. Tungan slank hastigt ur mellan tänderna för att fukta den."Språket är mitt att behärska, då jag föddes i en värld där alla talar detsamma. Detta..." han syftade på hindin "var något min mor lärde mig." Hon hade varit från landet utanför Numoori - det okända - men hade vandrat över gränserna med sin partner. Vad Phol fått höra som valp om deras ankomst var något han endast mindes vagt. Historian var av föga vikt i hans mening. Han föddes här, och det var det.

"Jag har levt hela mitt liv i detta land, och skulle säga mig vara mer hemma i deras språk det från utanför Numoori." Leendet brednade lätt igen, men spred sig ännu ej till ögonen. Han fann ännu inget större intresse i främlingen, mer än faktumet att de delade ras. Men han stod hellre och diskuterade än att ströva runt i väntan på att falla ner i ett sumphål. Platsen äcklade honom något fruktansvärt. Dofterna fick det att svida i nosen och ögonen så snart han tänkte på dem. Dimmans kyliga fukt gjorde dock luften lättare att andas än vad den varit tidigare. Stillastående och unken. Nej, så snart han tappade intresset helt för denne blåögde hane tänkte han ropa på Lainadan och ge sig av. Han ville se havet. Andas in havsluftens salt och blicka ut över horisonten. Kanske strypa en fiskmås. Det vore underhållande...

Det var med en smått intresserad blick som Aamon lyssnade till den andres ord. Att denne talade om sina föräldrar och även nämnde deras namn fick honom att fundera. Han visste inte om några vargar som hade haft de namnen, så de var inte särskilt troligt att de kom från Andheraa. Kunde det då vara så att det fanns ännu fler lawarer i landet? Med tanke på allt så fanns ju Phol. Det kunde ju endast betyda att hoppet inte var helt ute, det var ju stort. Han kunde inte bara anta att de i Andheraa var de enda lawarerna som fanns i hela Numoori. Han kanske inte kunde hitta dem, men ifall han spred ordet om Andheraa kunde de som ville hitta honom.

Huvudet böjdes i en kort nickning medan han lyssnade till Phol. "Jag kan se fördelarna med att kunna det språket som för mig är främmande, men jag uppskattar att du även talar hindi. Det har varit ganska tröttsamt att försöka göra sig förstådd utan att kunna tala med varenda varg jag har mött."
Visst var det en befrielse att möta en annan lawar, på mer än ett sätt. Men fortfarande tvivlade Aamon en del på den andres avsikter och tankar.
"Säg mig, vart är ni på väg? Ifall det nu inte är en för personlig fråga." Aamon kunde nästan lova att den andre nu undrade varför han frågade det. Men han hade sina anledningar, och dessa var främst att ta reda på lite mer om denna Phol som person.

[Har typ fantasibrist D;]

"Jag går dit jag vill." Leendet i hans ansikte hängde kvar. "Att stanna på en plats är bara tråkigt." Ett kort skrockande lämnade den leverfärgade nosen. "Vad gör du så långt från det okända, om du inte kan göra dig förstådd här i världen?" Orden lämnade honom, utan större intresse. Han behövde något att göra. Något att roa sig med. Och denna främling var inte särskilt intressant längre. Inte alls faktiskt. Nu visste han att det fanns lawarvargar någonstans vid eller i det okända. Och han förstod att främlingen inte kunde numooris språk. Kunde det finnas mer av intresse? Något han kunde vinna på? Något han kunde få, eller ta?

Han trodde inte det.

Kanske skulle han gå.

[Jag vet inte vad jag ska göra för att hålla Phol kvar D: Han... tycker inte om kallprat, då han anser att allt kretsar om honom så är han inte intresserad av andra om de inte har något han vill ha. Tyvärr D: ]

[ALLTSÅ! jag skrev ett mega långt inlägg men sen dog mitt internet just när jag skulle posta det så nu kommer det bli kort och dåligt -.-]

