Crepsley x Kim

Sanden fastnade på den blöta fisken samt Crepsley's tassar, den ena tassen tryckte sig mot fiskens huvud så att den skulle ligga still. Sedan började han att rensa den, det gjorde han altid med sina byten. ränsade bort alla inälvor och sånt, det var det fina köttet han var ute efter.
Resterna som han rensade bort lades i en hög bredvid fångsten och efter en stund var den medelstora fisken uppäten.
Tassarna värkte efter den långa vandringenm från det kalla härliga vita. Snön hade kylt så skönt. men nu, sand, varmt.. Crepsley's tassar var alltid placerade i vattnet då han gick efter standkanten. Allt för att kyla ned sig så gott han kunde. han gillade egentligen inte att bada men gjorde det när hans snövita päls blev lortig eller då han kände sig extremt utmattad av hettan från solen.

Blicken var riktad frammot, han lunkade på lungt och fridfullt.
ungefär sådär gick han i kanske tjugo minuter, den största rörelsen han gjorde var att vrida på huvudet lite då och då för att kolla omgivningen. Annars gick han i samma mönster hela tiden.
Han gick och tänkte på vart och hur han skulle färdas efter att han var klar på den är platsen. Han hade trottsallt inga stora planer på att stanna och ta kontakt med främlingar. Men det lockade alltid, det var ju aldrig fel med lite sällskap. men endå, hans anfall var så hemska. Han klarade knappt av att se sin egna spegelbild i vattnet när han såg i monstrets blodröda ögon. Han, den snälla MR Crepsley, ett monster. Vilken otur att han inte kan styra sig själv. I strid kunde den galna sidan av honnom passa alldeles utmärkt, Crepsley var inte rädd för något när han var i det tillståndet. men som vanlig, var han mycket försiktigare, tänkte alltid före innan han agerade. Vilken han inte gjorde när han var den dära psykopaten.

En doft, en varginnas,
Om han inte hade haft solen i ögonen så skulle han kanske kunna se henne ocjså, han fick kisa med ögonen för att kunna se någorlunda bra. Honan syntes inte till, vilket håll kom doften ifrån? vinden var förvirrad. den härjade hit och dit som om den fått fnatt. eller djävlades den med honnom igen? så oerhört irriterande. Han var nära på att reta upp sig på en sån småsak. Men just nu, valde han att hålla i lugnet. Vågorna klättrade sig upp för strandkanten för att sedan svalka av hans tassar. Det var skönt ute, riktigt skönt.

Solen hade börjat sänkas ner från himmelen för länge sen och nu hade hon tvingat sig ner i vattnet. Hon ville inte vara uppe på land på natten. Det kändes så osäkert, hon rös av självaste tanken. Kim simmade omkring, lika rastlös som alltid då månen var uppe, eller skulle komma upp på himmlen. Ofta var det inte så stort problem om hon simmade djupt ner till bottnen där mörkrey omfamnade henne. Men om hon försökte sova så hade hon alltid simmat uppåt utan att hon själv märkt det. Och det var en läskig känsla. Men inatt förstog hon att något var mer fel än de andra nätterna. Känslan som hon skänt den natten och minnen vällde upp inom henne.
Inatt höll hennes ögonfärg på att ändras från svarta till gråa, ljusgråa. Hon började simma med lite snabbare oroande takt omkring i vattnet. Men snart kände hon det som hon hade känt den natten då hon dog.. Dendär känslan då hon inte verkade kunna andas under vatten, då hon bara blev långsammare att ta sig fram.. allt. Hon började med samma panik simma upp mot ytan och tillsist så kunde hon inte få luft under vattnet. Hon spräckte vattenytan och gjorde obalans i det så innan lugna vattnet. Den enda tanke som fanns i hennes huvud nu var att hon måste till land, hon simmade fram medan hon tog djupa andetag och drog in luft i lungorna.

Då hon äntligen nådde mark så såg hon en främmande hane som kom gående och Kims ögon var uppspärrade och nu hade ögonen ändrat färg till ljus blå.
Sen så kände hon månensljus som verkade tränga in i sin kropp och hon vände på huvudet så att hon stirrade upp på den. Det var som om den tvingade ner henne på marken för att buga hon skrek till av skräck då hon tillsist låg på marken som av något tyngde ner henne. Medan hennes kropp höll på att få en silver skimrande mantel som verkade sprida sig från månmärket på hennes bakben. Snart hade hela hon den skimrande ljusgråa färgen och det verkade lysa om henne. Men på samma gång skimret i hennes päls hade startat hade också allt i hennes huvud förändrats och hon var inte samma varg längre.

