|| neeeej, assådet Kachep försöker göra är att förstora stenen inom CRepsley vilket orsaker en oerhörd smärta desto större det blir, ja en sort av förstening men nej- det bryts inte för att han släpper ögonkontakten, det var bara något Kachep gjorde för att få bättre koncentration men det går lika bra ändå. I slutet av mitt förra inlägg så började Kachep ta emot de andras smärtor (en del av hans andra kraft som han inte vill kalla kraft, de tär ju inget positivt att tvingas lida i andras smärtor) och då sänkte han också huvudet mot marken, ändå fortsatte steningen. ||

Den vita kastade sig mot Kachep och han var inte sen att svara och kastade sig framåt han också för att möta hanen i hoppet och krocka in i honom. Han höll fram sina övre framben där benen stack ut, det skulle varit härligt att få göra några tydliga rispor i hanens felfria bringa.
Han svängde också huvudet i sidled för att få in ett bett i hanens hals eller sida. Vad som helst, han ville orsaka smärta.

(Missade du att läsa att Crepsley skickade electriciteten emot honom?? Ja jag kanske missförstod.. jag förstod inte riktigt ^^'')

Han parerade, han hade mycket mer kontroll över de som hände nu när han var i sitt tillstånd. Han vela inte låta sig skadas, men endå. Några rispor har inte dödat någon förut. han log och skrattade. "Du är då allt en ivrig liten sak.. Hmmm... Så ivrig, så DUM!" och med dem orden slickade han sitt nosparti och sedan högg han flera gånger emot dena dre.

|| oj oj oj, läste slarvigt och lade ihop det till att Crepsley attackerade.... hoho...sorry||

achep böjde halsen i en båge ifrån hanens bett men vände huvudet mot honom för att göra
bett, blod och rispor i den andres kropp han också.
På dennes ord svarade han med att styrka på stenen inom den andre, smärtan inom honom fick honom att flämta till för ett ögonblick, och då skulle han vara den som bara kände 2/4:delar av den riktiga smärtan. Han kunde inte låta bli att flina. Kachep var egentligen inte den typen som stod och hånskrattade och slogs utan anledning. Men här ansåg han denne som en ond person, för varje sekund som gick fick tikens sår skapa skorpor över sig, men för varje sekund led hon bara längre och längre också. Han kunde inte hålla och på läne till med den här, han bord elägga koncentrationen på henne. Men den andre hanens sätt fick honom att inte fixa att bara gå, han ville ha honom fälld.

Kim visste inte om hon var död, avsvimmad eller klarvaken. Allt var som gurglande ljud runtom kring henne. Ögonen vägrade öppnas då hon försökte. De var så tunga. Och hon ville bara falla in i den dvala som hon precis varit i. Det hade varit så tyst. Så öronbedövande tyst så det nästan verkt i öronen. Men hon vägrade gå tillbaka till den dvalan igen, där hade hon bara sett blodiga kroppar.. blodiga kroppar.. Som om samma sak hade upp spelats igen. Hon visste inte om det var smärtan som for i henne, för hon kände knappt skillnad på smärta och ingen smärta mera. Hon visste inte om hon låg på mark eller om hon flög i rymden. Hon orkade inte röra på sig för att kolla.

Då började han känna en smärta i kroppen, vad hände? men då smärtan tilltalade honom att något var fel vart han ennu galnare och farligare. "vad håller du på med? Hmmm? ska du göra mig knäsvag? hmm," Han harklade sig och spottade emot den andre, smärtan inom honom kändes skön, han kände sig levande. Men det tog emot mer och mer då han skulle röra sig.

Kachep svor inombords för sin självgodhet. Han ville inte lämna den här vita besten här, han ville få ner honom. Och han skulle få ner honom bara han gav det tid, men problemet var att han inte hade tid. Han borde hjälpa tiken. Med en snabb blick kollade han mot hennes håll, hon låg lika stilla som vanligt. Rördes hennes bröstkorg? Var hon redan död?
Han bannade för sjuttioelfte gången sin smärtdelning. Han skulle inte kunna ta henne på sin rygg och springa därifrån och samtidigt hålla stenen i hanen igång så han skulle ha svårare att följa dem, om han nu skulle hitta en anledning att följa dem. Med tidspressen i bakhuvudet tog Kachep sig lite närmare tiken på samma gång som han nu och då slog och högg mot den andre hanen, smärtan inom honom ville ha honom att lägga sig ner. Han kände hanens förstening inom sig, han kände alla öppna sår hanen givit tiken. Med en frustrerad morrning kastade han sig igen mot hanen.