Det var med en fundersam min som Aamon granskade den andra lawaren när denne hade talat klart. Tankarna rörde Andheraa och hans mening med denna vandring. Precis det som den andre hade frågat om.
"Jag gav mig av för att se världen, då allt detta är främmande för mig. Hela mitt liv har utspelat sig i Det okända. Och jag hoppades även att under min resa finna andra som mig och dig - Lawarer..."
Han tystnade, visste inte riktigt ifall han skulle fortsätta. Den andre hade sagt att han fann det tråkigt att stanna på en plats för länge, med andra ord borde då denne inte heller finna det särskilt intressant med en flock. Så borde Aamon erbjuda honom en plats som han hade sagt att han skulle göra med de lawarer han mötte? Mest troligt skulle han få ett nej, men sedan hade han inte heller något att förlora på det hela.
"... Främst för att erbjuda dem en plats i Andheraa ifall de skulle vilja ha en. Och det gäller även er, Phol. Ni får en plats, ifall ni vill ha en." Den intensiva blicken hölls fäst på den andre medan Aamon väntade på ett svar. Han anade nog att det skulle komma ett nej, men det spelade faktiskt ingen roll. Då hade han i alla fall hållit sitt ord om att erbjuda andra lawarer en plats i Andheraa, och dessutom visste nu Phol om att det fanns en plats åt honom. För även om han svarade nej skulle han kanske komma att ändra sig med tiden.

[Aah, så surt D: Får hoppas att ditt internet är vänligare nästa gång C: ]

Det ryckte lätt i mungiporna på den bruna lawaren då den andra talade. En flock? Hah! Ett fängelse. "Jag är inte intresserad av någon plats. Inte nu..." Kanske, en dag kanske de skulle kunna komma honom till nytta på ett eller annat vis. Andheera. Han skulle lägga namnet på minnet. Leendet brednade aningen när han för stunden förlorade sig i tankar. Jo, visst skulle han minnas det namnet. De skulle komma till nytta.

Huvudet ruskades kort när han efter en stunds tystnad återvände till nuet. Leendet lugnade sig aningen och de gröna ögonen fokuserade åter på Aamon efter att hastigt ha svept över dimmans vita slöja. Vad mer? Fanns det mer? En anledning? Något intressant? "Säg mig, Aamon, var finner jag denna flock, om jag en dag får för mig att låta stegen bära mot er?" För en som inte följde den brunas tankegång kunde det vara en simpel fråga. En fråga från en hane som kanske var intresserad men inte redo. Men Phol hade andra tankar. Han skulle aldrig bli en flockvarg.

[Åh, idébrist. Men han har åtminstone inte dissat Aamon än ;D Det är alltid något!]

[Haha, Aamon kanske är intressantare än man tror 8D]

Den svarta vargen granskade den andre med sin blåa blick. Redan då de möttes hade han haft misstankar om att denna hane kanske inte var en sådan varg som han önskade ha i sin närhet. Och sanningen var den att ju längre detta möte varade så stärktes dessa misstankar allt mer. Han kunde inte sätta klon på vad det var som fick honom att känna på detta vis. Kanske det var leendet som den andre hade, blicken som han gav Aamon, någon underton som kunde anas i rösten? Det var omöjligt att avgöra, kanske det bara var inbillning då? Men han kunde inte släppa tanken, det verkade som att det fanns något som inte var så himla vänligt med den andre. En sida som var dold, något som Aamon inte fick se och kanske aldrig skulle få se. Och det fick honom att undra lika mycket som det fick honom att tvivla på den andres avsikter.
Men han hade lovat att erbjuda alla lawarer en plats i Andheraa, och han tänkte inte bryta det löftet. Och eftersom att han nu hade erbjutit Phol en plats som denne hade tackat nej till var det lika bra att även berätta var Anheraa höll till. Ifall denne skulle ändra sig, som han sade.
"Vi håller till i Det okända, i ett område som av oss kallas Samudr." svaret var kort och kanske en aning kyligt. Men Aamon dolde sina känslor väl, lät ingen annan se dem. Det fanns så få som var värda dem, och den som hade fått se dem alla var inte längre i livet. En sorglig historia som han inte kunde ägna sina tankar åt nu, men det var också den som hade gjort honom så pass sluten som han var.
"Ifall du skulle ändra dig är du välkommen att söka upp oss."