Nu var det månljuset som hade skapat en varg, ett monster beredd på att döda vem som helst. Kim reste sig upp, huvudet var sänkt men sen höjde hon huvudet och en hotfull morrning lämnade hennes strupe. Hon hade redan funnit sitt byte.

[Här kommer silver monstrett OwO]

Hanen gick lungt och fridfullt där i natten.
Månskenets ljus fick hans ögon att glimra till, De ormliknande ögonen var ju vackert gröna. Crepsley fortsatte att gå även om han märkte att något var fel längre fram.
En hona, skimrande grå, som silver. Hennes hals lämnade en morrning, vardet en varning? Han struntade i vilke. förbi skulle han minsamm, och sen om hon skulle vilja slåss så hade han inget emot en fight.

han kom fram, några meter bort stod hon.
"Hmm.. vad är det du vill?"
Crepsley's röst var varm men endå nästan lite väsande.

Den silvriga honan hade ett litet flin på läpparna medan den hotfulla morrningen steg i hennes strupe. Hon var ett rovdjur. Hanen sade något men hon tog ingen notis om vad han sade, han var hennes byte. Hon slickade sig kring munnen och smög sig fram tyst och på säkra tassar med samma lekfulla flin på läpparna. Hela hon visade sig hotfull mot honom. Hon tog sen ett språng framför honom med öppna käftar men tvärtannade två meter ifrån honom, något som skulle kunna förvirra honom och från hennes tassar kom strålar av månljus som hon riktade mot hans ögon. Det skulle kunna förblinda en stund så hon skulle få lättare att sen anfalla. För han var mycket större än hon själv, men hon var smidigare.

[kortis cx]

Crepsley hukade ned huvudet en aning, beredd för att parera.
Just så när hanen hade tänkt sig göra en undanmanöver stannade honan till, vad gjorde hon egentligen? bländande ljus kom från hennes tassar. han slängde bort med huvudet i ett smärtsamt annsiktsuttryck. han blundade, hårt.
Crepsley ruskade på huvudet, kisade lite, men skenet var fortfarande kvar där. Han bet ihop, starkt. Sedan kom energin till honom, han öppnade käften och i den var en stor boll av elektricitet. Han slängde bak med huvudet, sedan fram igen, klotet kom farande emot henne med en hastighet som väldigt få kunde uppnå. Crepsley viste inte om han träffade, men han var en rejäl stjärna på att sikta. Klotet kunde ha missa om hon parerade, vilket han hoppades att hon inte gjorde.

Flinet var kvar på hennes läppar men utbyttes snabbt då ett klot kom farande mot henne, i mycket snabb hastighet och träffade henne i bringan och hela hon skakade av elektrisititeten som träffade henne och hela hon gjorde fruktansvärt ont. En morrning då hon låg på marken, men det började snart lätta igen och hon reste sig ostadigt på benen med tänderna blottade och hon lät strålarna åter komma ut från hennes tassar. Fast denna gång visste hon var hanen hade för kraft och kunde parera. Hon siktade strålen mot hans ögon ännu en gång och tog sen ett språng mot honom, denna gång med en bestämd riktning mot hans strupe. Han kanske var förblinad en kort stund av ljuset om hon hade lyckats och kunde då enkelt bit sig fast. Hon ville känna blodet...

Crepsley träffade, han tog några steg frammot. Han var övertygad om att denne lille varg skulle bli hans kvällsmat. Men något var fel, var den galen?
Ljusstrålarna träffade hans ögon, han fräste och slängde med huvudet. Den lille krabaten var verkligen en plåga! Han kände en smärta i halsen när den lille bet sig fast. Crepsley böjde ned huvudet nästan precis och försökte att bita tag i dess rygg för att slita loss den.

