Huvudet var tungt och smärtade av vätskebrist. Tassarna var torra och spruckna. Pälsen var så dammig att den nästan helt dolde hans annars kontrastrika fläckar och färgkombinationer. Den unga hanen hade vandrat längst kusten i flera veckor. Om inte längre. Troligen hade han aldrig ens räknat dagarna. 
 Trots brist på sötvatten hade han klarat sig förvånansvärt bra genom att slicka morgondagg från stenar och drivved. I tillräckligt stor desperation hade han även funnit sig äta kaktusfrukter i försök att balansera vätskenivåerna i kroppen. Utöver det hade maten mest bestått av ostron, fisk och sjöfåglar. Men trots hans kämpande började kroppen säga ifrån allt mer. Hanen var nu magrare än han någonsin funnit sig tidigare och med en längtan så stark att han skulle göra vad som helst för att uppfylla den. 
 Han behövde vatten. 
 Han hade därmed börjat röra sig inåt land i sin sökan sedan han märkt hur miljön blivit mindre öken och mer savann. 
 Doften som mötte honom kunde lika gärna varit gudasång. 
 Trots smärta och trötthet så tvingade han sig upp i en snabb trav med förnyad livsglädje i blicken. När han väl kunde se vattnet tvingade han sig att sakta ner och försiktigt smyga. Om det fanns krokodiler ville han inte gärna bli en del av deras tarmsystem. Så diskret man nu kan förmå sig i sådana ögonblick började han lapa i sig det livgivande vattnet, spänd och beredd.

Solen spred sitt varma sken över landet från en klar himmel. Luften var torr och het, och det hade gått lång tid sedan regnet senast föll. Bytena blev färre efter hand som gräset gulnade och träden torkade. Det var en cykel hon var van vid, ett hem hon kände väl. Cuywendz rörde sig framåt i lunkande passgång, med huvudet i mankhöjd och öronen alert lyssnande efter ljud i gräset. Det smala ansiktet vändes av och an medan hon följde floden uppströms. Några kilometer nedströms växte en av savannens snåriga skogar, men här var träden färre och buskarna lägre. Gräset växte högt och stundom klev hon över det, stundom banade sin väg genom det. De långa, tunna benen tillät henne allt som oftast att röra sig relativt obemärkt, tillsammans med den säregna gångstilen, i jakt på gnagare eller andra små djur i gräset. I snårskogen hon hade lämnat för en knapp timma sedan fanns hennes familj. Bivlinde hade det svårt i värmen, och vilade nere vid den del av floden som var närmast lyan tillsammans med valparna. Deras dofter hängde tydligt i hennes päls. Att hon var en moder gick inte att missa.
     Att vandra några kilometer på en timma var ingen bragd, men sen vandrade hon inte heller för vandrandets skull. De redan långsamma stegen stannade upp när hon plötsligt uppfattade ett ljud i gräset framför henne. All hennes uppmärksamhet vändes mot ljudet. De stora, rundade öronen spetsades framåt och ögonen fokuserade ner i gräset. Långsamt rörde hon sig närmare med vaksamt placerade steg och vana rörelser. Hon hade gjort det här många gånger under sitt liv. Så snart hon fick syn på den gråpälsade gnagaren i gräset tog hon ett skutt framåt och slog till den upprepade gånger, hårt med stela framben. Hon stampade balans och orientering ur dess sinne, innan hon högg mot det förvirrade djuret innan det hann återhämta sig och fly.
     Med det nyfångade bytet i ett stadigt bett rätade Cuywendz på sig för att se sig omkring. En gnagare skulle inte räcka långt till hennes snabbt växande valpar, så hon skulle behöva fortsätta sin jakt, men det var en början. Hon såg ut över området mer sina mörka ögon. En doft hon inte tidigare hade känt tände hennes nyfikenhet. En främling. Var främlingen fanns kunde hon inte säga, då doften endast varit flyktigt buren av den lätta brisen, men hon gissade att den fanns någonstans i närheten. Hon kunde dock inte se någon varg. Det hon såg var savannens vidder, några gaseller som rörde sig på den motsatta flodbanken och silhuetterna av träd i fjärran som vittnade om den snårskog hon skulle återvända till så snart hon hade mer att ta med sig tillbaka.