Det ryckte lätt i Phols ansikte när Aamon berättade att flocken höll till i det okända. Det okända var ett stort område. Men han hade tid. Han kunde vänta. Kunde leta. Samudr. Den mörka hanens kyliga tonfall fick flinet att åter breda ut sig i Phols ansikte. Vad dolde sig under bristen av känslor i hans tal? Var främlingen kanske bara sådan, eller fanns det mer? Hur skulle han få fram det? De klargröna ögonen betraktade Aamon på ett beräknande. Som om han mätte och vägde honom med blicken. Tankarna irrade i hans huvud. Vad skulle han göra med den andre? Kunde han roa sig med honom? Eller lämna honom? Var var Lainadan? En hastig blick kastades över axeln, lika beräknande som den föregående. Skulle han kalla på vrenen? Han hade varit ensam länge nog nu. I denna dimman kunde idioten ha drunknat i mossans djup redan. En föraktfull grimas svepte över lawarens ansikte, men var borta så hastigt att den nästan aldrig varit där. Hade den varit där? Han behövde bättra på sitt minspel.

När blicken åter vändes åt Aamon var den outgrundlig. Tankeverksamheten gick att skymta i de gröna, men inga känslor. Leendet var som bortblåst. "Vart bär stegen dig härnäst? Jag har vandrat i Numoori hela mitt liv, men har inte förrän nu mött någon annan av våran ras." Rösten var monoton, känslolös. Tankarna hastade av och an. "Vad väntar du dig att finna?" Det var inget hån, ingen pik. Där fanns inga ledtrådar om var Phols tankar befann sig. Men han hade planer. Planerade för fullt. Kanske borde han hämta Lainadan.

Aamon kunde inte skaka av sig känslan av misstänksamhet som sakta med säkert hade spridit sig inom honom. Han litade inte på den andre, men kanske det var så de var skapta? Han hade mött andra lawarer, de han levde med. Och visst hade de alla sidor som de höll för sig själv. Kanske de var en mystisk art, vargar som man aldrig riktigt lärde känna eller kunde få något grepp om. Bara genom att se på sig själv kunde han bekräfta det. Han var precis en sådan varg - Inåtriktad och sluten.
"Jag har inget planerat mål, mer än att inom en snar framtid återvända hemåt. Att planera allt för mycket gör endast att man missar möjligheterna som kan uppenbaras på vägen. Man kan aldrig sluta hoppas." Han svarade med värdighet och i rösten kunde man höra att han inte tänkte ge upp sitt letande endast för att Phol sade att han inte hade sett någon annan lawar i Numoori. För den andre kunde ju inte ha mött varenda varg i denna stora värld. Någonstans måste det finnas andra av Aamons slag som skulle vilja finna en familj och ett hem. Och det var dessa han letade efter för att kunna uppfylla både sin egen men också andras drömmar.
Men visst hade den andres ord nått honom. Phol hade vandrat i Numoori under hela sitt liv och aldrig mött en annan lawar förrän nu, så varför skulle Aamon möta någon förutom Phol? Det verkade bara inte rimligt, men han måste hoppas. Han var tvungen att hoppas. Eller var han det? Kanske han letade efter något som han inte kunde finna?

"Så sant..." Rösten var avlägsen och låg, mer som om han tänkte högt än svarade på vad Aamon sagt. Möjligheter fanns det gott om, och han såg dem överallt. De som gynnade honom var inga han tänkte låta gå förbi obemärkta. Ett kryptiskt leende lade sig över den brunes ansikte. Tystnaden som följde var av det tankfulla slaget.

Den gröna blicken återvände till Aamon efter att ha seglat ut i intet. Skarpa betraktade ögonen den andre. Tankarna var samlade. "Kanske står de fler att finna, men du finner inga av att stå kvar här." Leendet antog med ens en tydlig inställsamhet. Ett falskt leende. "Jag har eget att få gjort", han behövde se vad vrenen hade för sig, "och ska inte hålla er från ert sökande." Det hjälpte inte att hoppa på honom nu. Det skulle inte leda någon vart. Han hade tänkt, och skulle tänka över det ytterligare.