Kim borrade ettrigt in tänderna i hanens hud
och kände blodet som kom i hennes mun då
tänderna mötte nån blodådra. Hon tryckte
tänderna längre in och försökte trycks ihop
då att han skulle strypas. Men så han hon inte
fundera så mycket mer på det då plötsligt ett par
tänder rev tag i hennes rygg och försökte dra henne bort,

Hon höll kvar, om han skulle dra lös henne fick nog en bit av honom också ryka.
Ett leende, galet var i hennes ansikte och hon skrattade mellan tänderna.
Hon skulle få tugga på hans ben då hon var klar, han skulle dö till sist.. Han var hennes byte, inte tvärtom.

Crepsley fattade vad hon höll på med,
hanen var inte glad.
så han lät lite elektricitet samla sig i käften på honom.
sedan bet han hårdare kring hennes rygg.
han skulle fan knäcka henne innan hon han göra något annat.
aldrig att han sklulle dö här.
Crepsley fräste och röck i henne.
fast besluten att få bort henne.
men till cvilket pris? det sket han i!

Först kände hon bara den ilande smärtan i ryggen,
hon försog vad han hade gjort. Men sen så kom
stötarna som fick hela hennes kropp att rycka till.
Det gjorde ont! Ett högt morrande lämnade henne
men hon höll sig kvar. Hon skulle inte släppa. Hon
låt tänderna borra sig djupt in och hålla sig fast.

Så kände hon plötsligt ett våldsamt ryck i hennes rygg
och hon slets från hans hals, fast inte tomhänt. I hennes
käftar hade hon ett litet stycke från hanen.
Men så kände hon att hon slog i marken med en hård
duns och ett vrål lämnade henne då smärtan skenade i
henne.

Crepsley fräste av aggrission, blodet ran och hans snövita päls vart alldeles röd.
Crepsley backade några steg och han kände hur energin bubblade inombords, hela han började att gnitra till av den elektricitet som laddats upp inombords.
Han kollade hotfullt på henne och sa "Hmm.. galen flicka, mycket dum.. DUM FLICKA!" han gjorde ettt språng emot henne, väsande och sprakande, han öppnade sina käftar och försökte att få ett grepp om henne. Om han skulle få det, skulle den här bruden ryka.

Fast allt i hennes skrek av smärta så reste hon sig upp skakande, det rann blod från hennes rygg och hon kände smaken av blod i munnen, fast detta var hanens. Hon krökte läpparna till ett flin i triumf. Hon väntade på en motattack och morrningarna steg i hennes hals då hanen talade men flinet var fortfarande på hennes läppar. Som hon hade förberett så rusade han mot henne som en stor björn och hon kände den spända laddningen runt honom. Så hon hoppade kvickt åt sidan fast inom henne skrek det av protest.

Men så ändrades så mycket på några minuter. Kim hade backat bak ifrån honom skulle kasta iväg en stor boll med månsken då hon började känna sig förvirrad. Hennes vanliga tankar höll på att ta sig in i hennes huvud då stora svarta moln började skymma månen. Den skulle inte visas mer inatt och regn började istället smattra ner på hennes päls. Så istället för att slänga i väg dett stora klotet av månsken så ramlade hon ner på marken och hela hon ryckte och ett gurglande ljud lämnade henne.

Då Kim slog upp ögonen igen var allt förvirrande som alltid. Men flera saker kom ikapp henne samtidigt, regnet som smattrade mot hennes kropp, den ilande smärtan i ryggen och blodsmaken i munnen. Vad hade hänt?! Vad hade hon nu gjort? Hon kände sig förtvivlad och rädd. Hon hade fått tillbaks sin vanliga pälsfärg och ögonfärgen höll på att ändra färg från mörkblå till någon blandning av blått, mörkgrönt och rött som då man blandade massa färger. Ögonen sökte sig runt omkring och hon såg en stor hane med blod rinnande ner för hans päls. Hon började nästan förstå vad hon hade gjort och kröp ihop till en liten boll med svansen mellan benen och tårar rinnande ner för sin kind.
"F..örr..låt" fick hon fram i ett tappert försök att hålla rösten stadig.