Det tog emot med alla morrningar, men han kastade sig till sidan och ställde sig framför tiken, emellan tiken och denne främling. han tog upp tassen och naggade sig på den, det kliade. Och smärtan kändes inombords. han högg emot den andre, visade att detta var hans byte. att han skulle festa på henne när den andre fallit till mark. Han log. "Fäll mig, hmmm, fäll mig bara! Hmmm, du är så vek, varför anfaller du inteee? HAHAHA, så bedårande" Hans sår vid halsen började att blöda ennu mer, men han kände smärtan som ett tecken att han fortfarande levde.

Kachep lade tyngdpunkten på bakdelen när hanen kom i hans väg, sträckte på halsen uppåt och lättade på den ena framtassen. Öronen var bakåtslickade och tänderna blottade.
-Det är du inte värd, fräste han hatiskt och trängde sig förbi den andre, smärtan pulserade inom honom och andetagen var ojämna. Hans blick gled över tiken, bröstkorgen höjdes och sänktes ännu.
Han svängde sig om och slungade huvudet mot hanen, med hakan före för att hugga den andre med den vassa benbiten som satt under hakan. Mest för att avleda.

Crepsley skrattade bara..."Du vågar inte... Hmmm... " Smärtan klämde åt hans hjärta och han fick svårt att andas för ett ögonblick, men han var fort på benen igen. Den andre försökte med något oväntat, han attackerade ju, var han värd det trottsallt? Han log och lät den andre göra ett litet rivsår på hans nosrygg. sedan slickade han blodet.. "Utsökt.."

Kachep låtsades inte om hanen, även om han nästan skakade av ilska
för hans ord. Förolämpnade, var alla här runtom sådär?
Kachep kastade en hatiskt blick mot Crepsley innan han
snabbt snodde runt mot Kim och rusade dittåt.
han fnös mot hennes päls, försökte få liv i henne.
På samma gång insåg han, vad hade han tänkt sig egentligen?
Skulle han ta henne i ryggen och vigt slänga upp henne på sin rygg?
I hennes skick skulle det kunna bli hennes dödshugg, kanske inte
riktigt, men ändå. Kachep fnös en gång till, stressat.

Crepsley satte sig roat ned. "Tänker du fly från lilla mig?" Han höjjde huvudet och frustade av smärta, men det sänktes igen och blodet droppade från hans mun.

Smärtor han inte borde känna ilade,
smärtor han inte borde veta att fanns plågade,
smärtor som inte var hans gjorde honom orättvist svagare.
Den sluga hanens ord stressade honom och blev liksom droppen.
Han ville slänga sig runt, lyfta från marken och skita i smärtorna
för att sen förstena hanen helt med krafter han inte hade.

I hans ådror flöt blod av hans ras som sades vara en tåldmodig en,
men nu sattes han på prov. Han uthärdade, att uthärda.
Att vara så nära tiken plågade honom, hon verkade medvetslös dessutom.

Varför gjorde han överhuvudtaget det här? Hon skulle säkert vara död innan han ens hann undan hanen. Vad hade hon förresten gjort honom som fick honom att vilja döda henne? Kachep insåg att han bara lagt sig i nått som inte tillhörde hans business,
han visste inte ens orsaken till det här s.k. mordförsöket.
Hon kanske var en dräpare, en slug råtta.