Tystnaderna mellan dem började bli allt fler i denna konversation och redan innan den andre antydde att det kanske var dags för dem båda att vandra vidare så hade Aamon tankar på att kanske dra sig ur detta möte. Och när orden sedan kom var det endast en bekräftelse på att den andre tänkte likadant, vilket endast gjorde ett avsked till det vettigaste som de nu kunde ge varandra.
"Självfallet," svarade den svarta hanen medan den blåa blicken såg på den andre. Det falska leendet besvarades inte, då Aamon inte kände att han hade någon anledning att besvara det. Han kunde se att det inte var helhjärtat. "Jag har en lång väg att vandra vilket gör att jag borde fortsätta framåt, och om ni har andra angelägenheter att ta itu med ska jag inte stå i er väg. Men det var trevligt att träffas, Phol." Hur mycket han menade med det sista som gled över hans läppar gickat ifrågasätta. Hade det verkligen varit trevligt? Det hade åtminstone inte varit otrevligt, vilket alltid var något positivt med det hela. Dessutom hade det varit en upplevelse att träffa en annan Lawar eftersom han hade trott att det inte fanns några andra. Så kanske att det hade varit trevligt... Han visste inte.

[ahahaha, skumt inlägg -.-]

Det aningen påträngande leendet i Phols ansikte tycktes inte vilja släppa sitt grepp när han nickade till vad den andre sade. Han ville inte umgås med med denna Lawarhane, men informationen han fått skulle komma väl till pass. "Nöjet är på min sida." Vad det skulle innebära brydde han sig föga om. Det var en fras hans mor lärt honom, och som hjälpt honom upprätthålla sin falska person vid flera tillfällen. Han sänkte nacken för att på ett rävlikt vis blicka åt den mörke då han började backa tillbaks in i dimman, ett förvånansvärt långsamt steg i taget. När han ansåg sig själv backat långt nog - vilket inte var särskilt långt alls - höjdes åter huvudet och han började vända sig om innan rörelsen hejdades.

"På... återseende." Orden var fulla av tankeverksamhet och med ännu ett tillgjort leende vände han ryggen åt den andre och vandrade tillbaks åt samma håll som han kommit ifrån. Snabbt återvända koncentrationen till att bevaka marken framför tassarna i hopp om att slippa några obehagliga överraskningar. Nu skulle han kalla på Lainadan. Hans röst steg genom dimman i en kallelse vrenen säkerligen skulle höra.

[Jaaa, Phol smiter och ylar efter ett tag efter Lainadan. Avslutar vi? C:]

[Ja, efter detta inlägg är det väl avslutat ^^ Ifall du nu inte har något mer att skriva, men jag har som dåligt med idéer ;D]

Aamon kunde inte låta bli att känna en viss motvilja emot den andre. Det var något med leendet i dennes ansikte, sättet som denne talade och förde sig på. Han visste inte säkert, men han hade väldigt starka aningar om att det var något som dolde sig hos den andre. Dock fanns det inget fel i det, för Aamon själv dolde även sidor som han inte ville att världen skulle se. Men när det gällde Phol fick han känslan av att det var en sida som han inte ville se, men som ändå verkade komma fram.
Så därför svarade han inte den brun Lawaren då denne backade undan från honom. Inte heller sade han något när den sista frasen var uttalad. Endast en svag nickning innan han själv vände ryggen till och började vandra. Denna gång styrdes stegen hemåt, men det var inte Samudr han hade i tankarna.
Han kunde fortfarande inte släppa den outgrundliga anledningen till att han inte hade varit vidare förtjust i Lawaren han hade mött. Nej, han hade verkligen inte sett Phol som en av favoriterna när det kom till de vargar han hade mött under sin vandring. Och egentligen hade han ingen anledning till att känna så, för det hade inte varit något fel på själva mötet. Det var bara en aning, en känsla som kröp över honom. Men kanske alla Lawarer var så innan man lärde känna dem?
Huvudet ruskades lätt och tankarna övergavs då Aamon valde att istället fokusera på att ta sig ut ur träsket. Tystnaden var påträngande och han önskade endast att nå till den stora slätten han hade vandrat över på vägen hit.
Men något störde hans vandring.
Ett ljud skar genom luften, ett rop som inte verkade höra hemma i denna omgivning. Det var Phols röst, Aamon kände igen den. Och han kunde inte låta bli att känna ett svagt obehag när ljudet nådde hans öron.
Det kändes som att detta inte var sista gången de hade mötts.