Crepsley missade med sin attack, han morrade ilsket då vattnet nuddade honom. "Hmmm är du rädd? Crepsley mycket farlig. ja visst, mycket farlig!" hans sjukdom eller vad man nu kunde kalla det hade somsagt brytit lös. han älskade att dra ut på sina 'Hmm' i orden. "Flicka smakar gott, mmh, mycket delikat. Crepsley suktar efter ditt kött! ja gott" Han log ett galet leende, och sedan högg han efter henne. Men några ynkliga små ord lämnade hennes strupe. "Patetiskt, mmmh, mycket patetiskt!" Sedan högg han efter henne igen. och igen, och sedan ennu en gång. man kunde tydligt se att han var galen, mycket galen. och orädd.

|| okei, snackade med Crepsley nyss så de va okei jag kom in här. Magga- dig har jag ju absolut snackat med angående dehär XD nu kommer superbodygard me noll i status här. wiee ||


Vinden var stark, men värmen likaså. De tog ut varandra vilket gjorde att ingenting egentligen ändrades. Han hade gått länge, det var en bra stund sen underlaget blivit till sand och vattnet tog plats vid hans högra sida och palmerna hördes susa ungefär 100m om hans vänstra sida.
Palmskogen var imponerande, verkligen. Likaså havet...-om man var intresserad och medveten om det vill säga. Han hade tagit en stilla paus, den hade pågått i 12 sekunder nu. Det var snart dags att fortsätta. Förutom att tassarna kändes smått ömma av att bära kroppen steg för steg så länge var han inte speciellt trött, han hade bara gått. Inte bytt gångart till något snabbare på en bra stund. Han satt några sekunder till tills han kom till 24, då steg han upp från att ha halvsuttit med nosen mot vinden och fortsatte gå i samma riktning längs stranden. I kommande och gående ögonblick kände han sig som en robot, bara gick och gick. Han hade som sagt gått länge, mycket länge. Men visst hade han stannat också, oja. Men aldrig stannat för att verkligen stanna. Nej, nej. Det fick han inte.

Hanen var en varg med hög mankhöjd men lite halvspinkigt byggd. Smalare ben än riktiga bergsvargar, kanske ganska normala. Det var svårt att avgöra- längesen han träffat en varg att jämföra med. Hans kropp var ganska lång, långt huvud, lång hals och lite längre kropp än avd som tolkades som normalt. En mörkgrå man och lugg prydde honom i stripiga hängor platta mot pannan och sidan av halsen. Dolde ögonen för det mesta. En svag strimma av mörkgråa hår i samma längs som resten av hårremmen på ryggen gick över ryggraden från manken där manen slutade till svansroten. Hårremmen över vargens kropp var för övrigt mörkbrun, samma med svansen förutom en synlig slinga av mörkgrått, som om det gått från manen en rännil längs ryggen ända ut till svansen.
Inget var ändå det man fick syn på när man såg denna resliga hanne. Det avr det som han abr som man såg mest. Tre lite mjukt böjda ben stack ut ur hans rygg. Den resligaste vid manken, sen en lite mindre och ungefär lite före ryggens lägsta punkt kom den sista. Hälften mindre än den första.
De liknade lite ditstuckna revben. På hans övre del av det vänstra frambenet låg två under varandra, av samma sorts ben i samma nyans. Men dessa var djupt böjda och spetsiga på ändarna, på det högra frambenet endast en. Under hakan en rak smal ytterst spetsig, lite kortare än 10 cm. Den sista satt på vargens vänstra sida av bakdelen. Kort och grov i roten som stack ut ur pälsen men sluttade ihop till en topp ganska snabbt.

En extra vind tog på de andra och fick den stripiga luggen att dras bakåt mellan hans öron, hanen sänkte huvudet mot marken medan han gick vidare för att få den att lägga sig över ögonen och pannan igen, vinden förde med sig dofter. Dofter av havsdjur som vågat sig längre upp mot ytan, kanske till och med över ytan. Dofter av landdjur som tagit sig ner till havet och stranden, kanske för att låta sig slutas av havet för en stund, för att väta en torkad kropp, dricka salt vatten man normalt sett inte borde dricka, eller också bara för att beskåda en solupp- eller nergång. Kanske för att känna havsvindarna dra längs huden?
Kachep vände inte huvudet mot vattnet, han ville inte se det.

