Under furu och gran hade de vandrat, in i en skog vars lyster var slående. Luften var varmare och kändes inte lika tung, nästan instängd, som den gjort i Nordan. Atmosfären var öppnare och omfamnande.
     Från att ha vandrat längs en av barrskogens största floder, hade de nu funnit en av lövskogens floder. De var enkla sätt att navigera sig själv på om man inte var allt för erfaren – Nahuel kunde inte säga att han var oerfaren, och inte hans far heller, de hade ju trots allt levt i en grupp vargar som ständigt vandrade. Nu på senare år hade det däremot blivit allt mer sällan de rörde sig från det skyddade hemmet bland bergen. Många såg inte en anledning till att lämna, och på ett sätt förstod den yngre dem. Det var tryggt och säkert där – men han kunde inte nöja sig med det, han suktade efter äventyr och kunskap. Han antog att det var ungefär samma anledning till varför Kenai gett sig av för så länge sedan. Men snart skulle de ses igen, och denna gång var deras far med.
     Nahuel höjde huvudet från vattendraget och såg på Denahi. De hade stannat bara en kort stund för att vila lite och hålla törsten tillbaka. En fördel med att följa vattendrag var också att man aldrig behövde lämna leden för att hitta vatten.
     Ett smalt leende trädde sig över sonens läppar när han möttes sin fars blick. De hade snart rest halva vägen, och saknaden efter hans bror växte sig allt större. Han längtade efter att få träffa sina brorsöner och brorsdöttrar, han kunde bara föreställa sig hur Denahi kände. Familj var något som alltid varit viktigt för dem. En dag kunde han se sig själv med en egen familj, och han längtade – men inte ännu. Först måste han fullfölja sitt kall.
     ”Redo?” frågade han sin far med en uppmanande ton. Han reste sig upp från sin sittande ställning och sträckte ut tassarna framför sig för att stretcha musklerna en aning. Solen värmde fortfarande behagligt från ovan och skänkte dem energi. Det skulle dröja timmar innan natten skulle träda över Numoori, och tills dess skulle de hunnit en god bit.