Kachep stönade i plågor och lade sig halvt på sida för att peta den största beten på sin manke under tikens tunna kropp. Försiktig för att inte peta i hennes sår med änden som inte var den vassaste. När den lealösa kroppen befann sig mellan den första och den andra beten på hans rygg som hade ca. 15-20 centimeters mellanrum.
Snabbt och så smidigt han kunde vände han ryggen rät och ställde sig upp, han gungade lite åt sidorna med blicken på kroppen på hans rygg för att se att hon var på plats. Det hela hade ändå gått ganska snabbt och hanen vände nu huvudet snett bakåt mot hanen.
-Vet du vad hanne, det är med nöje jag vänder dig ryggen, morrade han och gav honom en stark blick innan han i snabb takt rörde sig bortåt.

|| KIM, MAGGA- du skulle kunna svar nu kanske? Lite PP här när han tog henne på ryggen men tänkte att det var okej, om inte får du klaga så ändrar jag C:
CREPSLEY- han kan ju alltid följa efter och så om du vill, annars börjar rollet snart lida mot sitt slut.. snart. >.< ||

"Hmmm, du tror att du är så smart, huh? Bara fly som en liten.. nkrygg.. för svag för ditt eget bästa.. hmm, jaa, bästa.. Att vända mig ryggen är mycket oklokt, men du gör ditt val. Fly som den fegis du är! FLY bara!" Han gav ifrån sig ett dånande och överlägset skratt, han följde inte efter. bara road över att se hur denne flydde. Han log ett snett leende och spottade blod framför hans tassar.

Kim kände inget. Hon var som en död som fortfarande levde. konstig förklarning men inget bättre kunde förklara henne nu. Blodet hade gjort en liten pöl runt henne. Och hon hade redan mist en del blod. Hennes medvetande var från och till, hon visste inte ut eller in på det hela. Snart kände hon plötsligt något. Stoor smärta då något rörde om hennes kropp, lyftes upp. Hon ville morra men det var som om hennes kropp inte svarade på hennes komandon längre. Så kände hon att hon guppade och rörde sig. Och varje lilla rörelse fick det att smärta i kroppen och ett kvidande lämnade henne.

Kachep skakade av smärtan från kroppen ovanpå hans rygg,
av ilska, av frustation över att inte kunna gå tillbaka och läxa
upp idioten till hanne, han skakade av längtan och misstro.
Huvudet svängdes bakåt och rösten som lämnade honom var
lömsk, hatisk och varnande med ett grymt lugn.
-Tro inte jag är färdig med dig för att jag vänder dig ryggen,
han fortsatte med långa steg gå.
Ett svagt kvidande nådde hans öron, bra. Då levde hon åtminstone ännu.
-Hatiska psyko, mumlade hanen förargat innan han trampade vidare så
försiktigt han kunde.

|| xD ||

"varför fly när du inte är klar? Hmmm, jaa, inte klar ennu... Så veka dessa individer är nu för tiden, ja, Hmmm, veka!" Dessa iord lämnade hanens hals då han samlade på sig diskret en energi boll som bildades i munnen, han svängde med huvudet och kastade iväg den emot dessa två. Detta var inte över ennu, och han skulle inte låta sig bli nöjjd om inte en av dem dog.

Kachep hörde något spraka bakom honom, ett lågt gnistrande ljud som kom närmare och närmare på mindre än en sekund. Snabbt vände han bak huvudet, något ven om hans öron och han mötte den vita hanens blick innan energibollen dunkade in i hans bog.
Hans kropp rycktes bakåt. Fall inte, fall inte- den dunsen kan bli det sista hon klarar av! Desperat famlade hanen efter mark, han flämtade efter luft, tappade kontrollen över steningen. Ingenting gick som det skulle nu, förutom att fallet och dunsen aldrig kom. Han höll sig upprest, bara vacklade. Endera måste han kasta sin självgodhet och bara springa in i skogen för varginnans skull, utan ett ord och utan att vänta på reaktion från den andre, eller så lägger han ner tiken och gör slut på den vite. Här och nu. Det brände från bogen, luktade bränd päls. Med en kort mörk blick på den andre hanen vände Kachep på klacken och försvann iväg, upp mot palmernas skydd.
Från vattnet, från stranden, från hanen.

Han skrattade bakom deras rygg, detta var ganska roande.
"Så patetiskt.. ja... patetiskt.." Och med dem orden vände han sig om med ett brett flin, det kändes lättare i kroppen och han kunde andas normalt igen. Det var kul att leka så länge det vara.