|| ååååååååå, första gången jag rollar med honom. gagga vara förstummad ||

Det rös i hela hennes kropp då hon hörde hans ord. Han var galen, vad hade hon gjort? Hon försökte protestera och backade bak förskräckt och snubblade på sian egna fötter och ramlade fumlande ner i sanden och gnydde till och slöt ögonen och kände då huggen som träffade henne, på sidan, vid halsen, vid bringan. Vid varje hugg så skrek hon till, ett skrik som skulle kunna få blodet att frysa till is.
"Nej, nej sluta!" ropade hon uppgivet och tårarna ville tränga sig upp i de nu förvirrade ögonen. Varför gjorde denne hane så mot henne, vad hade hon gjort honom. Hon var så rädd och förtvivlad då hon sprattlade i hans käftar. Hon ville bara därifrån.
"Snälla du.. sluta" sade hon denna gång med en tunnare röst och hon darrade, blodet ran ner för hennes kropp och hennes ögon var hårt slutna. Hon ville inte se på honom. Allt hon önskade var att han skulle försvinna.

[Gagga kommer med något megalångt och jag kommer bara med mitt putte inlägg xD]

Crepsley hoppade över till andra sidan, högg, igen, igen och åter igen. Hans leende var så brett att alla tänder syntes, de blodbestänkta vassa tänderna. Och emellanåt sade han hemska saker som han skulle göra med henne när han fått henne på dödsbädden. "jag ska slakta dig, plåga din lilla kropp till döds! Hmmm," Sedan hoppade han gämfota några hopp och sa medans "jag ska slakta sessa, jag ska slakta sessa!" Sessa var ett annat ord för flicka, i hans huvud. Det var en massa främande od han använde då han vart såhär galen. han pratade myket då han höll på att nästan döda henne, han älskade detta. Så fruktanvärt mycket. "I mina käftar komer du sluta som en död råtta! söndersliten med inälvor.. ÖVERALLT!" Då han sade det sita högg han emot hennes nacke, och den här gången skulle han ta död på henne.han var hemsk, tog ingen hänsyn över det han säger, det enda somm spelade någon roll var att få se denne lida. En vacker varginna, som snart skulle sluta i slamsor.



(crepsley har kul... haha.. ja mitt inlägg var ju inte så värst långt det heller XD )

|| neeeeeeeeeeeeeeej, gud vad hemska ni är! Kan liksom se framför mig kim, skrikande och allting runtom blodstänkt. Sen Crepsley, vilken läskig varelse! Ser typ ett slakthus! Kacheeep kommeer! ||

Ett skrik.

Ett hjärtskärande skrik, plågat.

Kachep rycktte upp sitt stora huvud på en gång, öronen spetsades och ögonen vidgades. Han hörde ett till skrik, lika hjärtskärande, ingen kunde skrika så utan att situationen var livshotande.
Kachep ville inte ha flera livshotande situationer, det räckte så som det var och varit. Inte den här rösten skulle heller behöva en livshotande situation. Med ett ryck skjöt han ifrån med långa starka bakben, mycket snabbt höjdes farten. Kroppen var stel från att ha gått i så lugn takt så länge till att rusa iväg i sådan fart. Han sprang de hundra metrarna som tog honom till en kurva i stranden, han såg inte bakom den kurva för palmerna som tog vid.
Med ett sladdande i sanden tog han sig runt kurvan, där borta. Ca hundra meter bort, hördes en mörk hanstämmas röst som pratade. Kachep förstod orden, oja, mycket väl. Det var hemska ord. Ord som inte var goda i någon mening.
Kachep såg snabbt över situationen, hanen var muskelbygd, vit med svart man. Ungefär samma höjd som Kachep själv.
Framför honom vred sig [?] en mycket mindre varg, ljusgul färgad övrekropp och turkos nedre såg det ut som från hans håll, allt var blodstänkt runtom dem. Hanen var det, tiken var det, marken var det. Den stora hanen hade sår, men det hade även flickan, desto mer hade hon.
Kachep stegade framåt i snabb gång, raggen var rest, allt hår längs ryggen avr rest ända till svansen som stod höjd bakom honom. Klorna var spända och hans överläpp högt dragen för att visa de väldiga tänderna. Stegen var hotfulla och en hög morrning steg ur hanens strupe som lät att komma ända från tassarna. Den steg allt högre desto närmare hanen kom de två stridande.
När han var några tiotals meter ifrån öppnade han sina vida käftar i ett dovt vrål. Huvudet var i samma höjd som manken och han stannade ca. tio meter ifrån dem. Hanen behövde inget annat säga, hans budskap var tillräckligt tydligt.

|| ooo så glad jag är, snälla få bort mina tankar från slakthuset. uuuuschhaaaaa ||

Crepsley njöt av det här tillf'ället, så mycket blod. Men då han fick höra det tydliga rytandet vände han sig om och fick se en varelse nästan lika stor som han själv. Han log, ondskefullt. "Vill du leka? Hmmm, du ser ganska bitter ut. Hmmm, ja bitter..BITTER!" Han slickade sig kring den blodbestänkta munnen, och sedan började han att gå som en halvcirkel kring den andra individen. Inget kunde få honom att inte anfalla denne.