Egentligen visste han att det inte hjälpte att dricka allt vatten på en gång. Men törsten var så stark, så ihållande, att han inte kunde förmå sig att sluta. I alla fall inte utan lite utomstående övertalning. 
   Övertalningen var ett ljud. Ett ljud så svagt att den nästan utrotats av den svaga brisen. 
   ”En varg? En vän? En Fiende?”
   Han höjde huvudet och spanade mot den andra stranden. Vinden var honom i ryggen. Han kände ingen doft. Vilket troligen betydde att den andra visste att Novaya var där. Kluven viftade han på svansen. Efter sin långa ensamhet längtade han efter kontakt med andra vargar. Men det fanns inga tecken på att främlingen var vänligt inställd. Novaya såg inte fram emot att bli misshandlad bara för att han råkade befinna sig i närheten. Han hade inte passerat en enda doftmarkering som visade att det här var någons revir, men man visste aldrig, och det fanns många sneda vargar i världen. Fast även om vargen hade ont i sinnet så hade Novaya inga energinivåer till att springa sin väg. 
   Mitt i sina överväganden mellan att bara lägga sig platt i gräset eller smyga sig därifrån så vände brisen. Bara för ett ögonblick, men tillräckligt länge för att doften av hona, valpar, mjölk och byte skulle uppfattas.
   Utmattad av hunger var han för svag för att utgöra något hot mot hennes valpar så länge hon var i närheten och med valpar i sinnet skulle hon med största säkerhet vilja försöka undvika skador och hellre prata bort honom än anfalla honom. Det var i alla fall vad han hoppades på. 
   Om hon var vänligt inställd så kanske han kunna fråga ifall han, bara den här gången så klart, kunde få del av hennes byte. Med mat i magen skulle han kunna erbjuda hjälp till jakt. Båda skulle tjäna på det. 
   Ivrig och kanske lite virrig av tanken gav han ifrån sig en hög hälsning. Om inte annat så skulle mötet färga hans framtida handlingar i mötet med främmande vargar.

Cuywendz vände snabbt blicken efter skallet när hon uppfattade det. De stora öronen spetsades alert när hon tog ett par steg framåt för att se flodens motsatta strand bättre över gräset. Nere vid vattenranden stod en mindre varg. Så snart hon såg främlingen stannade hon upp och lade ner gnagaren på marken framför sig. Ett kort, förvånansvärt djupt skall lämnade henne som svar på hans hälsning. Svansen gungade långsamt, nyfiken men vaksamt, bakom henne. Hon hade blivit mer vaksam sedan valparnas födsel, men kände inte riktigt samma vaksamhet när hon var så pass långt ifrån dem. Hon litade helt på att Bivlinde såg efter dem.
     Det var med lätt intresse hon studerade den andre så gott det gick över den lugna floden. Han verkade nätt och långbent, även om han var lägre än vad hon själv var. Hans fäll var dammig, men hon kunde ana fläckar under smutsen. Han såg sliten ut, som efter en lång och hård vandring.
     Hennes blick lämnade tillfälligt hanen när hon snabbt såg över området runtom. En ensam vandrare. Det fanns många ensamma vandrare här i landet. Hon hade själv spenderat större delen av sitt liv på långa, ensamma vandringar. Det betydde dock inte att hon alltid hade känt sig ensam, även om hon aldrig sagt nej till sällskap. Hon tyckte om att vandra. Det var inget hon kunde göra så länge hon hade valparna dock, men hon önskade inte heller annat än att få stanna så länge hon tog hand om dem. Hon hoppades på att kunna ge dem den bästa start de kunde få här i livet. Det var allt hon önskade.