[Sorry att det här förstör allt, alla planer och sånt. Men måste verkligen rensa för att orka med att rolla just nu. Så.. ja. Sorri
Dunkande hjärta, dunk dunk. Hon levde fortfarande, lyckan av det fick henne att få en gnutta hopp. Hon ville le, hon kanske skulle klara det. De var på väg bort, hon kände det. Men plötsligt, först kände hon bara smällen av något. Men lika snabbt så slogs allt ut. Den lilla elchocken som vandrade genom hanen och fördes in i hennes lilla kropp fick hennes hjärta att sluta banka. Tystnad.
Ett sista gurglande ljud innan allt blev svart.

Hon tittade från ovan på sin kropp som skumpade på hanens rygg. Hon var så svårt skadad så man knappt kunde tro det var samma varg. Men Kim kunde bara le, det var glädje. Hon var friii! Hon svävade, hon var vinden som förde henne framåt. Först nu kunde hon se hanen som räddat henne, eller försökt. Tacksamheten svällde över och hon svävade till hans sida och gjorde som om en varm vindpust skulle smekt hans kind. Hon vände huvudet upp mot skyn och började flyga upp igen. För någon stod där och väntade på henne.. en varg? Glädjen svallade över då hon kunde höra en röst.
"Kimberly", hon visste att hon var på väg åt rätt håll.

[Kim är död]

Kachep kände tyngden på hans rygg bli ännu tyngre, slappare. Det bådade inte gott.
I plamernas skugga stannade han och såg tillbaka, den svartvita började gå bortåt (?).
Så försiktigt han kunde släppte han ner den lilla kroppen och betraktade den. Kroppen var totalt söndertrasad, helt och hållet. Om hon levde var det ett mirakel, han sänkte huvudet mot henne. Ingen varm luft kom från hennes näsa, brötskorgen höjdes inte och hon såg inte speciellt levande ut.
Förbannande höjde han huvudet och ögonen mörknade hastigt, han övervägde att stanna kvar och nu smyga sig på den svartvite eller söka sig bortåt för att sen leta upp honom igen. Senare. Varginnans smärtor tonades bort, nu hade han inga kvar förutom sina egna men de var också fullt tillräckliga. En varm svag vindpust nuddade hans kind,
som när någon andades på en. Snabbt vände han ditåt huvudet men såklart var ju inget där, han såg sig om.
Den vita hanen syntes ännu, koncentrerat sänkte Kachep huvudet,
stenblickar föreföll hans stängda ögon och han kände kraften pulsera. Tynga
honom, den känslan riktade han återigen mot Crepsley med en energi han inte hade nroamlt vis i det här tillståndet men med en ny kraft som kommit som en addrealinkick när han insåg att den vita dödat varginnan. Han ignorerade smärtan som växte stark inom honom, steningen som riktades mot Crepsley som Kachep själv givetsvis kände av. För varje sekund växte den sig större, större och större, känslan av att Kacheps egna inre organ ovilligt tvingades pressas unden för att ge den växande stenen plats plågade honom men han tröstade sig med att det var exakt vad han orsakde Crepsley nu och det gladde honom.

|| Kachep vet inte om Crepsleys namn men jag skriver det nu här för enkelhetens skull ||

Han gick bortåt med ett leende som var skadeglädje.
Det började att värka i hans kropp, men det brydde han sig inte om, värre smärta hade han utstått. Så han vandrade på tills han ko upp i trav, och snart var han utom synhåll.

Kachep släppte efter, det värkte i kroppen av ansträngning. Crepsley var nu för långt borta men det gjorde inget. En annan gång, då skulle han dö. Men inte nu. Den stora hanen såg ner på kroppen framför honom, han hade vandrat länge tidigare och hade sen nu gått igenom ett mindre slagsmål. Törsten och hungern var stor och gnagde nu påminnande. Blicken gick mot himlen, sen mot kroppen igen.
Sen sänkte hanen sitt huvud och började obekymrat
äta av det.

|| AVSLUTAT ||