Kim orkade verkligen inte mer, hon låt honom bita. Hon hade ändå inget mer att leva för. Hon hade ändå mist allt. Hon skulle dö, så var det bara. Livet var inte rättvist, det hade hon redan fått se. Hon väntade in nästa hugg och hon hade låtit sin egna kropp ramla ner i sanden och den förutom gula sanden hade börjat färgas röd. Så också hennes egna pälsfärg. Hennes ögonfärg var just nu grågrumliga under de slutna ögonen. När skulle nästa hugg komma? Skulle han nu slita henne i två delar, döda henne snabbt eller långsamt? Riva sönder henne.. bit efter bit? Hon kände blodet i halsen, i munnen. Det kändes som om hon höll på att drunkna i sitt egna blod. Men så.. detdär hugget kom aldrig. Allt började brusa i öronen som om hon låg i havet. Men någonstans långt borta hörde hon en vargsvrål, hon kunde knapp urskilja vems det var. Men hon brydde sig inte mer, hon skulle ju ändå dö. Men varför kom han aldrig och dödade henne... Varför skulle det ta så länge, det gjorde så fruktansvärt ont...

-Jag tänker inte leka med dig, gormade Kachep och stirrade den andre hanen långt djupt in i blicken.
När han rusat fram hade han varit i sån vrede att han inte ens känt smärtan, smärtan av tiken. Andras smärta- hans smärta. Nu kom den krypandes, som ett åskväder. Men han var ännu så uppkokad att han inte ens lade märke till den, ännu var den bara som en dov bakgrund.
På samma gång Kachep yttrade sina första ord gick han mot den andre hanen som började gå i en ring runt Kachep själv, han hade inte tid med lekande. Det var inte därför han var här, men starka steg gick han mot den andre och i en snabb rörelse lyfte han sitt högra framben och slungade den utviddade vargtassen med väldig kraft mot den andre för att slå omkull denne. I slaget använde han hela sin kroppsvikt på farten och styrkan, det för att få det att ta så kraftigt som möjligt.
Han var less på sådant här, han ville spotta den andre i ansiktet i avsmak men det fick bli ett av de sista verken i den här uppläxingen.
-Du är den råtta du talat om, du har dina egna ord vända mot dig

Crepsleys reflexer var för snabba, och han parerade. "Är det allt? en liten smäll? HAH!" Crepsley skrattade hånfullt och sedan, helt utan förvarning slängde han iväg med huvudet och högg emot den andre.
Han fnös och fortsatte sin gång kring honom, men då han yttrade sig åter igen verkade det inte som om Crepsley brydde sig alls. "Skulle jag vara en råtta? Hmmm, Crepsley ät för smart, för listig för det! Råtta.. hmh... Råttaa.." Ögonen fmallade av ilska, men så plötsligt hostade han upp blod, slickade sig kring munnen och sa "I wanna play a game.. a game of true willpower and succses" Orden han valde var på ett annat språk, men varför bry sig? det gjorde inget om den andre inte fattade. Destu mer kunde han skryta om hur bra han var.

Trots att han bestämt sig för att vara rak på sak kunde han inte låta bli att hånflina och ge den vita hanen ett litet hårt skratt.
-Det här är långt ifrån klart, väste han med böljande darrande röst av ilska.
Han ville explodera av raseri, att denne vågade göra såhär. Misshandla en flicka.
Misshandla en varginna som var knappt hälften så stor som han själv (?).
Kachep stoppade den andres cirkel med att stiga framför honom. Hanen kastade sig mot Kachep men han steg snabbt med sina långa ben ett steg åt sidan så den andre hamnade bredvid honom.
Då passade hanen blixtsnabbt på för att greppa om den andres rygg med långa käkar som särades stort. ~Du kan bara drömma om att komma oskadd härifrån~

|| Det var okej för Magga att jag svarade igen ||

Crepsley var inte rädd, utan han lät den andre göra sitt utfall mot honom. Han log och hånskrattade då han var i den andres käftar, det gjorde ont, men inget han visade. Electriciteten strömmade i honom och gjorde nästan precis ett utfall mot den ande hanen genom att sända all electricitet genom stället denne hane hade bititi honom på. Han skulle få en chock som snabbt gjorde han skakig på benen, om inte värre.