Han gick ut i vattnet. När det nådde honom upp till magen stannade han och såg sig osäkert omkring. Han gillade inte vattnet. Det var murket och vad som helst kunde gömma sig därunder. Egentligen var det nog bäst att skynda sig över. Snabbt gled han framåt, djupare, och började simma. På bara några ögonblick var han över på andra sidan. Steg upp och ruskade av sig det smutsbruna vattnet. Hans färger var tydligare nu, benen mer vitt än grått. Ansiktet var dock lika smutsigt som innan. Ögonen var skarpa och klara, och de vände sig nu till Cuywendz. Honan var naturlig och enkel i sitt utseende. Inga vingar, konstiga färgkombinationer eller ve och fasa, extra kroppsdelar. En attraktiv hona. För att vara gammal. Långbent och elegant.
  Hon var mycket högre än honom, men knappast kraftigare byggd, med ben som till och med var en imponerande längd för Novaya. Öronen var något större än Novayas, om än mer avlånga än rundade som hans var. Hon liknade ett flertal av de vargar han mött i sitt hemland. 
   ”Mitt namn är Novaya.” Sade han medan han sakta närmade sig honan, med sänkt om än vaksamt blick. Doften av bytet var skarpare och till hans besvikelse var den troligen alldeles för liten för att hon skulle vilja dela med sig. Nåja. 
   ”Jag är blott en utmattad och hungrig vandrare. Jag utgör inget hot.” Att hanen ögnat över bytet, om så bara för ett ögonblick, var svårt att dölja. 
   ”Förlåt att jag stör dig i din jakt.” Sade han med en ursäktande ton. ”Din doft säger mig att du har anledningar att vilja bli av med mig. Men av godhet från en till en annan undrar jag ifall jag i utbyte mot senare tjänster skulle kunna få ta del av ditt byte?” Han gjorde en svepande rörelse med tassen mot bytet. Hans svans slog svagt. 
   ”Två jägare är alltid bättre än en.”

Hon studerade främlingen medan han korsade floden, kom i land och ruskade vattnet ur fällen. Där dammet sköljts bort från hans kropp kunde Cuywendz se klarare nyanser och tydligare fläckar. Han var ung. Hennes svans fortsatte att gunga lugnt, men hon noterade att han såg mot gnagaren vid hennes tassar.
   "Mitt namn är Cuywendz", svarade hon när främlingen presenterade sig som Novaya. Hon lyssnade till hans ord. En utmattad och hungrig vandrare. Han såg onekligen matt ut.
   ”... av godhet från en till en annan undrar jag ifall jag i utbyte mot senare tjänster skulle kunna få ta del av ditt byte?”
   Hans röst var ursäktande, och hållningen låg. Hon följde hans tass med blicken när han rörde den innan hon såg upp i hans ansikte. De stora, rundade öronen stod alert vända framåt.
  ”Två jägare är alltid bättre än en.”
   Hon såg på unghanen igen. Det var sant det han sade, hon hade gärna jagat tillsammans med Bivlinde, det hade gått snabbare då, men i den här värmen var det bättre att han stannade och passade valparna. När hon såg Novaya så var det dock inte mycket till jägare hon såg. Inte så som han såg ut nu. Hon behövde komma hem med något, för valparnas skull. Hon såg på den lilla fångst hon hade.
     Kanske var hon för blödig när hon böjde sig ner och föste gnagaren en liten bit mot främlingen. Kanske var det på grund av valparna som hon ömmade så lätt för andra. Hade hon tur så kanske hon skulle finna mer, eller våga sig på något av de större bytena även om hon inte var skapt för jakt av större djur. Med sina krafter kanske hon skulle kunna ta något större ändå. Svansen gungade bakom henne, och ett litet leende vilade över hennes läppar när hon satte sig ner. Hon tog till orda innan hanen hann besluta sig för att ta bytet eller inte.
     "Jag har en familj på sju, mig själv inkluderat. Fem av dem är väldigt små." Kommentaren var kanske väldigt personlig, men hon kände att hon ville nämna det. Hon sökte Novayas blick med sina egna, mörka ögon. Rösten var vänlig när hon talade, med en lätt underton som sade att hon var villig att byta mot hans tjänster, om han kunde hjälpa. "Hur god jägare är du?"

Off: Eftersom att det här rollspelet har stått still i 11 månader så tänker jag nu se det som avslutat.

[Avslutat]