|| Jo, som sagt har jag snackat med Magga men hon sa att vi fick rolla vidare för hon tycker hon inte har så mycket att skriva med Kim just nu eftersom att hon bara ligger sådär plågat "halvt" avsvimmad och så.. Men antagligen svarar hon när hon tycker att hon måste börja svara, för magga själv är aktiv här och håller antagligen koll på rollet. så vi kan rolla vidare... tror jag ^^ ||

Kachep spände sina muskler för att lyfta Crepsley i ryggen och föra honom över sitt huvud och sen dunsa honom i backen på andra sidan, men den andre hanen hann före sända elektrisitet till Kacheps käkar, han slängde bort huvudet och tog några skakiga ben åt sidan. Det gick några sekunder när han återhämtade sig men sedan slängde han sig in i den andre för att knuffa den åt sidan. Mest för att vinna tid. Kanske också för att någon av hans utstickande ben från haka, framben, baksida och rygg skulle skära in i Crepsley, det skulle ju vara perfekt.
-Jag ska få dig att sluta, morrade Kachep envist, distraherande talade han, höll hanens ögonkontakt medan han backade på ett sätt som lockade fienden att komma med. Att låta slagsmålet fortsätta hitåt.
Sen började han. Men koncentrerad blick in i den andre hanens ögon fokuserade han. Sten. Sten, förstening. Sen började han sin kraft, förstening. Att skapa från ämnen alla djur bara med sig ett litet gruskorn som med hans mentala kraft växte sig större i den andre. Ännu var det bara ett korn, men redan när det var i en storlek som en till två cm mätt snett igenom stenen var det en smärta. En hård smärta för sten var ett ämne som inte borde finnas i kroppen, sen tog det ett utymme, tryckte allt annat bortåt. En smärta. Kachep kände den inom sig och förbannade den andres smärta. För varje smärta en annan varg kände fick han emot sig i lite lite lindrigare grad.
Då när hans kraft orsakade en smärta vällde alla över honom, varginnan som låg på marken, hennes plåga grävde i honom. Han kände hur en massa sår som inte fanns på hans kropp brände. Hur han höll på att förblöda. Hur den stackars tiken led och bara ville dö, inte ville vänta så länge.
Sen hur hans bett i den andre hanens rygg vräkte bland allt. Kachep tappade luften för ett slag, lät halsen vändas neråt, blicken låg plågad i sanden. Men han vägrade ge sig, han höll kvar stenens storlek på samma nivå, inte minskas- inte föstoras. Han borde ha tränat på sin smärtdelning under vägen hit, han hade haft en sådan tid att träna... Visst hade han tränat, om han inte gjort det hade han legat till marken så som tiken just nu. Han hade tränat så länge han varit med i sitt sällskap där hemma och han hade tränat på vägen hit. Men inte tillräckligt. Det sårade, det brände och sved. Han förbannade sig själv och kände sig dålig. Men stenen hölls kvar.

|| Förlåt om du tolkar det här som PP, om du inte fattar hur jag menar kolla hans profil där jag lagt en länk där jag skrivit om allt om honom. Bland annat hans kraft ||

Crepsley hoppade till sidan då den andre försökte putta till honom, han log elakt.
Något började att känna konstigt inom honom, hur stel han vart. Men endå¨, varför kollade den adre honom i ögonen så länge? och destu längre hanen gjorde det destu mer kände han av den här stelheten. Crepsley bröt ögonkontakten och gjorde ett utfalll mot den andre.
Han samlade på energi i munnen som bildade ett klot av electricitet, han svängde bak med huvudet och sedan, kastade han det rakt emot denne.

(Nu tror jag nog att jag fattat det dära rätt, att han försökte att förstena crepsley, men han bröt ögonkontakten och sen blev det inget mer med det. eller? jag kanske inte riktigt förstod ^^'')